Reminiscens

WRAAOM, AAOM, AOM, OM ... dammsugarens utdragna jämmer ekar genom huset. Idag är det första dagen på tre veckor som jag är ensam hemma. Helt ensam. Tystnaden är nästan skrämmande. Så fort jag gör något så låter det som om jag befinner mig i en tom plåtburk.

Svårt att hitta ord för känslan ... övergivet? Ostört? I viloläge?

Det är lite som när stormen har bedarrat ... ett stilla kaos där spillrorna efter de gångna veckorna guppar runt bland dammtussarna och hushållsmaskinernas skriande klagan ekar mellan väggarna.

Tillökning ...

... eller lösryckt från roten

Efter fyra års idogt letande så bidde vi alltså plötsligt med hus. Bara sisådär ... mitt i alltihop.
Från sextiofem till tvåhundra kvadrat på bara ett par dagar. Snacka om tillväxt!

Och jag som just har målat om garderoben.

Är det inte lite klumpigt att låta måla om lägenheten i början på december och sedan köpa hus i slutet av samma månad?
Men det är väl sånt som händer. Och saker och ting händer oftast när de är som minst planerade.

För det vet jag ju, att om vi hade vi låtit bli att måla om lägenheten så hade vi med största sannolikhet inte hittat något hus (tankarna går ofrivilligt till den där förbaskade Murphy).

Jag kanske borde ha målat om för flera år sedan.
Då hade trädgården redan varit uppvuxen och fin vid det här laget. Nu har jag istället en väldans massa arbete framför mig. Både ute och inne.
Någon som känner sig manad?

Är det inte sådana här oväntade vändningar som gör livet intressant?
(Läs: Är det inte sådana här oväntade vändningar som ger en panik?)

Gick det inte lite i fortaste laget?

Jag har aldrig bott i hus.
Inget eget hus iallafall, så frågor huruvida jag bott i igloo, kåta eller wigwam undanbedjes. Jag är tillräckligt förvirrad ändå.

Just nu bor vi i en "klädkammare" på tredje våningen. Utan hiss.

Jag har i flera år svamlat om hur skönt det vore att bo i hus. Om att ha en egen ingång och slippa gå i en massa trappor jämt och ständigt.

Nu ska jag äntligen bo i hus. Med egen ingång och tre våningar bara för oss själva. Har jag missat nått?

Jag har också yrat om hur skönt det skulle vara att ha två toaletter.

Nu kommer vi ha fyra badrum. Och jag som lider av beslutsångest. Gissa vem som kommer kissa på sig innan hon lyckats välja toalett?

Det här med hus är väldigt ansträngande. Helt plötsligt har jag en massa frågetecken att rätta ut.

Led arkitekten av kronisk urinvägsinfektion?
Om klimparna går på toaletten och ropar: Färdig! Hur många dar tar det innan jag hittar till rätt toa?
Hur många dammsugarpåsar behöver jag när jag städar?
Kommer jag att tappa bort mig?
Kommer jag träffa mina barn lika ofta som förut?
Överhuvudtaget?
Det vore trevligt om vi åtminstone kunde sammanstråla på bemärkelsedagar och till jul. Påsk skulle också vara trevligt, men är inget måste.

Har vi det egentligen inte ganska bra här i garderoben? Här vet vi åtminstone var vi har varandra.

Vad sjuttsingen skulle jag måla om för?

Fast, då hade jag ju gått omkring här i vår älskade lilla klädskrubb och irriterat mig på de skitiga väggarna och suckat över hur trångt vi har det. Och det hade ju garanterat inte varit någon höjdare.

Men klumpigt är det.

Å andra sidan så är det lättare att sälja en fräsch lägenhet än en sunkig. Så det så!

Ett riktigt smart drag egentligen ...

Jag ska nog säga det när någon frågar:

"Klumpigt? Oh nej! Det var planerat. Vi tänkte att det skulle bli lättare att sälja. Dessutom så höjde det värdet på lägenheten ... massor faktiskt!"

Och jag skulle inte ens ljuga ... om jag bortser från den där meningen om hur "planerat" det var.

Jag vet att jag snackar persilja. Men det här bara en vanlig hederlig panikreaktion. Ju mer paniken växer, desto mer lösryckt blir det.

