Som man bäddar får man ligga

Just nu är jag hemma i Stockholm med man och klimpar. Det som från början såg ut att vara en ganska lång resa känns nu helt plötsligt väldigt kort. Dagarna har en konstig förmåga att springa iväg och imorgon är det redan nyår. Vart tog de gångna dagarna vägen? De har bara försvunnit i ett huj. För att inte tala om det gångna året? Jag är helt säker på att det INTE hade lika många dagar som det förra, inte en chans!

För att avsluta året som sig bör så tänkte jag bjuda på en rolig historia som cirkulerar i Italien just nu.

(n.b. i Italien är det vanligt att det är Jesusbarnet som kommer med paketen och inte tomten. Dessutom är några av personerna i historien enbart kända i Italien. Detta påverkar dock inte slutklämmen)

"Kära Jesusbarnet, i år har du tagit ifrån mig min älsklings sångare Michael Jackson, min älsklings skådis Patrick Swayze, min älsklings skådespelerska Farrah Fawcett, min älsklings tv-presentatör Mike Bongiorno och min älsklings poet Alda Merini!!! Jag tänkte bara tala om för dig att min älsklings politiker är ... Silvio Berlusconi och att året inte är slut än."

Ha ett riktigt gott nytt år!!!!!

Kors i taket!

Titta vad jag stötte på i affären!

"Jaha, vad är det med det då?" tänker du nu. "Köttbullar, det är väl hur vanligt som helst, eller?"

Icke sa Nicke! För nu snackar jag inte om Konsum eller ICA, utan om *Esselunga.

Så nu har jag alltså tillgång till fem svenska varor utan att behöva uppsöka Ikea.

HURRA!

De här fyra fanns redan sedan tidigare.

En köttbullsmacka kan jag i alla fall få ihop, alltid något!

*italiensk dagligvarubutik

Åstundan

Om mindre än en vecka åker jag till Stockholm.
Jippi, jappi, tjohoooo!
Det var ett tag sen jag var där den här årstiden, alldeles för länge sedan.

Är det någon mer som vill sluta upp och hänga med på det HÄR?

Men hallååå!

Är det verkligen ingen som har tid att hänga med ut på en bit mat? Det känns liksom inte så kul att sitta på krogen och käka helt allena, inte alls faktiskt!

Kan det vara det som kallas ensamrätt?

Seg böna söker ärtigt bordssällskap

Eftersom jag och klimparna bestämt oss för att rymma fältet, så kommer jag att återvända till Sverige. Inte idag, inte imorgon, men i början av september bär det av norrut igen, vi tänkte bara lida ett par veckor till först. Det måste vara martyren i mig som envist hänger sig kvar här i denna fuktdrypande skärseld. Vad väntar jag på? Martyrglorian, som tack för mitt oförskyllda lidande?

Eftersom ombyte förnöjer, så blir det vår vackra huvudstad som får besök den här gången. Det var ett tag sedan jag var i Stockholm utan vinterjacka, så det lär finnas en hel del att njuta av, både för mig och klimparna. De senaste gångerna jag varit i Sverige har jag tyvärr drabbats av magkatarr och inte riktigt varit i form, men den här gången har jag gett mig fanken på att ha det trevligt, så pass trevligt att jag tänkte att ni kanske skulle vilja vara med på ett hörn. Eller hörn och hörn, vad sägs om en helkväll ute? En middag på någon trevlig restaurang och sen, för de som har lust, lite bekymmerslöst skuttande och struttande på något av stans uteställen. Har ni lust?

Så, om ni bor i Stockholm med omnejd, eller om ni har lust att komma upp/ner bara för att vara med, kommentera!

Jag hade tänkt mig fredagen den 4:e eller lördagen den 5:e september. Skriv vilken dag som passar dig bäst och lämna gärna förslag på någon bra restaurang. När jag vet var, när och hur många vi blir så bokar jag.

