Kortkort

Huvudvärk är inte riktigt min grej. Inte alls faktiskt.

Jämna plågor

Idag är en sådan där dag när allt känns trist och jävligt. En riktig deppdag med andra ord.
Kallt är det.
Dimmigt är det.
Och hosta har jag.
Det hade verkligen suttit fint med en riktigt ordentlig tröstefika.
En sådan här till exempel:

Men nu har jag tyvärr inte tillgång till ovanstående svenska läckerhet, utan måste nöja mig med vad som finns. Jag har därför idag intagit tre stora fikamuggar kaffe och tre flottyrringar (små, åtminstone enligt bageriet.) Och har jag mått något bättre av det? Inte ett dyft! Men imorgon kan jag ju alltid gräva ner mig i sängen med en påse chokladpraliner och beklaga mig över konsekvenserna av dagens frosseri. Alltid nått!

Det är som förgjort

Eller förkylt kanske jag borde säga. Lillklimpen är tillbaka på dagis, men sjukstugan består.
Som tack för utfört arbete inom barnsjukvården kan jag nu äntligen kvittera ut min lön i form av en kraftig förkylning. I löneförmånerna ingår: feber, hosta, halsont, täppt näsa och ledvärk - det är bara tacka och ta emot.

Jag borde kanske begära löneförhandling - men risken finns att jag får en guldinfattad svininfluensa som tack för trogen tjänst.

Hög surhetsgrad

Igår blev jag riktigt sur.

Min svärmor var här i en halvtimme. Inte så länge kanske, men under den korta tiden lyckades hon - med skorna på - knata runt i varenda rum. Hela min kropp skrek när jag såg henne gå från rum till rum. Värst var det nog när hon ställde sig på barnens lekmatta, då stack det ilsket i varenda nervtråd. Jag kände mig våldtagen; det här är mitt hem, med mina regler, och hon VET att jag inte tycker om att man går in med skor. Efter arton år tillsammans med hennes son, varav vi har haft ett eget hem i femton, vet hon vad som gäller. I vanliga fall brukar jag säga till, men igår gjorde jag inte det. Det kändes förargligt att vara så petig när hon hade varit så snäll; hon hade nämligen åkt buss genom hela stan för att hämta hem storklimpen från skolan.
Jag kunde inte hämta honom själv eftersom lillklimpen hade feber, över fyrtio grader t.o.m, så det var ju inte att tänka på. Och sambon, han var naturligtvis i andra ändan av Italien, och kunde inte hämta han heller.
Men det spelar egentligen ingen roll. För hur snäll och hjälpsam hon än varit så tycker jag att hon ska respektera mig; och gör hon det, så går hon inte in med skor när hon kommer hem till mig, inte ens om hon är här i fem minuter.

Det hela slutade med att jag, så fort hon gått ut genom dörren, skurade hela lägenheten. Det kan kanske låta som en överdriven åtgärd, men barnen leker nästan alltid på golvet. Och dessutom så sitter de ofta där i sina pyjamas. Jag tycker inte att det är lämpligt att ha golven fulla med smuts och bakterier, även om lite skit kan tänkas rensa magen, och att få ner grus och annan skit i sängarna har jag faktiskt inte heller lust med.
Det enda jag kunde göra var att skura. Skura mina golv. Skura bort min irritation. Skura, skura, skura. Jag gnodde som en besatt, hade det inte varit för att klimparna behövde få i sig lite mat så hade jag nog gnott mig ända ner till grannen.
Efter en sömnlös natt och en hel dag med en feberhulkande fyraåring så var det inte riktigt så jag hade tänkt avsluta dagen. Men vad gör man när man är tvungen att bli av med smutsen och ilskan?

Ikväll kommer svärmor hit igen; den här gången med svärfar i släptåg. Irritationen har redan börjat krypa i mig, men jag försöker hålla den stången. Sambon har sagt åt mig att demonstrativt ställa fram två par tofflor. De står nu tätt, tätt tillsammans ute i hallen och väntar på att få krama svärföräldrarnas strumpklädda små fötter. Jag hoppas innerligt att deras fötter hittar dit.