Men ...

... jag har blivit med hus ...

... och lägenheten är redan såld!

Jag kan bli stressad för mindre. Mycket mindre faktiskt.
Tärningen är liksom redan kastad. Och ångervecka finns tydligen inte i den här branschen. Jag sa något om det till mäklaren och han skrattade så han skrek. Han tyckte att jag hade humor. Det är i och för sig inte så konstigt. I det här landet får man ju inte ens ångervecka när man köper byxor. Det tycker däremot jag är lustigt. Kulturella skillnader?

Som sagt ... jag snackar persilja.

När allt kommer omkring så har jag egentligen inget att klaga över.
Vem vet, jag kanske till och med kan bli riktigt bundis med den där Herr Murphy.

För vad kan vara bättre än en nymålad lägenhet och ett hus? En trång och skitig garderob? Skulle inte tro det!

Önskelista:

Krispaket

Innehåll:
Vardagsenergi - 2 kapslar varje morgon måndag till fredag
Helgentusiasm - för bästa resultat bör samtliga familjemedlemmar svepas in redan torsdag kväll
Drivfjädrar - en i varje öra tills det börjar flyta på igen
Glädjespridare - placeras bäst på vardagsrumsbord för maximal spridning

Epikuré

Årets vinterresa till Sverige är beställd. Biljetterna till Rasmus på luffen är betalda och uthämtade. Klimparna är nöjda.

Själv sitter jag och funderar på om jag ska beställa en dag på Yasuragi - jag älskar det stället! Eller varför inte en natt? Fast en övernattning kostar en del. Hm, jag tror bestämt att det är dax att skriva ett par rader till tomten.

Med rätt att klaga

Förra månaden kom min lingonvecka för sent, och den här månaden har den kommit för tidigt. Eller, egentligen så har den nog bara kommit hem från semestern och gått tillbaka till sitt gamla vanliga schema, men vad hjälper det mig? Jag har likt förbannat skitont och mår piss! För att inte tala om mitt låga blodtryck, som bara sjunker och sjunker. Och vad beror det på, om inte den här förbaskade hettan och hennes ständiga följeslagare luftfuktigheten! Och piller mot mitt låga blodtryck kan jag inte ta, för de har en förmåga att dra ihop ådrorna i benen, och det pallar inte mina redan blåa och alltför trögflytande ådror med, åtminstone inte i den här värmen.
Gnällig? Absolut inte!

Nu är det klippt!

Varför är det så svårt att få frisörer att förstå hur jag vill ha det? Det är ju inte så att jag sitter där med någon modekatalog och vill bli klippt som Supermodell X, eller den hippa sångerska Y, utan jag vill ha det ganska normalt. För att inte säga näst intill 'tråkigt' traditionellt. Det är ju inte heller så att jag byter frisyr vid varje klippning, inte ens vid var tionde, utan jag har haft samma frisyr i åratal. Visst har jag varit tvungen att byta frisör mellan varven, men min frissa har klippt mig tillräckligt många gånger för att veta hur jag vill ha det. Likt förbannat blir det aldrig som jag vill, inte en endaste gång! Det verkar som om det jag säger bara går in genom örat, men sen stannar någonstans där inne. Varför ska det vara så svårt att få min vilja, och mina ord, att ta sig ända ut till saxen? Och varför ska det vara så svårt att förstå när jag säger att schampot som luktar vaniljglass får mig att spy, och att jag absolut inte vill bli tvättad med det? Igår var jag ändå snabb att säga ifrån, mycket snabbare än vanligt. Jag hade laddat upp ordentligt innan, ville liksom få det sagt i tid. Så pass mycket i tid att hon inte skulle hinna böja sig bak och ta flaskan i handen ens. Men ack nej, ack nej! Mina ord snuddar vid kvinnans trumhinnor, och skingras sen som agnar för vinden. Det är som förgjort, orden når inte fram, och jag blir än en gång utsatt för minnet av vaniljluktande, spyframkallande antibiotika. För det är där skon klämmer, i ett kräkfärdigt minne av barndomens hemska penicillinkurer. Och det är det minnet som ligger till grund för min avsky mot detta hemska schampo.