Sammanfattningsvis

Nu är vi hemma igen. Inte blir det särskilt många dagar, men tillräckligt många för att ha tid till en pizza och ett par tvättar.
Resan till Sverige har varit lyckad om jag bortser från utresans katastrofala försening, magkatarr, och min blödande svanskota.
Lillklimpen tycker också att resan har varit bra, för vad är väl ett fall i en bäck på Astrid Lindgrens Värld och ett par hundra blåmärken, om inte ett tecken på att han har haft det roligt?
Och storklimpen? Han har njutit som en gris. För att snickra och slå sig på tummen, bränna fingrarna på kaminen, och uppsöka tandläkare efter att ha fått morfar över sig under en brottningsmatch (jag tror att det var det de höll på med), är väl småpotatis om man tänker på allt roligt han hittade på i sin vilda framfart.
Fem/sex tillbud på tjugo dagar är ganska bra tycker jag, för det kunde ju ha varit betydligt mycket värre. Dessutom så har min svanskota läkt, magkatarren har fått hjälp av dr. Losec, lillklimpen har torkat och storklimpens tänder verkar ha klarat sig bra. Det var lite pirrigt ett tag för det lilla bandet som håller ihop läppen och den övre tandraden var av, men som tur är har munnen bra läkkött, så nu är det som nytt igen.

Hoppas att allt är bra med er alla!

Hoppet ...

... om att solen ska bestämma sig finns ännu kvar. Jag brukar ha förmågan att planera in min Sverigesemester just mittemellan värmeperioderna, men i år har jag ännu inte haft anledning att klaga. Vädret har i snitt varit betydligt bättre än vad det varit andra år, men de senaste dagarna har det varit lite väl trist. Vi har haft tre dagar med regn och blåst, som övergår i lite sol, som blir till regn, och framemot kvällen övergår i regn och åska. Det börjar faktiskt känns lite tråkigt. Det är ju inget rent innersittarväder, men inte heller mys-i-trädgårdenväder eller sitta-på-strandenväder. Vad vi än tar oss till så känns det som om vi gör fel. Börjar vi se en film, så kan man ge sig på att solen tittar fram. Om vi går ut i trädgården, så dröjer det inte många minuter förrän regnet hör av sig och vinden brassar på med några extra sekundmeter.
Vilken tur att vi gjort alla viktiga utflykter i början av vår vistelse, för det verkar inte som om det kommer bli något riktigt bra sommarväder förrän vi har åkt hem igen.

Jag har i alla fall haft tur med vädret

Här är allt toppen! Klimparna mår som små grisar, och jag har fått tillbaka min magkatarr. Lite lindrigare den här gången, men lider gör jag i vilket fall som helst. En riktigt härlig sommarmagkatarr med illamående och magvärk var precis vad jag önskade mig, kunde in vara bättre!
Som grädden på moset så slog jag min svanskota idag, aj, aj, aj! Jag åkte ett endaste åk i den minsta vattenrutschbanan på Tosselilla Sommarland, och följden blev en värkande svanskota och hela bikinitrosan full med blod. Storklimpen hade varnat mig för att "det gjorde lite ont i rumpan" att åka just den, men eftersom jag inte trodde att lite ont i rumpan skulle få sådana dramatiska följder, så åkte jag ändå. Grejen var den att jag lovat åka med lillklimpen som inte ville åka själv. Hade det inte varit för hans skull, så hade jag nog aldrig gett mig ut i det kalla poolvattnet, det kändes liksom inte riktigt som min grej. Men vad gör man inte för sina barn?
Det var ett hemskt åk. Smärtan var outhärdlig, så efter ett par minuters "Aj!", och lika många minuters "Oj!", så spädde jag på med några "Jäklar vad det gjorde ont!". Jag vet inte riktigt om det hjälpte, men jag lyckades i alla fall komma upp ur poolen igen. Efter att ha ojat mig ett litet tag till, så styrde jag min värkande, och en aning böjda, lekamen mot badvakten.

- Ähm, jag vill bara tala om att det är något fel på den gröna vattenrutschbanan. Det är något som sticker upp, jag blöder från svanskotan!

Badvakten ser bekymrad ut, går ett halvt varv runt mig, och böjer sig sen ner så att han har huvudet i höjd med min akterspegel, och utbrister:

- Får jag se?
- Ähm va! Nej, jag skulle inte tro det!