Ibland förstår jag inte varför ...

... kvinnan framför mig i affären måste prova sig igenom ett tiotal kredit- och bankomatkort innan hon lyckas betala.

... de stänger av rulltrappan i affären och låter alla kunder åka hiss.

... de måste måla om stadens övergångsställen i rusningstid.

... alla trafikljus slår om till rött just när det är min tur att köra.

... en del bilister som står i bilkö inte kan lämna plats för korsande trafik, utan istället proppar igen varenda utfart. Ni kan ju föreställa er dominoeffekten; en skitstövel som vill tjäna en meter lyckas skapa köer i resterande delen av kvarteret, stadsdelen, stan. Kanske har ni känt av den ni också? Jag vet vad kön började ... den började här!

Och jag kan absolut inte förstå varför...

... jag valde att köpa glass just idag.

Varför!!!!

Eller ... jag vet nog varför. Det är han den där Murphy som har varit framme igen. Han, ni vet, med lagen om alltings jävlighet. För det vet jag ju, allra innerst inne, att om jag hade struntat i att köpa glass, så hade allt gått som smort.

Så här sitter jag nu med ett paket smultna glasspinnar. Inte gott! För inte ens en Magnum Double kan anses god i flytande form.

Överhängande behov

Igår klagade jag en massa, idag har jag låtit bli att skriva inlägg för att inte upprepa mig.

Men nu känner jag att jag måste få ställa en fråga, akut!

Kan jag förbjuda familjen att duscha?

Varför?

Kolla in mitt tak!

Takdropp och medföljande stalaktitbildning

Jag hatar hög luftfuktighet!

Så illa är det kanske inte, men bra nära!

Nu är det klippt!

Varför är det så svårt att få frisörer att förstå hur jag vill ha det? Det är ju inte så att jag sitter där med någon modekatalog och vill bli klippt som Supermodell X, eller den hippa sångerska Y, utan jag vill ha det ganska normalt. För att inte säga näst intill 'tråkigt' traditionellt. Det är ju inte heller så att jag byter frisyr vid varje klippning, inte ens vid var tionde, utan jag har haft samma frisyr i åratal. Visst har jag varit tvungen att byta frisör mellan varven, men min frissa har klippt mig tillräckligt många gånger för att veta hur jag vill ha det. Likt förbannat blir det aldrig som jag vill, inte en endaste gång! Det verkar som om det jag säger bara går in genom örat, men sen stannar någonstans där inne. Varför ska det vara så svårt att få min vilja, och mina ord, att ta sig ända ut till saxen? Och varför ska det vara så svårt att förstå när jag säger att schampot som luktar vaniljglass får mig att spy, och att jag absolut inte vill bli tvättad med det? Igår var jag ändå snabb att säga ifrån, mycket snabbare än vanligt. Jag hade laddat upp ordentligt innan, ville liksom få det sagt i tid. Så pass mycket i tid att hon inte skulle hinna böja sig bak och ta flaskan i handen ens. Men ack nej, ack nej! Mina ord snuddar vid kvinnans trumhinnor, och skingras sen som agnar för vinden. Det är som förgjort, orden når inte fram, och jag blir än en gång utsatt för minnet av vaniljluktande, spyframkallande antibiotika. För det är där skon klämmer, i ett kräkfärdigt minne av barndomens hemska penicillinkurer. Och det är det minnet som ligger till grund för min avsky mot detta hemska schampo.

- Kan ni vara snäll att tvätta mig med ett schampo som inte luktar vaniljglass?
- Visst! svarade frisörskan hurtigt, och häller en halvliter kräkframkallande vaniljschampoo i mitt hår.
- Ursäkta, men jag har faktiskt hemskt svårt för den här lukten, skulle ni kunna använda ett balsam som inte luktar vaniljglass? försökte jag lite vänligt.
- Visst, men det här är inte vaniljglass, det här är Milkshake!
- Äh, hm, skulle ni kunna låta bli att använda balsam som luktar Milkshake?
- Visst, går det här bra? svarar frisörskan surt mellan tänderna, och kör upp en handfull balsam i näsan på mig.

