Tillökning ...

... eller lösryckt från roten

Efter fyra års idogt letande så bidde vi alltså plötsligt med hus. Bara sisådär ... mitt i alltihop.
Från sextiofem till tvåhundra kvadrat på bara ett par dagar. Snacka om tillväxt!

Och jag som just har målat om garderoben.

Är det inte lite klumpigt att låta måla om lägenheten i början på december och sedan köpa hus i slutet av samma månad?
Men det är väl sånt som händer. Och saker och ting händer oftast när de är som minst planerade.

För det vet jag ju, att om vi hade vi låtit bli att måla om lägenheten så hade vi med största sannolikhet inte hittat något hus (tankarna går ofrivilligt till den där förbaskade Murphy).

Jag kanske borde ha målat om för flera år sedan.
Då hade trädgården redan varit uppvuxen och fin vid det här laget. Nu har jag istället en väldans massa arbete framför mig. Både ute och inne.
Någon som känner sig manad?

Är det inte sådana här oväntade vändningar som gör livet intressant?
(Läs: Är det inte sådana här oväntade vändningar som ger en panik?)

Gick det inte lite i fortaste laget?

Jag har aldrig bott i hus.
Inget eget hus iallafall, så frågor huruvida jag bott i igloo, kåta eller wigwam undanbedjes. Jag är tillräckligt förvirrad ändå.

Just nu bor vi i en "klädkammare" på tredje våningen. Utan hiss.

Jag har i flera år svamlat om hur skönt det vore att bo i hus. Om att ha en egen ingång och slippa gå i en massa trappor jämt och ständigt.

Nu ska jag äntligen bo i hus. Med egen ingång och tre våningar bara för oss själva. Har jag missat nått?

Jag har också yrat om hur skönt det skulle vara att ha två toaletter.

Nu kommer vi ha fyra badrum. Och jag som lider av beslutsångest. Gissa vem som kommer kissa på sig innan hon lyckats välja toalett?

Det här med hus är väldigt ansträngande. Helt plötsligt har jag en massa frågetecken att rätta ut.

Led arkitekten av kronisk urinvägsinfektion?
Om klimparna går på toaletten och ropar: Färdig! Hur många dar tar det innan jag hittar till rätt toa?
Hur många dammsugarpåsar behöver jag när jag städar?
Kommer jag att tappa bort mig?
Kommer jag träffa mina barn lika ofta som förut?
Överhuvudtaget?
Det vore trevligt om vi åtminstone kunde sammanstråla på bemärkelsedagar och till jul. Påsk skulle också vara trevligt, men är inget måste.

Har vi det egentligen inte ganska bra här i garderoben? Här vet vi åtminstone var vi har varandra.

Vad sjuttsingen skulle jag måla om för?

Fast, då hade jag ju gått omkring här i vår älskade lilla klädskrubb och irriterat mig på de skitiga väggarna och suckat över hur trångt vi har det. Och det hade ju garanterat inte varit någon höjdare.

Men klumpigt är det.

Å andra sidan så är det lättare att sälja en fräsch lägenhet än en sunkig. Så det så!

Ett riktigt smart drag egentligen ...

Jag ska nog säga det när någon frågar:

"Klumpigt? Oh nej! Det var planerat. Vi tänkte att det skulle bli lättare att sälja. Dessutom så höjde det värdet på lägenheten ... massor faktiskt!"

Och jag skulle inte ens ljuga ... om jag bortser från den där meningen om hur "planerat" det var.

Jag vet att jag snackar persilja. Men det här bara en vanlig hederlig panikreaktion. Ju mer paniken växer, desto mer lösryckt blir det.

Men ...

... jag har blivit med hus ...

... och lägenheten är redan såld!

Jag kan bli stressad för mindre. Mycket mindre faktiskt.
Tärningen är liksom redan kastad. Och ångervecka finns tydligen inte i den här branschen. Jag sa något om det till mäklaren och han skrattade så han skrek. Han tyckte att jag hade humor. Det är i och för sig inte så konstigt. I det här landet får man ju inte ens ångervecka när man köper byxor. Det tycker däremot jag är lustigt. Kulturella skillnader?

Som sagt ... jag snackar persilja.

När allt kommer omkring så har jag egentligen inget att klaga över.
Vem vet, jag kanske till och med kan bli riktigt bundis med den där Herr Murphy.

För vad kan vara bättre än en nymålad lägenhet och ett hus? En trång och skitig garderob? Skulle inte tro det!

Energikris

Men jag lovar att komma tillbaka ... snart.

Oumbärliga ting

Efter ett par dagar med migrän och diverse småkatastrofer tycker jag att det är på sin plats att tacka uppfinnarna till följande förnödenhetsartiklar:

huvudvärkstabletter

tejp

superlim

och tvättpapper

TACK!