Badvakten ser snopen ut, tittar ut över den knökfulla badanläggningen och inser sedan att läget för rumpbesiktning var illa valt. Han vänder sig snabbt om och går därifrån, medan jag linkar iväg åt andra hållet.

Okej, vad är lite magkatarr egentligen? Tänk ett stort glas salpetersyra till maten, så kanske ni fattar. Och en blödande svanskota? Lite djävulskap får man ju räkna med när man är på semester ... det är ju där charmen ligger har jag hört!
Tro det eller ej, men i det stora hela så har jag det faktiskt helt underbart!

Passepartout

Tidigare idag så åkte jag på en liten shoppingrunda till "Bo Ohlsson" i Tomelilla. För er som aldrig varit där, så är det en sådan där butik där man kan köpa det mesta, och dessutom till väldigt förmånliga priser. Ska du lägga om golvet på altanen? Dra till "Bo Ohlsson". Behöver du en ny utombordsmotor till båten? Det hittar du på "Bo Ohlsson". Vill du bygga en rymlig friggebod eller en lönsam aktieportfölj? Vänd dig till personalen på "Bo Ohlsson". Är du sugen på grillkrydda? Chokladdoppade öronpetare? Krispiga papiljotter? Eller varför inte en marsipangrön dammsugarpåse till kaffet? Har du inte hittat det någon annanstans, så hittar du det säkerligen där. Jag tycker alltid att det känns lite som att hamna i sagan om Aladdin, jag gnider några gånger på varukorgen och vips så hittar jag allt jag behöver. För att inte tala om allt jag inte hade den blekaste aning om att jag behöver.

På vägen hem fick jag fått tydliga order, hm ... rekommendationer av den övriga familjen att införskaffa en påse kanelbullar från den lokala matbutiken, vilket jag lydigt gjorde.
Innan jag skuttade in i butiken låste jag familjens sommarbil, en vit Peugeot som är så skruttig att den inte skulle bli stulen ens om jag skrev "Ta mig, jag är olåst!" på bakrutan. Skulle det komma någon stöddig biltjuv så skulle han/hon nog snarare få hjärtknip av medlidande och lämna ett sött litet meddelande under vindrutetorkaren. Jag skulle kunna tänka mig något i stil med: Stackars sate! Vill du att jag skaffar dig en ny?"
Hur det nu var så låste jag bilskrället och skruttade in i affären. Väl ute igen satte jag fart mot den vita Peugeoten, låste upp dörren och ... vad i ... ! Inte var bilen så här ren! Vem har städat bilen? När jag är på väg in i bilen hoppar helt plötsligt hjärtat till och fastnar någonstans i halsgropen ... vad är min shoppingpåse? Var är alla mina krispiga, knapriga, superbilliga saker? Bilen står kvar, men någon har gjort sig besväret att ta sig in i bilen, stjäla alla mina fina saker och dessutom städa bilen. Hur är detta möjligt?
Jag drar ut benet igen och tittar närmare på bilen. Hm, är bilen verkligen vår? Hann de verkligen byta ut hela inredningen under de fem minuter jag var inne i affären? Helt plötsligt inser jag att jag med min nyckel lyckats öppna dörren på en helt främmande bil. Jag stänger bilen, och avlägsnar mig i all hast. Tänk om någon tror att jag försöker sno den! Huvva! Det skulle i och för sig vara helt okej med en lite nyare bil, men så här på landet har folk koll på det mesta, så jag skulle nog bli avslöjad långt innan jag hunnit sätta nyckeln i tändlåset. Nej, det var nog bäst att sjappa så fort som möjligt.

Två bilar längre bort hittar jag vår bil. Jag hoppar snabbt in i den och drar därifrån innan någon börjar ställa några obehagliga frågor.
Halvvägs hem kom jag på att jag i mitt förvirrade, upprörda tillstånd glömt låsa den andra bilen igen.
Så, om det är någon utav er som har hittat er vita Renault olåst utanför en matbutik på Österlen vid halvåttatiden ikväll ... FÖRLÅT! Och vet ni, ni kan sluta oroa er för alzheimer, utbrändhet eller dylikt, för jag kan intyga att ni INTE hade glömt att låsa den innan ni gick in i affären.