- Kan ni vara snäll att tvätta mig med ett schampo som inte luktar vaniljglass?
- Visst! svarade frisörskan hurtigt, och häller en halvliter kräkframkallande vaniljschampoo i mitt hår.
- Ursäkta, men jag har faktiskt hemskt svårt för den här lukten, skulle ni kunna använda ett balsam som inte luktar vaniljglass? försökte jag lite vänligt.
- Visst, men det här är inte vaniljglass, det här är Milkshake!
- Äh, hm, skulle ni kunna låta bli att använda balsam som luktar Milkshake?
- Visst, går det här bra? svarar frisörskan surt mellan tänderna, och kör upp en handfull balsam i näsan på mig.

Ibland undrar man ju hur det står till! Är hon bara en väldigt dålig dessertkock, eller gör hon det med flit? Om svaret är nej på båda de här frågorna, så skulle jag vilja se med vilken frekvens hennes hjärnceller rör sig. För när helt vanlig information, av det slaget som kan vara till användning när man jobbar som frisörska, aldrig lyckas ta sig fram där inne, då är det illa. Okej, att hon säkert inte är någon fullfjädrad språkmänniska, men det finns en del elementär information som kan vara bra att förstå. Annars kan hennes karriär som damkoafför bli väldigt, väldigt kort.

Låter jag bitsk och med kritiklustan på topp? Oh, nej..så är det ABSOLUT inte! Inte ett dugg faktiskt, jag loovar! För jag är en riktig martyr och äääälskar att se för jävlig ut i håret och lukta som om jag trillat ner i ett av GBs stora glasskar!

Och gud sade:

Garde rob; och det vart klädkammare.

Efter att ha haft en trasig garderob i evigheter, så är nu ordning bringad! Garderoben i barnens rum är köpt i specialaffär och går ända upp till taket (3 m). Det enda kruxet med garderoben har varit korgarna. Först felmonterades de av ett gäng korkade killar, som dessutom gjorde hundra nya hål i garderobens väggar.

- Oj, korgarna går inte in på det här sättet. Låt oss göra ett par hundra nya hål så att korgarna sitter på vårt vis!

Visst, möbelfabrikanten gjorde en massa hål som absolut inte skulle passa till korgarna, bara för att jävlas. Låter ju troligt, eller hur!

Efter att ha haft korgar som ramlar ner i varandra i månader, ringde jag till sist och klagade. Efter att ha klagat cirka en miljon gånger kommer det äntligen en kille hit med nya skenor. Att även skenorna i korgarna pajat, tänkte de naturligtvis inte på. Killen upptäcker att allt är felmonterat, och skruvar därför in skruvarna i sina egentliga hål.
Garderoben fungerade någorlunda i någon vecka, men eftersom skenorna i korgarna var helt kass, så var vi snart tillbaka på GÅ igen.

Utled som jag var på det hela, lät jag saken bero ett tag. Men följden blev tyvärr att jag allt som oftast lät sakerna ligga på en fåtölj utanför garderoben. För vem orkar irritera sig och få vansinnesutbrott dag ut, och dag in?

Till slut nådde jag en gräns och började ringa företaget igen. De lovade alltid att kontakta mig, "Visst, Fru Segsliten, vi ringer så fort vi fått in de skenor ni behöver!", men ingenting hände. Efter ett säkert tio samtal, utan resultat, begav jag mig istället till Ikea. Där köpte jag ett gäng lådor i samma storlek som garderoben, men eftersom dörrarna sitter på ett annat sätt i min garderob, så funkade de så klart inte. Ska det jävlas, så ska det jävlas ordentligt! Så det var inget annat att göra än att hänga upp de trasiga korgarna igen. Sen har jag låtit saken bero...fram till igår.

Efter att ha fått lådorna på tårna, nytvättade kläder på golvet, och skrapat upp färgen på garderobsdörren, så fick jag nog! Som en snilleblixt från klar himmel, kom jag på att Ikeas trådbackar borde få plats. Efter lite mätande här, och lite stånkande där, så var saken klar...de skulle passa!

Puh! Jag fixade det till slut!

Nabon håller måttet

Gissa vem som verkar ha parkerat bilen med hjälp av vinkelhake och linjal?

Det lönar sig tydligen att släppa fram Tant Kverulant!

