Försöka går ju ...

Igår kväll. Läggdags.
Lillklimpen står i badrummet och tittar buttert på tandborsten. Helt plötsligt sprider sig ett leende över hans läppar.

"Mamma, om jag spyr ... slipper jag gå till dagis imorgon då? Du vet, precis som när jag var tre."

Gud, vilket minne de har!
Han syftade nämligen på det här.

Jag har i alla fall haft tur med vädret

Här är allt toppen! Klimparna mår som små grisar, och jag har fått tillbaka min magkatarr. Lite lindrigare den här gången, men lider gör jag i vilket fall som helst. En riktigt härlig sommarmagkatarr med illamående och magvärk var precis vad jag önskade mig, kunde in vara bättre!
Som grädden på moset så slog jag min svanskota idag, aj, aj, aj! Jag åkte ett endaste åk i den minsta vattenrutschbanan på Tosselilla Sommarland, och följden blev en värkande svanskota och hela bikinitrosan full med blod. Storklimpen hade varnat mig för att "det gjorde lite ont i rumpan" att åka just den, men eftersom jag inte trodde att lite ont i rumpan skulle få sådana dramatiska följder, så åkte jag ändå. Grejen var den att jag lovat åka med lillklimpen som inte ville åka själv. Hade det inte varit för hans skull, så hade jag nog aldrig gett mig ut i det kalla poolvattnet, det kändes liksom inte riktigt som min grej. Men vad gör man inte för sina barn?
Det var ett hemskt åk. Smärtan var outhärdlig, så efter ett par minuters "Aj!", och lika många minuters "Oj!", så spädde jag på med några "Jäklar vad det gjorde ont!". Jag vet inte riktigt om det hjälpte, men jag lyckades i alla fall komma upp ur poolen igen. Efter att ha ojat mig ett litet tag till, så styrde jag min värkande, och en aning böjda, lekamen mot badvakten.

- Ähm, jag vill bara tala om att det är något fel på den gröna vattenrutschbanan. Det är något som sticker upp, jag blöder från svanskotan!

Badvakten ser bekymrad ut, går ett halvt varv runt mig, och böjer sig sen ner så att han har huvudet i höjd med min akterspegel, och utbrister:

- Får jag se?
- Ähm va! Nej, jag skulle inte tro det!

Badvakten ser snopen ut, tittar ut över den knökfulla badanläggningen och inser sedan att läget för rumpbesiktning var illa valt. Han vänder sig snabbt om och går därifrån, medan jag linkar iväg åt andra hållet.

Okej, vad är lite magkatarr egentligen? Tänk ett stort glas salpetersyra till maten, så kanske ni fattar. Och en blödande svanskota? Lite djävulskap får man ju räkna med när man är på semester ... det är ju där charmen ligger har jag hört!
Tro det eller ej, men i det stora hela så har jag det faktiskt helt underbart!

Motåtgärd

Lillklimpen fick feber igår, så dagen har jag tillbringat med honom. Skickade iväg storklimpen och sambon till badpölen efter lunch. Jag tyckte det kändes lugnast så. Sambon behövde lite sol och bad efter en vecka på kontorsstolen, och storklimpen ville jag ha ur huset. Kan kanske låta lite fräckt att säga så, men med ett febrigt barn och lägenheten het som en pizzaugn, så skulle storklimpens energi snart förvandlas till något mindre angenämt. Och uttråkade ungar är aldrig roliga att ha att göra med, allra minst under sådana omständigheter.

Sjukskrivet

Idag behöver jag inte låtsas att det regnar...för det regnar...och jag har fortfarande feber...och ont i halsen...och tycker synd om mig själv. Det som är bra med att det regnar...är att jag kan vara hur sjuk jag vill...fast det vill jag inte! Och jag har rätt...att göra vad jag vill....för jag är ju sjuk. Men jag vill inte göra något alls...förutom att slöa vid datorn...och läsa lite i min bok. I och för sig...måste jag ta hand om lillklimpen också. Han är på väg hem nu...med sin pappa. Det är också en fördel...med att vara sjuk...man får hjälp med marktjänsten.