Tvättpapper

Ibland är det bra att vara förutseende och stoppa i mer än ett.

Försöka går ju ...

Igår kväll. Läggdags.
Lillklimpen står i badrummet och tittar buttert på tandborsten. Helt plötsligt sprider sig ett leende över hans läppar.

"Mamma, om jag spyr ... slipper jag gå till dagis imorgon då? Du vet, precis som när jag var tre."

Gud, vilket minne de har!
Han syftade nämligen på det här.

Bottenskrapad

Allt bara går runt. Jag har tittat på datorn varje dag. Och varje dag har jag sagt "Idag är det din tur, jag lovar!"

Varje kväll har jag konstaterat att jag aldrig hann dit. Att tiden inte räckt till.

Varje natt, när jag äntligen släpat mig själv i säng, har jag tagit mig en tur förbi datorn. Och varje natt har jag sagt "Imorgon, då blir det din tur. Jag lovar!"

Ikväll har jag äntligen tagit mig hit. Efter mycken möda har jag hittat lite tid. Jag har till och med lyckats komma så långt att jag knappat mig fram till en tom inläggssida.
Och vad händer? Jag är blank.
Men jag är på väg, det vet jag med säkerhet. Jag behöver bara lite tid för mig själv. Jag behöver tid att tänka. Vuxentid.

Jag har tre hela månader att ta igen. Tre månader då jag inte kunnat avsluta en tanke. Tre månader då jag, när klimparna äntligen somnat, varit så trött att jag stupat i säng.

Imorgon börjar skola och dagis igen, åtminstone fram till lunch.

Om jag orkar lovar jag att sätta på datorn igen imorgon. Om jag inte gör det, då vet ni vad jag håller på med - jag avslutar en tanke.

Det är det här som kallas kärlek

Jag och sambon sitter i soffan och tittar på film. Mysigt! Efter en stund blir det reklam och jag rycker snabbt till mig boken som ligger på vardagsrumsbordet. Reklam är ju så dödligt tråkigt! Sambon zappar mellan kanalerna.
Helt plötsligt hör jag att sambon säger något.

- Sa'ru nått? jag tittar på sambon.
- Du ser ut som hon den där!
- Vem då?
- Hon i reklamen!

Jag tittar på Tv-rutan och ser ett gäng dansande och höftsvängande getingar. Tycker han att jag ser ut som en höftrullande insekt? Jag tittar frågande på sambon.

- Vem var det? säger jag och sneglar ner i boken.
- Ja du vet, hon i reklamen.
- Vem då?
- Ja, hon den där... Grace Kelly!
- Hm, visst! säger jag och mumlar något ohörbart om att kärleken är blind.

Filmen börjar igen och vi sitter tysta och tittar. Ny paus. Den här gången håller jag fingrarna från boken och tittar intresserat på reklamen. Han måste ju helt enkelt ha blandat ihop saker och ting. Grace Kelly, ha, ha! Är det inte kärlek, så är det garanterat hjärnsläpp. Han har nog sett fel.
Men, helt plötsligt är hon där i rutan - smärt, leende och majestätisk. Grace Kelly.

- Men titta, du gör ju det! Du ser ut som Grace Kelly! sambon viftar ivrigt med handen mot Tv:n.
- Visst! När tittade du på mig senast egentligen?!

Grace Kelly, skulle inte tro det! Greasy Belly, möjligen!

Globetrötter

Avresedagen började lugnt. Väskorna var nästan helt färdigpackade, och det lilla som fortfarande befann sig utspritt över lägenheten, skulle snabbt packas ner efter frukost. Eftersom vi inte skulle behöva åka hemifrån förrän en bra stund efter lunch, och ungarna gärna ville ta ett dopp innan avfärd, så tillbringade vi förmiddagen vid badpölen. Det passade mig ganska bra, eftersom jag ville slippa traska runt i lägenheten som en osalig ande och dubbelkolla, trippelkolla och ... hur många gånger jag nu skulle hinna med att kolla packningen innan avfärd. Jag hade behov av att koppla av en stund, släppa taget om resenerven i ett par timmar. För att inte tala om hur skönt det skulle vara att få badda min resfeberheta lekamen med ett par kalla badlakan.

