Blyhatt

Ur Aftonbladet 14-08-2009:

Med andra ord en riktigt rejäl sängfösare. Ett helrör i samband med tandborstningen kanske. Eller varför inte ett par lådor rödtjut? Aftonbladet har rätt. Bättre tips om hur man får till en hejdundrande baksmälla får man leta efter!

Med rätt att klaga

Förra månaden kom min lingonvecka för sent, och den här månaden har den kommit för tidigt. Eller, egentligen så har den nog bara kommit hem från semestern och gått tillbaka till sitt gamla vanliga schema, men vad hjälper det mig? Jag har likt förbannat skitont och mår piss! För att inte tala om mitt låga blodtryck, som bara sjunker och sjunker. Och vad beror det på, om inte den här förbaskade hettan och hennes ständiga följeslagare luftfuktigheten! Och piller mot mitt låga blodtryck kan jag inte ta, för de har en förmåga att dra ihop ådrorna i benen, och det pallar inte mina redan blåa och alltför trögflytande ådror med, åtminstone inte i den här värmen.
Gnällig? Absolut inte!

Träckboll eller vattenpolo?

Igår, efter att ha tvättat hela dagen, bar det äntligen av till badpölen. Ett svalkande dopp var verkligen på sin plats! Trist bara att en unge bajsade i barnpoolen, och båda bassängerna stängdes av (de sitter ihop, så båda skulle naturligtvis desinficeras). Självklart blev jag lite konfunderad. När storklimpen gick på babysim användes aldrig något annat än badbyxor i frotté, eftersom, jag citerar bassängägaren: "en frisk människa, stor som liten, inte blir stimulerad till att ha avföring när den befinner sig i vatten". Jag antar att jag inte behöver dra ekvationen, då den inte kan bli tydligare än så.
Jag kände mig en aning äcklad - underdrift?- speciellt som klimparna dykt i den lilla bassängen, och det som jag trodde var en boll på botten, egentligen var en av de kraftigare medlemmarna i den mångtaliga familjen Kacka.
När det hela äntligen uppdagades så hade badvakten sin eftermiddagssyssla på det torra, för antalet bruna kulor på botten var oändligt. Han antog inte direkt utmaningen med sprudlande entusiasm, men sportig som han är hoppade han i och påbörjade jakten på de snart uppluckrade träckbollarna. URK!
Nu hoppas jag bara att mina klimpar inte ska ha fått i sig en massa bakterier, för en maginfluensa är nog mer än vad jag skulle orka med just nu.

Sammanfattningsvis

Nu är vi hemma igen. Inte blir det särskilt många dagar, men tillräckligt många för att ha tid till en pizza och ett par tvättar.
Resan till Sverige har varit lyckad om jag bortser från utresans katastrofala försening, magkatarr, och min blödande svanskota.
Lillklimpen tycker också att resan har varit bra, för vad är väl ett fall i en bäck på Astrid Lindgrens Värld och ett par hundra blåmärken, om inte ett tecken på att han har haft det roligt?
Och storklimpen? Han har njutit som en gris. För att snickra och slå sig på tummen, bränna fingrarna på kaminen, och uppsöka tandläkare efter att ha fått morfar över sig under en brottningsmatch (jag tror att det var det de höll på med), är väl småpotatis om man tänker på allt roligt han hittade på i sin vilda framfart.
Fem/sex tillbud på tjugo dagar är ganska bra tycker jag, för det kunde ju ha varit betydligt mycket värre. Dessutom så har min svanskota läkt, magkatarren har fått hjälp av dr. Losec, lillklimpen har torkat och storklimpens tänder verkar ha klarat sig bra. Det var lite pirrigt ett tag för det lilla bandet som håller ihop läppen och den övre tandraden var av, men som tur är har munnen bra läkkött, så nu är det som nytt igen.

Hoppas att allt är bra med er alla!