Nattskift

Det är inte lätt att vara tandfe här i huset. När storklimpen skulle tappa första tanden blev jag överlycklig. Jag som varit ganska mycket pojkflicka som barn, skulle äntligen få leva ut lite flickaktiga fantasier och tjänstgöra som sagoväsen i ett par år framöver. Jag funderade lite på vad som kunde ingå i en tandfes arbetsuppgifter, för att bara byta ut tänder mot mynt, tyckte jag lät lite i futtigaste laget. Jag är tyvärr lite dåligt bevandrad i feers förpliktelser, eftersom jag aldrig varit speciellt intresserad av feer och älvor, utan tyckt att häxor är häftigare. Det är liksom lite mera fart i dem, en frisk vind, i jämförelse med de väna feerna.

När tanden då äntligen lossnade sa jag till storklimpen att om han la tanden i ett glas med vatten, så skulle tandfen eller tandhäxan troligen titta förbi under natten. Och om tandfen var på gott humör, kunde det hända att hon bytte ut den mot en liten peng. Vadå? sa storklimpen och tittade undrande på mig. Det är ju tandmusen som kommer ju, inte tandfen! Dessutom ska tanden inte alls ligga i vatten, utan i en liten tygpåse under min kudde. Den ska bli en pärla ju!
Hallå, hallå! Jag tänker inte tjänstgöra som gnagare, fy vad äckligt! Tänk att han föredrar ha en mus klättrandes i sängen under natten istället för en vän fe, som svävar in, tar upp den lilla tanden och byter ut den mot en liten peng. En fe som sedan kan fortsätta iväg på andra väna äventyr. Eller varför inte en tandhäxa, som efter uträttat ärende tar sig runt i huset och ställer till jäkelskap. Jag hade helt klart röstat på tandhäxan! Jag hade tänkt att jag kunde färga morgonmjölken grön, bädda säck och låsa toalettdörren. Allt bara för att jäklas med familjen. För att inte tala om alla små äckliga buttricksmaskar jag hade tänkt placera i hålorna på osten.
Men, men, tji fick jag! För här skulle tandmusen komma tassandes mitt i natten, ta tanden från sin plats under kudden, tassa ner med den i sin håla, för att sen förvandla den till en vacker pärla. Vad hade han fått allt det här ifrån? Helt plötsligt gick det upp ett ljus! När storklimpen var sjuk och låg på sjukhus, fick han en film som handlar om en spansk tandmus. En jätterolig film som han tydligen tagit på stort allvar. Jag tittade lite frågande på min sambo, men han reagerade inte alls på denna nattliga invasion av gnagare, för i Italien är det tydligen inget konstigt att man tror på tandmusen. Det är upp till var och en, sa sambon, en del tror på tandfen och andra tror på tandmusen.

Så hur det nu är, så har jag fått agera gnagare ett par gånger det senaste året. I förrgår var det dax igen. Den femte tanden lossnade på morgonen, och på kvällen hamnade tanden i en tygpåse under kudden. Grejen är bara den att jag glömde bort det hela. Hade tanden legat i ett glas så hade jag nog sett den. För då hade det ju varit lite svårare att missa tanden, och pengen hade kommit på plats. Men under kudden, vem kommer ihåg det? De första fyra gångerna har det gått bra, och jag har så fort storklimpen somnat lagt dit ett mynt. Men den här gången föll det mig bara ur minnet. Ni kan ju tänka er hur indignerad storklimpen lät när han upptäckte att tanden låg kvar. Vad nu då? Varför har han inte varit här? sa storklimpen frågande och höll upp ett litet knyte. Vadå varit här? Vem då? Jag fattade ingenting. Tandmusen så klart! sa storklimpen, som om det var hur normalt som helst att ha möss springandes i lägenheten. Hjärnan gick på full effekt, tänk, tänk, tänk! Jag antar att han hade för mycket att göra. Det är många sexåringar som tappar sina tänder nu, för att inte tala om alla fem- och sjuåringar. Det blir många hus att åka till, och det kanske han inte hann på en och samma natt. Han kommer nog i natt ska du se, sa jag och hoppades att den förklaringen skulle falla i god jord. Vi får hoppas det! Vi försöker igen i kväll! sa storklimpen och lade tillbaka tandknytet under kudden.