Efter att ha badat och ätit lunch vid pölen bar det äntligen av. Eftersom min sambo, som inte skulle med, är en riktig tidspessimist, och dessutom hade mer resfeber än jag, så anlände vi till flygplatsen mer än två timmar innan avgång. Detta innebar i sin tur att klimparna var reströtta långt innan det var dags att bege sig till gaten. För att inte tala om hur trött jag var på att förklara att resan faktiskt inte riktigt börjat än.
Väl vid gaten fick vi, eftersom lillklimpen är under fem, den stora äran att ta oss in i tarmen som leder ut till planet innan alla andra. Halvägs in i tarmen blev det stopp, planet var inte färdigt ännu och vi ombads att vänta.
Jag vet inte om ni kan föreställa er hur varmt det kan bli i en sådan där flygplanstarm när hundratrettio personer står och trängs, och solen gassar från en klarblå himmel. Kan ni inte det, så kan jag upplysa er om att det rör sig om temperaturer som helt klart står sig i konkurrensen med en vedeldad finsk bastu. Jag har inget emot bastubad, men då ska det vara avklätt, och med en lagom kall sjö utanför dörren.
Under den första halvtimmen vi stod där råkade storklimpen ha sönder sin bamseklocka. Och under den andra råkade han, kan ha varit på grund av utmattning, ramla på lillklimpens trolley så att den gick sönder. Förutom dessa två missöden, så gick allt som smort. Ingen gråt, ingen tandagnisslan, bara en trasig klocka och en helpaj väska. Vad mer kan man begära?

Efter en timme i tarmen meddelade markpersonalen vänligt att planet var trasigt. Med ett stort leende på läpparna bad de oss därför att återvända till avgångshallen.

-Ni kommer att få besked så fort vi vet! sa kvinnan och log så att munnen gick ur led. Vi undersöker just nu möjligheten att flyga in ett plan från Genève!

Jag kan ju inte annat än undra varför de tvingade ut oss där i hettan innan alla kontroller var gjorda. Men å andra sidan, så skattar jag mig lycklig att de faktiskt gjorde sig besväret att kontrollera planet ordentligt.

Eftersom vi hade haft den stora turen att ha förtur in denna mardrömslika svettkanal, så hade vi såklart den stora turen att vara sist ut ur den också. När vi äntligen kom ut i avgångshallen, med kläderna precis lika våta som ocentrifugerad tvätt, så var alla sittplatser upptagna. Jippi! Två trötta klimpar längtade naturligtvis efter att få stå i ett obestämt antal timmar. För att inte tala om hur gärna de skulle låta tristessen gripa tag i deras små utmattade kroppar, och med ett brett leende låta sig ledas till döds medan de rullar tummarna, och tittar på farbröder som kliar sig i skrevet, och tanter som kontrollerar sina pass för miljonte gången. Med lätt geléartade ben och humöret på topp, sällade vi oss därför till den muntra samlingen passagerare som stod och hängde vid gaten.

Efter en stund dök det upp en välinformerad kille ur markteamet.

-En timme, sa han, planet har nu lyft från flygplatsen i Genève. En timme till, och sen bär det av!

Killen såg allvarlig ut, tittade ner på klockan, och fick det att låta som om det faktiskt var sant.
Den pessimistiska svenska modern, som har bott i Italien alldeles för länge för att tro att en timme betyder sextio minuter, talar om för sina klimpar att de, om allt vill sig väl, kommer att få gå på planet inom en och en halv timme. Klimparna ler matt och klättrar upp i en fönsterkarm för att leka. De är två tappra riddare de där två, ingen av dem klagar, utan biter ihop och tar det för vad det inte är ... en helt vanlig italiensk försening.

För att göra äventyret kort ...
Törst - baren i vänthallen var stängd, men jag hade som tur var redan tidigare köpt drickor till resan i en annan bar.
Hunger - en halvtimme innan avgång fick vi matkuponger, och jag drog med mig klimparna och köpte mackor i en annan hall. Detta trassliga tilltag visade sig vara våra magars stora räddning, för på planet blev vi inte servade förrän tjugo minuter innan landning, och då var vi närmare fyra timmar försenade.
Protest – väl inne i planet visade lillklimpen sitt avståndstagande genom att lugnt förkunna: ”Jag tänker inte göra någonting alls förrän jag träffar mormor. ” Vilket han inte heller gjorde. Det är fascinerande att se hur stilla ett barn kan sitta om de bara vill.
Sömn - Eftersom resan tyvärr inte var slut vid landning, utan vi var tvungna att ta oss över till Sverige med Öresundsbrotåget, för att sedan fortsätta därifrån med bil, så kom vi inte i säng förrän halvtre på natten.
Sinnesstämning – lättnad, och sprudlande lyckliga över att ha kommit fram … överhuvudtaget.

Näck och fräck

Jag tror jag skiter i att packa! Undrar vad de skulle säga på planet, om jag är fräck och åker näck? Jag kommer ju knappast frysa på väg till flyget, så varmt som det är här. Och sen har jag ju hört att det är varmt där hemma i gamla Svea också. Och håller det i sig, så kommer jag i alla fall inte behöva något annat än en bikini och en tandborste under de närmsta veckorna.
Jag får sova på saken, och så får vi se hur det blir med packandet imorgon.