En skrapa

I fredags fick jag nog, och idag gick jag till rektorn. En av storklimpens lärarinnor använder indragande av mellanmål som bestraffning. Hur frisk kan en sådan människa vara? När det var kvartssamtal för ett tag sedan tog jag upp just det här, och förklarade att jag tyckte det var en olämplig metod. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i bestraffningar, men mat och sömn anser jag vara två saker som inte bör användas vid sådana tillfällen. Det kan vara svårt nog att få barnen att äta och sova, så varför ta bort det lustfyllda. Dessutom anser jag inte att mat är förhandlingsbart. Jag vill inte att barnen ska lära sig att man kan använda mat för att få sin vilja igenom, varken från barnens sida, eller från vår. Visst händer det att jag själv trillar dit, men det är inget som händer särskilt ofta. Och absolut inte för så banala saker som att barnen busat och lekt, när de egentligen skulle gjort annat. Vad kan man egentligen förvänta sig av en bunt sexåringar, och dessutom efter åtta timmar i skolbänken!
För tio dagar sedan pratade jag med storklimpens andra fröken på telefon, och jag tog då återigen upp problemet med de indragna mellanmålen. Jag sa att jag hoppades att det hela skulle gå att lösa oss emellan, och att jag helst ville undvika ett besök hos rektorn. Vilken jag naturligtvis inte skulle dra mig för att uppsöka, om det hela fortsatte. Läraren jag snackade med lovade att prata med sin kollega omgående, och att problemet säkerligen skulle vara ur världen redan samma eftermiddag.
I förra veckan kom storklimpen återigen hem utan att ha ätit mellanmål. Inte en gång, utan alla de eftermiddagar som han hade den berörda lärarinnan ifråga. Gissa om jag kokade?
Så idag var det marsch pannkaka till rektorsexpeditionen. Rektorn såg ut som om hon höll på att tappa hakan, och lovade att prata med tjejen redan idag. Jag hoppas innerligt att det ska bli en ändring, för annars tänker jag klaga ännu högre upp. Det är ju för i helvete barnmisshandel att inte låta barnen äta!

Uppdatering

Datorn: Sedan i torsdags är familjen olyckliga ägare till inte mindre än två datorer. Hur dum får man egentligen vara? Nu har jag två datorer att sköta, och i och med det, två datorer att svära över. Usch, har man inte problem så skaffar man sig!

Brevbäraren: Vi har nu upprättat ett platoniskt förhållande som begränsar sig till korta fraser i porttelefonen. Kan hans oförväntade uppdykande igår ha med dessa lösryckta fraser att göra månntro?
Ska jag vara riktigt ärlig, så tror jag inte att våra kort meningsutbyten fått honom att springa hit bara sisådär, av fri vilja, och dessutom på en måndag. Nej, han är nog bara allmänt virrig. Även den bäste kan bli snurrig av alla dessa helgdagar.

Vädret: April anses i Italien vara en helt galen månad vädermässigt, och jag kan inte annat än att hålla med. Nu är vi inne i maj så förhoppningsvis ska det bli bättre. Helgen bjöd på ett helt fantastiskt väder, så än så länge har alla varit nöjda och glada. Igår slog det till och blev lite kyligare igen. Och igår kväll måste det ha brustit totalt där uppe ovanför molnen. Jag vet inte riktigt om man kan kalla det nederbörd när det kommer sådär mycket som det gjorde igår, vatteninvasion känns mer sanningsenligt. Det kändes ungefär som om någon placerat en bassäng av olympiska mått ovanför min balkong, och sedan dragit ut proppen.

Källaren: Vi gör vad vi kan för att dricka källaren ren, men jag börjar tvivla på att det räcker. Jag har försökt vänta ut den så gott det går, hoppats på att den på något sätt skulle städa sig själv. Som de där självsanerande toaletterna på stan gör, men tyvärr har jag inte sett några påtagliga resultat. Jag måste nog ta itu med den snart, och garaget med förresten. Usch, jag får gåshud bara av tanken!

