Karneval eller fettisdag?

Vad gör man när man inte vill sätta den ena traditionen framför den andra?
Klär ut sig till semla?

Om inte annat är det betydligt mer hälsosamt än det jag har hållit på med idag ... gottat mig.

Struntprat (Chiacchiere) eller Lögner (Bugie)

är två av de namn som används på dessa karnevalskakor.

Semlor och karnevalskakor i all ära men ibland kan det faktiskt bli lite för mycket av det goda.

Tillökning ...

... eller lösryckt från roten

Efter fyra års idogt letande så bidde vi alltså plötsligt med hus. Bara sisådär ... mitt i alltihop.
Från sextiofem till tvåhundra kvadrat på bara ett par dagar. Snacka om tillväxt!

Och jag som just har målat om garderoben.

Är det inte lite klumpigt att låta måla om lägenheten i början på december och sedan köpa hus i slutet av samma månad?
Men det är väl sånt som händer. Och saker och ting händer oftast när de är som minst planerade.

För det vet jag ju, att om vi hade vi låtit bli att måla om lägenheten så hade vi med största sannolikhet inte hittat något hus (tankarna går ofrivilligt till den där förbaskade Murphy).

Jag kanske borde ha målat om för flera år sedan.
Då hade trädgården redan varit uppvuxen och fin vid det här laget. Nu har jag istället en väldans massa arbete framför mig. Både ute och inne.
Någon som känner sig manad?

Är det inte sådana här oväntade vändningar som gör livet intressant?
(Läs: Är det inte sådana här oväntade vändningar som ger en panik?)

Gick det inte lite i fortaste laget?

Jag har aldrig bott i hus.
Inget eget hus iallafall, så frågor huruvida jag bott i igloo, kåta eller wigwam undanbedjes. Jag är tillräckligt förvirrad ändå.

Just nu bor vi i en "klädkammare" på tredje våningen. Utan hiss.

Jag har i flera år svamlat om hur skönt det vore att bo i hus. Om att ha en egen ingång och slippa gå i en massa trappor jämt och ständigt.

Nu ska jag äntligen bo i hus. Med egen ingång och tre våningar bara för oss själva. Har jag missat nått?

Jag har också yrat om hur skönt det skulle vara att ha två toaletter.

Nu kommer vi ha fyra badrum. Och jag som lider av beslutsångest. Gissa vem som kommer kissa på sig innan hon lyckats välja toalett?

Det här med hus är väldigt ansträngande. Helt plötsligt har jag en massa frågetecken att rätta ut.

Led arkitekten av kronisk urinvägsinfektion?
Om klimparna går på toaletten och ropar: Färdig! Hur många dar tar det innan jag hittar till rätt toa?
Hur många dammsugarpåsar behöver jag när jag städar?
Kommer jag att tappa bort mig?
Kommer jag träffa mina barn lika ofta som förut?
Överhuvudtaget?
Det vore trevligt om vi åtminstone kunde sammanstråla på bemärkelsedagar och till jul. Påsk skulle också vara trevligt, men är inget måste.

Har vi det egentligen inte ganska bra här i garderoben? Här vet vi åtminstone var vi har varandra.

Vad sjuttsingen skulle jag måla om för?

Fast, då hade jag ju gått omkring här i vår älskade lilla klädskrubb och irriterat mig på de skitiga väggarna och suckat över hur trångt vi har det. Och det hade ju garanterat inte varit någon höjdare.

Men klumpigt är det.

Å andra sidan så är det lättare att sälja en fräsch lägenhet än en sunkig. Så det så!

Ett riktigt smart drag egentligen ...

Jag ska nog säga det när någon frågar:

"Klumpigt? Oh nej! Det var planerat. Vi tänkte att det skulle bli lättare att sälja. Dessutom så höjde det värdet på lägenheten ... massor faktiskt!"

Och jag skulle inte ens ljuga ... om jag bortser från den där meningen om hur "planerat" det var.

Jag vet att jag snackar persilja. Men det här bara en vanlig hederlig panikreaktion. Ju mer paniken växer, desto mer lösryckt blir det.

Men ...

... jag har blivit med hus ...

... och lägenheten är redan såld!