Dagens ordspråk:

Gör inget idag, som du lika gärna kan göra imorgon.

Men imorgon brinner det i knutarna!

Nu är det klippt!

Varför är det så svårt att få frisörer att förstå hur jag vill ha det? Det är ju inte så att jag sitter där med någon modekatalog och vill bli klippt som Supermodell X, eller den hippa sångerska Y, utan jag vill ha det ganska normalt. För att inte säga näst intill 'tråkigt' traditionellt. Det är ju inte heller så att jag byter frisyr vid varje klippning, inte ens vid var tionde, utan jag har haft samma frisyr i åratal. Visst har jag varit tvungen att byta frisör mellan varven, men min frissa har klippt mig tillräckligt många gånger för att veta hur jag vill ha det. Likt förbannat blir det aldrig som jag vill, inte en endaste gång! Det verkar som om det jag säger bara går in genom örat, men sen stannar någonstans där inne. Varför ska det vara så svårt att få min vilja, och mina ord, att ta sig ända ut till saxen? Och varför ska det vara så svårt att förstå när jag säger att schampot som luktar vaniljglass får mig att spy, och att jag absolut inte vill bli tvättad med det? Igår var jag ändå snabb att säga ifrån, mycket snabbare än vanligt. Jag hade laddat upp ordentligt innan, ville liksom få det sagt i tid. Så pass mycket i tid att hon inte skulle hinna böja sig bak och ta flaskan i handen ens. Men ack nej, ack nej! Mina ord snuddar vid kvinnans trumhinnor, och skingras sen som agnar för vinden. Det är som förgjort, orden når inte fram, och jag blir än en gång utsatt för minnet av vaniljluktande, spyframkallande antibiotika. För det är där skon klämmer, i ett kräkfärdigt minne av barndomens hemska penicillinkurer. Och det är det minnet som ligger till grund för min avsky mot detta hemska schampo.

- Kan ni vara snäll att tvätta mig med ett schampo som inte luktar vaniljglass?
- Visst! svarade frisörskan hurtigt, och häller en halvliter kräkframkallande vaniljschampoo i mitt hår.
- Ursäkta, men jag har faktiskt hemskt svårt för den här lukten, skulle ni kunna använda ett balsam som inte luktar vaniljglass? försökte jag lite vänligt.
- Visst, men det här är inte vaniljglass, det här är Milkshake!
- Äh, hm, skulle ni kunna låta bli att använda balsam som luktar Milkshake?
- Visst, går det här bra? svarar frisörskan surt mellan tänderna, och kör upp en handfull balsam i näsan på mig.

Ibland undrar man ju hur det står till! Är hon bara en väldigt dålig dessertkock, eller gör hon det med flit? Om svaret är nej på båda de här frågorna, så skulle jag vilja se med vilken frekvens hennes hjärnceller rör sig. För när helt vanlig information, av det slaget som kan vara till användning när man jobbar som frisörska, aldrig lyckas ta sig fram där inne, då är det illa. Okej, att hon säkert inte är någon fullfjädrad språkmänniska, men det finns en del elementär information som kan vara bra att förstå. Annars kan hennes karriär som damkoafför bli väldigt, väldigt kort.

Låter jag bitsk och med kritiklustan på topp? Oh, nej..så är det ABSOLUT inte! Inte ett dugg faktiskt, jag loovar! För jag är en riktig martyr och äääälskar att se för jävlig ut i håret och lukta som om jag trillat ner i ett av GBs stora glasskar!

För frisk?

Köp en leverinflammation till kampanjpris!

Har Vaccinationsgruppen för få klienter?

Jag föreställer mig följande marknadsföringsmetod:

Vidga marknaden

Tre enkla steg till kassasuccé:

1. Locka till dig klienter - sälj kanonbillig Hepatit

2. Skapa behov - epidemi uppstår
3. Mätta marknadens behov - kör en ny kampanj:

Hyperbilligt vaccin!
Kampanjpriserna på vaccin mot Hepatit A och Hepatit B fortsätter.

Jag antar att det är det som kallas smart marknadsföring!

.... så det kan bli när PR-avdelningen utesluter viktig information!

Pärs och kontrovers

Hinner inte med mig själv riktigt nu när klimparna har sommarlov. Jag får väl ta ett eget lov i höst när de har börjat i skolan och på dagis igen. Ett ordentligt lov får det nog bli om jag ska lyckas återhämta mig från sommarpärsen. Idag har jag dessutom utsatt mig för den italienska byråkratin. Antar att det är överflödigt att säga att jag är helt slut, man kan ju få magsår för mindre! Orkar inte riktigt dra historien just nu, men imorgon kanske jag får kraft nog att skriva ner händelsen. Fast det är klart, jag ska tillbaka imorgon, så jag kanske är ur form då med, vem vet? Dessutom ska jag till italienska försäkringskassan på fredag, så risken är stor att jag aldrig hämtar mig överhuvudtaget. Hör ni inte av mig något mer, så beror det på att jag dukat under för den italienska byråkratin!