Ibland undrar man ju hur det står till! Är hon bara en väldigt dålig dessertkock, eller gör hon det med flit? Om svaret är nej på båda de här frågorna, så skulle jag vilja se med vilken frekvens hennes hjärnceller rör sig. För när helt vanlig information, av det slaget som kan vara till användning när man jobbar som frisörska, aldrig lyckas ta sig fram där inne, då är det illa. Okej, att hon säkert inte är någon fullfjädrad språkmänniska, men det finns en del elementär information som kan vara bra att förstå. Annars kan hennes karriär som damkoafför bli väldigt, väldigt kort.

Låter jag bitsk och med kritiklustan på topp? Oh, nej..så är det ABSOLUT inte! Inte ett dugg faktiskt, jag loovar! För jag är en riktig martyr och äääälskar att se för jävlig ut i håret och lukta som om jag trillat ner i ett av GBs stora glasskar!

Och gud sade:

Garde rob; och det vart klädkammare.

Efter att ha haft en trasig garderob i evigheter, så är nu ordning bringad! Garderoben i barnens rum är köpt i specialaffär och går ända upp till taket (3 m). Det enda kruxet med garderoben har varit korgarna. Först felmonterades de av ett gäng korkade killar, som dessutom gjorde hundra nya hål i garderobens väggar.

- Oj, korgarna går inte in på det här sättet. Låt oss göra ett par hundra nya hål så att korgarna sitter på vårt vis!

Visst, möbelfabrikanten gjorde en massa hål som absolut inte skulle passa till korgarna, bara för att jävlas. Låter ju troligt, eller hur!

Efter att ha haft korgar som ramlar ner i varandra i månader, ringde jag till sist och klagade. Efter att ha klagat cirka en miljon gånger kommer det äntligen en kille hit med nya skenor. Att även skenorna i korgarna pajat, tänkte de naturligtvis inte på. Killen upptäcker att allt är felmonterat, och skruvar därför in skruvarna i sina egentliga hål.
Garderoben fungerade någorlunda i någon vecka, men eftersom skenorna i korgarna var helt kass, så var vi snart tillbaka på GÅ igen.

Utled som jag var på det hela, lät jag saken bero ett tag. Men följden blev tyvärr att jag allt som oftast lät sakerna ligga på en fåtölj utanför garderoben. För vem orkar irritera sig och få vansinnesutbrott dag ut, och dag in?

Till slut nådde jag en gräns och började ringa företaget igen. De lovade alltid att kontakta mig, "Visst, Fru Segsliten, vi ringer så fort vi fått in de skenor ni behöver!", men ingenting hände. Efter ett säkert tio samtal, utan resultat, begav jag mig istället till Ikea. Där köpte jag ett gäng lådor i samma storlek som garderoben, men eftersom dörrarna sitter på ett annat sätt i min garderob, så funkade de så klart inte. Ska det jävlas, så ska det jävlas ordentligt! Så det var inget annat att göra än att hänga upp de trasiga korgarna igen. Sen har jag låtit saken bero...fram till igår.

Efter att ha fått lådorna på tårna, nytvättade kläder på golvet, och skrapat upp färgen på garderobsdörren, så fick jag nog! Som en snilleblixt från klar himmel, kom jag på att Ikeas trådbackar borde få plats. Efter lite mätande här, och lite stånkande där, så var saken klar...de skulle passa!

Puh! Jag fixade det till slut!

Nabon håller måttet

Gissa vem som verkar ha parkerat bilen med hjälp av vinkelhake och linjal?

Det lönar sig tydligen att släppa fram Tant Kverulant!

Årsredovisning

Inte en centimeter längre har jag blivit.

Inte ett uns klokare heller.

Men ett helt år extra fick jag att bära på!

Schyrrans!

Litteraturangrepp

Visst är det härligt med inbundna böcker!

Visst är det spännande att ha en inbunden tegelsten på 500 sidor i sin hand!