Semester: Äntligen har jag mitt på det torra vad det gäller semester. Det var min resa till Sverige jag skulle beställa den där ödesdigra dagen då datorn krascha. Kan det vara ett omen? Borde jag skippa Sverige i år? Jäkla italienare och deras tro på varsel, ska jag behöva gå och oroa mig för att det ska hända något nu?!
I vilket fall som helst så blir det tjugo dagar för mig och barnen hos mamma i Skåne, och sedan blir det Spanien med hela familjen. Längtar, längtar, längtar!

Dra på trissor...

...nu kom helt plötsligt brevbäraren!? Är det inte måndag idag?

Hurra!

Installerade just min e-mail (inte gmail, utan familjens) på datorn, och vet ni vad som hände? Jo, jag fick tillbaka alla de 517 mejl jag fått sedan jag köpte datorn!!!! Och jag som trodde jag blivit av med alla viktiga mejl...det här måste jag fira!

Just nu älskar jag mitt bredbandsbolag!!!!!!

I upplösningstillstånd

Ännu ett datageni har tittat på datorn, ännu ett datageni har skakat sorgset på huvudet. Inget att göra tjejen! sa han vänligt. Men du kommer ju få nya hårddiskar på garantin, bra va?
Jag hade nog hellre betalat för hårddiskarna och fått tillbaka alla bilder och texter på garantin, men det valalternativet finns tyvärr inte med. Att säga att jag sliter mitt hår, spyr galla över datorer och förbannar min egen dumdristighet, vore inte nog för att beskriva mitt nuvarande tillstånd. Hur kan man vara så urbota dum att man inte gör backup?! Okej, jag är inte det enda dumhuvudet här i världen, de flesta slarvar med säkerhetskopierna, men vad ger det mig? Inte blir jag ett dugg gladare för det, snarare tvärtom.

Igår var jag i alla fall och tittade på datorer med lillklimpen. Vi hittade en Acer slim med bra bild/videokort som skulle kunna passa, men den är bara nedsatt till och med i morgon, så nu brinner det i knutarna, åtminstone om jag vill komma över den billigt. Teknikern i affären sa att slimen var bäst för mina ändamål, teknikern jag pratat med i dagarna sa att en annan var bättre, men den är så grymt stor. Ska ungarna ha en egen dator så vill jag ju att den ska ta så lite plats som möjligt, att den ska rymmas på ett vanligt litet skrivbord.
Just nu känns beslutsfattande väldigt tungt, eftersom jag känner mig arg, stressad, förvirrad och ledsen. Och beslutet hänger på mig, för sambon hajar noll och ingenting när det gäller datorer, han tycker det är besvärligt nog att behöva trycka på startknappen.

Imorgon kommer i alla fall datateknikerna hit med nya hårddiskar till min dator, men de gör inget mer än installerar grundprogrammen som fanns med när jag köpte den. Sedan måste jag sätta mig ner och klicka runt i ett par dagar tills allt är igång igen. Jag blir dessutom tvungen att återinstallera alla andra program som jag lagt dit, och där ingår bland annat internet. Jag hoppas att jag hittar alla lösenord och inloggningskoder, eftersom jag blir tvungen att registrera alla program igen

GRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!

Haverirapport

Eftersom jag inte skriver på min egen dator, så kan jag tyvärr inte hålla på och läsa era bloggar och kommentera. Jag får ta igen det senare.
För er som kan lite om datorer kan jag säga att jag har två 500 GB diskar som tyvärr inte fungerar fristående, utan är programmerade att fungera i något de kallar Raid. Huvuddisken har gått åt fanders, och den andra har förvandlats till något som liknar en korsning mellan hieroglyfer och runor, det vill säga helt oläsbar. Jag lät datorkillen titta på min gamla dator också, men den är också helt död. Där var det en helt annan typ av problem. Videokortet har gått, och eftersom den datorn var specialkomponerad, så är videokortet ett med resten, och går inte att byta. Släng hela skiten, sa killen och log. Det gjorde inte jag.

UPPMANING TILL ALLA BLOGGARE:

GÖR BACKUP OMGÅENDE!

Nu ska jag hämta lillklimpen, och sedan ska vi åka och titta på datorer. Jag tycker nämligen att det vore på sin plats att ha två. En som är min, och en som är resten av familjens. Om inte annat så kommer jag ju alltid att ha en att luta mig tillbaka på, när min egen går spikrakt åt helvete.