Våningsbyte

I köket.

- Vad vill ni ha till lunch? säger jag och tittar på klimparna.

Lillklimpen tittar fundersamt på mig och lägger en hand på hjärtat.

- Mitt hjärta säger att jag vill ha en toast! förkunnar han sedan glatt.

- Det vill inte jag, säger storklimpen och böjer huvudet nedåt. Min snopp säger att jag vill ha en smörgås med ost och skinka!

Det är skrämmande att se hur tidigt de manliga hjärncellerna ramlar ner en våning! Men det är betryggande att veta när det sker...någonstans mellan fyra och sex och ett halvt.

Fantasieggande globetrotters

Igår avlade vi ett besök på det kringresande tivolit som sen ett par veckor tillbaka slagit läger här i stan. Det är rätt kul med dessa besök för de medför inte bara möjligheten att åka ett par varv med radiobilarna, eller kålmasken, utan det sträcker sig längre än så. Varje gång det är kringflackande teatersällskap, tivolifolk, eller cirkustält i stan, så får skolorna nya elever. Dessa stackare, fråga inte mig hur de lyckas lära sig något, går i ny skola så fort de flyttar på sig. Och barnen i staden får insyn i ett liv som är så långt bort från deras eget, att de nya kamraterna lika bra kunde varit uppvuxna i kvarteren runt Vintergatan.

Jag minns första gången storklimpen kom hem och berättade om ett av dessa barn, han var då i fyraårsåldern och gick på dagis.

-Vi har fått en ny kille på dagis!
- Jaha, så kul, var kommer han ifrån?
- Hm, vet inte riktigt, ankdammen tror jag!
- Va! Menar du att han bor vid dammen på andra sidan parken?
- Nej, vid ankdammen som de ställt upp på torget bredvid dagis!

Jag hade ju självklart aldrig hört talas om dessa kringflackande tivolisällskap tidigare. Och det hade naturligtvis inte fallit mig in att det kunde komma barn därifrån till dagis, men alltid lär man sig något nytt.

Så i år har storklimpen en ny klasskamrat i ett par veckor, och självklart kan jag inte låta bli att associera till tivolifolk à la Kiviks marknad i början av förra seklet. Jag har verkligen försökt att låta bli, men med min galopperande fantasi finns det tyvärr ingen återvändo. Har jag en gång börjat att spinna på en röd tråd, så går spinnrockshjulet runt tills nystanet är klart.

Hur kan det egentligen vara att växa upp på ett tivoli? Är man uppfödd på popcorn och sockervadd, och en hejare på att skjuta ner plåtburkar med luftgevär?
Sommarjobbar man som osalig ande i spökhuset?
Hur är det att bo i en av de där gigantiska husvagnarna? Känner man sig instängd och trångbodd, eller känner man sig fri och naturnära, med hela världen som lekplats? Gillar man inte området så kan man ju faktiskt bara dra vidare.
De där husvagnarna fascinerar mig oerhört. De är lite som Musse Piggs husvagn i Kalle Ankas julafton. Inte speciellt stora i hopfällt tillstånd, men som små enplansvillor när alla verandor, badrum och takterrasser vecklat ut sig med ett klick. Jag såg ett reportage om en sådan där husvagn en gång, och tro det eller ej, men den såg mer ut som en hollywoodvilla, än den skokartong på hjul, som den faktiskt är.

Som sagt har jag lite svårt att tygla fantasin, och därför kunde jag naturligtvis inte hålla mig ifrån att fråga storklimpen om hans nya klasskamrat är son till starke Adolf och skäggiga damen.

- Nä, det tror jag inte, men jag har ju inte frågat, svarade storklimpen och tittade oförstående på mig.
- Nähä, vad trist! sa jag och såg min fantasibubbla med den spänstige Adolf och hans hårbeklädda hustru försvinna med ett poff.
- Men jag vet en annan tjej, sa storklimpen uppmuntrande.
- Jaså? sa jag hoppfullt.
- ...som har skägg här uppe på läppen!

Ja, det är bara att inse faktum, jorden går runt sin egen axel även på tivoliområdet, vilket betyder att även tivolifolk följt med i utvecklingen. Lite tråkigt faktiskt, men det hindrar ju inte mig ifrån att fantisera om ett liv med spunnet socker och färgsprakande tivoliartister.