Visst är det ljuvligt att känna doften från det nytryckta pappret!

Visst är det mysigt att krypa upp i sängen med en väldoftande, femhundrasidig tegelsten i handen!

Men fy sjutton för att somna, och vakna av att ovannämnda tegelsten halkat ur handen och kört in ett spetsigt hörn i mitt trötta öga!

Nattiné...

....eller vad sjuttsingen håller jag på med på nätterna?

Jag har blivit utsatt för en viktattack! I förrgår var jag och köpte byxor. Jag stod där i provhytten och provade. Drog lite i tyget. Provade igen. Drog lite mer i tyget, och funderade lite på om jag inte borde köpa storleken större. Till sist bestämde jag mig för den mindre storleken. Jag vet ju att byxor brukar ge med sig lite, så varför ta de större? De mindre skulle säkerligen sitta skitsnyggt redan efter någon timme. Jag väljer ut ett annat par också, i en annan färg, och går till kassan. Väl hemma slänger jag in kassen i ett hörn av sovrummet, och glömmer bort dem.
Igår morse när jag står och rotar efter långbyxor i garderoben får jag syn på påsen. Kul! tänker jag. Nya byxor! Jag har hittat lösningen på mitt ekiperingsproblem. Bara de inte sitter för trångt!
Jag drar fram det ena paret och sätter dem på mig. Vad i..!!!! Byxorna hänger löst i midjan och det fladdrar runt låren. Men, de var ju nästan för små? Ibland övergår min kropp å de grövsta mitt förstånd, för hur kan byxorna sitta löst efter mindre än tjugofyra timmar? Och inte blev det bättre under dagen heller. För precis som jag tänkt i affären, så gav byxorna med sig efter någon timme, och skänkte mig ett par centimeter till. Gissa om jag tycker att det är jobbigt att gå och dra upp byxorna hela tiden?

Nu är jag ju inte den som klagar om det försvinner ett par centimeter runt midjan, skulle bara fattas annat! Men, jag blir väldigt irriterad över att jag nu har två par för stora byxor i garderoben! I och för sig kan jag väl gå och byta det ena paret, men ändå!

Sen kommer vi till problem nummer två.
Förutom att jag minskat i omfång under natten, så vaknade jag med en fruktansvärd träningsvärk i benen. Inte någon snäll liten ömmande punkt, utan en sån där riktigt kraftig träningsvärk som man får efter något riktigt påfrestande. Tänk maraton, eller en tur till toppen på Mount Everest, så kanske ni förstår vad jag menar. Jag kände mig en aning perplex, vad gör jag på nätterna egentligen? Nattiné? Åtta timmar cancan i höga klackar och tunga kjolar? Jag tycker att det hela är högeligen suspekt, och tänker därför i fortsättningen sova med en stegräknare fastsatt i pyjamasen. Det vore kul att veta hur många kilometer jag avverkar på en natt!

En skrapa

I fredags fick jag nog, och idag gick jag till rektorn. En av storklimpens lärarinnor använder indragande av mellanmål som bestraffning. Hur frisk kan en sådan människa vara? När det var kvartssamtal för ett tag sedan tog jag upp just det här, och förklarade att jag tyckte det var en olämplig metod. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i bestraffningar, men mat och sömn anser jag vara två saker som inte bör användas vid sådana tillfällen. Det kan vara svårt nog att få barnen att äta och sova, så varför ta bort det lustfyllda. Dessutom anser jag inte att mat är förhandlingsbart. Jag vill inte att barnen ska lära sig att man kan använda mat för att få sin vilja igenom, varken från barnens sida, eller från vår. Visst händer det att jag själv trillar dit, men det är inget som händer särskilt ofta. Och absolut inte för så banala saker som att barnen busat och lekt, när de egentligen skulle gjort annat. Vad kan man egentligen förvänta sig av en bunt sexåringar, och dessutom efter åtta timmar i skolbänken!
För tio dagar sedan pratade jag med storklimpens andra fröken på telefon, och jag tog då återigen upp problemet med de indragna mellanmålen. Jag sa att jag hoppades att det hela skulle gå att lösa oss emellan, och att jag helst ville undvika ett besök hos rektorn. Vilken jag naturligtvis inte skulle dra mig för att uppsöka, om det hela fortsatte. Läraren jag snackade med lovade att prata med sin kollega omgående, och att problemet säkerligen skulle vara ur världen redan samma eftermiddag.
I förra veckan kom storklimpen återigen hem utan att ha ätit mellanmål. Inte en gång, utan alla de eftermiddagar som han hade den berörda lärarinnan ifråga. Gissa om jag kokade?
Så idag var det marsch pannkaka till rektorsexpeditionen. Rektorn såg ut som om hon höll på att tappa hakan, och lovade att prata med tjejen redan idag. Jag hoppas innerligt att det ska bli en ändring, för annars tänker jag klaga ännu högre upp. Det är ju för i helvete barnmisshandel att inte låta barnen äta!

