Energi- och alkoholpolitiska åtgärder?

Västerbottens-kuriren 10 september:

58 stycken ska de tydligen bygga.

Jag undrar om det kan vara lönsamt; hur mycket energi kan man utvinna ur en liter vin egentligen?

Jag tror jag ska ta och räkna lite på det här.

Dagisbarn eller toastmaster?

I informationsbladet som jag fått på dagis finns det även ett avsnitt om kläder:

"För att barnen ska kunna röra sig fritt och leka självständigt råder vi er att låta dem ha på sig bekväma kläder och skor (t.ex. träningsoverall). N.B. viktigast av allt; undvik bälten, bodies, axelremmar eller knappar som är svåra att få upp."

Det är ingen ny paragraf, den har funnits med i åratal. Och jag har alltid tyckt att paragrafen är överflödig. Att det säger sig självt att man ska ha oömma kläder på sig på dagis. Idag har jag äntligen förstått varför paragrafen står där.

Dagens mest otippade mundering (killen är 4 år):

• en stycken ljusblå skjorta (stärkt)
• en stycken vinröd slips
• ett par mörkblå byxor med pressveck
• ett par välputsade svarta skor

Vad som anses vara lämplig utstyrsel kan uppenbarligen variera.

Alarmerande siffror

Enligt Wikipedia så ska det i Taiwan finnas totalt 23 036 087 personer.

Så frågan är ...

... var är de resterande 23 035 387?

Källa: DN.se 11 .09.2009

Kors i taket!

Titta vad jag stötte på i affären!

"Jaha, vad är det med det då?" tänker du nu. "Köttbullar, det är väl hur vanligt som helst, eller?"

Icke sa Nicke! För nu snackar jag inte om Konsum eller ICA, utan om *Esselunga.

Så nu har jag alltså tillgång till fem svenska varor utan att behöva uppsöka Ikea.

HURRA!

De här fyra fanns redan sedan tidigare.

En köttbullsmacka kan jag i alla fall få ihop, alltid något!

*italiensk dagligvarubutik

Blixtvisit

Inatt när åskan rullade in och satte alla fönster i gungning kom jag att tänka på följande lilla episod; ett samtal som utspelade sig mellan mig och Storklimpen när han var 2,5-3 år.

- Storklimpen lyssna, det är åska!

Storklimpen spände öronen och lyssnade uppmärksamt. Efter en liten stund tittade han sig oroligt omkring, ställde sig tätt, tätt intill mig och viskade:

- Mamma, vem är Oskar?

Ibland förstår jag inte varför ...

... kvinnan framför mig i affären måste prova sig igenom ett tiotal kredit- och bankomatkort innan hon lyckas betala.

... de stänger av rulltrappan i affären och låter alla kunder åka hiss.

... de måste måla om stadens övergångsställen i rusningstid.

... alla trafikljus slår om till rött just när det är min tur att köra.

... en del bilister som står i bilkö inte kan lämna plats för korsande trafik, utan istället proppar igen varenda utfart. Ni kan ju föreställa er dominoeffekten; en skitstövel som vill tjäna en meter lyckas skapa köer i resterande delen av kvarteret, stadsdelen, stan. Kanske har ni känt av den ni också? Jag vet vad kön började ... den började här!

Och jag kan absolut inte förstå varför...

... jag valde att köpa glass just idag.

Varför!!!!

Eller ... jag vet nog varför. Det är han den där Murphy som har varit framme igen. Han, ni vet, med lagen om alltings jävlighet. För det vet jag ju, allra innerst inne, att om jag hade struntat i att köpa glass, så hade allt gått som smort.

Så här sitter jag nu med ett paket smultna glasspinnar. Inte gott! För inte ens en Magnum Double kan anses god i flytande form.

Skolkar din fyraåring?

Igår kväll roade jag mig med att läsa igenom den bunt papper som jag fått på dagis. Efter någon minuts läsande kom jag fram till följande uppfriskande paragraf:

"Frånvaro:

Barnens frånvaro måste alltid motiveras i ett skriftligt intyg från förälder. Frånvaro med familjeanknytning skall i förväg meddelas till förskollärarna.
Hursomhelst, efter trettio dagars kontinuerlig frånvaro utan giltig anledning, kommer rektorsexpeditionen meddelas att de nu kan avföra barnet från förskolan."

Den sista biten kan jag förstå - har man sitt barn hemma i en månad utan att meddela sig med förskolan så mister man sin plats. Helt okej, även om jag själv kanske skulle skrivit det lite annorlunda.

Men den första! Varför kräver man att ett dagisbarn ska ha med sig ett frånvarointyg från föräldrarna? Hur vanligt är det att fyraåringar schappar från dagis och drar runt i små rabiata babygäng på stan?
Men vad vet jag egentligen? Jag har ingen större erfarenhet av italienska dagisbarn. Och dessutom har jag inte vistats på stan så mycket det senaste året.

Varför ska det vara så svårt att göra det enkelt?

Att italienarna älskar att krångla till saker har jag nämnt förut. Att de, i och med denna förkärlek för krångligheter, kan anses vara byråkratins okrönta kungar, har jag säkert också nämnt. Men trots detta kan jag inte sluta att förundras.

Förra året hade jag ett himla besvär. På dagis ansåg nämligen förskollärarna att treåringarna var för små för att vara på dagis efter lunch. De hade därför beslutat om att föräldrarna skulle hämta sina barn så snart de ätit färdigt. Detta svårförståeliga beslut föranledde därför långa diskussioner varje gång jag, eller någon annan förälder, hade behov av att låta barnen vara kvar fram till fyra, då dagis stänger.

Idag när jag kommer till dagis informerar en av förskollärarna mig om att det, från och med i år, är strängeligen förbjudet att hämta barnen innan förskolan stänger. Detta gäller alla åldersgrupper. Om jag någon gång önskar hämta mitt barn på annan tid än den föreskrivna så finns instruktioner om hur detta ska ske på dagisets informationsblad. Hon räcker över en bunt papper. Jag ögnar snabbt igenom första sidan där det bland annat går att läsa följande:

"15.30 - 16.00 Hämtning av samtliga barn

Det är möjligt att be om att få lämna eller hämta barnet på förskolan på andra tider än ovanstående om, och endast om, det föreligger exceptionella skäl. Vid dessa tillfällen är det nödvändigt att ta kontakt med förskollärarna för sektionen som, efter att ha bedömt situationen, överlämnar ett formulär som föräldrarna ska fylla i och återbörda till förskolan."

Efter att ha läst ovanstående byråkratiska kullerbytta tittar jag förundrat på förskolläraren framför mig. Eftersom hon inte är svensk, och alltså inte har en aning om vad som faktiskt pågår på insidan av min tämligen perplexa nuna, tillägger hon följaktligen:

"Självklart kommer alla skriftliga förfrågningar, om tidigare hämtning eller lämning av barnet, att skickas vidare till rektorsexpeditionen för objektiv bedömning."

Försöka går ju ...

Igår kväll. Läggdags.
Lillklimpen står i badrummet och tittar buttert på tandborsten. Helt plötsligt sprider sig ett leende över hans läppar.

"Mamma, om jag spyr ... slipper jag gå till dagis imorgon då? Du vet, precis som när jag var tre."

Gud, vilket minne de har!
Han syftade nämligen på det här.

Bottenskrapad

Allt bara går runt. Jag har tittat på datorn varje dag. Och varje dag har jag sagt "Idag är det din tur, jag lovar!"

Varje kväll har jag konstaterat att jag aldrig hann dit. Att tiden inte räckt till.

Varje natt, när jag äntligen släpat mig själv i säng, har jag tagit mig en tur förbi datorn. Och varje natt har jag sagt "Imorgon, då blir det din tur. Jag lovar!"

Ikväll har jag äntligen tagit mig hit. Efter mycken möda har jag hittat lite tid. Jag har till och med lyckats komma så långt att jag knappat mig fram till en tom inläggssida.
Och vad händer? Jag är blank.
Men jag är på väg, det vet jag med säkerhet. Jag behöver bara lite tid för mig själv. Jag behöver tid att tänka. Vuxentid.

Jag har tre hela månader att ta igen. Tre månader då jag inte kunnat avsluta en tanke. Tre månader då jag, när klimparna äntligen somnat, varit så trött att jag stupat i säng.

Imorgon börjar skola och dagis igen, åtminstone fram till lunch.

Om jag orkar lovar jag att sätta på datorn igen imorgon. Om jag inte gör det, då vet ni vad jag håller på med - jag avslutar en tanke.

Ett huvudbry mindre

Minns ni den här?

I början av sommaren berättade jag om italienarnas svaghet för läxor och hur detta i sin tur förpestar de flesta familjers sedan länge efterlängtade sommarledighet.

Min storklimp är klar nu.

JIPPI! TJOHOOO!!!

Och han har fortfarande två veckor kvar på sommarlovet.

Förvirrad

- Mamma, vad ska du göra nu?
- Jag ska bara ut på balkongen och slänga tvätten.
- ?!

Betydelsenyans

Idag har det lagats pannkakor. Eftersom det varit så varmt den senaste tiden så har inte långvariga köksprojekt varit på tapeten. Inte heller har lusten för stabbiga måltider velat infinna sig, så klimparnas längtan efter pannkakor har hållit sig på mattan. Men, eftersom jag i ett svagt ögonblick, sittandes i ett luftkonditionerat flygplan på väg hem från semestern, utlovat pannkakor så fort det blivit en aning svalare, så var det alltså dax för det idag. Vad som anses som "en aning svalare" kan ju diskuteras. Men efter nattens blixtar, dunder och påföljande syndaflod, så fanns det inte någon plats för sådant. Klimparna ansåg att det blivit "en aning svalare", punkt slut!
Ingen barmhärtighet stod att finna, så en obetydligt svalare segsliten moder gjorde sina älskade klimpar till viljes och stekte ett berg med pannkakor ... i ett 35 gradigt kök.

Nästa inplanerade köksprojekt är en sats köttbullar till jul.

Den som ber mig om lagad mat innan dess kommer att halstras och serveras med ärtor i simmig sås!

Det är det här som kallas kärlek

Jag och sambon sitter i soffan och tittar på film. Mysigt! Efter en stund blir det reklam och jag rycker snabbt till mig boken som ligger på vardagsrumsbordet. Reklam är ju så dödligt tråkigt! Sambon zappar mellan kanalerna.
Helt plötsligt hör jag att sambon säger något.

- Sa'ru nått? jag tittar på sambon.
- Du ser ut som hon den där!
- Vem då?
- Hon i reklamen!

Jag tittar på Tv-rutan och ser ett gäng dansande och höftsvängande getingar. Tycker han att jag ser ut som en höftrullande insekt? Jag tittar frågande på sambon.

- Vem var det? säger jag och sneglar ner i boken.
- Ja du vet, hon i reklamen.
- Vem då?
- Ja, hon den där... Grace Kelly!
- Hm, visst! säger jag och mumlar något ohörbart om att kärleken är blind.

