Jaha ...

... vad säger man ... 10:e mars

I ITALIEN!

Det har kommit ungefär en halvmeter sedan igår eftermiddag och än har det inte slutat snöa.

Frenesi

Idag var det promenad på isen och korvgrillning på schemat. Vi hade med kälken, så det blev till och med ett par åk i en närbelägen backe. Det gillades starkt av lillklimpen, speciellt isturen och korvgrillningen, som var nyheter för honom. På eftermiddagen fick han rasa av sig ett par timmar på ett lekland, för att sedan runda av dagen med ett besök hos syrrans katt (det var den han hälsade på). Dagen har varit full av intryck, så i lillklimpens ögon var den en riktig höjdare. I morgon bär det hem till Italien igen. Dagarna här har varit få men intensiva, en alldeles lagom tur för alla parter. Eftersom vi nu börjat längta något katastrofalt efter varandra, så ska det bli skönt att få återförena familjen i morgon.

Två millimeter är mer än nog

Fortfarande sol! Igår kväll och i natt kom det lite snö, så efter lunchen fick lillklimpen ta en tur med kälken i backen. Ingen stor backe, inte mycket snö. Men med ett par millimeter kan man komma långt när man är liten. Lillklimpen kastade sig av kälken, rullade sig förtjust i snön och njöt som bara den!

Det här är inte kälkbacken!

Synd va!

Det här är den snökanonbehandlade slalombacken som ligger ett kvarter bort. Lillklimpen ville att vi skulle gå dit och åka kälke, och kunde inte riktigt förstå varför han inte fick. Det var inte så lätt att förklara varför, men efter någon minuts lirkande och förklarande förstod han hur farligt det kan vara att åka där, för att inte tala om att det faktiskt är förbjudet.

Vad gör man inte för en Temla

Idag sken solen! Vilket i och för sig gjorde att snömodden blev ännu blötare, men vad gjorde det… jag slapp ju regnet. I morse var det Vägverket som gällde. Jag var tvungen att förnya mitt körkort, så jag började där för att sedan ta en tur på stan. Jag vet inte vad som flög i mig, men jag lät gympadojorna stå och drog på mig ett par stövletter. Vad jag nu skulle med stövletter till vet jag inte, jag blev ju knappast längre på körkortsfotot för att jag hade klack. Det enda som de förde med sig var fotvalvskramp och huvudvärk. Nu har jag ju inte huvudet på foten, men med stövletter blev hållningen lidande. Den dåliga hållningen i förening med fem kilo barnböcker var ingen höjdare, så då kom huvudvärken som ett litet gulligt brev på posten.

Eftersom Vägverket ligger vid cityterminalen så startade jag min shoppingrunda där. Jag tog en snurr i stan för att gå på Åhléns och Akademibokhandeln. Sen gick jag Drottninggatan ner mot Gamla Stan, upp till Slussen, ner mot Medborgarplatsen, för att avsluta nere vid Skanstull. Fattar ni att fötterna värkte! Anledningen till att jag gick ända till Skanstull, var att jag ville ha en semla från Gunnarssons konditori. Efter den turen kunde jag gott kosta på mig en riktigt gräddig bjässe. Jag var ju tvungen att återställa kaloribalansen i kroppen.
När jag kom hem med semlan kom jag på att jag inte ätit någon lunch. Och då var jag ju tvungen att ta ställning till om jag skulle äta lunch först och semla sen, eller tvärtom. Det blev tvärtom, jag kunde ju inte riskera att bli för mätt för att äta semla.

Shoppingrundan resulterade i två påsar med böcker och kläder.... till barnen. Jag lyckades införskaffa en CD-skiva till mig, så jag anser mig vara nöjd.

På snöfronten inget nytt!

Har nu kommit fram till den stora staden. Stockholm ligger kvar, men snön håller redan på att smälta bort. För att jävlas riktigt mycket, har det utlovats regn i åtminstone två dagar framåt. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, blev på något sätt lurad på konfekten. Här har jag gått och stålsatt mig…och så blir det inget. Jag har liksom packat för rena rama alpsemestern, och så är det mest snölika jag sett florsockret på ett gäng semlor. Jag hade ju fått höra att det MINSANN hade snöat. Att ungarna i kvarteret hade gjort MINST en biljon snögubbar på gården. Har inte sett en enda snögubbe, men däremot hittade jag fem centimeter grå snömodd. Jättebra att dra väskan i! Den VAR orange. Nu är den gråprickig.

Mamma låg också kvar där jag lämnade henne i januari. Hon hade lovat mat, och det höll hon. Så slutresultatet är ganska okej….ändå.