Kräftgång

Nu har jag nog råkat ut för allra värsta sortens skrivtorka. Här hade jag egentligen tänkt skriva ett fyndigt inlägg som får dataskärmarna att vika sig dubbla och hårddiskarna att braka ihop totalt. Men ack nej, ack nej, inga kvicka formuleringar eller dräpande kommentarer ploppar upp idag. Och, eftersom man tager vad man haver, så får jag helt enkelt nöja mig med en liten torrare variant av mig själv. Blir det för torrt för er, så får ni antingen knapra er igenom inlägget ändå, eller så får ni fukta skärmen en aning innan ni börjar.

Det är egentligen lite lustigt det här med hjärnuppmjukning, ibland vaknar man bara en morgon och upptäcker att hjärnan lagts in i formalin. Bara så där oförhappandes, utan någon som helst förvarning. Ibland är det övergående, bara en tillfällig formsvacka, som försvinner lika fort som den kommit. Men andra gånger är det lite mer bestående, och det är då det är dax att börja oroa sig på riktigt. Nu vet ju inte jag huruvida denna hjärnförslappning är permanent eller inte, men självklart hoppas jag att det bara är en ren tillfällighet, att hjärnan och skriv maskineriet bara råkat ställa in sig på standby. Men vad vet jag om det egentligen? Jag har kanske råkat ut för något mer permanent, kanske en förslitningsskada, eller varför inte en överansträngning av hjärnvindlingarna. Men, men, den dagen, den sorgen! Så nu är det bara att hålla tårna i kors, och hoppas att detta bara är en tillfällig nedgångsperiod.

Och nu till inlägget:
Söndag - Idag är det morsdag i Italien. Jag fick frukost på sängen och en blomsterkorg.
Lördag - Betalade räkningar. Tog en cykeltur till stan. Lekparksbesök och senare ett glas vin på torget.
Fredag - Jag påbörjade min källarutrensning. Jag borde definitivt få en bragdmedalj för den insatsen.

Var det inte torrt, så säg!

Stryktipset

Sätt på dig något ostruket. Åk till jobbet/släkten/doktorn/bekanta och muttra fram följande:

- Det var ju självaste faan vad man blir skrynklig när man åker bil! Skitkul att se ut så här efter att ha stått och strukit hela förmiddagen!

Idel igenkännande leenden att vänta!

Uppdatering

Datorn: Sedan i torsdags är familjen olyckliga ägare till inte mindre än två datorer. Hur dum får man egentligen vara? Nu har jag två datorer att sköta, och i och med det, två datorer att svära över. Usch, har man inte problem så skaffar man sig!

Brevbäraren: Vi har nu upprättat ett platoniskt förhållande som begränsar sig till korta fraser i porttelefonen. Kan hans oförväntade uppdykande igår ha med dessa lösryckta fraser att göra månntro?
Ska jag vara riktigt ärlig, så tror jag inte att våra kort meningsutbyten fått honom att springa hit bara sisådär, av fri vilja, och dessutom på en måndag. Nej, han är nog bara allmänt virrig. Även den bäste kan bli snurrig av alla dessa helgdagar.