Filmen börjar igen och vi sitter tysta och tittar. Ny paus. Den här gången håller jag fingrarna från boken och tittar intresserat på reklamen. Han måste ju helt enkelt ha blandat ihop saker och ting. Grace Kelly, ha, ha! Är det inte kärlek, så är det garanterat hjärnsläpp. Han har nog sett fel.
Men, helt plötsligt är hon där i rutan - smärt, leende och majestätisk. Grace Kelly.

- Men titta, du gör ju det! Du ser ut som Grace Kelly! sambon viftar ivrigt med handen mot Tv:n.
- Visst! När tittade du på mig senast egentligen?!

Grace Kelly, skulle inte tro det! Greasy Belly, möjligen!

Åstundan

Om mindre än en vecka åker jag till Stockholm.
Jippi, jappi, tjohoooo!
Det var ett tag sen jag var där den här årstiden, alldeles för länge sedan.

Är det någon mer som vill sluta upp och hänga med på det HÄR?

Befogad frånvaro

Det har varit lite tyst här inne, men det har sina anledningar. Har ni läst Stieg Larsson? Mer behöver jag nog inte tillägga.

Skulle det mot förmodan finnas någon som inte har det, så bör vederbörande ta en språngmarsch till närmaste bokbord, kiosk, bibliotek eller bokhandel. Omgående!

Varning:
Denna typ av läsning medför vissa risker och går inte att förena med familjeliv eller arbete.

Utmärkande symptom: Total själsfrånvaro från första till sista sidan.

Positivist - javisst!

Efter ett par omåttligt gnälliga dagar har jag nu beslutat mig för att dra ut gnällspiken och släppa ut den positiva och gladlynta människa jag egentligen är. Något positivt måste det väl ändå finnas i denna varma och kladdiga tillvaro, ni vet: inget ont som inte har något med sig, och så vidare!

Tvätt:
Jag har upptäckt att tvättkorgen är nästintill tom - är inte det en positiv följdverkan av värmen, så vet inte jag! Både jag och klimparna struttar runt i bara underkläderna och när vi åker någonstans så är det för att bada, och det medför inte någon tvätt alls. För en T-shirt och ett par badbyxor kan väl knappast räknas som kläder? Och dessutom sitter tröjorna på i högst tio minuter, så en tröja räcker hela veckan.
Mannen har i och för sig skitat ner lite kläder eftersom han har jobbat, men de är så få att jag kan tvätta dem någon gång längre fram, till exempel när jag och barnen har slut på underkläder och vi bara MÅSTE tvätta.

Slitage:
Till följd av den knappa användningen av kläder, så sliter vi inte ut våra älskade plagg, vilket i sin tur betyder att de kommer att hålla längre.

Sömn:
Det är inte bara jag som blir trött och dåsig av värmen, barnen sover längre på morgnarna och jag har fått mina första ordentliga sovmorgnar sen storklimpen föddes. Ett sedan länge påkallat behov har tillfredsställts.

Mat:
Ingen i familjen har gjort anspråk på större middagar, vilket har varit kravlöst och bra. Värmen har tagit kål på allt vad hunger heter, så det har mest varit vatten och annan flytande föda som stått på menyn de senaste dagarna. En och annan bit melon med skinka har väl slunkit ner, men annars har det mest varit fasta hela veckan.

Form:
Till följd av det knappa intresset för mat så har den svällande semesterkulan börjat dra sig tillbaka. Ingen ohälsosam kost förutom kallt vitt vin, men det får nog räknas som en nödvändighetsvara så här års.

Svett:
Även svett är positivt, speciellt då överdriven svettproduktion hjälper kroppen att komma i form igen, här syftar jag naturligtvis på ovan nämnda semesterkula. Dessutom blir jag av med en massa läskiga toxiner, hur sunt som helst!

Balkongblommor:
Luftkonditioneringen i vardagsrummet spottar ut en jäkla massa vatten i en flaska på balkongen, vilket är suveränt! Inget mer spring med vatten, vilket jag uppskattar så här i värmen. Och sen, om vi bortser från energin jag gör av med, så känns det ganska bra att kunna återanvända vattnet i luften till att vattna blommorna med. Det känns skönt att kunna dämpa mitt dåliga energislösarsamvete med att jag faktiskt återanvänder något.

Summa summarum: Kan det bli bättre än så här?

Överhängande behov

Igår klagade jag en massa, idag har jag låtit bli att skriva inlägg för att inte upprepa mig.

Men nu känner jag att jag måste få ställa en fråga, akut!

Kan jag förbjuda familjen att duscha?

Varför?

Kolla in mitt tak!

Takdropp och medföljande stalaktitbildning

Jag hatar hög luftfuktighet!

Så illa är det kanske inte, men bra nära!

Med rätt att klaga

Förra månaden kom min lingonvecka för sent, och den här månaden har den kommit för tidigt. Eller, egentligen så har den nog bara kommit hem från semestern och gått tillbaka till sitt gamla vanliga schema, men vad hjälper det mig? Jag har likt förbannat skitont och mår piss! För att inte tala om mitt låga blodtryck, som bara sjunker och sjunker. Och vad beror det på, om inte den här förbaskade hettan och hennes ständiga följeslagare luftfuktigheten! Och piller mot mitt låga blodtryck kan jag inte ta, för de har en förmåga att dra ihop ådrorna i benen, och det pallar inte mina redan blåa och alltför trögflytande ådror med, åtminstone inte i den här värmen.
Gnällig? Absolut inte!

Men hallååå!

Är det verkligen ingen som har tid att hänga med ut på en bit mat? Det känns liksom inte så kul att sitta på krogen och käka helt allena, inte alls faktiskt!

Kan det vara det som kallas ensamrätt?

Seg böna söker ärtigt bordssällskap

Eftersom jag och klimparna bestämt oss för att rymma fältet, så kommer jag att återvända till Sverige. Inte idag, inte imorgon, men i början av september bär det av norrut igen, vi tänkte bara lida ett par veckor till först. Det måste vara martyren i mig som envist hänger sig kvar här i denna fuktdrypande skärseld. Vad väntar jag på? Martyrglorian, som tack för mitt oförskyllda lidande?

Eftersom ombyte förnöjer, så blir det vår vackra huvudstad som får besök den här gången. Det var ett tag sedan jag var i Stockholm utan vinterjacka, så det lär finnas en hel del att njuta av, både för mig och klimparna. De senaste gångerna jag varit i Sverige har jag tyvärr drabbats av magkatarr och inte riktigt varit i form, men den här gången har jag gett mig fanken på att ha det trevligt, så pass trevligt att jag tänkte att ni kanske skulle vilja vara med på ett hörn. Eller hörn och hörn, vad sägs om en helkväll ute? En middag på någon trevlig restaurang och sen, för de som har lust, lite bekymmerslöst skuttande och struttande på något av stans uteställen. Har ni lust?

Så, om ni bor i Stockholm med omnejd, eller om ni har lust att komma upp/ner bara för att vara med, kommentera!

Jag hade tänkt mig fredagen den 4:e eller lördagen den 5:e september. Skriv vilken dag som passar dig bäst och lämna gärna förslag på någon bra restaurang. När jag vet var, när och hur många vi blir så bokar jag.

Hamam à la italiana

Idag fick jag nästan en chock när jag kollade in termometern, den visade på så mycket att jag började fundera över om den möjligen börjat visa temperaturen i Fahrenheit. Självklart var det inte så väl, utan allt var som det skulle: hett, fuktigt och fullkomligt olidligt - precis som det ska vara på årets hetaste dag i det italienska inlandet. Ibland kan jag ju faktiskt ifrågasätta min tajming, för jag VET att det är så här i augusti, och likt förbannat lyckas jag pricka in att vara här just under den här perioden år ut, och år in. Snacka om att vara korkad!

Lägenheten är het som en bakugn och luftfuktigheten ligger och velar någonstans mellan 90 och 100 procent, underbart! En turkisk ångbastu skulle helt klart vara att föredra, men nu har jag tyvärr inte tillgång till någon sådan, utan får helt sonika nöja mig med en klibbig italiensk lägenhet på översta våningen. Ju närmare solen, desto bättre, eller hur? Så det är bara att njuta så länge det varar, och köra pormaskutdrivning nu när ångan ändå är uppe!

Tidigare idag lät jag luftkonditioneringen stå på ett tag (vår enda luftkonditionering!!), och efter en liten stund hade den lyckats spotta ur sig så mycket som tio liter vatten. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den upptäckten. Ska jag bli förtvivlad och slita mitt hår, eftersom det betyder att det kommer vara ännu svårare att sova i natt, än vad det var igår? Eller ska jag bli imponerad och sitta och begrunda möjligheterna att installera en syrepump i vardagsrummet? Okej, guldfiskar kan leva i fuktiga utrymmen utan syre, men kan en människa det? Det börjar liksom bli lite väl fuktigt här nu, det kanske vore en idé att kolla upp vad en sådan skulle gå på.
Hur det nu är så ska jag i alla fall gå ut i badrummet och svalka en fena, för att tala om att jag skulle behöva putsa mina fjäll.

Tur...

...att dagen inte är slut än! Vet inte när jag trodde att jag skulle hinna med ett inlägg, snacka om att var tidsoptimist! Men några rader kan jag väl kanske hinna knacka ner innan det är dax att rusa igen. Idag har jag bara tvättat och storhandlat, och om några minuter ska jag dra iväg igen till storklimpens simlektion ... jordnötter! (Låter inte det mycket roligare än peanuts?). Klimparna, har ju som jag tidigare nämnt, sommarlov fram till den 14 september, och eftersom sambon är tillbaka till jobbet så hänger resten på mig! Hu! Jag skulle också vilja ha ett luftkonditionerat, barnfritt kontor att rymma till ibland! Just nu till exempel, när kläderna och klimparna klibbar sig fast på mig som flygfän på ett flugpapper!

Tillbaka till verkligheten

Nu är jag tillbaka igen. Tyvärr orkar jag inte skriva något längre inlägg idag, men imorgon eller på måndag har jag säkert både tid och ork att låta fingrarna löpa över tangentbordets ergonometriska klaviatur.

Träckboll eller vattenpolo?

Igår, efter att ha tvättat hela dagen, bar det äntligen av till badpölen. Ett svalkande dopp var verkligen på sin plats! Trist bara att en unge bajsade i barnpoolen, och båda bassängerna stängdes av (de sitter ihop, så båda skulle naturligtvis desinficeras). Självklart blev jag lite konfunderad. När storklimpen gick på babysim användes aldrig något annat än badbyxor i frotté, eftersom, jag citerar bassängägaren: "en frisk människa, stor som liten, inte blir stimulerad till att ha avföring när den befinner sig i vatten". Jag antar att jag inte behöver dra ekvationen, då den inte kan bli tydligare än så.
Jag kände mig en aning äcklad - underdrift?- speciellt som klimparna dykt i den lilla bassängen, och det som jag trodde var en boll på botten, egentligen var en av de kraftigare medlemmarna i den mångtaliga familjen Kacka.
När det hela äntligen uppdagades så hade badvakten sin eftermiddagssyssla på det torra, för antalet bruna kulor på botten var oändligt. Han antog inte direkt utmaningen med sprudlande entusiasm, men sportig som han är hoppade han i och påbörjade jakten på de snart uppluckrade träckbollarna. URK!
Nu hoppas jag bara att mina klimpar inte ska ha fått i sig en massa bakterier, för en maginfluensa är nog mer än vad jag skulle orka med just nu.