Jag kan bli stressad för mindre. Mycket mindre faktiskt.
Tärningen är liksom redan kastad. Och ångervecka finns tydligen inte i den här branschen. Jag sa något om det till mäklaren och han skrattade så han skrek. Han tyckte att jag hade humor. Det är i och för sig inte så konstigt. I det här landet får man ju inte ens ångervecka när man köper byxor. Det tycker däremot jag är lustigt. Kulturella skillnader?

Som sagt ... jag snackar persilja.

När allt kommer omkring så har jag egentligen inget att klaga över.
Vem vet, jag kanske till och med kan bli riktigt bundis med den där Herr Murphy.

För vad kan vara bättre än en nymålad lägenhet och ett hus? En trång och skitig garderob? Skulle inte tro det!

Snö och julstämning

Jag och barnen har julafton medan herr Segsliten är på jobbet. Det är vardag här. Julen börjar först i ikväll och i de flesta italienska familjer blir det inga paket förrän i morgon bitti. Hemma hos oss har tomten redan lämpat av en säck, han vet ju att vi är svenskar och förväntar oss paket redan den 24:e. Barnen kan knappt bärga sig. De går runt granen och studerar tomtens gåvor. Spänningen är olidlig.

Storklimpen: Det där kan nog vara ... eller kanske det där.

Paketen får sig några nyp.

Lillklimpen: När kommer pappa hem? Måste han verkligen vara med? Kan vi inte öppna dem ändå?

Storklimpen: Du måste vänta, vi öppnar aldrig paketen på morgonen. Dessutom MÅSTE pappa vara med. Det fattar'u väl!

Lillklimpen: *djup suck* Jag vill inte vänta på pappa. Jag vill öppna mina paket nu!

Storklimpen: Men det måste du. INGEN får öppna paket utan pappa!

Lillklimpen: *SUCK!*

Klimparna fortsätter att klämma på paketen.

Lillklimpen: Mamma, vi känner bara lite på paketen. Vet du, några paket har vi inte önskat oss ... formen stämmer inte. Inte alls faktiskt!

Storklimpen: *suck* Tomten kommer ju med lite allt möjligt. Både sånt vi önskat oss och sånt vi inte önskat oss. Det vet du väl!

Lillklimpen: JAHA! Men du, de där mellanstora paketen är svåra att gissa så de har jag säkert inte önskat mig.

Lillklimpen går och sätter sig i soffan. Han ser lugn ut men skenet bedrar. Det går några minuter sen ställer han sig upp och tittar mig rätt i ögonen.

- Mamma! NÄR ska vi öppna paketen?

Klimparna har varit vakna sedan klockan sju. Jag undrar hur många timmars klämmande paketen tål?

Ojojoj, den här dagen kommer nog att bli lång för oss alla.

Ha en riktigt skön jul!

Kram ♥

Toalettborstar i all ära

Jag måste nog börja med att understryka att jag inte har något emot toalettborstar. Inte ens om de är i lite halvtaskigt skick och passerat bäst före datum. Jag menar, vi snackar toalettborstar. Och hur fräsch kan egentligen en sådan vara? I och för sig har jag stött på en del riktigt snygga, t.ex. de där kromade där borsten inte syns överhuvudtaget. Och en del fräscha - de där som desinficerar sig själva mellan varje användning. Vad jag däremot inte gillar är dessa uppochnedvända toalettborstar, gärna rosa, ljusblå eller frostvita, som italienarna trycker ner i någon stackars julgransfot och kallar julgran. Sen, kanske beror det på att granarna är så erbarmligt fula, virar de in dem i ett par kilometer glittergirlander, hänger en stor kula på varje barr - gärna så många olika färger som möjligt - och sätter en stor kurvig guldspira i toppen. Som kronan på verket paketerar de sedan in det hela i slinga efter slinga med blinkande psykedeliska ljus i olika färger. En tjej jag känner talade lyckligt om att hon nu lyckats hitta just den typ av rosa lampor hon letat efter i åratal. Det är hennes sjunde ljusslinga och hon hoppades på att hitta en åttonde i orange innan julafton.
Sju ljusslingor! Åtta! Om vi sedan betänker att det är cirka hundra ljus i varje slinga och att hon ställer in dem så att ingen slinga blinkar med samma frekvens som någon av de andra, så står vi framför ett komplicerat system av ljussignaler - typ morsefyr - som till och med skulle sätta självaste Herr Samuel Morse på pottkanten.
Har man inte huvudvärk när man kommer hem till henne, så har man det garanterat när man går där ifrån. Så jag brukar försöka hålla mig på avstånd så här i juletid - ett julbesök om året det är vad jag kan erbjuda. Ett dygn med migrän och tablettknaprande, varken mer eller mindre. Min magkatarrbenägna mage skulle inte palla med alla smärtstillande tabletter som jag skulle bli tvungen att svälja vid mer frekventa julbesök. Vänskap kan stå pall för mycket men står tyvärr inte rycken för årligen återkommande utfall av migrän, magkatarr och alvedonmissbruk.