Vintervärme

Den här härliga utmärkelsen har jag fått från Ingela la la! Visst är den go! Den får mig att tänka på varm choklad och ostmackor efter en dag i pulkabacken, finns det något vintrigare än det?

Denna härligt vintervärmande utmärkelse skickar jag vidare till:

Mitt liv i Toscana

Oliver och Romantik

Hjalmar och Selma i Italien

Med grönt kort i handen

Ankan och Kakan

Blandat från Medelhavet

Apropå vinter, så ska jag nu lämna våren och musöronen för att åka till Stockholm, knappa två timmar kvar tills det är dax. Har lite delade känslor inför att sätta på mig täckjackan igen, men det får väl anses vara ett nödvändigt ont. Jag ska ju hem till min älskade mamma, så det är det värt. Storklimpen är inte helt tänd på att vara i skolan medan lillklimpen och jag rockar loss i storstan, men han får ju ha pappa för sig själv så det går nog över. Lillklimpen ser med spänning på resan. Han tycker att det är pirrigt att åka utan brorsan, men verkar äntligen ha förenat sig med tanken. Barnen är lovade att få Skypa på kvällarna, så då ses vi ju i vilket fall som helst.

Stockholmare, håll i hatten för nu kommer jag!

Stiltje

Och....nu står Italien still igen!

Gud förbjude!

Italienare som imponeras av den förutseende och effektiva svenska mamman som hämtar sitt barn på dagis med pulka:

- De är verkligen påhittiga de där skandinaverna....men så har de ju snö nästan året om också!

(Lillklimpen ville inte vara med på bild)

Ja, just det...vi har väl lite barmark i mitten av juli!

Lättsmält fredagssupé

Min lillklimp har ibland svårt att komma ihåg alla nya ord och tar då till sin egenhändigt hopkokta vokabulär istället:

”Mamma titta, nu snöar det! Kan vi inte gå ut och göra snököttbullar?”

Tja, varför inte? Inga problem med ingredienserna och garanterat kalorisnålt!

Skitgöra

I morse skulle jag på sjukgymnastik och hade fruktansvärt bråttom. Allt hade som vanligt kört ihop sig och lillklimpen, som ännu inte lyckats försona sig med vardagen, hängde som en gråtande kardborre runt halsen på mig när han skulle lämnas på dagis. Väl inne i stan var det svårt att få tag på en parkering. Snön ligger fortfarande i drivor i parkeringsfickorna och de få platser som blivit skottade var naturligtvis upptagna. Eftersom det började bli ont om tid, och jag kände hur stressen satte sina klor i min redan ansatta katarrmage, gjorde jag något jag aldrig skulle ha gjort i vanliga fall, jag parkerade på en igensnöad parkeringsficka. Jag kan verkligen inte ha varit vid mina sinnes fulla bruk, för det kan ju vilken jubelidiot som helst förstå att det skulle bli problem med att komma därifrån. När jag någon timma senare kom tillbaka för att hämta bilen, som stod i 30 cm snö, förstod jag allvaret i min inte allt för genomtänkta handling. Bilen satt fast! Eller rättare sagt, däcken tomsnurrade och bilen rörde sig inte en millimeter. Jag gick ur bilen, sparkade bort så mycket snö jag kunde, både framför och bakom samtliga däck, och lade ut grenar som jag hittade i närheten. Jag hoppade in i bilen igen och lyckades flytta bilen en bit. Brun snö sprutade åt alla håll och kanter, kilovis med brun, äcklig hundskit låg nämligen under bilen och nu stod den som en kaskad från mina ilsket tomsnurrande däck. Så där höll det på i cirka en halvtimme. Jag hoppade ut och in ur bilen, svor som en borstbindare och förbannade varenda hundägare som någonsin existerat på den här planeten. Jag har i alla fall förstått varför man i Italien säger att det betyder tur att trampa i hundskit, det är enda sättet att få italienarna att finna sig i detta hav av skit. Själv tror jag inte på det ett enda dugg, för annars hade jag varit världens mest tursamma person, och det är jag inte.
Men, men, efter att ha svurit mig nästan blå och lyckats flytta bilen så pass mycket att bara framhjulen satt kvar i snöskiten, så var det stopp. Bilen gick inte att flytta åt varken det ena eller det andra hållet. Jag var helt slut, bilen var helt slut och det var hundskiten också vid det här laget. Just då, när jag egentligen bara ville lägga mig ner och dö, då kom han....farbror med spade. Det stannade till en liten svart Fiat och ut kom min räddande ängel, en liten spadförsedd man som på ett litet kick skottade bort den sista snön och hjälpte till att putta ut bilen på gatan. Dagen var räddad och jag kunde äntligen köra min hundskitsbetäckta bil därifrån.