Sammanfattningsvis

Nu är vi hemma igen. Inte blir det särskilt många dagar, men tillräckligt många för att ha tid till en pizza och ett par tvättar.
Resan till Sverige har varit lyckad om jag bortser från utresans katastrofala försening, magkatarr, och min blödande svanskota.
Lillklimpen tycker också att resan har varit bra, för vad är väl ett fall i en bäck på Astrid Lindgrens Värld och ett par hundra blåmärken, om inte ett tecken på att han har haft det roligt?
Och storklimpen? Han har njutit som en gris. För att snickra och slå sig på tummen, bränna fingrarna på kaminen, och uppsöka tandläkare efter att ha fått morfar över sig under en brottningsmatch (jag tror att det var det de höll på med), är väl småpotatis om man tänker på allt roligt han hittade på i sin vilda framfart.
Fem/sex tillbud på tjugo dagar är ganska bra tycker jag, för det kunde ju ha varit betydligt mycket värre. Dessutom så har min svanskota läkt, magkatarren har fått hjälp av dr. Losec, lillklimpen har torkat och storklimpens tänder verkar ha klarat sig bra. Det var lite pirrigt ett tag för det lilla bandet som håller ihop läppen och den övre tandraden var av, men som tur är har munnen bra läkkött, så nu är det som nytt igen.

Hoppas att allt är bra med er alla!

Hoppet ...

... om att solen ska bestämma sig finns ännu kvar. Jag brukar ha förmågan att planera in min Sverigesemester just mittemellan värmeperioderna, men i år har jag ännu inte haft anledning att klaga. Vädret har i snitt varit betydligt bättre än vad det varit andra år, men de senaste dagarna har det varit lite väl trist. Vi har haft tre dagar med regn och blåst, som övergår i lite sol, som blir till regn, och framemot kvällen övergår i regn och åska. Det börjar faktiskt känns lite tråkigt. Det är ju inget rent innersittarväder, men inte heller mys-i-trädgårdenväder eller sitta-på-strandenväder. Vad vi än tar oss till så känns det som om vi gör fel. Börjar vi se en film, så kan man ge sig på att solen tittar fram. Om vi går ut i trädgården, så dröjer det inte många minuter förrän regnet hör av sig och vinden brassar på med några extra sekundmeter.
Vilken tur att vi gjort alla viktiga utflykter i början av vår vistelse, för det verkar inte som om det kommer bli något riktigt bra sommarväder förrän vi har åkt hem igen.

På rätt kurs

För ett tag sedan fick jag ett roligt mejl från en väninna. Jag tänkte att även ni kunde få ta del av det . Det kanske till och med är så att ni skulle vilja passa på att anmäla någon av era manliga familjemedlemmar till någon av de matiga kurserna.

Kurser för män hösten 2009

Folkhögskolans fristående kurser för män HT-09

Kurs 1
Hur man fyller på ispåsar.

Kursen går igenom varje arbetsmoment med diabilder.
950: -

Kurs 2
Wc-papper.

Är det sant att toalettpappret växer ifrån pappershållaren?

Diskussionsgrupp
1500: -

Kurs 3
Är det möjligt att lyfta upp toalettringen innan urinering?
Och hur lägger man ner den igen efter urinering?

Många praktiska övningar.
2000: -

Kurs 4
Efter middagen: Flyger de smutsiga tallrikarna själva till diskhon?

Lösningar och exempel på videoband.
2500: -

Kurs 5
Lär dig att hitta saker.

Börja med att ställa dem på rätt plats istället för att gapa och vända hela lägenheten upp och ner.

Öppet forum
1900: -

Kurs 6
Att ge blommor till din älskade skadar inte din hälsa.

Bilder och ljudband
4000: -

Begränsade platser.

Kurs 7
Våga fråga efter vägen.

Berättelser ur verkliga livet.
1500: -

Kurs 8
Är det genetiskt möjligt att hålla tyst när frun kör bilen?

Körsimulator
7500: -

Obegränsat antal platser.

Kurs 9
Lär dig skillnaden på fru och mamma.

Rollspel
1900: -

Kurs 10
Hur man lär sig att älska shopping.

Andningsteknik, meditation, samt mental träning.
500: -

Alla anmälningar är bindande.
Obegränsat antal platser.

Jag har i alla fall haft tur med vädret

Här är allt toppen! Klimparna mår som små grisar, och jag har fått tillbaka min magkatarr. Lite lindrigare den här gången, men lider gör jag i vilket fall som helst. En riktigt härlig sommarmagkatarr med illamående och magvärk var precis vad jag önskade mig, kunde in vara bättre!
Som grädden på moset så slog jag min svanskota idag, aj, aj, aj! Jag åkte ett endaste åk i den minsta vattenrutschbanan på Tosselilla Sommarland, och följden blev en värkande svanskota och hela bikinitrosan full med blod. Storklimpen hade varnat mig för att "det gjorde lite ont i rumpan" att åka just den, men eftersom jag inte trodde att lite ont i rumpan skulle få sådana dramatiska följder, så åkte jag ändå. Grejen var den att jag lovat åka med lillklimpen som inte ville åka själv. Hade det inte varit för hans skull, så hade jag nog aldrig gett mig ut i det kalla poolvattnet, det kändes liksom inte riktigt som min grej. Men vad gör man inte för sina barn?
Det var ett hemskt åk. Smärtan var outhärdlig, så efter ett par minuters "Aj!", och lika många minuters "Oj!", så spädde jag på med några "Jäklar vad det gjorde ont!". Jag vet inte riktigt om det hjälpte, men jag lyckades i alla fall komma upp ur poolen igen. Efter att ha ojat mig ett litet tag till, så styrde jag min värkande, och en aning böjda, lekamen mot badvakten.

- Ähm, jag vill bara tala om att det är något fel på den gröna vattenrutschbanan. Det är något som sticker upp, jag blöder från svanskotan!

Badvakten ser bekymrad ut, går ett halvt varv runt mig, och böjer sig sen ner så att han har huvudet i höjd med min akterspegel, och utbrister:

- Får jag se?
- Ähm va! Nej, jag skulle inte tro det!

Badvakten ser snopen ut, tittar ut över den knökfulla badanläggningen och inser sedan att läget för rumpbesiktning var illa valt. Han vänder sig snabbt om och går därifrån, medan jag linkar iväg åt andra hållet.

Okej, vad är lite magkatarr egentligen? Tänk ett stort glas salpetersyra till maten, så kanske ni fattar. Och en blödande svanskota? Lite djävulskap får man ju räkna med när man är på semester ... det är ju där charmen ligger har jag hört!
Tro det eller ej, men i det stora hela så har jag det faktiskt helt underbart!

Passepartout

Tidigare idag så åkte jag på en liten shoppingrunda till "Bo Ohlsson" i Tomelilla. För er som aldrig varit där, så är det en sådan där butik där man kan köpa det mesta, och dessutom till väldigt förmånliga priser. Ska du lägga om golvet på altanen? Dra till "Bo Ohlsson". Behöver du en ny utombordsmotor till båten? Det hittar du på "Bo Ohlsson". Vill du bygga en rymlig friggebod eller en lönsam aktieportfölj? Vänd dig till personalen på "Bo Ohlsson". Är du sugen på grillkrydda? Chokladdoppade öronpetare? Krispiga papiljotter? Eller varför inte en marsipangrön dammsugarpåse till kaffet? Har du inte hittat det någon annanstans, så hittar du det säkerligen där. Jag tycker alltid att det känns lite som att hamna i sagan om Aladdin, jag gnider några gånger på varukorgen och vips så hittar jag allt jag behöver. För att inte tala om allt jag inte hade den blekaste aning om att jag behöver.

På vägen hem fick jag fått tydliga order, hm ... rekommendationer av den övriga familjen att införskaffa en påse kanelbullar från den lokala matbutiken, vilket jag lydigt gjorde.
Innan jag skuttade in i butiken låste jag familjens sommarbil, en vit Peugeot som är så skruttig att den inte skulle bli stulen ens om jag skrev "Ta mig, jag är olåst!" på bakrutan. Skulle det komma någon stöddig biltjuv så skulle han/hon nog snarare få hjärtknip av medlidande och lämna ett sött litet meddelande under vindrutetorkaren. Jag skulle kunna tänka mig något i stil med: Stackars sate! Vill du att jag skaffar dig en ny?"
Hur det nu var så låste jag bilskrället och skruttade in i affären. Väl ute igen satte jag fart mot den vita Peugeoten, låste upp dörren och ... vad i ... ! Inte var bilen så här ren! Vem har städat bilen? När jag är på väg in i bilen hoppar helt plötsligt hjärtat till och fastnar någonstans i halsgropen ... vad är min shoppingpåse? Var är alla mina krispiga, knapriga, superbilliga saker? Bilen står kvar, men någon har gjort sig besväret att ta sig in i bilen, stjäla alla mina fina saker och dessutom städa bilen. Hur är detta möjligt?
Jag drar ut benet igen och tittar närmare på bilen. Hm, är bilen verkligen vår? Hann de verkligen byta ut hela inredningen under de fem minuter jag var inne i affären? Helt plötsligt inser jag att jag med min nyckel lyckats öppna dörren på en helt främmande bil. Jag stänger bilen, och avlägsnar mig i all hast. Tänk om någon tror att jag försöker sno den! Huvva! Det skulle i och för sig vara helt okej med en lite nyare bil, men så här på landet har folk koll på det mesta, så jag skulle nog bli avslöjad långt innan jag hunnit sätta nyckeln i tändlåset. Nej, det var nog bäst att sjappa så fort som möjligt.

Två bilar längre bort hittar jag vår bil. Jag hoppar snabbt in i den och drar därifrån innan någon börjar ställa några obehagliga frågor.
Halvvägs hem kom jag på att jag i mitt förvirrade, upprörda tillstånd glömt låsa den andra bilen igen.
Så, om det är någon utav er som har hittat er vita Renault olåst utanför en matbutik på Österlen vid halvåttatiden ikväll ... FÖRLÅT! Och vet ni, ni kan sluta oroa er för alzheimer, utbrändhet eller dylikt, för jag kan intyga att ni INTE hade glömt att låsa den innan ni gick in i affären.

Globetrötter

Avresedagen började lugnt. Väskorna var nästan helt färdigpackade, och det lilla som fortfarande befann sig utspritt över lägenheten, skulle snabbt packas ner efter frukost. Eftersom vi inte skulle behöva åka hemifrån förrän en bra stund efter lunch, och ungarna gärna ville ta ett dopp innan avfärd, så tillbringade vi förmiddagen vid badpölen. Det passade mig ganska bra, eftersom jag ville slippa traska runt i lägenheten som en osalig ande och dubbelkolla, trippelkolla och ... hur många gånger jag nu skulle hinna med att kolla packningen innan avfärd. Jag hade behov av att koppla av en stund, släppa taget om resenerven i ett par timmar. För att inte tala om hur skönt det skulle vara att få badda min resfeberheta lekamen med ett par kalla badlakan.

