Hög surhetsgrad

Igår blev jag riktigt sur.

Min svärmor var här i en halvtimme. Inte så länge kanske, men under den korta tiden lyckades hon - med skorna på - knata runt i varenda rum. Hela min kropp skrek när jag såg henne gå från rum till rum. Värst var det nog när hon ställde sig på barnens lekmatta, då stack det ilsket i varenda nervtråd. Jag kände mig våldtagen; det här är mitt hem, med mina regler, och hon VET att jag inte tycker om att man går in med skor. Efter arton år tillsammans med hennes son, varav vi har haft ett eget hem i femton, vet hon vad som gäller. I vanliga fall brukar jag säga till, men igår gjorde jag inte det. Det kändes förargligt att vara så petig när hon hade varit så snäll; hon hade nämligen åkt buss genom hela stan för att hämta hem storklimpen från skolan.
Jag kunde inte hämta honom själv eftersom lillklimpen hade feber, över fyrtio grader t.o.m, så det var ju inte att tänka på. Och sambon, han var naturligtvis i andra ändan av Italien, och kunde inte hämta han heller.
Men det spelar egentligen ingen roll. För hur snäll och hjälpsam hon än varit så tycker jag att hon ska respektera mig; och gör hon det, så går hon inte in med skor när hon kommer hem till mig, inte ens om hon är här i fem minuter.

Det hela slutade med att jag, så fort hon gått ut genom dörren, skurade hela lägenheten. Det kan kanske låta som en överdriven åtgärd, men barnen leker nästan alltid på golvet. Och dessutom så sitter de ofta där i sina pyjamas. Jag tycker inte att det är lämpligt att ha golven fulla med smuts och bakterier, även om lite skit kan tänkas rensa magen, och att få ner grus och annan skit i sängarna har jag faktiskt inte heller lust med.
Det enda jag kunde göra var att skura. Skura mina golv. Skura bort min irritation. Skura, skura, skura. Jag gnodde som en besatt, hade det inte varit för att klimparna behövde få i sig lite mat så hade jag nog gnott mig ända ner till grannen.
Efter en sömnlös natt och en hel dag med en feberhulkande fyraåring så var det inte riktigt så jag hade tänkt avsluta dagen. Men vad gör man när man är tvungen att bli av med smutsen och ilskan?

Ikväll kommer svärmor hit igen; den här gången med svärfar i släptåg. Irritationen har redan börjat krypa i mig, men jag försöker hålla den stången. Sambon har sagt åt mig att demonstrativt ställa fram två par tofflor. De står nu tätt, tätt tillsammans ute i hallen och väntar på att få krama svärföräldrarnas strumpklädda små fötter. Jag hoppas innerligt att deras fötter hittar dit.

Steppdans och pizzeria

Idag är det full rulle i familjen segsliten. Mamma och hennes man kom med ett tidigt morgonplan, så redan vid lunchen var vi sex stycken till bordet. Mamma kom med tre stora resväskor, varav en var fylld med deras grejer, och de andra två var fyllda till brädden med påsk och födelsedagspresenter till lillklimpen, påskpresenter till storklimpen, mat, och godis.
Lillklimpen fyller egentligen inte år förrän senare denna månad, men då är inte mamma här, så vi firade idag istället. Ungarna ville så gärna ha paket, och ska det göras i förväg så spelar det egentligen ingen roll om vi gör det idag, eller någon annan dag. Dessutom är det så mycket annat nästa helg, och barnen uppskattar det mer om man delar upp det i små lagom portioner.
Ikväll bär det av till ungarnas favorit pizzeria, och imorgon blir det familjelunch hemma hos svärmor. Detta arrangemang passar mig alldeles utmärkt, eftersom vi inte behöver trängas i vårt lilla kök under de närmsta dagarna. Dessutom blir det vila för alla parter, då vi slipper stå och laga mat hela helgen. Då har jag förståss inte räknat in svärmor, men hon faller liksom lite utanför det hela, eftersom hon inte behöver trängas här hemma med oss.
Det kan ju lätt bli lite pyssel när man är många, inte minst vad det gäller matlagning och toalettbesök. Vi har nämligen bara en enda toalett, och om steppdansen inte redan varit uppfunnen, så hade jag helt klart försökt lansera den som min grej.