Min döende dandy

Idag har jag gråtit både på längden och på tvären, men tyvärr blir inte situationen bättre för det. Kretskorten på min dators båda hårddiskar har nämligen gått åt pipan, och jag har inte gjort backup på enda bild eller text sedan november. Alla mina texter är puts väck! Och vet ni hur många bilder det blir på ett halvår?
Jag lyckades få iväg datorn till datordoktorn, men hans utlåtande löd: DÖD! INGET GÅR ATT RÄDDA! Jag har mått psykiskt och fysiskt dåligt hela dagen, och inte hjälper det att Dell lovat mig nya hårddiskar inom snar framtid.
Jag hatar datorer!

Fru Grötmyndig...

eller Fru Besserwisser, Fru Nedlåtande, Fru Perfektion och Fru Arrogant - kärt barn har många namn

I Italien verkar det vara lag på att man inte går utanför dörren utan att vara skinande ren och lagom manglad. Så det har sina randiga skäl och rutiga orsaker att mitt skrynkliga leverne retar gallfeber på en del italienska matronor. Och på deras lite modernare, men ändock välstrukna döttrar med för den delen. Det spelar tydligen ingen roll vilken generation man tillhör, hel och ren är inte nog, utan pressveck på strumpor och kalsonger är det som gäller. Klarar man inte av att hålla måtten på egen hand, så ser man helt enkelt till att betala någon som kan utföra jobbet, kosta vad det kosta vill! Själv anser jag att det finns roligare saker att slänga ut pengarna på, så hel och ren duger gott åt mig.

En dag. Kan ha varit igår, kan ha varit i förra veckan:

Jag flyger in på dagis. Stressen trycker på som en blåsbälg i nacken, lillklimpen kramar krampaktigt tag i min ena häl, och hänger kvar så gott det går. I dörren står Fru Besserwisser med sin son och skrattar överlägset:

- Hahahaha! Lite bråttom idag verkar det som!
- VA!
- Å herregud vilken skrynklig liten en du fick med dig idag! Fru Nedlåtande slår händerna om ansiktet och vrider huvudet än hit, än dit i en riktigt yvig vojne vojne-rörelse. Sen ändrar hon plötsligt rösten till något som låter som het, rinnande sirap och vänder sig till lillklimpen: Hann inte lilla mamma stryka dina små byssor igår kväll?

En liten irriterad gnista tändes i mitt redan stressbrända huvud, blåsbälgen i nacken lade in en sista stöt och huvudet förvandlades snabbt till ett flammande eldhav.

- Jo, mamma hann, men hon tycker det är viktigare att vara med barnen på kvällarna, har du hört talas om kvalitets tid? sa jag beskt och blängde mordgirigt på Fru Perfektion.

Då fick Fru Arrogant mjöl i mun, och bara gapade. Hennes välstrukna lekamen vacklade till en aning, och hon såg sig nervöst omkring. Sedan var ögonblicket över och hon började blaja på om oväsentligheter och en massa ointressant skvaller. Jag slog dövörat till och lät henne hållas. Från och med nu kallar jag henne Fru Vakkum, för jag känner ingen annan människa, som så påtagligt saknar konkret innehåll som hon.

Doftrikedom

Jag har funderat lite på vad det är man saknar när man bor utomlands, och kommit fram till att är det något jag saknar väldigt mycket, så är det svenska dofter. Jag har enda sedan jag var barn varit väldigt känslig för dofter, lukter och odörer, och de flesta av mina minnen är faktiskt ackompanjerade av en viss doft/stank. Det finns många dofter som man inte tänker så mycket på när man bor mitt i dem. De hör liksom till, de bara finns, och är egentligen inget man stannar upp och funderar över.

Doften av mamma: Det finns ingen som luktar så gott och tryggt som mamma, och det är nog den doft jag saknar allra mest. Jag kan sakna hennes fotsteg också. Jag minns när jag var liten och hörde steg i trapphuset. Var det mamma som kom, så visste jag det på direkten. De stegen känner jag allt igen!