Efter att ha badat och ätit lunch vid pölen bar det äntligen av. Eftersom min sambo, som inte skulle med, är en riktig tidspessimist, och dessutom hade mer resfeber än jag, så anlände vi till flygplatsen mer än två timmar innan avgång. Detta innebar i sin tur att klimparna var reströtta långt innan det var dags att bege sig till gaten. För att inte tala om hur trött jag var på att förklara att resan faktiskt inte riktigt börjat än.
Väl vid gaten fick vi, eftersom lillklimpen är under fem, den stora äran att ta oss in i tarmen som leder ut till planet innan alla andra. Halvägs in i tarmen blev det stopp, planet var inte färdigt ännu och vi ombads att vänta.
Jag vet inte om ni kan föreställa er hur varmt det kan bli i en sådan där flygplanstarm när hundratrettio personer står och trängs, och solen gassar från en klarblå himmel. Kan ni inte det, så kan jag upplysa er om att det rör sig om temperaturer som helt klart står sig i konkurrensen med en vedeldad finsk bastu. Jag har inget emot bastubad, men då ska det vara avklätt, och med en lagom kall sjö utanför dörren.
Under den första halvtimmen vi stod där råkade storklimpen ha sönder sin bamseklocka. Och under den andra råkade han, kan ha varit på grund av utmattning, ramla på lillklimpens trolley så att den gick sönder. Förutom dessa två missöden, så gick allt som smort. Ingen gråt, ingen tandagnisslan, bara en trasig klocka och en helpaj väska. Vad mer kan man begära?

Efter en timme i tarmen meddelade markpersonalen vänligt att planet var trasigt. Med ett stort leende på läpparna bad de oss därför att återvända till avgångshallen.

-Ni kommer att få besked så fort vi vet! sa kvinnan och log så att munnen gick ur led. Vi undersöker just nu möjligheten att flyga in ett plan från Genève!

Jag kan ju inte annat än undra varför de tvingade ut oss där i hettan innan alla kontroller var gjorda. Men å andra sidan, så skattar jag mig lycklig att de faktiskt gjorde sig besväret att kontrollera planet ordentligt.

Eftersom vi hade haft den stora turen att ha förtur in denna mardrömslika svettkanal, så hade vi såklart den stora turen att vara sist ut ur den också. När vi äntligen kom ut i avgångshallen, med kläderna precis lika våta som ocentrifugerad tvätt, så var alla sittplatser upptagna. Jippi! Två trötta klimpar längtade naturligtvis efter att få stå i ett obestämt antal timmar. För att inte tala om hur gärna de skulle låta tristessen gripa tag i deras små utmattade kroppar, och med ett brett leende låta sig ledas till döds medan de rullar tummarna, och tittar på farbröder som kliar sig i skrevet, och tanter som kontrollerar sina pass för miljonte gången. Med lätt geléartade ben och humöret på topp, sällade vi oss därför till den muntra samlingen passagerare som stod och hängde vid gaten.

Efter en stund dök det upp en välinformerad kille ur markteamet.

-En timme, sa han, planet har nu lyft från flygplatsen i Genève. En timme till, och sen bär det av!

Killen såg allvarlig ut, tittade ner på klockan, och fick det att låta som om det faktiskt var sant.
Den pessimistiska svenska modern, som har bott i Italien alldeles för länge för att tro att en timme betyder sextio minuter, talar om för sina klimpar att de, om allt vill sig väl, kommer att få gå på planet inom en och en halv timme. Klimparna ler matt och klättrar upp i en fönsterkarm för att leka. De är två tappra riddare de där två, ingen av dem klagar, utan biter ihop och tar det för vad det inte är ... en helt vanlig italiensk försening.

För att göra äventyret kort ...
Törst - baren i vänthallen var stängd, men jag hade som tur var redan tidigare köpt drickor till resan i en annan bar.
Hunger - en halvtimme innan avgång fick vi matkuponger, och jag drog med mig klimparna och köpte mackor i en annan hall. Detta trassliga tilltag visade sig vara våra magars stora räddning, för på planet blev vi inte servade förrän tjugo minuter innan landning, och då var vi närmare fyra timmar försenade.
Protest – väl inne i planet visade lillklimpen sitt avståndstagande genom att lugnt förkunna: ”Jag tänker inte göra någonting alls förrän jag träffar mormor. ” Vilket han inte heller gjorde. Det är fascinerande att se hur stilla ett barn kan sitta om de bara vill.
Sömn - Eftersom resan tyvärr inte var slut vid landning, utan vi var tvungna att ta oss över till Sverige med Öresundsbrotåget, för att sedan fortsätta därifrån med bil, så kom vi inte i säng förrän halvtre på natten.
Sinnesstämning – lättnad, och sprudlande lyckliga över att ha kommit fram … överhuvudtaget.

Tirriterad!

Bloggen jävlas, inlägg på G!
Får helt enkelt köra lite klipp och klistra imorgon bitti, så blir det nog bra.

...och vet ni ... jag ska träffa en av er på tisdag ...

... spännande, eller hur!

Framme

Jag är nu på plats. Resan blev betydligt längre än väntat, men efter många om och men kom vi äntligen iväg. Jag skulle gärna vilja skriva lite om vår äventyrliga avfärd, men eftersom jag inte känner för att skriva ett halvdant inlägg, så får det nog vänta en dag eller två.

Näck och fräck

Jag tror jag skiter i att packa! Undrar vad de skulle säga på planet, om jag är fräck och åker näck? Jag kommer ju knappast frysa på väg till flyget, så varmt som det är här. Och sen har jag ju hört att det är varmt där hemma i gamla Svea också. Och håller det i sig, så kommer jag i alla fall inte behöva något annat än en bikini och en tandborste under de närmsta veckorna.
Jag får sova på saken, och så får vi se hur det blir med packandet imorgon.

Dagens ordspråk:

Gör inget idag, som du lika gärna kan göra imorgon.

Men imorgon brinner det i knutarna!

En packares outhärdliga kval

Jag borde packa! Värmen slår emot mig som en vägg. Jag borde faktiskt packa! Jag tar en klunk av något kallt. Nu, ska jag nog ta itu med packningen. Ska bara....titta till bloggen först. Om jag inte packar nu, så hinner jag aldrig bli klar. Det är kanske bäst att ta lunchpaus först. Och varför inte fikapaus när jag ändå är igång? Nu packar jag. Men, hade jag inte tvättat den här än? Då är det nog bäst att göra det först.

- Mamma, ska vi gå och bada?

- Det låter inte så dumt! Jag ska bara packa... badväskan först!

Oj, vad badväskan var snabbpackad! Då går det nog snabbt att packa resväskan också, hmpf! Jag kan packa resväskan ikväll. Det blir bra, nu vill jag bara ut i den friska...hrm...kvalmiga sommarhettan en stund.

Brysselkoll

"Handeln kommer inte översvämmas av krokiga gurkor"

"Fula frukter, fläckiga svampar, krokiga gurkor och knotiga morötter är på ingång igen efter att EU släpper på en 20-årig regel."

För ett tag sedan skrev jag ju två inlägg om gurkor. Det första handlade om att jag råkat på en helt vanlig gurka, i en helt vanlig affär här i Italien. Det andra handlade om hur gurkan faktiskt smakade, och om de korkade, och mycket tuffa regler som finns för våra Eu-standardiserade gurkor. Men nu verkar det som om Brysselkollarna har kollat färdigt, och tagit sitt Eu-standardiserade förnuft till fånga. Eller, jag hoppas i alla fall att det är därför som reglerna tagits bort. Och inte för att de genom att diskutera huruvida en regel ska få finnas eller inte, Brysselkollrat bort ett par hundra timmar till av Eu-parlamentets dyrbara tid. För jag kan ju faktiskt undra, hur pass viktiga de här frågorna är egentligen. Speciellt som odlarna redan anpassat sig efter reglerna och, åtminstone vad det gäller gurkor, odlar dem med en metod som gör att de inte längre blir krokiga.

Nu är det klippt!

Varför är det så svårt att få frisörer att förstå hur jag vill ha det? Det är ju inte så att jag sitter där med någon modekatalog och vill bli klippt som Supermodell X, eller den hippa sångerska Y, utan jag vill ha det ganska normalt. För att inte säga näst intill 'tråkigt' traditionellt. Det är ju inte heller så att jag byter frisyr vid varje klippning, inte ens vid var tionde, utan jag har haft samma frisyr i åratal. Visst har jag varit tvungen att byta frisör mellan varven, men min frissa har klippt mig tillräckligt många gånger för att veta hur jag vill ha det. Likt förbannat blir det aldrig som jag vill, inte en endaste gång! Det verkar som om det jag säger bara går in genom örat, men sen stannar någonstans där inne. Varför ska det vara så svårt att få min vilja, och mina ord, att ta sig ända ut till saxen? Och varför ska det vara så svårt att förstå när jag säger att schampot som luktar vaniljglass får mig att spy, och att jag absolut inte vill bli tvättad med det? Igår var jag ändå snabb att säga ifrån, mycket snabbare än vanligt. Jag hade laddat upp ordentligt innan, ville liksom få det sagt i tid. Så pass mycket i tid att hon inte skulle hinna böja sig bak och ta flaskan i handen ens. Men ack nej, ack nej! Mina ord snuddar vid kvinnans trumhinnor, och skingras sen som agnar för vinden. Det är som förgjort, orden når inte fram, och jag blir än en gång utsatt för minnet av vaniljluktande, spyframkallande antibiotika. För det är där skon klämmer, i ett kräkfärdigt minne av barndomens hemska penicillinkurer. Och det är det minnet som ligger till grund för min avsky mot detta hemska schampo.

- Kan ni vara snäll att tvätta mig med ett schampo som inte luktar vaniljglass?
- Visst! svarade frisörskan hurtigt, och häller en halvliter kräkframkallande vaniljschampoo i mitt hår.
- Ursäkta, men jag har faktiskt hemskt svårt för den här lukten, skulle ni kunna använda ett balsam som inte luktar vaniljglass? försökte jag lite vänligt.
- Visst, men det här är inte vaniljglass, det här är Milkshake!
- Äh, hm, skulle ni kunna låta bli att använda balsam som luktar Milkshake?
- Visst, går det här bra? svarar frisörskan surt mellan tänderna, och kör upp en handfull balsam i näsan på mig.

Ibland undrar man ju hur det står till! Är hon bara en väldigt dålig dessertkock, eller gör hon det med flit? Om svaret är nej på båda de här frågorna, så skulle jag vilja se med vilken frekvens hennes hjärnceller rör sig. För när helt vanlig information, av det slaget som kan vara till användning när man jobbar som frisörska, aldrig lyckas ta sig fram där inne, då är det illa. Okej, att hon säkert inte är någon fullfjädrad språkmänniska, men det finns en del elementär information som kan vara bra att förstå. Annars kan hennes karriär som damkoafför bli väldigt, väldigt kort.