Korteligen

Skulle gärna vilja ha tid att skriva ett längre inlägg, men datorn har varit ockuperad av en spelande storklimp, och sedan av en semesterortsletande sambo. Om en timme är det dax för söndagslunch hemma hos svärmor, så det blir vad det blir, ett par korta rader. Middagen i går var superb! Restaurangen var mysig, och vinet var utsökt. Klimparna hade, trots visst motstånd, haft en bra kväll med farmor och farfar, och verkade nöjda.
Slutet gott, allting gott! Och alla familjemedlemmar var nöjda och glada.

Jag vill också passa på att tacka Vero för att hon tillägnat mig utmärkelsen Tack för att du finns. Ni vet, den som jag fick av Pysen häromdagen. Jag vill också tacka Vickepicke och Ankan, som bollade utmärkelsen tillbaka till mig. Vickepicke undrade om man fick göra så. Jag har ingen aning, men den har landat här igen, så jag behåller den.
Ankan däremot, sa att den kommer från klubben för inbördes beundran. Det tycker jag är kul, så jag tar med glädje emot den igen. Man kan aldrig få för många utmärkelser, för de är ju ett uttryck för att vi uppskattar varandra, eller hur!

Nej, nu pockar familjen på min uppmärksamhet, och vill att jag ska engagera mig i morgontoaletten. Kan verka lite sent så här dax, men vi har myst omkring hela morgonen. Och då har det inte funnits någon plats för så triviala saker som ansiktstvätt och påklädning.

Medvind

I dag har jag haft riktig tur. Först lyckades jag ta bort klädnypsstjärnan från köksbänken. Detta lyckades jag med helt utan att behöva såga sönder klädnypsstjärnan, eller ovan nämnda köksbänk. Fick bända lite, men till slut släppte den. Visst har jag lite fult klister kvar på bänken, men det kommer säkert slitas bort så småningom.
Efter en arbetsam morgon vid köksbänken, så fick jag för mig att det var dax att planera lite inför den stundande våren och sommaren. Almanackan som under ett par veckor varit förpassad till sängbordet, åkte fram. Och döm om min förvåning, ner mot golvet dalade två femtioeurosedlar. WOW! Det är ju runt tusen svenska kronor, och därför ingen liten summa. Jag tittade mig naturligtvis spänt omkring. Hade någon sett pengarna, eller var det fortfarande bara jag som visste om dem? Ingen hade sett något, så pengarna får bli kvar i almanackan. Ska se vad jag kan hitta på får dem. En enkelbiljett till Dublin kanske? Eller någon annanstans? Det kan vara bra att ha en slant om jag skulle få nog. Man vet ju aldrig, efter storklimpens tjuriga morgon, är det bra att ha en reservplan.
Men min tur tog inte slut där, utan min svärmor ringde och erbjöd sig att sitta barnvakt i kväll. JIPPI! Vi ska ut och käka middag, bara jag och sambon på tu man hand. Ungarna hävdade att de hade rätt att följa med, men jag var hård och lät mig inte bevekas. Kvällen är min! Ni har inte en endaste liten stavelse med i laget. Ingen barmhärtighet här inte!
Ovanpå allt detta flyt ringer en av mina svenska väninnor och frågar om vi vill med till parken. Så det blev mys, mys i solen och fika vid ett parkbord. Hur trevligt som helst, medan ungarna sprang av sig allt vintrigt kli som farit runt i benen de senaste månaderna. Lite synd bara att det blåste så förskräckligt, men det var nog bara mitt flyt, det vill säga den medvind som jag har haft i ryggen ända sedan i morse. Och då menar jag inte från och med 06.30, då jag blev väckt av lillklimpen, utan från 8.30 då sambon serverade mig kaffe på sängen.