Morfars rakvatten: Doften av morfar är också en trygg doft. Den får mig att minnas hur vi dansade runt tillsammans i hans vardagsrum. Varv efter varv. Jag hade fötterna ovanpå hans stora toffelklädda fötter, och sen dansade vi, länge. Han lärde mig både det ena och det andra i dansväg, jag var säkert över tjugo de sista gångerna vi skuttade runt tillsammans. De där danserna kom alltid väl till pass på sommaren, då följde jag med morfar på logdans i grannens lada. Så mysigt, så härligt! Så oerhört oitalienskt!

Doften av nyslaget hö: Finns det något godare? Så friskt och så somrigt! På näthinnan dyker det fram minnen av nervkittlande hopp från höskullen, och gungiga åkturer högst upp på hölasset. Tänk om man kunde få bli barn igen, om så bara för en liten stund!

Oset från nystekt strömming: Med fluffigt potatismos och lingon. Så himla svenskt, och så väldigt, väldigt gott!

Lukten av tång: Kalla bad och blåsiga promenader längs Österlens milslånga stränder.

Doften av snö: Guuuud vad jag saknar doften av snö! Italienarna tittar konstigt på mig när jag pratar om denna ljuvliga doft. Vad luktar det? frågar de och ser skeptiska ut. Det är ju bara fruset vatten! Ack, så fel de har! Finns det något härligare än att komma ut en tidig morgon i början av vintern och känna doften av snö? För den finns ju oftast där redan innan snön fallit, som ett varsel om att den är på väg.

Doften av Hägg och Syren: Inte speciellt bra för min allergiska näsa, men vad är försommaren utan den? Doften av Hägg och Syren betyder oändliga sångövningar med skolkören, besök på Gröna Lund, friluftsdag och klassfester. Doften av Hägg och Syren betyder slutet på ett liv, och början på ett annat.

Doften av nybakad Vört: Den här doften förknippar jag med den fräna doften från mammas sillinläggningar, skinkgriljering och granris. Jag kan riktigt se min barndoms jular framför mig. Det ringer på dörren, utanför står morfar i bomullsskägg och röd luva. Bakom sig har han en röd träkälke fylld med paket, och sen börjar han att prata. Han bryter på närkingska. Det gör nämligen tomten! Inte morfar, bara tomten. Han pratar om hur besvärlig resa han har haft, att föret varit si, eller så. Att han nu behöver vila en stund, och att han gärna vill bli av med alla tunga paket som han har varit tvungen att släpa på hela vägen hit upp till storstan.

Doften av svenskt tvättmedel: Luktar hemma. Luktar somriga lakan som fladdrar i vinden.

Renskurad trappuppgång: Skurmedel luktar aldrig likadant här som hemma i Sverige. Det gör att jag ibland kan sakna doften av renskurad trappuppgång. Jag antar att de använde vanlig grönsåpa i vår trapp där hemma. Det blir en alldeles speciell doft när man skurar med det, det luktar rent.

Stanken från en burk surströmming: Den saknar jag egentligen inte alls, men den sluter sig garanterat till gruppen oförglömliga odörer. Jag kan inte låta bli att minnas hur det luktade när alla grannarna gått ihop och fixat surströmmingsskiva på gården. De vuxna åt och vi barn lekte i gräset till långt in på småtimmarna. Det var nog då jag fick min första rynka, eftersom jag gick och frynte på näsan i en hel dag.

Det finns tusentals med dofter och lukter jag saknar, och alla bär de med sig ett alldeles eget minne från barndomen. Listan skulle kunna bli oändlig, men jag tycker nog att det får räcka för idag. Har ni några dofter ni saknar? Eller har ni någon doft som är förknippad med ett alldeles speciellt minne?

Tänk om jag kunde få alla dessa dofter på flaska, vad härligt det skulle vara!

Plopp! Nyslaget hö. Jag sitter högst uppe på berget av hö och vinkar till morfar.
Plopp! Snö. Jag drar ner den kalla luften i lungorna. Sedan låter jag den varma luften puffa ut genom munnen som röken från en gammal ångvissla.
Plopp! Tång. Jag sitter på stranden och klämmer sönder tångblåsor plopp, plopp, plopp!

Är det någon som har en flaska till övers, så tar jag gärna emot den!