Jag har i alla fall haft tur med vädret

Här är allt toppen! Klimparna mår som små grisar, och jag har fått tillbaka min magkatarr. Lite lindrigare den här gången, men lider gör jag i vilket fall som helst. En riktigt härlig sommarmagkatarr med illamående och magvärk var precis vad jag önskade mig, kunde in vara bättre!
Som grädden på moset så slog jag min svanskota idag, aj, aj, aj! Jag åkte ett endaste åk i den minsta vattenrutschbanan på Tosselilla Sommarland, och följden blev en värkande svanskota och hela bikinitrosan full med blod. Storklimpen hade varnat mig för att "det gjorde lite ont i rumpan" att åka just den, men eftersom jag inte trodde att lite ont i rumpan skulle få sådana dramatiska följder, så åkte jag ändå. Grejen var den att jag lovat åka med lillklimpen som inte ville åka själv. Hade det inte varit för hans skull, så hade jag nog aldrig gett mig ut i det kalla poolvattnet, det kändes liksom inte riktigt som min grej. Men vad gör man inte för sina barn?
Det var ett hemskt åk. Smärtan var outhärdlig, så efter ett par minuters "Aj!", och lika många minuters "Oj!", så spädde jag på med några "Jäklar vad det gjorde ont!". Jag vet inte riktigt om det hjälpte, men jag lyckades i alla fall komma upp ur poolen igen. Efter att ha ojat mig ett litet tag till, så styrde jag min värkande, och en aning böjda, lekamen mot badvakten.

- Ähm, jag vill bara tala om att det är något fel på den gröna vattenrutschbanan. Det är något som sticker upp, jag blöder från svanskotan!

Badvakten ser bekymrad ut, går ett halvt varv runt mig, och böjer sig sen ner så att han har huvudet i höjd med min akterspegel, och utbrister:

- Får jag se?
- Ähm va! Nej, jag skulle inte tro det!

Badvakten ser snopen ut, tittar ut över den knökfulla badanläggningen och inser sedan att läget för rumpbesiktning var illa valt. Han vänder sig snabbt om och går därifrån, medan jag linkar iväg åt andra hållet.

Okej, vad är lite magkatarr egentligen? Tänk ett stort glas salpetersyra till maten, så kanske ni fattar. Och en blödande svanskota? Lite djävulskap får man ju räkna med när man är på semester ... det är ju där charmen ligger har jag hört!
Tro det eller ej, men i det stora hela så har jag det faktiskt helt underbart!

Hetluftsbehandling

Jag älskar värme, jag älska hetta, men på natten kan det bli lite för mycket av det goda. Trettiotvå grader i sovrummet sen snart en vecka tillbaka, inte så konstigt att jag är trött! Tyvärr är det här bara början, för i juli och augusti brukar vi ha runt trettiosju.

Turning torso

Vaknade i morse med en fruktansvärd ryggvärk.
Hmm, undrar vad jag gjorde i natt?
Lyfte tegel?
Nått måste jag ha gjort för jag kände mig helt sned och en aning vriden.
Fast vriden, det är jag ju jämt, men kanske inte just i den här bemärkelsen.

Efter frukost blev det bättre.
Till och med så pass bra, att jag lyckades få med alla kroppsdelarna ut genom dörren.
Det här med att få med sig allt på morgonen, är ju inte alltid så lätt.
Jag brukar känna mig rätt nöjd om jag lyckas få med både klimparna och mig själv när jag går.
Ibland har jag en klimp i famnen och huvudet under armen, men vi är i alla fall med.
Och det är ju det som räknas, eller hur?

Idag hade jag garanterat huvudet under armen.
Men det kan ju vara förståeligt, eftersom ryggen är sned och vriden.
Att sitta på tre kvart är ingen höjdare, inte ens för ett tankspritt huvud.

I köket ligger en lång lista på saker jag skulle göra idag.
Men den struntade jag fullständigt i, eftersom jag inte kunde bestämma mig för var jag skulle börja.
Istället drog jag ut på fikaturné.

Först var jag på fik och drack färskpressad juice med en svensk väninna.
Och sen drack jag ananasjuice hemma hos en annan svensk väninna.
Jag tänkte att juicerna var ett bra alternativ till kaffe så här i värmen.
Dessutom tycker nog min ofrivilligt bantande lekamen, att det är bättre än Cola-cola.