Bacchus skräder inte orden

Jag lyckades faktiskt ganska bra med förvandlingtstricket. Det hade inte varit helt fel om någon tagit en före och efter bild, för den Barbamamma som hoppade in i duschen vid ett, hade absolut ingenting gemensamt med den välputsade toppmurkla som stressade ut genom dörren strax efter två. Helt otroligt att jag lyckades fixa den delen, med tanke på att jag hade två terrorister, som dessutom påstår att vi är besläktade, hemma från skolan. Hur det nu var så gick det bra, de tassade runt på tå hela förmiddagen och bad mig vara tyst. De hade nattat ett par hundra gosedjur i vardagsrummet, och det vet väl vem som helst att gosedjur är av den lättväckta typen. Jag gillar den leken skarpt och hoppas att de nu ska ta till vana att leka den varje dag, tystare och skönare förmiddag kan man leta efter!

Eftermiddagen och kvällen förflöt väl ganska hyfsat. Satt i entrén i fem och en halv timme och log, och log, och log. Det var i och för sig inte det enda jag gjorde, men leendet var nog den enda syssla som var permanent. Vad jag än gjorde så var leendet på, det hade liksom fastnat där. Ett krampaktigt smil som satt precis lika gjutet som kjolen jag krängt på mig innan jag gick ut genom dörren hemma.

Det här med vinprovning har jag upptäckt vara ganska kul. Det spelar nämligen ingen roll hur mycket man än förklarar för folk vad spottkopparna ska användas till, för vinet slinker in under västen ändå. Detta leder därför till att de flesta av gästerna, när de kommer till slutet av kvällen, är en aning runda under fötterna. Och det vet väl vem som helst att folk som inte riktigt vet vad de sätter fötterna, inte heller har kapacitet att upprätthålla en någorlunda ointressant konversation. Detta löste ju problemet tråkiga konversationer, och de människor jag faktiskt pratade med efter att jag gått av mitt pass, sa faktiskt just precis det som poppade upp i deras bomullsvadderade hjärnor just då. Ack, vad göra inte Bacchus med dessa stackars människor!
Men och andra sidan kan jag förstå dem, för vem har mage att spotta ut ett vin som kostar lika mycket som en weekendresa till havet?

Jag drack faktiskt också lite vin, gott som bara den! Och så åt jag kokt 'Pata Negra', en skinka som kommer från svarta grisar som är uppfödda på ekollon. Snacka om enahanda diet! Den här kokta varianten är tydligen en raritet, så den var jag ju bara tvungen att smaka. Gudomligt gott är nog bara förnamnet!

Som sagt, det kunde ju ha varit värre, inga kanapéer så långt ögat kunde nå, och inga trista konversationer. Men däremot har ord som stelkramp, käkvinkel, munstyv och ömhetsbevis fått helt ny betydelse för mig.

Entrévippa i klack och högfärdsblåsa

Sambon och jag har blivit inbjudna till en lokal tillställning i eftermiddag. Helt plötsligt, jag vet inte riktigt hur, så har sambon hamnat på någon lokal VIP-lista och blir inbjuden till både det ena och det andra. I torsdags var det till en stor middag för borgmästarkandidater och Eu-representanter, och idag är det vinprovning. Middagen i torsdags slapp jag undan, puh, jag hade ju barnen att tänka på! Men vinprovning är ju kul! Om det inte hade varit så att jag ska jobba på samma tillställning som värdinna. Jag ska nämligen stå i dörren och ta emot alla gäster. Få dem att känna sig välkomna och visa dem till rätta. Så, eftersom jag nu så här som en blixt från klar himmel gått och blivit VIP-hustru, så funderade jag lite på hur jag ska ta emot mig själv. Ska jag köra en fanfar, rulla ut den rödamattan och niga ner till fotknölarna? Eller ska jag lite nonchalant knixa på huvudet och pricka av mig själv från gästlistan? Det är ju lite nytt det här med att frottera sig med borgmästare och andra VIP's, så jag skulle nog behöva ett ganska anonymt mottagande. Ett par vänliga ord skulle kännas bra, en klapp i ryggen kanske, och sen tänkte jag nog försiktigt smälta samman med tapeten. För någonstans måste jag ju ta vägen medan andra halvan av mig själv står i entrén och ler munnen ur led.

Jag har inte riktigt förstått det här med att vara VIP, brukar det inte medföra något annat också? Om man nu är en Very Important Person, ska man inte ha en Very Important Lön då? Allra helst så Important att vi har råd att flytta ifrån den här garderoben vi bor i. Jag menar, Victoria Beckham anser sig vara tillräckligt viktig för att ha rätt till slottet i Milano, så jag kan väl anse mig ha rätt till ett radhus och två kvadratmeter gräsmatta. Jag kräver inte så mycket, men det skulle vara kul att ha någonstans att ställa grillen.