Som sagt, jag har inget emot toalettborstar i allmänhet men den här modellen ger mig rysningar. Jag har verkligen försökt tycka om dem. Jag har försökt intala mig att de är sinnesvidgande, kanske till och med själsöppnande, men det hjälper inte. Så jag har nu antagit en mer distanserad inställning. Jag försöker mota bort alla fasaväckande känslor och se det komiska i det hela. Jag försöker dessutom separera de psykedeliska toalettborstarna från min förnimmelse av julen. Julen är det jag har här hemma. Det jag stöter på hemma hos andra eller ute på stan har ingenting med julen att göra, utan är bara just vad det ser ut som - felvända toalettartiklar i lyxförpackning.

Kors i taket!

Titta vad jag stötte på i affären!

"Jaha, vad är det med det då?" tänker du nu. "Köttbullar, det är väl hur vanligt som helst, eller?"

Icke sa Nicke! För nu snackar jag inte om Konsum eller ICA, utan om *Esselunga.

Så nu har jag alltså tillgång till fem svenska varor utan att behöva uppsöka Ikea.

HURRA!

De här fyra fanns redan sedan tidigare.

En köttbullsmacka kan jag i alla fall få ihop, alltid något!

*italiensk dagligvarubutik

Varför ska det vara så svårt att göra det enkelt?

Att italienarna älskar att krångla till saker har jag nämnt förut. Att de, i och med denna förkärlek för krångligheter, kan anses vara byråkratins okrönta kungar, har jag säkert också nämnt. Men trots detta kan jag inte sluta att förundras.

Förra året hade jag ett himla besvär. På dagis ansåg nämligen förskollärarna att treåringarna var för små för att vara på dagis efter lunch. De hade därför beslutat om att föräldrarna skulle hämta sina barn så snart de ätit färdigt. Detta svårförståeliga beslut föranledde därför långa diskussioner varje gång jag, eller någon annan förälder, hade behov av att låta barnen vara kvar fram till fyra, då dagis stänger.

Idag när jag kommer till dagis informerar en av förskollärarna mig om att det, från och med i år, är strängeligen förbjudet att hämta barnen innan förskolan stänger. Detta gäller alla åldersgrupper. Om jag någon gång önskar hämta mitt barn på annan tid än den föreskrivna så finns instruktioner om hur detta ska ske på dagisets informationsblad. Hon räcker över en bunt papper. Jag ögnar snabbt igenom första sidan där det bland annat går att läsa följande:

"15.30 - 16.00 Hämtning av samtliga barn

Det är möjligt att be om att få lämna eller hämta barnet på förskolan på andra tider än ovanstående om, och endast om, det föreligger exceptionella skäl. Vid dessa tillfällen är det nödvändigt att ta kontakt med förskollärarna för sektionen som, efter att ha bedömt situationen, överlämnar ett formulär som föräldrarna ska fylla i och återbörda till förskolan."

Efter att ha läst ovanstående byråkratiska kullerbytta tittar jag förundrat på förskolläraren framför mig. Eftersom hon inte är svensk, och alltså inte har en aning om vad som faktiskt pågår på insidan av min tämligen perplexa nuna, tillägger hon följaktligen:

"Självklart kommer alla skriftliga förfrågningar, om tidigare hämtning eller lämning av barnet, att skickas vidare till rektorsexpeditionen för objektiv bedömning."

Seg böna söker ärtigt bordssällskap

Eftersom jag och klimparna bestämt oss för att rymma fältet, så kommer jag att återvända till Sverige. Inte idag, inte imorgon, men i början av september bär det av norrut igen, vi tänkte bara lida ett par veckor till först. Det måste vara martyren i mig som envist hänger sig kvar här i denna fuktdrypande skärseld. Vad väntar jag på? Martyrglorian, som tack för mitt oförskyllda lidande?