Jag tog faktiskt cykeln.
Fyra kilometer har jag fått ihop.
Jag är en trotsig jäkel, tänker minsann inte bli satt på pottkanten av en värkande torso.

Tyvärr så hade jag ju som sagt inte huvudet på skaft idag.
Utan det har suttit inkilat under armen hela dagen, vilket i sin tur har lett till diverse olägenheter.

I morse kom familjen med ut genom dörren, men plånboken blev kvar hemma.
Efter fika nummer ett stack jag hem för att hämta plånboken.
Väl hemma ringde jag ett samtal med mobilen, kissade, slängde ner en kräm i väskan och glömde sen mobilen hemma.

Väl ute igen höll jag på att bli påkörd bakifrån av en folkabuss.
Samtidigt bestämmer sig en cyklist för att ändra körriktning och kapar vägen framför mig.
Var jag skulle ta vägen var det ingen som tänkte på, så jag tappade balansen och druttade in i ett betongblock.
Betongblocket backade inte en centimeter, utan stod envist kvar.

När jag kom fram till torget där väninnan std och väntade, upptäckte jag att jag hade hela väskan full med kräm.
Det kan tydligen bli så om man inte skruvar på korken.
Det man inte har i korken får man därför ha någon annanstans.
Jag hade det i fickan.
Efter någon minuts torkande med servett var väskan som ny.

När jag sen skulle låsa cykeln drog jag låset ett varv runt mittstången och gick därifrån.
Jag vet inte hur jag kunde tro att det skulle räcka, men cykeln stod kvar när jag kom tillbaka.
Stadens cykeltjuvar har garanterat inte haft ögonen på skaft idag, så det är tydligen inte bara jag som har problem med vad jag placerar mina kroppsdelar.

Kräftgång

Nu har jag nog råkat ut för allra värsta sortens skrivtorka. Här hade jag egentligen tänkt skriva ett fyndigt inlägg som får dataskärmarna att vika sig dubbla och hårddiskarna att braka ihop totalt. Men ack nej, ack nej, inga kvicka formuleringar eller dräpande kommentarer ploppar upp idag. Och, eftersom man tager vad man haver, så får jag helt enkelt nöja mig med en liten torrare variant av mig själv. Blir det för torrt för er, så får ni antingen knapra er igenom inlägget ändå, eller så får ni fukta skärmen en aning innan ni börjar.

Det är egentligen lite lustigt det här med hjärnuppmjukning, ibland vaknar man bara en morgon och upptäcker att hjärnan lagts in i formalin. Bara så där oförhappandes, utan någon som helst förvarning. Ibland är det övergående, bara en tillfällig formsvacka, som försvinner lika fort som den kommit. Men andra gånger är det lite mer bestående, och det är då det är dax att börja oroa sig på riktigt. Nu vet ju inte jag huruvida denna hjärnförslappning är permanent eller inte, men självklart hoppas jag att det bara är en ren tillfällighet, att hjärnan och skriv maskineriet bara råkat ställa in sig på standby. Men vad vet jag om det egentligen? Jag har kanske råkat ut för något mer permanent, kanske en förslitningsskada, eller varför inte en överansträngning av hjärnvindlingarna. Men, men, den dagen, den sorgen! Så nu är det bara att hålla tårna i kors, och hoppas att detta bara är en tillfällig nedgångsperiod.

Och nu till inlägget:
Söndag - Idag är det morsdag i Italien. Jag fick frukost på sängen och en blomsterkorg.
Lördag - Betalade räkningar. Tog en cykeltur till stan. Lekparksbesök och senare ett glas vin på torget.
Fredag - Jag påbörjade min källarutrensning. Jag borde definitivt få en bragdmedalj för den insatsen.

Var det inte torrt, så säg!

Hälsovådliga hushållsgöromål

Jag har funderat över om jag inte borde gå tillbaka till min doktor och be om ett nytt olämplighetsintyg. Jag skulle nämligen behöva ett läkarintyg som attesterar min otjänlighet som tvätterska.
Jag har upptäckt att det här med att tvätta inte riktigt är min grej. Inte tillräckligt kreativt, inte tillräckligt intressant, och definitivt inte tillräckligt självförverkligande för att jag ska tycka att det är kul.