Men, men, vem vet hur länge det håller i sig, sambon kanske bara är en tillfällig VIP. Det kanske bara handlar om ett ockasionellt gästspel i gräddfilen, så det är nog ingen idé att hoppas.
Jag gillar inte riktigt det här med att behöva vippa runt, le så att munnen slår frivarv runt skallen och knö i mig gratis kanapéer. Det känns inte riktigt som om det hör ihop med min personlighet. Jag älskar att frottera mig med folk, men då pratar jag om riktiga människor som säger vad de tycker och inte vad som anses passande för situationen. Jag älskar att le, men inte för att jag ska se trevlig ut och vara någon totalt ointressant person till lags. Jag kan till och med älska att knö i mig kanapéer, men då helst i samband med någon trevlig sammankomst hemma hos vänner.
Så, vinprovning i all ära, jag trivs nog faktiskt bäst som entrèvärdinna. Jag kommer troligen le så att jag får kramp, och jag kommer säkerligen få prata om en massa ointressanta saker, med en massa ointressanta människor. Men vem bryr sig...jag får ju betalt!

Om ett par timmar är det alltså dax att förvandla denna galna, konturlösa Barbamamma till en välartikulerad, välklädd, välsvarvad och väluppfostrad entrévärdinna. Förvandlingen är enorm, men vad kan man förvänta sig av en Barbamamma? Fram med kavajen, den gräddvita trånga kjolen, nagellacket och sminkväskan. Efter lite filning, putsning, spackling och målning, kommer det sedan vara dax att stöpa kroppen i ovannämnda mundering. Får jag inte konturer då, så kommer jag nog aldrig få det!

Terrorbalans

Telefonen ringer.

Jag: Pronto!

Kvinna: Goddag, pratar jag med Fru Segsliten?

Jag: Hmm, jovisst, vad gäller det?

Kvinnan: Har ni tid i två minuter?

Jag: Två minuter, inte en sekund längre?

Kvinnan: Hö..hö...högst två och en halv. Jag lovar, det här samtalet kommer att förändra ert liv!

Jag: Okej, hur många miljoner har jag vunnit?

Kvinnan: Asso, näää, det var inte så jag menade! Alltså, jag representerar xxx AB.

Jag: Och?

Kvinnan: Vi säljer Jungfruolja...

Jag: Jungfruolja? Då tror jag inte att jag är intresserad, det är liksom i alla fall för sent.

Kvinnan: Absolut inte, vårt erbjudande gäller månaden ut!

Jag: Den här månaden, förra månaden...spelar ingen roll! Jag har redan två barn, så chansen att någon skulle gå på det är ju minimal. Jag menar, vem har hört talas om jungfrufödsel nuförtiden?

Kvinnan, förvirrat: Nämen, alltså, vi...alltså olja...extra Jungfruolja...på oliver..du vet...pressade.

Jag: Spelar ingen roll vad ni gjort er mirakelolja på, jag ska ändå inget ha! Sen om jag blir jungfru eller extra jungfru kan liksom kvitta!

Kvinnan: Nämen, jag tror inte att ni förstår...

Jag: Jodå! Vi pratar om en olivolja som kan förändra mitt liv. Var det inte så ni sa? Att det här var samtalet som kommer att förändra mitt liv?

Kvinnan, nu en aning desperat: Jo, men....jag säljer olja...olivolja!

Jag: Oliver, majs, stampade bruna bönor, jag är inte intresserad! Jag tror vi släpper det här nu, okej?

Kvinnan: Men jag vill förklara vad det är jag säljer...låt mig förklara!

Jag: Jag tror inte på mirakel! Adjö!

Kvinnan: Fru Segsliten, snälla, jag...

Klick!

Har folk ingen humor längre?

Jag älskar telefonterror!

Terrar du mig, så terrar jag dig, så det så!

Årsredovisning

Inte en centimeter längre har jag blivit.

Inte ett uns klokare heller.

Men ett helt år extra fick jag att bära på!

Schyrrans!

Högtryckande

Det är långt mellan orden idag och hjärnan går på halvfart. Tyvärr har jag väldigt lågt blodtryck, och när värmen drar igång som den gjort de senaste dagarna, då faller det med full fart platt till marken.
Runt lunch var det helt förfärligt, jag var så trött att jag trodde jag skulle falla ihop. Det var nästan så att jag var tvungen att hålla upp ögonen med hjälp av tandpetare. Som tur var lyckades jag hitta flaskan med blodtryckshöjande medel. Jag kan inte säga att jag blev pigg som en mört, men jag blev i alla fall tillräckligt pigg för att orka hämta klimparna från skola och dagis och åka till tennisklubbens badpöl.
Tur att de fyllt vatten i poolen lite tidigare i år, för jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan den. Jag var själv alldeles för trött för att bada, men jag satte mig på en solstol bredvid pölen och sen skötte klimparna sig själva...hela eftermiddagen, puh!