Dårpippi

Känner mig färdig för hispan! Jag har sprungit som en skållad råtta från det ena barnet till det andra, och börjar känna mig en aning trött. Ibland är det bra att bo trångt, jag hade aldrig pallat med en dag som i dag om jag bott i stor lägenhet eller i villa. Så här har min dag sett ut, man kan ju bli självmordsbenägen för mindre!
Vaknade. Lagade frukost. Torkade utspilld mjölkchoklad. Klädde på mig. Klädde på barnen. Skjutsade barnen till farmor (farfar var borta och kunde inte ställa upp. Synd!). Gick på sjukgymnastik. Handlade. Åkte till farmor för att hämta barnen. Storklimpen fick ett utbrott. Jag fattade ingenting, måste vara för att han är sjuk. Fick ett utbrott på arg storklimp. Åkte hem. Lyckades busa med storklimpen så att han blev glad igen. Satte på gamla datorn. Musen funkade inte. Letade efter en annan mus. Hittade mus. Installerade data spel. Tangentbordet funkade inte. Letade efter ett extra tangentbord men hittade inte något. Sprang ner i källare och garage för att leta efter ett gammalt, hittade inget där heller och fick låna ut mitt eget (jag som tänkt passa på att blogga!). Tagit en huvudvärkstablett. Hjälpte lillklimp. Plockade undan leksaker. Bad klimparna att inte ha ihjäl varandra. Delade på bråkande klimpar. Hjälpte storklimp. Torkade spilld saft. Lagade lunch. Plockade undan lunch. Bakade kaka (varför valde jag inte ett enklare recept?). Hjälpte storklimp. Hjälpte lillklimp. Fixade mellanmål. Dammsög upp tappad kaka. Spelade sällskapsspel. Letade efter borttappad tärning. Spelade lite till. Letade efter borttappad spelpjäs. Smet undan två minuter för att kissa. Hittade vardagsrummet fullständigt upp och ner, hur hann de det? Städade vardagsrum. Hjälpte storklimp med läxor. Blev bunden med tygorm. Funderade på om det finns något bra konvalescenthem i närheten. Blev avbruten. Funderade på att rymma. Blev avbruten igen. Funderade på om man kan få ett enkelrum på hispan. Blev avbruten. Kastade in handduken. Resignerade. Kastade yxan i sjön. Släppte taget och insåg att det bara är två och en halv timma kvar till läggdax. Stålsätter mig. Håller andan. Tänker att efter regn kommer sol, och att i morgon är det en annan dag. SUCK!

Invecklade arbetsuppgifter

Robot- mekanisk inrättning för invecklade arbetsuppgifter (Svenska Akademins Ordlista)

Jag vill ha en städrobot. Jag har sett att det finns små robotar som man startar innan man går ut genom dörren, och sedan har de dammsugit hela lägenheten tills man kommer hem. Jag skulle tycka det var underbart! Jag har sett en annan variant också, som våttorkar golvet, kan man inte få en som gör både och? Allra helst skulle jag vilja ha en robot som gjorde allt. Tänk er en maskin som sorterar tvätt, fyller tvättmaskinen, hänger, stryker, dammar, dammsuger, våttorkar och bäddar alla husets sängar. Det skulle vara underbart! Jag hade städhjälp ett tag, man har det i Italien. Min svärmor tyckte att jag skulle anställa hennes, så det gjorde jag. Man gud vad stressigt! Hon lyfte aldrig på någonting, så skulle jag ha det ordentligt städat så fick jag hålla på i en timme bara för att lyfta upp stolar, plocka undan kläder, leksaker m.m. Jag var liksom tvungen att städa ändå. Jag kommer ihåg att jag i tonåren skrattade gott åt min gammelmormor som brukade städa innan hemhjälpen kom. Fast det var ju lite annorlunda, eftersom hon gjorde det för att inte framstå som en gammal ovårdad slarver. ”Man kan ju inte ta emot besök när det ser ut på det viset!” sa hon och städade så att det glänste. Nu var det ju inte riktigt på det viset för mig, men jag tyckte oftast att det var jobbigare att ha henne här än att städa själv. För att inte tala om det faktum att jag fick en halv dag förstörd. Jag gillar inte att lämna okända människor i lägenheten när jag inte är hemma, vem vet vad de rotar i, så jag kunde inte planera något annat den dagen. Nej, städhjälp är inget för mig, men en robot vore rena himmelriket!

Nej, nu ska jag uträtta dagens invecklade arbetsuppgifter!