Låter jag bitsk och med kritiklustan på topp? Oh, nej..så är det ABSOLUT inte! Inte ett dugg faktiskt, jag loovar! För jag är en riktig martyr och äääälskar att se för jävlig ut i håret och lukta som om jag trillat ner i ett av GBs stora glasskar!

Uppläxning

I Italien har man, som jag tidigare berättat, en sjuklig förkärlek för läxor. Inte nog med att man öser läxor över barnen under året, utan man förpestar även deras lov med läxor. Två dagars karnevallov - läxor. Sex dagars påsklov - läxor. Jullov - ett par ton läxor. Sommarlov - en hel bok med läxor, samt extrauppgifter vid sidan om. Jag vet inte riktigt hur de tänker, men det verkar som om de kör enligt modellen: Lär, så att du vet att du lever!
Boken här nedan är storklimpens* sommarläxbok. Den är på 96 sidor, och ska hänga som ett hotande svart åskmoln över hela sommarledigheten. Jag och storklimpen har bestämt att vi ska sprida ut det över hela sommarlovet. Och sen har vi fastställt vilka perioder som ska få vara helt läxfria.


I Italien har de flesta familjer semester i augusti, och eftersom föräldrarna inte har ork att ta itu med läxorna tidigare, så blir de oftast liggande till semestern. Det är lite tråkigt, för det som ska vara en skön och avslappnande period, ett lov att bara vara tillsammans på, blir ofta fyllt av onödiga bråk och irritationer. Jag vet inte hur många gånger jag har sett mammor, pappor och barn sitta under parasollen på stranden och kämpa. Oftast är föräldrarna så irriterade att det slår gnistor om dem, och barnen så gnälliga och trotsiga, att jag får magsår bara av att sitta bredvid.

Vi får alltså se hur det går i sommar, men än så länge verkar allt vara frid och fröjd. Till min stora lycka gillar storklimpen skolarbete och kan knappt hålla fingrarna ifrån boken. Jag hoppas verkligen att denna entusiasm håller i sig till det att boken är färdig, men vem vet, sommaren är lång.
Eftersom storklimpen är en hejare på att läsa, så slapp han i alla fall läsläxan. Skönt, för jag skulle vilja att han läser lite svenska böcker under sommaren. Och utan påtvingad läsläxa kommer det nog läsas en hel del, för finns det något storklimpen älskar, så är det böcker!

*Han är sex år och har gått ut första klass.

Och gud sade:

Garde rob; och det vart klädkammare.

Efter att ha haft en trasig garderob i evigheter, så är nu ordning bringad! Garderoben i barnens rum är köpt i specialaffär och går ända upp till taket (3 m). Det enda kruxet med garderoben har varit korgarna. Först felmonterades de av ett gäng korkade killar, som dessutom gjorde hundra nya hål i garderobens väggar.

- Oj, korgarna går inte in på det här sättet. Låt oss göra ett par hundra nya hål så att korgarna sitter på vårt vis!

Visst, möbelfabrikanten gjorde en massa hål som absolut inte skulle passa till korgarna, bara för att jävlas. Låter ju troligt, eller hur!

Efter att ha haft korgar som ramlar ner i varandra i månader, ringde jag till sist och klagade. Efter att ha klagat cirka en miljon gånger kommer det äntligen en kille hit med nya skenor. Att även skenorna i korgarna pajat, tänkte de naturligtvis inte på. Killen upptäcker att allt är felmonterat, och skruvar därför in skruvarna i sina egentliga hål.
Garderoben fungerade någorlunda i någon vecka, men eftersom skenorna i korgarna var helt kass, så var vi snart tillbaka på GÅ igen.

Utled som jag var på det hela, lät jag saken bero ett tag. Men följden blev tyvärr att jag allt som oftast lät sakerna ligga på en fåtölj utanför garderoben. För vem orkar irritera sig och få vansinnesutbrott dag ut, och dag in?

Till slut nådde jag en gräns och började ringa företaget igen. De lovade alltid att kontakta mig, "Visst, Fru Segsliten, vi ringer så fort vi fått in de skenor ni behöver!", men ingenting hände. Efter ett säkert tio samtal, utan resultat, begav jag mig istället till Ikea. Där köpte jag ett gäng lådor i samma storlek som garderoben, men eftersom dörrarna sitter på ett annat sätt i min garderob, så funkade de så klart inte. Ska det jävlas, så ska det jävlas ordentligt! Så det var inget annat att göra än att hänga upp de trasiga korgarna igen. Sen har jag låtit saken bero...fram till igår.

Efter att ha fått lådorna på tårna, nytvättade kläder på golvet, och skrapat upp färgen på garderobsdörren, så fick jag nog! Som en snilleblixt från klar himmel, kom jag på att Ikeas trådbackar borde få plats. Efter lite mätande här, och lite stånkande där, så var saken klar...de skulle passa!

Puh! Jag fixade det till slut!

Nödvändigt ont

Trasig garderob och trasig bil!
Det låter väl toppen när man helst inte vill göra annat än att bada, läsa och njuta av sommaren. I morse drog jag med klimparna till Ikea i Milano...igen. Och nu är vi hemma och vänder för att lämna in bilen på verkstan om någon timme. Eftersom verkstan ligger utanför stan, och jag inte har den blekaste aning om hur länge jag får sitta och vänta, så är svärmor snäll och tar klimparna någon timme. Hon har lovat att ta dem till badpölen, så då är det i alla fall någon som får bada och njuta idag. Alltid nått!

Svettigt värre

Nu börjar nedräkningen!
Klimparna längtar till mormor och Sverige så att det spritter i kroppen på dem, och frågorna inför resan bubblar upp i en hiskelig fart:

"Mamma, hur många dagar är det kvar nu då?"
"Mamma, vilken tid går planet?"
"Mamma, kan jag få en åttioåttan när vi kommer fram?"
"Mamma, kan jag få en piggelin också?"
"Mamma, tror du att jag kan få snickra en stor raket i trädgården?"
"Mamma..."

En knapp vecka kvar, sen blir sambon gräsänkling i ett par veckor.
Synd om honom som blir ensam kvar och måste jobba?
Nääää vadå, vi ska ju inte direkt roa oss, vi ska ju liksom bara åka hem till Sverige. Och äta svensk glass. Och svensk mat. Och gå på Astrid Lindgrens Värld. Och på Sommarland. Och leka i trädgården. Och doppa tårna i havet. Och träffa folk.

Han ska vara glad som får vara hemma i värmen och slita ut byxorna på en kontorsstol. Han fattar nog hur jobbigt vi kommer att ha det!

Den onda cirkeln är bruten

Efter att ha tillbringat tre förmiddagar i stadshuset, så kändes det skönt att vakna och veta att mardrömmen var över. Jag har den senaste veckan vaknat upp och haft en känsla av att genomleva samma dag igen, och igen, och igen. Ni som har sett filmen Groundhog Day (Måndag hela veckan) med Bill Murray, vet nog vad jag menar, och känslan är tyvärr allt annat än angenäm. Men idag slapp jag! Idag fick jag vakna av mig själv (hm, nu ljuger jag). Idag fick jag vakna till barnens prat i vardagsrummet. Idag fick jag dricka kaffet i lugn och ro (nu ljuger jag bara lite grann). Och för att göra saken ännu bättre, så blev det en improviserad 'Aperitivo' på torget med ett gäng kompisar innan lunch.
Dagen började med ett lätt regn och såg inte ut att vara speciellt lovande. Men vid lunch sprack det upp, så eftermiddagen tillbringade vi vid badpölen.
Nu sitter jag här och knattrar lite på datorn, medan jag väntar på att pizzabudet ska komma med en rykande Pizza alla gorgonzola. Ett glas vitt skulle inte vara helt fel, så det blir till att avsluta här och nu, så att jag hinner kolla vad kylen har att erbjuda.

För frisk?

Köp en leverinflammation till kampanjpris!

Har Vaccinationsgruppen för få klienter?

Jag föreställer mig följande marknadsföringsmetod:

Vidga marknaden

Tre enkla steg till kassasuccé:

1. Locka till dig klienter - sälj kanonbillig Hepatit

2. Skapa behov - epidemi uppstår
3. Mätta marknadens behov - kör en ny kampanj:

Hyperbilligt vaccin!
Kampanjpriserna på vaccin mot Hepatit A och Hepatit B fortsätter.

Jag antar att det är det som kallas smart marknadsföring!

.... så det kan bli när PR-avdelningen utesluter viktig information!

Beivran

Igår kväll när sambon gick ut med soporna, upptäckte han till sin stora förfäran att en av Familjen Inkompetents bilar var parkerad så illa, att den praktiskt taget stod mitt i gatan. Att det dessutom rörde sig om en kurva, gjorde inte saken bättre, det var i stort sett omöjligt att ta sig förbi. Till saken hör också att gatan är enkelriktad, och kommer man inte förbi bilskrället, kan man inte ta sig ut härifrån utan att köra tillbaka samma väg man kommit. Vilket skulle innebära en grov trafikförseelse, för att inte tala om trafikfara, då det är dålig sikt om man kör ut den vägen.
Sambon slänger alltså soporna, och far sedan som ett inflammerat bi uppför trapporna.

- Nu ringer vi trafikpolisen, är du med? hasplar han ur sig och tittar uppfodrande på mig.
- Ahm, har de hänt något? Är det grannarna nu igen? säger jag och tittar undrande på sambon.
- Du anar inte! säger sambon och förklarar hur det hela ligger till.
- Okej, nu har de gått för långt! svarar jag och kilar ut i köket och hämtar numret till trafikpolisen.

Sambon tar med sig telefonen ner och ringer från parkeringen. Han förklarar sitt ärende, och får sedan veta att en bil är på väg. Två minuter senare dyker de upp. Eftersom det är näst intill omöjligt att ta sig förbi bilen, så tycker poliserna att sambon gjort rätt i att ringa. Poliserna kollar om det finns några parkeringsförbudsskyltar, och när de inte hittar några, så säger de att det inte spelar någon roll. "För det ska du veta, säger polismannen, en anledning till att utfärda en parkeringsbot hittar man alltid på något sätt!

Ups, var det någon som fick böter i går kväll?

Pärs och kontrovers

Hinner inte med mig själv riktigt nu när klimparna har sommarlov. Jag får väl ta ett eget lov i höst när de har börjat i skolan och på dagis igen. Ett ordentligt lov får det nog bli om jag ska lyckas återhämta mig från sommarpärsen. Idag har jag dessutom utsatt mig för den italienska byråkratin. Antar att det är överflödigt att säga att jag är helt slut, man kan ju få magsår för mindre! Orkar inte riktigt dra historien just nu, men imorgon kanske jag får kraft nog att skriva ner händelsen. Fast det är klart, jag ska tillbaka imorgon, så jag kanske är ur form då med, vem vet? Dessutom ska jag till italienska försäkringskassan på fredag, så risken är stor att jag aldrig hämtar mig överhuvudtaget. Hör ni inte av mig något mer, så beror det på att jag dukat under för den italienska byråkratin!

Nabon håller måttet

Gissa vem som verkar ha parkerat bilen med hjälp av vinkelhake och linjal?