Idag har jag därför, förutom att tvätta, tänkt lite på hur jag ska lägga fram det hela. Jag måste ju få den snälla farbror doktorn att förstå allvaret i det här. Han måste helt enkelt inse att ett sådant intyg kommer att determinera utgången för mitt framtida liv. Och att han genom att skriva ut ett sådant intyg, aktivt bidrar till att förbättra min allt mer sviktande hälsa.
Jag får väl helt enkelt prata lite om min otjänliga rygg, om hur ryggmärgen börjat sippra ut från ryggraden, om mina ömma åderbråcksbelastade ben, om min stigande ålder, och framförallt, om mina synnerligen besvärande tidsbristningar.
Det där sista var nog det viktigaste. Det är liksom där skon klämmer lite extra hårt - i mina tidsbristningar. Jag har helt enkelt inte tid med att tvätta! Jag är helt klart en förespråkare av ekologiskt nedbrytbara engångsplagg. Hade det varit jag som tog hand om disken här hemma, så skulle jag utan tvekan förespråka tofutallrikar och soyaglas också. Jag menar, hur mycket tid ska man egentligen behöva lägga ner på sån skit egentligen?
Annat var det förr! Man badade med kläderna på, och så gjorde man två bondbönor på smällen med en gång.
Och vad det gäller disken, så var det samma sak där, man åt med händerna direkt från ett gemensamt kokkärl. Hur bra som helst, och massor med tid över till annat viktigt.

Nej, det blir helt enkelt till att beställa en ny tid hos den snälla farbror doktorn, för så här kan jag ju inte ha det!

Här ska snackas anatomi!

Trots tappra försök till anatomiundervisning, verkar inte min lillklimp speciellt välbevandrad i människokroppens uppbyggnad och funktioner.

- Mamma var är din snopp? Lillklimpen låter en aning oroad.
- Jag har ingen snopp, det vet du väl. Jag är ju tjej!

Lillklimpen tittar medlidsamt på mig, klappar mig förtroligt på axeln och säger:

- Oroa dig inte, den kommer!

Sjukvårdsartikel

Och nu var det dax för nästa! Barnen har tydlingen lagt upp ett skiftindelningsschema för vem som ska vara sjuk vilken vecka. När lillklimpen just håller på att bli bättre, och jag precis hunnit tänka att han nog skulle klara av dagis på måndag, då går storklimpen och blir sjuk! Över 39° grader vid första tempningen. Jag tänker inte ens försöka gissa vad den står på nästa gång. Lillklimpen som är den som brukar ha låg feber, hade ju 40,4° grader, så storklimpen som innehar rekordet i hög temperatur, kommer säkert inte vara sämre. Så det blir bara att stålsätta sig, bunkra upp ett livsmedelsförråd i källaren, och rida ut stormen. För hur länge kan det hålla på? En vecka, en månad eller ett år? För två år sedan lyckades klimparna vara sjuka tre månader i sträck. De var bara på dagis samtidigt en enda dag på tre månader! Jag höll på att få lappsjuka av att tillbringa så mycket tid hemma med sjuka barn. Jag gick aldrig ut, och träffade därför aldrig någon utanför familjen. Inte ens till vårdcentralen kom jag, eftersom jag fick hembesök av en läkare i släkten. Jag kände mig som ett riktigt pelarhelgon där jag satt på tredjevåningen och kraftlöst smetade salva på den ena febertermometern efter den andra. Jag hoppas att det blir bättre den här gången, för annars kommer jag inte utanför dörren förrän någon gång i början av maj.

Huvudåtgärd

Nu har jag hittat det! Jag har äntligen hittat min nisch vad det gäller gymnastik. Zongymnastik kallas det, och innebär att man gymnastiserar den, eller de, zoner man tycker sig behöva utveckla. I mitt fall så har jag tänkt inrikta mig på hjärnan.

I morse läste jag en artikel som handlade om något så banalt som den mänskliga hjärnan. De tog upp vikten av kognitiv träning, och hur pass mycket vi kan utveckla och förbättra våra hjärnor medelst just hjärngymnastik. Forskarna har nämligen funnit att halten av dopamin i hjärnan ökar under minnesträning. Dopamin är en av det centrala nervsystemets viktigaste signalsubtanser och reglerar bland annat muskelrörelser, vakenhet, glädje, entusiasm och kreativitet.