Vädret: April anses i Italien vara en helt galen månad vädermässigt, och jag kan inte annat än att hålla med. Nu är vi inne i maj så förhoppningsvis ska det bli bättre. Helgen bjöd på ett helt fantastiskt väder, så än så länge har alla varit nöjda och glada. Igår slog det till och blev lite kyligare igen. Och igår kväll måste det ha brustit totalt där uppe ovanför molnen. Jag vet inte riktigt om man kan kalla det nederbörd när det kommer sådär mycket som det gjorde igår, vatteninvasion känns mer sanningsenligt. Det kändes ungefär som om någon placerat en bassäng av olympiska mått ovanför min balkong, och sedan dragit ut proppen.

Källaren: Vi gör vad vi kan för att dricka källaren ren, men jag börjar tvivla på att det räcker. Jag har försökt vänta ut den så gott det går, hoppats på att den på något sätt skulle städa sig själv. Som de där självsanerande toaletterna på stan gör, men tyvärr har jag inte sett några påtagliga resultat. Jag måste nog ta itu med den snart, och garaget med förresten. Usch, jag får gåshud bara av tanken!

Semester: Äntligen har jag mitt på det torra vad det gäller semester. Det var min resa till Sverige jag skulle beställa den där ödesdigra dagen då datorn krascha. Kan det vara ett omen? Borde jag skippa Sverige i år? Jäkla italienare och deras tro på varsel, ska jag behöva gå och oroa mig för att det ska hända något nu?!
I vilket fall som helst så blir det tjugo dagar för mig och barnen hos mamma i Skåne, och sedan blir det Spanien med hela familjen. Längtar, längtar, längtar!

Väderspänd

Jäkla väder! Först var det sommarvärme och vi fullkomligt flöt bort. Sen blev det regnigt och riktigt ruskigt. Termometern drog mungiporna rakt nedåt, och täckjackor och filtar åkte fram ur garderoben igen. Veckan efter var och det återigen varmt, en sån där riktigt svettig värme som gör att alla fördämningar brister och man kan börja odla vattenkrasse i armhålan. Jag minns inte riktigt hur många dagar det höll i sig, men inte var det mer än i en vecka i alla fall. Sen vände det igen, och vi förärades med ett riktigt pissväder. Vattnet strömmade ner från himlen hinkvis, och att tala om vatten i knäna och vågor i håret, skulle helt klart vara en bagatellisering.
Och så kommer vi äntligen fram till igår, skinande sol från klarblå himmel. För att inte tala om i morse, en lika skinande sol, från en lika klarblå himmel. Och så går klockan och blir tre, då blåser tvätten ner från balkongen. Och så blir hon fyra, då går ett träd framför grannhuset av på mitten. Och så blir hon fem i fem, och det är dags att gå ut, tror ni då inte att det ska jäklas riktigt ordentligt och det börjar hagla. Stora läskiga hagel, cirka en centimeter i diameter, som hårt slår mig i ansiktet när jag ska hämta storklimpen i skolan.
Jag tror jag blir tokig! Det går liksom aldrig att slappna av, för det som på morgonen går upp som en sol, kan senare helt oförhappandes falla över en som en stor blöt pannkaka.

Lägesrapport

Post: Ingen post så långt ögat kan nå, så jag drar helt enkelt den slutsatsen att post inte kommer på måndagar i det här landet, eller åtminstone inte i den här stan. Inte ens om man har en ung och snygg brevbärare och håller espressobryggaren varm hela dagen. Man kan ju aldrig veta om man får oväntat besök!

Elektricitet: Brödrost, tv och dator samtidigt är för mycket för mitt elnät. Jag gick ner i källaren och kollade elmätaren. Och kan ni tänka er så rart! Där satt den så snällt på väggen och blinkade fram följande meddelande: Tillfälligt avstängd på grund av att 35 % av den totala kapaciteten används simultant. Vilken tur att elmätaren är så effektiv att den kan tala om det för mig! Synd bara att elen var borta i tjugo minuter just när jag hade tänkt laga lunch. Alltså, om jag inte kan använda mer än 34,99 % av kapaciteten åt gången, vad ska jag då med de resterande 65,01 procenten till?