Det lönar sig tydligen att släppa fram Tant Kverulant!

Kvinna på gränsen till nervsammanbrott

Har just börjat kallna efter att ha varit så arg så att jag kokade. Grannen som har villan som ligger inklämd mellan bostadshusen här på gatan, verkar tro att kvarterets parkeringen är hans privata. Familjen har fyra bilar, och eftersom de gjort om alla garagen (de hade plats för fyra bilar) till bostad, så parkerar de precis som alla andra ute på den allmänna parkeringen. Inget fel med det, om de bara varit kapabla att parkera dem som de ska. När jag vid lunch kom tillbaka hem efter att ha varit ute hela förmiddagen, upptäcker jag att två av deras bilar tar upp fyra hela platser. Och en tredje bil står och blockerar ytterligare en, så att även den är oåtkomlig. Att de dessutom är kvarterets enda skuggplatser, gjorde inte saken bättre, snacka om att gjuta olja på elden! Jag blev så arg att jag parkerade min bil på tvären, en decimeter bakom deras bilar, och hindrade på så sätt alla tre bilarna från att köra ut. Ett smart drag skulle det visa sig. Jag vet inte hur många gånger jag har stått och ropat eller ringt på, utan resultat, då jag varit i behov av att komma ut/in från parkeringen. Men nu när jag parkerade bakom deras bilar, så hann jag knappt ut genom bildörren förens jag hade gubbjä..en där. Han undrade varför jag ställde min bil sådär, vad det var frågan om egentligen. Jag förklarade att jag inte hade för avsikt att flytta bilen under de närmaste fyra timmarna, och att det inte var möjligt att ha det på det här sättet. Jag talade om att parkeringen inte var deras privata. Att han alltid ställer bilen så att han upptar mer än en plats åt gången. Och att jag nästa gång jag inte lyckas ta mig ur parkeringen på grund av deras oförmåga att parkera, tänker ringa till lokalpolisen, så att de får forsla bort bilskrället.
Tror ni att han flyttade sina bilar? Nej då, han lät sina skitbilar fortsätta ta upp fyra platser, och sen bad han sin svåger/öronterapeut/ogräsentreprenör/vem-det-nu-vara-månde, att ta bort sin bil från den tredje blockerade platsen. Hade jag varit riktigt jävlig, så hade jag naturligtvis kunnat stå kvar bakom hans bilar hela eftermiddagen. Men eftersom jag är en civiliserad, väluppfostrad och ansvarskännande människa som inte vill ställa till livet för mina medmänniskor, så flyttade jag så klart bilen. Detta hindrade mig dock inte ifrån att svära som en borstbindare (svär de verkligen mycket?), och kalla familjen ifråga för jä..a egoister. Dessutom ifrågasatte jag högt och tydligt mannens rätt till körkortsinnehav. Jag vill understryka att jag gjorde detta efter att mannen gått tillbaka in till sig.

Jag har nu letat reda på telefonnummer till både lokalpolisen och trafikpolisen, och tänker från och med nu ha dem nära till hands i handskfacket. Eftersom det inte hjälper att prata med dem, och jag inte känner mig hemma i rollen som hysterisk kvarterspolis, så tänker jag istället med skicklig diplomati låta ordningsmakten ta hand om saken.

Jag är trött på att komma försent på grund av Herr Jag parkerar hur jag vill och hans inkompetenta familj. Jag är utled på att vara tvungen att parkera ett kvarter bort, för att samme herre inte kan parkera som sig bör. Och jag blir fullständigt galen när alla gäster/hantverkare/månglare som hälsar på familjen Inkompetent, parkerar precis lika illa.
Nu har jag banne mig fått nog!

Tidsoptimism

Tingsrätten i Uppsala har tydligen så mycket att göra att de måste trycka in 2 år och tre månader på 21 dagar.

Expressen 26-04-2004

"Om ingen av de misstänkta kräver någon komplettering räknar åklagaren med att väcka åtal den 12 maj. Rättegången kan då börja veckan därpå, troligen den 17 maj. Förhandlingen beräknas pågå 810 dagar under tre veckors tid."

Eftersom även jag brukar ha lite trångt om tid, så skulle jag gärna vilja veta hur de bär sig åt.

Motåtgärd

Lillklimpen fick feber igår, så dagen har jag tillbringat med honom. Skickade iväg storklimpen och sambon till badpölen efter lunch. Jag tyckte det kändes lugnast så. Sambon behövde lite sol och bad efter en vecka på kontorsstolen, och storklimpen ville jag ha ur huset. Kan kanske låta lite fräckt att säga så, men med ett febrigt barn och lägenheten het som en pizzaugn, så skulle storklimpens energi snart förvandlas till något mindre angenämt. Och uttråkade ungar är aldrig roliga att ha att göra med, allra minst under sådana omständigheter.

Charmör

Lillklimpens älsklingsfras:

Mamma, du är så fin!

Den upprepar han tjugo-trettio gånger om dagen, minst!

För ett tag sedan tyckte han tydligen inte att det räckte, så han sträckte ut armarna, tittade mig djupt i ögonen och sa:

Mamma, du är så fin, ge mig din magi!

Hm, vad ska det bli av honom månntro?

Upplysningsvis

Orkar inte svara på alla kommentarer just nu, tar dem imorgon!

Ha en trevlig midsommar allihop!

Svåröversatt

Apropå Ikea, kom jag att tänka på ett reklamblad som Ikea i Milano skickade ut i våras i samband med något jubileum. Där hade de skrivit God födelsedag, en direkt översättning från det italienska Buon compleanno, istället för Grattis på födelsedagen, som det som bekant heter på vanlig hederlig rikssvenska. Så nu undrar jag: Hur svårt kan det egentligen vara för ett svenskt företag i utlandet att få till en okej översättning? Någon kontakt har de väl med huvudkontoret i Sverige. Dessutom vet jag att det faktiskt jobbar en del svenskar på Ikea i Milano. Är det för mycket jobb att fråga en av de anställda, eller skicka en förfrågan via mail till Ikea i Sverige? Eller varför inte ta sig en titt i ett vanligt hederligt lexikon? Sådana finns faktiskt fortfarande, datorer och internet till trots.

Ett tag funderade jag på om de varit så korkade att de använt sig av googles översättningsverktyg, men det kan de inte ha gjort, för tro det eller ej, google översätter faktiskt denna fras helt korrekt. Så nu skulle jag bara vilja veta, hur i helsike kunde det bli så fel? Vi pratar ju inte om svåra texter som rör kvantfysik eller mikrobiologi, utan om ett helt vanligt grattis!

Väder lek

Eftersom jag hade lovat klimparna att åka till Ikea och leka i bollhavet så fort det blev dåligt väder, så var det det som gällde idag. Egentligen så kan jag nog inte kalla vädret för dåligt, men eftersom solen behagade gå i moln ett par timmar, och regnguden av misstag lyckades tappa ett par droppar regn på vårt bilfönster, så var det kört! Klimparna ansåg att vädret vara tillräckligt dåligt för att ha rätt till ett par timmars bad i bollhavet, och varma korvar med bröd i kafeterian. Och när vi sedan ändå var där, så tyckte jag mig ha rätt att köpa lite lådor och andra förvaringsboxar. Det är något alldeles speciellt med Ikea, för även om man inte ska ha något, så slinker det alltid med något hem. Det finns alltid någon praktisk mackapär, eller snygg den-här-måste-jag-bara-ha sak, det spelar ingen roll om man hade tänkt köpa något eller inte.

Sen, när möbeljätten efter många om och men, äntligen spottade ut oss, så var plånboken en aning tunnare, magen en smula rundare, och barnen otroligt mycket tröttare. Solen som än en gång hade letat sig fram, sken nu från en klarblå himmel, och klimparna konstaterade glatt att de imorgon kunde återvända till den vanliga badpölen. Ikea är jättekul, men i lagom doser!

Sagolikt

Peschiera del Garda

Vad gjorde jag när jag fyllde år egentligen? Vad fick jag i födelsedagspresent? Eftersom jag var lite sent ute med önskningarna, och sambon inte längre verkar besitta någon romantisk ådra, så var allt som har med romantiska helgresor bara att glömma.

Peschiera del Garda

Däremot tog sig hela familjen upp till Lago di Garda där vi bodde två nätter på hotell.

Lasize

Vi hade det riktigt mysigt, gick på den stora nöjesparken Gardaland, åkte till den lilla medeltida staden Lasize och flanerade runt i Peschiera del Garda och bara njöt. Inte illa pinkat för att vara i sista minuten!

Lasize

Gardaland

Sen, när jag verkligen fyllde år på riktigt, då fick jag en bok, en hög med vackra teckningar och ett presentkort på vad jag vill. Kan jag köpa en resa jorden runt månntro, eller ska jag ta det som att sambon menade något mindre kostsamt?

Jag fick en ny mobiltelefon också. Sambon hade lyckats hitta en i en av mina älsklingsfärger, vinröd, så den var garanterat godkänd. Egentligen skulle vilken som helst ha fungerat bra, eftersom den jag har är äldre än storklimpen och inte har några finesser alls. Jag har alltid tänkt att jag skulle köpa en ny när den gamla pajade, men den måste ha gjorts i något otroligt hållbart material, för den verkar hålla för det mesta. Det enda den inte har råkat ut för än är nog dränkning, men annars har den verkligen blivit utsatt.
Tänk vad kul jag ska ha med den här nya mobilen, som till skillnad från den andra faktiskt har kamera, vilken lyx!

Till sambons romantiska försvar, måste jag faktiskt påpeka att han beställt en orkidé som helt överraskande dök upp med blombud strax efter frukosten. Det kanske finns hopp i alla fall. Och med hjälp av slagruta kanske jag lyckas hitta en romantisk ådra där någonstans. Vem vet, nästa år kanske jag får en helgresa till Paris, eller en vecka på någon härlig paradis ö. Hur det nu blir med det, kan bara tiden utvisa.

Våningsbyte

I köket.

- Vad vill ni ha till lunch? säger jag och tittar på klimparna.

Lillklimpen tittar fundersamt på mig och lägger en hand på hjärtat.

- Mitt hjärta säger att jag vill ha en toast! förkunnar han sedan glatt.

- Det vill inte jag, säger storklimpen och böjer huvudet nedåt. Min snopp säger att jag vill ha en smörgås med ost och skinka!

Det är skrämmande att se hur tidigt de manliga hjärncellerna ramlar ner en våning! Men det är betryggande att veta när det sker...någonstans mellan fyra och sex och ett halvt.

Bräck den om du kan!

Lillklimpen satt och snackade med en jämnårig tjej i badpölen.

- Min mamma heter Raffaella, säger tjejen.
- Min mamma är vackrare! säger lillklimpen.

Skräckslagna idrottare

Ur Västerbottens Folkblad 2009/06/08

"Får ersättning för ihjälskrämda höns

JÖRN Norrbottens flygflottilj hade flygövning ovanför Åsa Karlssons hönsgård i Jörn.
Då blev 31 höns så rädda att de dog.