Om man ägnar sig åt minnesträning kan man tydligen vara ännu mer specifik i sin ’zongymnastik’, och gymnastisera olika delar utav hjärnan. Har man t.ex. problem med närminnet, och här känner ju jag mig en aning träffad, eftersom jag aldrig kommer ihåg att använda det, så kan man träna upp det så pass att man till och med kan komma ihåg sin bankomatkod eller ett telefonnummer. Just vad det gäller dessa två har jag inga större problem, men jag glömmer tyvärr en massa annat.

Sedan började de förklara sambandet mellan kropp och själ, och om hur dessa två påverkar varandra. Och det var då jag kom på det. Att jag faktiskt inte behöver leta längre. Att jag äntligen hittat en idrott som jag inte finner trist och oändligt monoton. Jag gympar ju redan min hjärna varje dag, fast det kan hända att jag lägger ner för mycket tid på fel del. Så varför inte fortsätta att gympa hjärnan? Fast då lite mer koncentrerat, och med uppmärksamheten på de zoner jag har problem med. Dessutom kom jag på att knoppgymnastik är betydligt billigare än andra idrotter. Jag behöver inte betala någon avgift, inte köpa någon utstyrsel och till råga på allt behöver jag inte ens lämna hemmet. Det där sista är väldigt positivt, då det både är tidsbesparande, ekonomiskt och inte att förglömma, ekologiskt. Jag behöver inte ta mig iväg i bil och besparar då moderjord en massa koldioxidutsläpp...hör ni vilken bättre människa jag plötsligt blev!
Jag skulle nog till och med kunna bli en riktig fanatiker. Ja, ni vet en sådan där som bara tränar och tränar i det oändliga. En riktig hälsomänniska, en knoppfanatiker, som för att uppnå bästa resultat enbart ägnar sig åt fisk, spenat och idogt tänkande.

Trosbekännelser

Ibland, speciellt sen jag har fått barn, är det svårt att känna sig så där härligt vacker och sensuell, som jag ibland gjorde när jag var yngre. För ungefär fyra månader sedan var jag iväg till ett köpcentrum här i närheten. Jag strosade omkring i lugnan ro, och tittade på än det ena än det andra. Helt plötsligt upptäcker jag att en ganska snygg man står och tittar på mig. Jag tittar tillbaka, och undrar förstås vad han glor på. Då ler han så där gäckande och skälmskt, så som män brukade le mot mig när jag var yngre och ett par kilo smalare. När jag fortfarande hade lite fylligare och toppigare bröst. Och inte de här nerhängda, utammade tuttarna som jag har nu. När jag klädde mig lite mer ”à la mode“. Och inte gick omkring i gamla utslitna jeans och urtvättade tröjor. När jag var så där ungdomligt glad. Och inte bara urlakat trött, som jag är efter en natts vyssjande med febergråtande barn. När jag fortfarande hade orken att sminka mig innan jag gick ut genom dörren. När jag fortfarande såg fräsch ut. Och inte så där trassligt, blekfisigt geggig som jag gör nu. En sådan blick fick jag. Just då, just där, helt oväntat.
Vad händer då, när man så där helt oväntat, så där helt apropå, får en sån där intresserad blick? Jo, blodet börjar pumpa lite snabbare, pulsen drar på i hundratio knyck, och en hel flottilj fjärilar börjar en våldsam flyguppvisning i magtrakten. Och där står jag som ett fån. Ler lite mesigt och vet inte riktigt vad som väntas av mig, jag har ju liksom lagt av mig lite. Mannen fortsätter att le och drar lite i kragen på sin tröja. Precis sådär som vi kvinnor brukar göra, lite nervöst, fast vi drar oftast en hand genom håret. Mannen fortsätter att le, och drar nu lite mer demonstrativt i kragen. Har han lite konstiga tics? Eller är det bara jag som tycker att han börjar att bete sig lite löjligt? Jag ler lite till, lite bredare och börjar gå där ifrån. Mannen ler stort, nästan skrattar. Han drar idogt i sin krage och harklar sig. Jag ler, visar varenda tand, ett riktigt stomatolleende. Mannen ler tillbaka, öppnar munnen och utbrister:
”Du tjejen, du har tröjan ut och in! Lappen syns här bak i nacken!”
Han pekar på kragen igen och går skrattande därifrån.
Hur kunde jag vara så korkad? Hur kunde jag tro att jag skulle få en sån där härligt skälmsk och intresserad blick, när jag ser ut som jag gör nu, som en mosad banan på en lagom skamfilad tallrik? Fast när jag tänker efter, så gjorde det inget. Jag skulle ha tröjan ut och in varje dag, om det betydde att jag skulle få känna den där känslan igen. Den där känslan att vara sedd, att vara attraktiv. Den där känslan som gör att man känner sig som om man hade en härligt maffig berg och dalbana i magen.