Spel: Jag har varit gulliga mamman och spelat spel med lillklimpen hela dagen. Säger någon ALGA, så hoppar jag från balkongen!

Tandmusen: Storklimpen håller på att tappa en tand till! Jag börjar undra om jag har råd med det här, hur många tänder har en sån där liten egentligen? Lillklimpen blev lycklig av nyheten och försvann in i barnkammaren. Klirr, klirr, något klirrade och rullade runt på golvet i barnens rum. Jag springer dit och hittar lillklimpen på golvet plockandes med alla sina pengar. Vad gör du? frågade jag. Jag tar fram alla mina pengar, svarade lillklimpen glatt. Jag vill också göra som du och lägga pengar under storklimpens kudde!

Summan av kardemumman: Jag har överlåtit allt som har med pengar och utbetalningar att göra åt lillklimpen. Espressobryggaren har torkat ihop totalt. Och jag har gnidit pinnar på balkongen för försöka få till en eld, där jag kan rosta mitt bröd. Förresten, visste ni att Algas spel brinner väldigt bra?

Reträtt

- Jag är en lugn och förstående människa, det gör inget att räkningarna kommer försent. Jag är en lugn och förstående människa, det gör inget att räkningarna kommer för sent. Jag är lugn......

Efter att ha irriterat mig på brevbäraren i en och en halv vecka, har jag nu lyckats besinna mig. Jag har bestämt mig för att ta det lite lugnt, stanna upp, ta ett djupt andetag, och räkna till tio varje gång jag känner ilskan bubbla upp inom mig. Varför nu detta drastiska beslut? Titta på det här, så kanske ni förstår. Jag ska försöka låta bli att döma honom för hårt, och ge honom en sista chans till bättring.
Blir det ingen ändring ska jag försöka upprätthålla mitt lugn med hjälp av profilaxandning, närma mig honom med försiktighet, och försöka få till stånd en någorlunda fredlig diskussion. Vem vet, han kanske får reumatiska besvär av fukten när det regnar. Och i sådana fall handlar det ju inte om vattenfobi, utan snarare om att inte vara arbetsför under de här dagarna, vilket han i så fall inte kan rå för.

Andas in........................................................................andas ut!

- En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio.

Jag hoppas verkligen att det funkar!

Vädertjänst?

Nu har det regnat i sju dagar, och postgången verkar ha upphört totalt sedan en vecka tillbaka. Man skulle nästan kunna tro att jag bor mitt ute på en lerig åker, men så är det tyvärr inte. Posten har slutat komma ändå. Att den inte kommer på måndagar är jag van vid, men resten av veckan? Jag visste att det var något lurt på gång när jag fick ett litet gulligt brev från posten för ett tag sedan. De ville helt enkelt gardera sig mot framtida klagomål.

Men nu är ju inte jag den som är den och sitter här och rullar tummarna tills brevbäraren fått akterspegeln av båten. Fortsätter det så här, så har han otvivelaktigt en liten predikan om ansvar att vänta. För vem har ansvar för att mina räkningar kommer till mig i tid, om inte posten? Självklart går jag inte runt och längtar efter räkningar, men jag blir grymt arg när de kommer försent och jag blir tvungen att betala straffavgift. Och detta bara för att en del ogillar att jobba på måndagar, eller när det regnar. Nästa gång jag ser vår lilla vattenskygga postiljon ska jag nog allt visa vad skåpet ska stå! Jag hade tänkt reta upp honom riktigt ordentligt, kanske till och med dra till med något hurtigt svenskt. För vad kan reta upp en mer än klämkäcka kommentarer? Undrar vad han skulle säga om 'Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder'? Själv fick jag mord i blicken när min gympalärare hävde ur sig sådana hurtfriska uttryck. Men då pratade vi ju inte om regn, utan snarare om åska och drivis, och inte fick jag betalt för det heller.