Globetrötter

Avresedagen började lugnt. Väskorna var nästan helt färdigpackade, och det lilla som fortfarande befann sig utspritt över lägenheten, skulle snabbt packas ner efter frukost. Eftersom vi inte skulle behöva åka hemifrån förrän en bra stund efter lunch, och ungarna gärna ville ta ett dopp innan avfärd, så tillbringade vi förmiddagen vid badpölen. Det passade mig ganska bra, eftersom jag ville slippa traska runt i lägenheten som en osalig ande och dubbelkolla, trippelkolla och ... hur många gånger jag nu skulle hinna med att kolla packningen innan avfärd. Jag hade behov av att koppla av en stund, släppa taget om resenerven i ett par timmar. För att inte tala om hur skönt det skulle vara att få badda min resfeberheta lekamen med ett par kalla badlakan.

Efter att ha badat och ätit lunch vid pölen bar det äntligen av. Eftersom min sambo, som inte skulle med, är en riktig tidspessimist, och dessutom hade mer resfeber än jag, så anlände vi till flygplatsen mer än två timmar innan avgång. Detta innebar i sin tur att klimparna var reströtta långt innan det var dags att bege sig till gaten. För att inte tala om hur trött jag var på att förklara att resan faktiskt inte riktigt börjat än.
Väl vid gaten fick vi, eftersom lillklimpen är under fem, den stora äran att ta oss in i tarmen som leder ut till planet innan alla andra. Halvägs in i tarmen blev det stopp, planet var inte färdigt ännu och vi ombads att vänta.
Jag vet inte om ni kan föreställa er hur varmt det kan bli i en sådan där flygplanstarm när hundratrettio personer står och trängs, och solen gassar från en klarblå himmel. Kan ni inte det, så kan jag upplysa er om att det rör sig om temperaturer som helt klart står sig i konkurrensen med en vedeldad finsk bastu. Jag har inget emot bastubad, men då ska det vara avklätt, och med en lagom kall sjö utanför dörren.
Under den första halvtimmen vi stod där råkade storklimpen ha sönder sin bamseklocka. Och under den andra råkade han, kan ha varit på grund av utmattning, ramla på lillklimpens trolley så att den gick sönder. Förutom dessa två missöden, så gick allt som smort. Ingen gråt, ingen tandagnisslan, bara en trasig klocka och en helpaj väska. Vad mer kan man begära?

Efter en timme i tarmen meddelade markpersonalen vänligt att planet var trasigt. Med ett stort leende på läpparna bad de oss därför att återvända till avgångshallen.

-Ni kommer att få besked så fort vi vet! sa kvinnan och log så att munnen gick ur led. Vi undersöker just nu möjligheten att flyga in ett plan från Genève!

Jag kan ju inte annat än undra varför de tvingade ut oss där i hettan innan alla kontroller var gjorda. Men å andra sidan, så skattar jag mig lycklig att de faktiskt gjorde sig besväret att kontrollera planet ordentligt.

Eftersom vi hade haft den stora turen att ha förtur in denna mardrömslika svettkanal, så hade vi såklart den stora turen att vara sist ut ur den också. När vi äntligen kom ut i avgångshallen, med kläderna precis lika våta som ocentrifugerad tvätt, så var alla sittplatser upptagna. Jippi! Två trötta klimpar längtade naturligtvis efter att få stå i ett obestämt antal timmar. För att inte tala om hur gärna de skulle låta tristessen gripa tag i deras små utmattade kroppar, och med ett brett leende låta sig ledas till döds medan de rullar tummarna, och tittar på farbröder som kliar sig i skrevet, och tanter som kontrollerar sina pass för miljonte gången. Med lätt geléartade ben och humöret på topp, sällade vi oss därför till den muntra samlingen passagerare som stod och hängde vid gaten.

Efter en stund dök det upp en välinformerad kille ur markteamet.

-En timme, sa han, planet har nu lyft från flygplatsen i Genève. En timme till, och sen bär det av!