Eftersom ombyte förnöjer, så blir det vår vackra huvudstad som får besök den här gången. Det var ett tag sedan jag var i Stockholm utan vinterjacka, så det lär finnas en hel del att njuta av, både för mig och klimparna. De senaste gångerna jag varit i Sverige har jag tyvärr drabbats av magkatarr och inte riktigt varit i form, men den här gången har jag gett mig fanken på att ha det trevligt, så pass trevligt att jag tänkte att ni kanske skulle vilja vara med på ett hörn. Eller hörn och hörn, vad sägs om en helkväll ute? En middag på någon trevlig restaurang och sen, för de som har lust, lite bekymmerslöst skuttande och struttande på något av stans uteställen. Har ni lust?

Så, om ni bor i Stockholm med omnejd, eller om ni har lust att komma upp/ner bara för att vara med, kommentera!

Jag hade tänkt mig fredagen den 4:e eller lördagen den 5:e september. Skriv vilken dag som passar dig bäst och lämna gärna förslag på någon bra restaurang. När jag vet var, när och hur många vi blir så bokar jag.

Uppläxning

I Italien har man, som jag tidigare berättat, en sjuklig förkärlek för läxor. Inte nog med att man öser läxor över barnen under året, utan man förpestar även deras lov med läxor. Två dagars karnevallov - läxor. Sex dagars påsklov - läxor. Jullov - ett par ton läxor. Sommarlov - en hel bok med läxor, samt extrauppgifter vid sidan om. Jag vet inte riktigt hur de tänker, men det verkar som om de kör enligt modellen: Lär, så att du vet att du lever!
Boken här nedan är storklimpens* sommarläxbok. Den är på 96 sidor, och ska hänga som ett hotande svart åskmoln över hela sommarledigheten. Jag och storklimpen har bestämt att vi ska sprida ut det över hela sommarlovet. Och sen har vi fastställt vilka perioder som ska få vara helt läxfria.


I Italien har de flesta familjer semester i augusti, och eftersom föräldrarna inte har ork att ta itu med läxorna tidigare, så blir de oftast liggande till semestern. Det är lite tråkigt, för det som ska vara en skön och avslappnande period, ett lov att bara vara tillsammans på, blir ofta fyllt av onödiga bråk och irritationer. Jag vet inte hur många gånger jag har sett mammor, pappor och barn sitta under parasollen på stranden och kämpa. Oftast är föräldrarna så irriterade att det slår gnistor om dem, och barnen så gnälliga och trotsiga, att jag får magsår bara av att sitta bredvid.

Vi får alltså se hur det går i sommar, men än så länge verkar allt vara frid och fröjd. Till min stora lycka gillar storklimpen skolarbete och kan knappt hålla fingrarna ifrån boken. Jag hoppas verkligen att denna entusiasm håller i sig till det att boken är färdig, men vem vet, sommaren är lång.
Eftersom storklimpen är en hejare på att läsa, så slapp han i alla fall läsläxan. Skönt, för jag skulle vilja att han läser lite svenska böcker under sommaren. Och utan påtvingad läsläxa kommer det nog läsas en hel del, för finns det något storklimpen älskar, så är det böcker!

*Han är sex år och har gått ut första klass.

Den onda cirkeln är bruten

Efter att ha tillbringat tre förmiddagar i stadshuset, så kändes det skönt att vakna och veta att mardrömmen var över. Jag har den senaste veckan vaknat upp och haft en känsla av att genomleva samma dag igen, och igen, och igen. Ni som har sett filmen Groundhog Day (Måndag hela veckan) med Bill Murray, vet nog vad jag menar, och känslan är tyvärr allt annat än angenäm. Men idag slapp jag! Idag fick jag vakna av mig själv (hm, nu ljuger jag). Idag fick jag vakna till barnens prat i vardagsrummet. Idag fick jag dricka kaffet i lugn och ro (nu ljuger jag bara lite grann). Och för att göra saken ännu bättre, så blev det en improviserad 'Aperitivo' på torget med ett gäng kompisar innan lunch.
Dagen började med ett lätt regn och såg inte ut att vara speciellt lovande. Men vid lunch sprack det upp, så eftermiddagen tillbringade vi vid badpölen.
Nu sitter jag här och knattrar lite på datorn, medan jag väntar på att pizzabudet ska komma med en rykande Pizza alla gorgonzola. Ett glas vitt skulle inte vara helt fel, så det blir till att avsluta här och nu, så att jag hinner kolla vad kylen har att erbjuda.