Men nu ska Åsa Karlsson som äger Bomans hönseri i Jörn få ersättning, cirka 6000 kronor, av försvarsmakten.
– Det var en stor smäll, hönorna blev rädda och började springa. Några som var ute och åkte skidor fick ducka, berättar hon."


Är det vanligt med skidåkande höns i Västerbotten, någon som vet?

Urlakad

Det har varit en bra helg med storklimpens teaterföreställning, bad, lek, bad, pizzeria, bad, lek, bad, tivolibesök, bad, bad, bad och bad. Och så en himla massa sol ovanpå det. Behöver jag säga att jag är helt slut?

Storklimpen slutade som sagt skolan i fredags och har nu sommarlov fram till den.....trumvirvel.....14 september!
Tre månader och två dagar långt sommarlov, herregud!

Och det här är bara början!

Varmkörd

För någon vecka sedan när värmen var som värst.

Lillklimpen låg utspilld som en liten blöt fläck på soffan och flämtade:

- Mamma, kan vi inte åka hem till mormor i Sverige och svalka oss lite?

Drillad springpojke

Igår när lillklimpen kom hem från dagis satte han sig på soffan och tänkte. Jag kunde riktigt se hur det rörde sig inne i huvudet på honom, och ju mer han tänkte, desto mer konfunderad såg han ut. Efter en lite stunds överläggningar med sig själv, och utan att ha lyckats lösa det han grunnade på, utbrister han:

- Mamma!
- Ja, älskling?
- Idag fick jag sitta i skamvrån på dagis!
- Jaså, varför fick du göra det?
- Jo, jag fick sitta där för att jag sprungit när vi var ute och lekte i trädgården.
- Sprungit? Hur menar du då?
- Jo, jag sprang när vi lekte, och det får man inte. Man ska gå när man leker i trädgården.
- Nämen, det där måste du ha missförstått!
- Nej, inte springa, bara gå...lugnt.
- Det är väl klart att du får springa, vad ska du annars göra av allt spring?

Lillklimpen sitter tyst och rycker uppgivet på axlarna.

- Ähm, jaha, men när vi är i parken får du springa hur mycket du vill!

Ett leende sprider sig på lillklimpens läppar.

Jag måste ha fått helt fel uppfostran när jag var liten, för när jag var ute och lekte på gården så sprang jag som en skottspole hit och dit. Mina fröknar på dagis brukade alltid säga att vi skulle ut och springa av oss lite. Men det måste ju ha varit helt fel, för det är tydligen förbjudet att springa när man leker!

Soaré

Idag är det årets sista skoldag för storklimpen, men ingen typisk svensk skolavslutning så långt ögat kan nå. Nej, halvnio till fem som vanligt, är det som gäller här, och betygen hängs upp till allmän beskådan på måndag. Det här frånvaron av avrundning känns lite konstigt tycker jag, men det är bara att ta seden dit man kommer.

Ikväll däremot så ska barnen spela teater på scenen i församlingshuset. Halvnio ska barnen vara där och klockan nio börjar det. Lite sent tyckte jag, när jag läste pappret från skolan häromveckan, men här är det ingen som blinkar. Jag försökte ta upp saken med ett par av mammorna i parken:

Jag: Har ni sett att föreställningen börjar klockan nio?
En mamma: Ja, det blir lite snårigt med tid, men vi får väl tidigarelägga middagen en aning.
Jag: Ähm, det var inte så jag menade, jag tycker att det är sent. Barnen är ju bara sex år, och dessutom brukar mina sova vid den tiden.
En annan mamma: Herregud, när äter ni egentligen!

Javisst ja, tänk att jag kunde glömma det! En äkta italiensk middag intas när en annan käkar nattmacka!

Otippad skådeplats

"I remember meeting a mother of a child who was abducted by the North Koreans right here in the Oval Office."

George W. Bush

Vad sysslade de med i Vita Huset egentligen!

Fantasieggande globetrotters

Igår avlade vi ett besök på det kringresande tivolit som sen ett par veckor tillbaka slagit läger här i stan. Det är rätt kul med dessa besök för de medför inte bara möjligheten att åka ett par varv med radiobilarna, eller kålmasken, utan det sträcker sig längre än så. Varje gång det är kringflackande teatersällskap, tivolifolk, eller cirkustält i stan, så får skolorna nya elever. Dessa stackare, fråga inte mig hur de lyckas lära sig något, går i ny skola så fort de flyttar på sig. Och barnen i staden får insyn i ett liv som är så långt bort från deras eget, att de nya kamraterna lika bra kunde varit uppvuxna i kvarteren runt Vintergatan.

Jag minns första gången storklimpen kom hem och berättade om ett av dessa barn, han var då i fyraårsåldern och gick på dagis.

-Vi har fått en ny kille på dagis!
- Jaha, så kul, var kommer han ifrån?
- Hm, vet inte riktigt, ankdammen tror jag!
- Va! Menar du att han bor vid dammen på andra sidan parken?
- Nej, vid ankdammen som de ställt upp på torget bredvid dagis!

Jag hade ju självklart aldrig hört talas om dessa kringflackande tivolisällskap tidigare. Och det hade naturligtvis inte fallit mig in att det kunde komma barn därifrån till dagis, men alltid lär man sig något nytt.

Så i år har storklimpen en ny klasskamrat i ett par veckor, och självklart kan jag inte låta bli att associera till tivolifolk à la Kiviks marknad i början av förra seklet. Jag har verkligen försökt att låta bli, men med min galopperande fantasi finns det tyvärr ingen återvändo. Har jag en gång börjat att spinna på en röd tråd, så går spinnrockshjulet runt tills nystanet är klart.

Hur kan det egentligen vara att växa upp på ett tivoli? Är man uppfödd på popcorn och sockervadd, och en hejare på att skjuta ner plåtburkar med luftgevär?
Sommarjobbar man som osalig ande i spökhuset?
Hur är det att bo i en av de där gigantiska husvagnarna? Känner man sig instängd och trångbodd, eller känner man sig fri och naturnära, med hela världen som lekplats? Gillar man inte området så kan man ju faktiskt bara dra vidare.
De där husvagnarna fascinerar mig oerhört. De är lite som Musse Piggs husvagn i Kalle Ankas julafton. Inte speciellt stora i hopfällt tillstånd, men som små enplansvillor när alla verandor, badrum och takterrasser vecklat ut sig med ett klick. Jag såg ett reportage om en sådan där husvagn en gång, och tro det eller ej, men den såg mer ut som en hollywoodvilla, än den skokartong på hjul, som den faktiskt är.

Som sagt har jag lite svårt att tygla fantasin, och därför kunde jag naturligtvis inte hålla mig ifrån att fråga storklimpen om hans nya klasskamrat är son till starke Adolf och skäggiga damen.

- Nä, det tror jag inte, men jag har ju inte frågat, svarade storklimpen och tittade oförstående på mig.
- Nähä, vad trist! sa jag och såg min fantasibubbla med den spänstige Adolf och hans hårbeklädda hustru försvinna med ett poff.
- Men jag vet en annan tjej, sa storklimpen uppmuntrande.
- Jaså? sa jag hoppfullt.
- ...som har skägg här uppe på läppen!

Ja, det är bara att inse faktum, jorden går runt sin egen axel även på tivoliområdet, vilket betyder att även tivolifolk följt med i utvecklingen. Lite tråkigt faktiskt, men det hindrar ju inte mig ifrån att fantisera om ett liv med spunnet socker och färgsprakande tivoliartister.

Är du min typ?

Min typiska läsare är en gift, arbetande kvinna i 31-40 års åldern. Hon har två barn, bor i eget hus i en större stad i Sverige, och tar sig en titt här inne hos mig en gång om dagen.

Nu är ju statistik lite speciellt och kan avläsas på lite olika sätt, så här kommer några små tillägg.

Eftersom 35 % bor i storstan och 65% inte gör det, så är det ju egentligen missvisande att säga att min typiska läsare är storstadsbo. 21% av läsarna bor i en liten stad, 25% i ett litet samhälle och 17% bor på landet.

Även åldern kan tolkas olika, 41% av läsarna är emellan 31 och 40 år, och 41% är 41 år och uppåt.

De flesta av er har två barn (31%), men lika många har tre eller fler (31%).

52% bor i Sverige och 48 % bor i utlandet.

Vem av er stämmer in på beskrivningen av den typiska läsaren?

Snillen spekulerar

Jag hade egentligen tänkt lägga ut några Blondinhistorier, men så råkade jag hitta de här citaten på nätet:

"Jag träffar så många människor att jag inte ens vet vad alla mina kompisar heter." Paris Hilton

“Men ni som har pantning som intresse, hur mycket tjänar ni på det egentligen?” Blondinbella

"Jag är för dödsstraff. Den skyldige ska få sitt straff så han lär sig tills nästa gång." Britney Spears

Jag tyckte inte att mina historier stod sig i konkurrensen!

Bacchus skräder inte orden

Jag lyckades faktiskt ganska bra med förvandlingtstricket. Det hade inte varit helt fel om någon tagit en före och efter bild, för den Barbamamma som hoppade in i duschen vid ett, hade absolut ingenting gemensamt med den välputsade toppmurkla som stressade ut genom dörren strax efter två. Helt otroligt att jag lyckades fixa den delen, med tanke på att jag hade två terrorister, som dessutom påstår att vi är besläktade, hemma från skolan. Hur det nu var så gick det bra, de tassade runt på tå hela förmiddagen och bad mig vara tyst. De hade nattat ett par hundra gosedjur i vardagsrummet, och det vet väl vem som helst att gosedjur är av den lättväckta typen. Jag gillar den leken skarpt och hoppas att de nu ska ta till vana att leka den varje dag, tystare och skönare förmiddag kan man leta efter!

Eftermiddagen och kvällen förflöt väl ganska hyfsat. Satt i entrén i fem och en halv timme och log, och log, och log. Det var i och för sig inte det enda jag gjorde, men leendet var nog den enda syssla som var permanent. Vad jag än gjorde så var leendet på, det hade liksom fastnat där. Ett krampaktigt smil som satt precis lika gjutet som kjolen jag krängt på mig innan jag gick ut genom dörren hemma.

Det här med vinprovning har jag upptäckt vara ganska kul. Det spelar nämligen ingen roll hur mycket man än förklarar för folk vad spottkopparna ska användas till, för vinet slinker in under västen ändå. Detta leder därför till att de flesta av gästerna, när de kommer till slutet av kvällen, är en aning runda under fötterna. Och det vet väl vem som helst att folk som inte riktigt vet vad de sätter fötterna, inte heller har kapacitet att upprätthålla en någorlunda ointressant konversation. Detta löste ju problemet tråkiga konversationer, och de människor jag faktiskt pratade med efter att jag gått av mitt pass, sa faktiskt just precis det som poppade upp i deras bomullsvadderade hjärnor just då. Ack, vad göra inte Bacchus med dessa stackars människor!
Men och andra sidan kan jag förstå dem, för vem har mage att spotta ut ett vin som kostar lika mycket som en weekendresa till havet?