I går kväll var jag snabb att kila upp i storklimpens säng. Jag hade ett mynt mellan framtänderna och lyfte försiktigt på kudden med tassarna. Jag måste vara försiktig, jag vill ju inte att storklimpen ska vakna. För hur skulle han reagera, om han upptäckte att mamma förvandlas till en liten tandmus om kvällarna?

Vårlunch

En liten enkel lunch på balkongen bestående av yoghurt med müsli, nypressad blodapelsinjuice och en hårdbrödsmörgås med leverpastej och inlagd gurka.

Hur svenskt som helst!

Vad som kanske inte är så svensk just nu är vädret. Nedanför balkongen skymtar man några av stadens koloniträdgårdar.

Så här såg jag alperna ut igår. Inte från min balkong, men däremot ett par kvarter bort.

Gröna gubbar i webläsaren

Nu har mitt UFO fått kontakt med moderskeppet igen, och jag kan blogga loss som aldrig förr. Jag vet inte riktigt vad som hände, kanske knip i hårddisken, kanske mjukvarekatarr. Skulle ju kunna vara vanligt fyramånaders trots också, vad det än var så är det fixat. Blogspot är mer medgörligt än vanligt, uppladdningarna går på sekunden, och inläggen skriver sig själva. Kan det bli bättre än så här?
Mitt i mina gräl med supporten var det dax att hämta lillklimpen på dagis, ett avbrott som faktiskt var rena rama himmelriket i jämförelse med vad jag fått stå ut med denna förmiddag. JAG HATAR DATORER!
Och vet ni vad, döm om min förvåning, men det låg ett paket från Piluttan och väntade på mig i porten. Och jag som inte ens gått ner och kollat posten idag! Det regnar nämligen, och vanligtvis brukar inte vår brevbärare vara speciellt alert vad det gäller postutdelning sådana dagar. Han kanske har en vikarie, vad vet jag? Så nu har jag i alla fall fått min vinst. Tack Piluttan, tröjan var jättefin!

Storklimpen bekänner färg

Storklimpen är hemma från skolan med influensa. Eftersom han är en riktig pysslare, har han fått fyra stora burkar med pärlor av olika typer. I burkarna fanns även trådar och spännen av olika slag. Eftersom alla gummitrådar och nästan alla spännen var rosa, så blev jag lite irriterad. Jag har ju som sagt varit med ett tag och tycker, mot min vilja, att rosa är en aning flickigt. Detta medför ju att jag egentligen inte är så mycket bättre själv, när jag tycker pärlfabrikanten könsdiskriminerar pojkar genom att lägga i rosa tråd. Hade jag varit helt opåverkad av dessa stereotypiska könsindelningar, så hade jag väl kanske inte reagerat alls, utan tyckt att det var bra så. Till mitt försvar kan jag ju bara påpeka att jag faktiskt gett min son fyra burkar pärlor, och en bok om vad man kan göra med pärlor.
När jag knorrade över färgen på tråden säger min älskade storklimp:

- För även killar gillar ju pärlor, eller hur mamma?
- Jo, så är det ju. Alla kan ju gilla att pyssla med pärlor.
- Men du mamma! Nu lurade vi dem allt, för jag gillar ju rosa!

Ja, just det! Vem har bestämt reglerna egentligen? Min son gör vad han kan för att vara som käringen mot strömmen!

Latinsk charm eller djävulskt påfund?