I dag hände det igen. Inte en skälmsk blick från en främmande man, utan tröjan. Jag hade den ut och in. Min gulliga sjukgymnast påpekade det för mig, och frågade om jag haft en stressig morgon. När har jag inte det? Han sa att han ibland råkade vända kalsingarna ut och in. Jag påpekade att det inte är så farligt eftersom det inte syns. Pinsam i hemlighet kan man ju få vara, det spelar ju ingen roll. När jag kom hem igen upptäckte jag, inte utan att skratta, att jag förutom tröjan, satt trosorna ut och in. Men det får vara min alldeles egna hemlighet, för jag har varit alldeles lagom pinsam och snurrig för idag. Dessutom har vi väl trosfrihet i Sverige, eller va!

Medlidandepoäng

Jag var nyss inne hos Ingela la la, som är sjuk, och gav henne lite medlidandepoäng. Jag tyckte att hon kunde behöva det. Själv var hon rädd för att hon gnällde för mycket, vilket jag inte kan hålla med om. Om vi inte gnäller på bloggen, var ska vi då gnälla? Inför barnen? Eller ännu värre, på barnen?
Nej, gnäll på nu allihop, så ni blir av med det!
Så för att få lite medlidandepoäng och samtidigt tömma gnällcentrum, skulle tro att det motsvarar ungefär nittioprocent av det som ibland kallas ”reptilhjärnan”, ska jag nu gnälla så det står härliga till.

I går kväll:
Barnen hade äntligen somnat ”sött” i sina sängar. En rykande tekopp med honung stod på vardagsrumsbordet. Jag själv hade krupit upp i soffan, skönt inbäddad i en filt för att se på ”Djävulen bär Prada” med Meryl Streep, en film jag missat när den gick på bio. Vem går någonsin på bio för egen del nuförtiden? Senast sedda film var ”Lassemajas detektivbyrå”, innan dess ”En Chiuaua i Beverly Hills” och innan dess....
För att återgå till gårdagen, så satt jag där i soffan. Sambon, som inte var ett dugg intresserad av filmen, satt där och sympatimyste, bara för att hålla mig sällskap. Allt var perfekt! Några timmar egentid, vuxenmys, och himmelskt lugnt och skönt. För lugnt. För skönt. Och, ifrågavarande avslappnad tvåbarnsmamma, somnade under reklamen... innan filmen ens hade börjat! Jag blir galen! Inte ens fem minuter hann jag med att se. Inte en droppe te fick blöta min torra strupe. Nej, jag somnade som på befallning, och sov sedan som en stock tills sambon så vänligen sa ”att det kanske var bättre om jag lade mig i sängen” för att han tänkte gå och lägga sig. Vadå lägga sig? Jag skulle ju se en film. Men klockan hade tyvärr inte ståt stilla och väntat på att jag skulle vakna, utan helt utan omtanke traskat vidare, tick tack, och klockan var nu tjugo över elva. Jag gick irriterat och lade mig. Varför ska det vara så svårt att hålla sig vaken när man är avslappnad? Jag ska lägga en spikmatta i soffan ikväll så att jag åtminstone lyckas hålla mig vaken under första halvan av kvällens film.