Jag drack faktiskt också lite vin, gott som bara den! Och så åt jag kokt 'Pata Negra', en skinka som kommer från svarta grisar som är uppfödda på ekollon. Snacka om enahanda diet! Den här kokta varianten är tydligen en raritet, så den var jag ju bara tvungen att smaka. Gudomligt gott är nog bara förnamnet!

Som sagt, det kunde ju ha varit värre, inga kanapéer så långt ögat kunde nå, och inga trista konversationer. Men däremot har ord som stelkramp, käkvinkel, munstyv och ömhetsbevis fått helt ny betydelse för mig.

Hemlängtan

Sånt här är uppiggande när man längtar hem till Sverige!




Ibland måste man påminna sig själv att inte ens Sverige är perfekt!

Entrévippa i klack och högfärdsblåsa

Sambon och jag har blivit inbjudna till en lokal tillställning i eftermiddag. Helt plötsligt, jag vet inte riktigt hur, så har sambon hamnat på någon lokal VIP-lista och blir inbjuden till både det ena och det andra. I torsdags var det till en stor middag för borgmästarkandidater och Eu-representanter, och idag är det vinprovning. Middagen i torsdags slapp jag undan, puh, jag hade ju barnen att tänka på! Men vinprovning är ju kul! Om det inte hade varit så att jag ska jobba på samma tillställning som värdinna. Jag ska nämligen stå i dörren och ta emot alla gäster. Få dem att känna sig välkomna och visa dem till rätta. Så, eftersom jag nu så här som en blixt från klar himmel gått och blivit VIP-hustru, så funderade jag lite på hur jag ska ta emot mig själv. Ska jag köra en fanfar, rulla ut den rödamattan och niga ner till fotknölarna? Eller ska jag lite nonchalant knixa på huvudet och pricka av mig själv från gästlistan? Det är ju lite nytt det här med att frottera sig med borgmästare och andra VIP's, så jag skulle nog behöva ett ganska anonymt mottagande. Ett par vänliga ord skulle kännas bra, en klapp i ryggen kanske, och sen tänkte jag nog försiktigt smälta samman med tapeten. För någonstans måste jag ju ta vägen medan andra halvan av mig själv står i entrén och ler munnen ur led.

Jag har inte riktigt förstått det här med att vara VIP, brukar det inte medföra något annat också? Om man nu är en Very Important Person, ska man inte ha en Very Important Lön då? Allra helst så Important att vi har råd att flytta ifrån den här garderoben vi bor i. Jag menar, Victoria Beckham anser sig vara tillräckligt viktig för att ha rätt till slottet i Milano, så jag kan väl anse mig ha rätt till ett radhus och två kvadratmeter gräsmatta. Jag kräver inte så mycket, men det skulle vara kul att ha någonstans att ställa grillen.

Men, men, vem vet hur länge det håller i sig, sambon kanske bara är en tillfällig VIP. Det kanske bara handlar om ett ockasionellt gästspel i gräddfilen, så det är nog ingen idé att hoppas.
Jag gillar inte riktigt det här med att behöva vippa runt, le så att munnen slår frivarv runt skallen och knö i mig gratis kanapéer. Det känns inte riktigt som om det hör ihop med min personlighet. Jag älskar att frottera mig med folk, men då pratar jag om riktiga människor som säger vad de tycker och inte vad som anses passande för situationen. Jag älskar att le, men inte för att jag ska se trevlig ut och vara någon totalt ointressant person till lags. Jag kan till och med älska att knö i mig kanapéer, men då helst i samband med någon trevlig sammankomst hemma hos vänner.
Så, vinprovning i all ära, jag trivs nog faktiskt bäst som entrèvärdinna. Jag kommer troligen le så att jag får kramp, och jag kommer säkerligen få prata om en massa ointressanta saker, med en massa ointressanta människor. Men vem bryr sig...jag får ju betalt!

Om ett par timmar är det alltså dax att förvandla denna galna, konturlösa Barbamamma till en välartikulerad, välklädd, välsvarvad och väluppfostrad entrévärdinna. Förvandlingen är enorm, men vad kan man förvänta sig av en Barbamamma? Fram med kavajen, den gräddvita trånga kjolen, nagellacket och sminkväskan. Efter lite filning, putsning, spackling och målning, kommer det sedan vara dax att stöpa kroppen i ovannämnda mundering. Får jag inte konturer då, så kommer jag nog aldrig få det!

Konturskärpning

Apropå att vara ett 'magert pris', så kan jag gladeligen konstatera att min ofrivilliga bantning fungerat ganska bra. Jag är väl inte direkt mager, men tillräckligt avsmalnad för att kunna klämma mig in i en någorlunda anständig bikini. Inga spruckna sömmar hittills, så jag kan ju inget annat än att gratulera mig själv till denna oerhörda självdisciplin. För disciplin är tyvärr vad det handlar om. Nattbantningen fungerar väl delvis, men när det sedan är min tur att ta hand om ätandet, så är det bara att inse faktum: Nattbantning fungerar om man har tid, och det har inte jag. Värmebaljan är redan fylld, solen står redan högt på himlen, och blekfeta hudceller ber enträget om D-vitamin. Så bantning sker under dygnets alla timmar. De timmar som återstår vill säga, för här försvinner timmarna med hisklig fart. Jag kan bara inte förstå var de tar vägen, igår lyckades jag skrapa ihop ett par, men dagen innan var det glest med tid. Å andra sidan innebär färre timmar, kortare lidande. Så i bantningssynpunkt, är det kanske bara att tacka och ta emot!

Tyvärr vet jag inte hur mycket jag gått ner, för när jag ställde mig på vågen igår så hade den helt lagt av. Om det är min tunga lekamen som framkallat denna kortslutning, eller om det är värmen som frestar på, har jag ingen aning om. Får väl se i veckan om den hämtar sig. Det är tungt att vara våg, alltid en massa oönskade kilon att bära på!

Efter min ofrivilliga kroppsreduktion, så måste jag nu komma på hur jag ska lyckas hålla denna nya vikt. Lite gympastik skulle kanske inte sitta helt fel? För dessvärre är kroppen inte längre vad den varit, och ett snabbt avsmalnande medför inte längre studsrumpa och tvättbräde. Hmpf...har det någonsin gjort det? Svårt att säga, jag lider tyvärr av permanent hjärnförslappning, och i och med att jag axlade ännu ett år, så försvann ytterligare ett par grå celler.
Nej, nuförtiden får man nöja sig med viktminskning, för magen ser ut som om någon dragit ur stoppningen, och gumpen liknar mer en insutten soffa, men smalare är de! Så vem kan klaga? Hängbuk och slappstjärt är bättre än ingenting, och så länge jag slipper knäppa bh:n i knävecken så kan jag ju skatta mig lycklig, eller hur!

Det pratas ju ganska mycket om det här med kroppsfixering. Jag tycker att det är ett ganska intressant ämne. Nu, kan man ju som sagt tyda ord lite som man vill, och kroppsfixering i mitt fall handlar lite mer om att ge kroppen stadga. Jag har nämligen stort behov av att definiera konturerna, det är så lätt att de olika delarna flyter in i varandra. Speciellt så här i yngre medelåldern, då sådana fenomen smyger sig på utan att man är riktigt medveten om det. Och vem vill se ut som en Picassomålning?
Nästa steg i denna ofrivilliga bantning är därför kroppsfixering, stabilisering och sökandet efter ett par grundläggande drag. Tur att det finns lite riktlinjer att gå efter, för annars hade det varit svårt att veta vad de olika delarna egentligen ska sitta.

Tävling

Vill du vinna en träff med mig?

Haha! Jag bara skojar, vem skulle vilja ha ett så magert pris?

Nej, jag skulle snarare vilja vinna en träff med er, men eftersom ingen verkar erbjuda sig själv i pris, så har jag istället utsett mig själv som vinnare i era icke förekommande träfftävlingar.
Så, om ni nu råkar bo i Skåne, eller kanske är där på semester någon gång i juli, så tänkte jag att jag kunde inkassera alla mina vinster.
Vore kul att ses, eller hur!
Har du en icke existerande träfftävling på gång och vill att jag ska utkräva min vinst?
Kommentera, så byter vi telefonnummer!

Terrorbalans

Telefonen ringer.

Jag: Pronto!

Kvinna: Goddag, pratar jag med Fru Segsliten?

Jag: Hmm, jovisst, vad gäller det?

Kvinnan: Har ni tid i två minuter?

Jag: Två minuter, inte en sekund längre?

Kvinnan: Hö..hö...högst två och en halv. Jag lovar, det här samtalet kommer att förändra ert liv!

Jag: Okej, hur många miljoner har jag vunnit?

Kvinnan: Asso, näää, det var inte så jag menade! Alltså, jag representerar xxx AB.

Jag: Och?

Kvinnan: Vi säljer Jungfruolja...

Jag: Jungfruolja? Då tror jag inte att jag är intresserad, det är liksom i alla fall för sent.

Kvinnan: Absolut inte, vårt erbjudande gäller månaden ut!

Jag: Den här månaden, förra månaden...spelar ingen roll! Jag har redan två barn, så chansen att någon skulle gå på det är ju minimal. Jag menar, vem har hört talas om jungfrufödsel nuförtiden?

Kvinnan, förvirrat: Nämen, alltså, vi...alltså olja...extra Jungfruolja...på oliver..du vet...pressade.

Jag: Spelar ingen roll vad ni gjort er mirakelolja på, jag ska ändå inget ha! Sen om jag blir jungfru eller extra jungfru kan liksom kvitta!

Kvinnan: Nämen, jag tror inte att ni förstår...

Jag: Jodå! Vi pratar om en olivolja som kan förändra mitt liv. Var det inte så ni sa? Att det här var samtalet som kommer att förändra mitt liv?

Kvinnan, nu en aning desperat: Jo, men....jag säljer olja...olivolja!

Jag: Oliver, majs, stampade bruna bönor, jag är inte intresserad! Jag tror vi släpper det här nu, okej?

Kvinnan: Men jag vill förklara vad det är jag säljer...låt mig förklara!

Jag: Jag tror inte på mirakel! Adjö!

Kvinnan: Fru Segsliten, snälla, jag...

Klick!

Har folk ingen humor längre?

Jag älskar telefonterror!

Terrar du mig, så terrar jag dig, så det så!

Otidsenliga dygn

Jag har alltid trott att ett dygn består av tjugofyra timmar, men på senare tid har jag börjat tvivla.

Är det någon som vet var de första tjugo har tagit vägen?

Årsredovisning

Inte en centimeter längre har jag blivit.

Inte ett uns klokare heller.

Men ett helt år extra fick jag att bära på!

Schyrrans!

Nostalgitripp

Minns ni de här killarna?

Hemma värst hette serien i Sverige.

Hippien Neil, låtsasanarkisten Rick, punkaren Vyvyan och snobben Mike Thecoolperson.

Jag tror inte jag missade ett enda avsnitt av den här serien. Jag undrar om jag skulle tycka den var lika rolig nu? Smaken har ju en tendens att ändras med åren. Och här pratar vi inte om ett par år, utan om tjugotre!

Cliff Richard's superhit från 1959, Living Doll, blev i och med det här framträdandet en stor hit under 1986.

Jag tror nästan att jag lyssnade sönder radion!