Killen såg allvarlig ut, tittade ner på klockan, och fick det att låta som om det faktiskt var sant.
Den pessimistiska svenska modern, som har bott i Italien alldeles för länge för att tro att en timme betyder sextio minuter, talar om för sina klimpar att de, om allt vill sig väl, kommer att få gå på planet inom en och en halv timme. Klimparna ler matt och klättrar upp i en fönsterkarm för att leka. De är två tappra riddare de där två, ingen av dem klagar, utan biter ihop och tar det för vad det inte är ... en helt vanlig italiensk försening.

För att göra äventyret kort ...
Törst - baren i vänthallen var stängd, men jag hade som tur var redan tidigare köpt drickor till resan i en annan bar.
Hunger - en halvtimme innan avgång fick vi matkuponger, och jag drog med mig klimparna och köpte mackor i en annan hall. Detta trassliga tilltag visade sig vara våra magars stora räddning, för på planet blev vi inte servade förrän tjugo minuter innan landning, och då var vi närmare fyra timmar försenade.
Protest – väl inne i planet visade lillklimpen sitt avståndstagande genom att lugnt förkunna: ”Jag tänker inte göra någonting alls förrän jag träffar mormor. ” Vilket han inte heller gjorde. Det är fascinerande att se hur stilla ett barn kan sitta om de bara vill.
Sömn - Eftersom resan tyvärr inte var slut vid landning, utan vi var tvungna att ta oss över till Sverige med Öresundsbrotåget, för att sedan fortsätta därifrån med bil, så kom vi inte i säng förrän halvtre på natten.
Sinnesstämning – lättnad, och sprudlande lyckliga över att ha kommit fram … överhuvudtaget.

Framme

Jag är nu på plats. Resan blev betydligt längre än väntat, men efter många om och men kom vi äntligen iväg. Jag skulle gärna vilja skriva lite om vår äventyrliga avfärd, men eftersom jag inte känner för att skriva ett halvdant inlägg, så får det nog vänta en dag eller två.

Svettigt värre

Nu börjar nedräkningen!
Klimparna längtar till mormor och Sverige så att det spritter i kroppen på dem, och frågorna inför resan bubblar upp i en hiskelig fart:

"Mamma, hur många dagar är det kvar nu då?"
"Mamma, vilken tid går planet?"
"Mamma, kan jag få en åttioåttan när vi kommer fram?"
"Mamma, kan jag få en piggelin också?"
"Mamma, tror du att jag kan få snickra en stor raket i trädgården?"
"Mamma..."

En knapp vecka kvar, sen blir sambon gräsänkling i ett par veckor.
Synd om honom som blir ensam kvar och måste jobba?
Nääää vadå, vi ska ju inte direkt roa oss, vi ska ju liksom bara åka hem till Sverige. Och äta svensk glass. Och svensk mat. Och gå på Astrid Lindgrens Värld. Och på Sommarland. Och leka i trädgården. Och doppa tårna i havet. Och träffa folk.

Han ska vara glad som får vara hemma i värmen och slita ut byxorna på en kontorsstol. Han fattar nog hur jobbigt vi kommer att ha det!

För frisk?

Köp en leverinflammation till kampanjpris!

Har Vaccinationsgruppen för få klienter?

Jag föreställer mig följande marknadsföringsmetod:

Vidga marknaden

Tre enkla steg till kassasuccé:

1. Locka till dig klienter - sälj kanonbillig Hepatit

2. Skapa behov - epidemi uppstår
3. Mätta marknadens behov - kör en ny kampanj:

Hyperbilligt vaccin!
Kampanjpriserna på vaccin mot Hepatit A och Hepatit B fortsätter.

Jag antar att det är det som kallas smart marknadsföring!

.... så det kan bli när PR-avdelningen utesluter viktig information!

Tidsoptimism

Tingsrätten i Uppsala har tydligen så mycket att göra att de måste trycka in 2 år och tre månader på 21 dagar.

Expressen 26-04-2004

"Om ingen av de misstänkta kräver någon komplettering räknar åklagaren med att väcka åtal den 12 maj. Rättegången kan då börja veckan därpå, troligen den 17 maj. Förhandlingen beräknas pågå 810 dagar under tre veckors tid."

Eftersom även jag brukar ha lite trångt om tid, så skulle jag gärna vilja veta hur de bär sig åt.