Finns det något som italienarna är duktiga på så är det att göra allt så krångligt som möjligt. Varför göra det lätt för sig? Vad ligger charmen i det? Och har ni tänkt på vad många fler arbetstillfällen det blir, om man låter folk springa som skållade råttor från det ena kontoret till det andra?
Nähä! Inte det! Men det har italienarna! De har blivit världsmästare på detta, och om någon säger ordet ’byråkrati’ till mig, så tänker jag helt sonika på Italien. Italiensk byråkrati går inte av för hackor, och vad man än gör, så tar det oftast månader. Inte som hemma i Sverige där man lyfter luren, knappar in sitt personnummer, och dagen efter har man allt man behöver hemma i sin egen brevlåda. Nej, i Italien får man springa från det ena kontoret till det andra, från den ena luckan till den andra, och i slutändan blir det ändå alltid fel. Fråga mig, på mitt id-kort står det att jag är svensk medborgare född i Lund, Lettland. Va! Var jag inte svensk? Jag har självklart klagat, överklagat, bråkat och hotat med matvägran, men det enda de lyckades göra var att kryssa över Lettland, rulla in mitt id-kort i en skrivmaskin, och skriva dit Sverige istället. När det i höstas var dax att göra ett nytt id-kort, var jag ju helt säker på att detta skulle vara grejat, jag hade ju fyllt i flera ton papper för att kunna få till en ändring. Men tji fick jag! För jag fick ett sprillans nytt id-kort där det stod att jag var född i Lund, Lettland. Hade vi inte diskuterat detta förra gången? Lund ligger fortfarande inte i Lettland. Om de inte har ändrat gränserna sedan jag var där sist. Någon skåning som vet?
Införskaffandet av id-kort är som sagt ett typiskt exempel på italiensk krånglighet. Det går tydligen att trassla till på flera hundra olika sätt. I en del kommuner vill de till och med göra det ännu mer komplicerat, och gör därför även ett litet trevligt hembesök. Varför då? Jo, för att kontrollera att du verkligen bor där du bor. Vet inte kommunen redan det? Det är ju ändå de som utfärdar alla papper. Papper på var man är skriven, födelsebevis, personbevis m.m. Vänsterhanden vet liksom inte vad högerhanden gör. Eller rättare sagt, tummen vet inte vad ringfingret gör.

Ett annat exempel på italienskt kineseri är när man ska ansöka om personnummer (it. codice fiscale) och uppehållstillstånd. För att få dessa två måste man vara skriven på en adress i kommunen. Men för att kunna hyra en lägenhet där man kan bli skriven, måste man ha personnummer och uppehållstillstånd. Vadå moment 22? Det blir liksom lite svårt att veta i vilken ände man ska börja. Det lättaste sättet är oftast att låta sig huseras hemma hos någon annan, åtminstone en tid. För då har man ju i alla fall en adress, och kan lugnt ansöka om alla nummer och tillstånd som man behöver.

Allt detta krångel genomsyrar hela Italien, varje sekund, och inom alla områden. Tänk bara på en sådan enkel sak som att betala patientavgift på ett sjukhus. Kan man krångla till det? Japp! Är man italienare så kan man göra det jättekrångligt. Man placerar nämligen kassaluckan i en avlägsen del av sjukhusområdet (500 m bort), och sedan låter man kassan vara öppen på tider som inte sammanfaller med tiderna på sjukvårdsmottagningarna. Har man då trängande behov av vård och är dessutom väldigt, väldigt sjuk, då är det liksom kört redan från början.

Ytterligare ett exempel är att man placerar stans största parkering utanför stan. Och då menar jag verkligen utanför. Så pass mycket utanför att man måste åka kommunalt för att ta sig in till stan. Tror ni mig inte så kan ni ju fråga en Milanobo.

Häromdagen blev jag än en gång konfronterad med italiensk krånglighet, denna gången i form av en förpackning av vaniljsocker. DET GÅR ATT KRÅNGLA TILL DETTA OCKSÅ! Jag skulle baka chokladbollar med barnen och behövde vaniljsocker. I Italien säljer man inte vaniljsocker i stora burkar, utan i små påsar med 0,5 g i varje påse. Detta betyder att man måste använda tolv påsar för att göra en sats chokladbollar, är inte det krångligt så säg!

Länk till Lurigopalia som skrivit om id-kort i Italien.

Temperaturskillnader

Igår eftermiddag hade min lillklimp 40,4°c i feber och jag kände mig självklart lite orolig. Jag hade gett febernedsättande var fjärde timme, men febern bara steg och steg. Visst har barnen haft skyhög feber förut, men det hindrar mig inte från att oroa mig. Barn kan ju ha ganska hög feber, ofta mycket högre än vuxna, men att ha nästan fyrtio och en halv grad kan aldrig vara bra, inte ens om man är liten. Eftersom vi har en barnläkare i släkten ringde jag henne. Kan man slippa akuten med kräksjuka och annat, så är det ju bra. För att inte tala om att sitta i timmar och vänta med ett feberyrande barn. Någon timme efter att jag hade ringt kom hon hit. Med hjälp av ytterligare en hink alvedon, rinnande vatten på handlederna och våta omslag, hade jag som tur var lyckats få ner febern så pass mycket att han orkade öppna ögonen.
Släktingen gjorde en undersökning, konstaterade att hon inte visste vad han hade och återkom sedan till en diskussion vi haft om temperatur. Denna diskussion har jag haft med varenda läkare jag möt här i Italien, och jag kommer säkert att ha den med alla de läkare jag stöter på i framtiden också.