Den ofrivilliga bantaren

Först blir jag attackerad och går ofrivilligt ner i vikt.
Bra, några kilon som mot sin vilja hänger sig kvar runt midjan, vill jag ju inte ha.
Vill de inte sitta här och kalasa, så är jag absolut inte den som är den och trugar.
Stick ni bara om det inte passar!

Sen kom jag på att det snart är bikinisäsong.
Eller, kom på och kom på, jag har snarare blivit påmind var och varannan dag.
Alltid är det någon som skriver om stränder, bikinis och till brädden fyllda midjemått.

Och det var då jag började tänka på hur min midja mått, andra år, när jag försökt få bikinilinningen och magmunnen att komma överens om vad som är tillbörligt att sätta i sig.
Dessutom så skiner ju solen, vilket är en påminnelse i sig, för solsken i maj i Italien betyder badväder.

Som i sin tur tar mig tillbaka till det här med badkläder.
Vilket får mig att återkomma till det här med att gå ner i vikt, ofrivilligt.
Jag behöver egentligen inte gå ner speciellt mycket, men nått kilo skulle nog inte skada, jag vill ju inte spräcka bikinin första dagen vid pölen.
Och inte vill jag flyta som en kork ovanpå heller.
Så därför ska jag nu banta, helt ofrivilligt.

Men man måste vara målmedveten om man ska lyckas med ett sådant företag, inte tillåta några undantag, aldrig släppa målet ur sikte.

Så, jag lovar...

...att alltid ha ett mål mat inom synhåll.

...att hålla mig vid medvetande vid varje mål.

...och att vara medveten om att jag stoppar i mig.

Så nu jäklar ska jag banta, helt ofrivilligt.

Eller rättare sagt, jag tänkte be kroppen att göra det åt mig.

Den gjorde det ju så bra förra gången.

Helst nattetid då, så kan jag själv, helt på egen hand, ta hand om ätandet under den andra halvan av dygnet.

Nattiné...

....eller vad sjuttsingen håller jag på med på nätterna?

Jag har blivit utsatt för en viktattack! I förrgår var jag och köpte byxor. Jag stod där i provhytten och provade. Drog lite i tyget. Provade igen. Drog lite mer i tyget, och funderade lite på om jag inte borde köpa storleken större. Till sist bestämde jag mig för den mindre storleken. Jag vet ju att byxor brukar ge med sig lite, så varför ta de större? De mindre skulle säkerligen sitta skitsnyggt redan efter någon timme. Jag väljer ut ett annat par också, i en annan färg, och går till kassan. Väl hemma slänger jag in kassen i ett hörn av sovrummet, och glömmer bort dem.
Igår morse när jag står och rotar efter långbyxor i garderoben får jag syn på påsen. Kul! tänker jag. Nya byxor! Jag har hittat lösningen på mitt ekiperingsproblem. Bara de inte sitter för trångt!
Jag drar fram det ena paret och sätter dem på mig. Vad i..!!!! Byxorna hänger löst i midjan och det fladdrar runt låren. Men, de var ju nästan för små? Ibland övergår min kropp å de grövsta mitt förstånd, för hur kan byxorna sitta löst efter mindre än tjugofyra timmar? Och inte blev det bättre under dagen heller. För precis som jag tänkt i affären, så gav byxorna med sig efter någon timme, och skänkte mig ett par centimeter till. Gissa om jag tycker att det är jobbigt att gå och dra upp byxorna hela tiden?

Nu är jag ju inte den som klagar om det försvinner ett par centimeter runt midjan, skulle bara fattas annat! Men, jag blir väldigt irriterad över att jag nu har två par för stora byxor i garderoben! I och för sig kan jag väl gå och byta det ena paret, men ändå!

Sen kommer vi till problem nummer två.
Förutom att jag minskat i omfång under natten, så vaknade jag med en fruktansvärd träningsvärk i benen. Inte någon snäll liten ömmande punkt, utan en sån där riktigt kraftig träningsvärk som man får efter något riktigt påfrestande. Tänk maraton, eller en tur till toppen på Mount Everest, så kanske ni förstår vad jag menar. Jag kände mig en aning perplex, vad gör jag på nätterna egentligen? Nattiné? Åtta timmar cancan i höga klackar och tunga kjolar? Jag tycker att det hela är högeligen suspekt, och tänker därför i fortsättningen sova med en stegräknare fastsatt i pyjamasen. Det vore kul att veta hur många kilometer jag avverkar på en natt!