Det känns svårt att skriva på bloggen, men jag känner samtidigt att jag måste gå vidare. Stannar jag upp och låter känslorna ta över, så kommer jag inte komma tillbaka hit alls. Bloggen har varit en plats att glädjas på, och jag vill gärna att det ska bli så igen. Jag kommer troligtvis inte skriva några putslustiga inlägg under de kommande dagarna, men jag tänkte försöka hänga kvar.

Jag förstår att många av er varit oroliga och undrat vad som hänt, och jag har försökt svara på alla de mejl som dimpt ner här hos mig. Är det någon annan som undrar, så är ni hjärtligt välkomna att mejla. Annars så tänker jag nog sätta punkt här.

Jag vill gärna tacka alla er som har gett mig utmärkelser eller utmaningar. Jag kommer ta upp det så småningom, men inte nu. Jag tar en dag i sänder. Jag börjar lite lätt idag, och så får vi se när jag kommer tillbaka till den bloggare jag var innan.

Och allra sist, till dig min vän,

vill jag bara säga att vi finns här när du kommer tillbaka.

Om du orkar.

Jag tänker på dig!

En vän

Idag har fingrarna fastnat redan innan de nått fram till tangentbordet. Jag känner en sådan oerhörd sorg, och vad jag än försökt skriva, så har det känts banalt och otillräckligt.

När det händer en vän något, i det här fallet en bloggvän, så känns det så oerhört viktigt att finnas där. Att kunna ge stöd. Att visa att man delar sorgen. Och om det hade varit möjlig, vilket det tyvärr inte är, bära sorgen i vännens ställe. För är det inte så med vänner, att man delar varandras glädje, men försöker bära varandras sorg? Eller kanske snarare, bära varandra i sorg. Ja, för det är väl det vi försöker göra med vår närvaro, med våra ord, med vår medkänsla och kärlek - vi försöker lyfta varandra för att orka gå vidare.

Y Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, Y
men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.

(Kinesiskt talesätt)

Jag tänker på er.

Ta hand om varandra!

Lillklimpens teorem

Min sambo och barnen satt och väntade på mig i bilen. Sambon och storklimpen bestämde sig för att skoja lite med mig, och körde därför ett varv runt kvarteret. Lillklimpen blev upprörd och började protestera. De kunde ju ABSOLUT inte åka utan mamma! Storklimpen och sambon fortsatte att skoja och sa:

Nej, henne lämnar vi hemma!

Som ni kanske förstår, så föll inte det förslaget i särskilt god jord, utan lillklimpen började protestera allt högre.
När jag väl kommer ut i bilen hittar jag därför lillklimpen i ett ganska upprört tillstånd. Han andades ryckigt och såg illa berörd ut. Jag undrade vad som stod på, och lillklimpen förklarade:

- D..d..de skojade med mig! D..d..de sa att.. de skulle lämna dig här! M..men det var bara på skoj, f..fför så kan vi ju inte göra! Eller hur mamma?

Efter tio minuter stannar vi till vid en affär. Jag springer in i affären och lämnar resten av familjen i bilen. Medan jag är inne och handlar ett par liter mjölk, kör sambon ett varv med bilen, den här gången för att köpa en tidning. Lillklimpen som nu tycker sig har förstått vad det hela går ut på, ger sig in i en diskussion huruvida mamma ska bli kvar i affären, eller inte. Sambon kör bort mot en tidningskiosk och stannar där.

-Vi kanske kan annonsera om en ny mamma i tidningen, säger han och vänder sig till barnen.
- Jaaaa! ropar storklimpen, som är helt med på pappas skoj.

Lillklimpen som inte riktigt vet vad han ska säga, som inte vet hur pass mycket som är skoj, och vad som är allvar, letar efter ett svar. Medan lillklimpen sitter tyst och tänker åker sambon tillbaka till affären, och när jag kliver in i bilen säger lillklimpen:

-Vi har alltid haft den här mamman, så nu tycker jag att vi behåller henne!
- Men vi kanske kan hitta en annan lika bra, en som är precis som den här mamman, säger sambon.
- Okej, vi letar efter en annan mamma, säger lillklimpen. En likadan. Men sen kommer vi ju bara hitta samma mamma. Och om vi ska göra så, då kan vi ju lika bra behålla henne på en gång!

Knivskarpt resonemang! Han saknar i alla fall inte förmågan att dra riktiga slutsatser!
JAG BLIR KVAR!