Som svensk har jag nämligen lärt mig att det är den rektala temperaturen som räknas, dvs. den temperatur man tar med en vanlig, hederlig stjärttermometer. Tar man däremot av någon anledning temperaturen någon annanstans så lägger man på ett par tiondelar. I Italien är det tvärtom, mäter man temperaturen i stjärten så drar man av 0,5 grader. Detta gör att när jag tycker att barnen har lite feber, så anser italienarna att barnen är feberfria. Och när jag anser att barnen har hög feber så får jag höra att det inte är så farligt. Dessa två helt skilda sätt att ta temperaturen gör mig väldigt förvirrad. Vilket är det rätta sättet? Vem ska jag lita på? Kan saker och ting ha ändrats sedan jag var liten? Kan det vara så att man nuförtiden anser att den rektala temperaturen är missvisande? När jag för ett tag sedan var i kontakt med vården hemma i Sverige försökte jag därför ta reda på huruvida det ska göras på det ena eller det andra sättet. Svaret jag fick var att den enda tillförlitliga temperaturen är den man får vid rektal temperaturtagning, dvs. helt tvärtemot vad man säger i Italien.

Efter att än en gång diskuterat detta förvirrande ämne med min släkting, så började jag att fundera. Jag har nämligen jobbat som kongressvärdinna på läkarkongresser här i Italien. Under dessa sammankomster presenterar läkare och forskare från hela världen resultaten för olika medicinska undersökningar. Och inte vid ett enda tillfälle har jag hört dem specificera huruvida temperaturen på patienterna tagits oralt, rektalt, axillärt eller i örat. Om nu olika nationer inte har samma syn på vilket tillvägagångssätt som är det riktiga, hur kan vi då tillämpa oss de resultat och teorier som vi får presenterade för oss? Jag är ju inte läkare så frågan får ju övergå till de sakkunniga. Jag ställde dock frågan till vår släkting i morse och hon kunde inte svara. Hon tyckte dock att frågan var intressant, och menade att jag faktiskt kunde ha kommit på något som ingen annan ifrågasatt tidigare. För som hon sa, var och en utgår från att alla andra ser likadant på saken. Vi pratar ju ändå om något så trivialt som temperaturmätning.

Liten och eländig

Lillklimpen är sjuk. Barnen blir så erbarmligt ynkliga när de har feber, att det värker i hela mig. Har i alla fall lyckats få tag i farfar som kunde ta ledigt och passa honom på förmiddagen. Jag vill ju inte släpa med honom ut när jag tar storklimpen till skolan. Dessutom slapp jag inställa min sjukgymnastik, vilket gynnar hela familjen då jag mår mycket bättre sedan.

Jag får ta en längre fajt med tangentbordet i eftermiddag. Ha en bra dag till dess!

Frostbiten och under isen

I dag är ingen bra dag. Jag har huvudvärk och fryser. Känner mig faktiskt helt under isen, och det kan man ju göra så här i vintertider. Fast, jag har faktiskt inte tid med att må dåligt! Inte nu innan jul.

Jag har hundratusen saker att göra idag och har bara gjort en enda. Resten lägger jag på is tills morgon, om jag mår bättre då vill säga. Men en sak till måste jag hinna med idag, en sak jag bara inte får missa! Och det är lillklimpens julfest på dagis.

Tyvärr verkar det som om var och varannan bloggare är dålig eller har sjuka barn... kan det vara datavirus? En tjej skrev att hon var så förkyld att det knäppte i näsan. Hon undrade vad det var och jag föreslog köldknäpp eftersom jag inte kan se någon annan förklaring till fenomenet. Fast vem vet? Vad tror ni om islossning?

Krya på er allihop!