Svåröversatt

Apropå Ikea, kom jag att tänka på ett reklamblad som Ikea i Milano skickade ut i våras i samband med något jubileum. Där hade de skrivit God födelsedag, en direkt översättning från det italienska Buon compleanno, istället för Grattis på födelsedagen, som det som bekant heter på vanlig hederlig rikssvenska. Så nu undrar jag: Hur svårt kan det egentligen vara för ett svenskt företag i utlandet att få till en okej översättning? Någon kontakt har de väl med huvudkontoret i Sverige. Dessutom vet jag att det faktiskt jobbar en del svenskar på Ikea i Milano. Är det för mycket jobb att fråga en av de anställda, eller skicka en förfrågan via mail till Ikea i Sverige? Eller varför inte ta sig en titt i ett vanligt hederligt lexikon? Sådana finns faktiskt fortfarande, datorer och internet till trots.

Ett tag funderade jag på om de varit så korkade att de använt sig av googles översättningsverktyg, men det kan de inte ha gjort, för tro det eller ej, google översätter faktiskt denna fras helt korrekt. Så nu skulle jag bara vilja veta, hur i helsike kunde det bli så fel? Vi pratar ju inte om svåra texter som rör kvantfysik eller mikrobiologi, utan om ett helt vanligt grattis!

Skräckslagna idrottare

Ur Västerbottens Folkblad 2009/06/08

"Får ersättning för ihjälskrämda höns

JÖRN Norrbottens flygflottilj hade flygövning ovanför Åsa Karlssons hönsgård i Jörn.
Då blev 31 höns så rädda att de dog.

Men nu ska Åsa Karlsson som äger Bomans hönseri i Jörn få ersättning, cirka 6000 kronor, av försvarsmakten.
– Det var en stor smäll, hönorna blev rädda och började springa. Några som var ute och åkte skidor fick ducka, berättar hon."


Är det vanligt med skidåkande höns i Västerbotten, någon som vet?

Varmkörd

För någon vecka sedan när värmen var som värst.

Lillklimpen låg utspilld som en liten blöt fläck på soffan och flämtade:

- Mamma, kan vi inte åka hem till mormor i Sverige och svalka oss lite?

Soaré

Idag är det årets sista skoldag för storklimpen, men ingen typisk svensk skolavslutning så långt ögat kan nå. Nej, halvnio till fem som vanligt, är det som gäller här, och betygen hängs upp till allmän beskådan på måndag. Det här frånvaron av avrundning känns lite konstigt tycker jag, men det är bara att ta seden dit man kommer.

Ikväll däremot så ska barnen spela teater på scenen i församlingshuset. Halvnio ska barnen vara där och klockan nio börjar det. Lite sent tyckte jag, när jag läste pappret från skolan häromveckan, men här är det ingen som blinkar. Jag försökte ta upp saken med ett par av mammorna i parken:

Jag: Har ni sett att föreställningen börjar klockan nio?
En mamma: Ja, det blir lite snårigt med tid, men vi får väl tidigarelägga middagen en aning.
Jag: Ähm, det var inte så jag menade, jag tycker att det är sent. Barnen är ju bara sex år, och dessutom brukar mina sova vid den tiden.
En annan mamma: Herregud, när äter ni egentligen!

Javisst ja, tänk att jag kunde glömma det! En äkta italiensk middag intas när en annan käkar nattmacka!

Hemlängtan

Sånt här är uppiggande när man längtar hem till Sverige!




Ibland måste man påminna sig själv att inte ens Sverige är perfekt!

Tävling

Vill du vinna en träff med mig?

Haha! Jag bara skojar, vem skulle vilja ha ett så magert pris?

Nej, jag skulle snarare vilja vinna en träff med er, men eftersom ingen verkar erbjuda sig själv i pris, så har jag istället utsett mig själv som vinnare i era icke förekommande träfftävlingar.
Så, om ni nu råkar bo i Skåne, eller kanske är där på semester någon gång i juli, så tänkte jag att jag kunde inkassera alla mina vinster.
Vore kul att ses, eller hur!
Har du en icke existerande träfftävling på gång och vill att jag ska utkräva min vinst?
Kommentera, så byter vi telefonnummer!