Nabon håller måttet

Gissa vem som verkar ha parkerat bilen med hjälp av vinkelhake och linjal?

Det lönar sig tydligen att släppa fram Tant Kverulant!

Drillad springpojke

Igår när lillklimpen kom hem från dagis satte han sig på soffan och tänkte. Jag kunde riktigt se hur det rörde sig inne i huvudet på honom, och ju mer han tänkte, desto mer konfunderad såg han ut. Efter en lite stunds överläggningar med sig själv, och utan att ha lyckats lösa det han grunnade på, utbrister han:

- Mamma!
- Ja, älskling?
- Idag fick jag sitta i skamvrån på dagis!
- Jaså, varför fick du göra det?
- Jo, jag fick sitta där för att jag sprungit när vi var ute och lekte i trädgården.
- Sprungit? Hur menar du då?
- Jo, jag sprang när vi lekte, och det får man inte. Man ska gå när man leker i trädgården.
- Nämen, det där måste du ha missförstått!
- Nej, inte springa, bara gå...lugnt.
- Det är väl klart att du får springa, vad ska du annars göra av allt spring?

Lillklimpen sitter tyst och rycker uppgivet på axlarna.

- Ähm, jaha, men när vi är i parken får du springa hur mycket du vill!

Ett leende sprider sig på lillklimpens läppar.

Jag måste ha fått helt fel uppfostran när jag var liten, för när jag var ute och lekte på gården så sprang jag som en skottspole hit och dit. Mina fröknar på dagis brukade alltid säga att vi skulle ut och springa av oss lite. Men det måste ju ha varit helt fel, för det är tydligen förbjudet att springa när man leker!

Soaré

Idag är det årets sista skoldag för storklimpen, men ingen typisk svensk skolavslutning så långt ögat kan nå. Nej, halvnio till fem som vanligt, är det som gäller här, och betygen hängs upp till allmän beskådan på måndag. Det här frånvaron av avrundning känns lite konstigt tycker jag, men det är bara att ta seden dit man kommer.

Ikväll däremot så ska barnen spela teater på scenen i församlingshuset. Halvnio ska barnen vara där och klockan nio börjar det. Lite sent tyckte jag, när jag läste pappret från skolan häromveckan, men här är det ingen som blinkar. Jag försökte ta upp saken med ett par av mammorna i parken:

Jag: Har ni sett att föreställningen börjar klockan nio?
En mamma: Ja, det blir lite snårigt med tid, men vi får väl tidigarelägga middagen en aning.
Jag: Ähm, det var inte så jag menade, jag tycker att det är sent. Barnen är ju bara sex år, och dessutom brukar mina sova vid den tiden.
En annan mamma: Herregud, när äter ni egentligen!

Javisst ja, tänk att jag kunde glömma det! En äkta italiensk middag intas när en annan käkar nattmacka!

Värmebalja

Igår var jag för trött för att fixa med bilder, men här kommer de nu. Jag tänkte att det kunde vara kul att få se hur vår badpöl ser ut.

Tennisklubben är ett renoverat kloster och därför en väldigt charmig plats att vara på. Hade varit kul att få se ett par badmunkar lite då och då, men ingen av medlemmarna på klubben verkar ha känt sig manad att avlägga munklöfte.

Däremot har jag sett en och annan pösmunk ligga och vräka sig i solstolarna runt polen.

Den här lilla avdelade biten av pölen är en kombinerad barnbassäng och bubbelpool. Utmed den vänstra halvan går det en bänk och på väggarna sitter det munstycken som sprutar ut multum med bubblor. Denna lösning kan ju tyckas vara okej, speciellt när mammorna placerar sig där medan de har koll på ungarna. Helt suveränt! tänkte jag första gången jag såg den. Men sen upptäckte jag att den vänstra sidan oftast ockuperas av tantmaffian. Eller ännu värre, av snattrorna, det vill säga ett gäng yngre, och äldre, kvinnor som vet allt om allt och alla, och som med ett överlägset flin blöter och stöter dessa skvallerhistorier i det oändliga. Kärringposten verkar ha personalmöte i bubbelpoolen varje eftermiddag, och då är det oftast inte så kul att vara barn. Snattrorna tolererar nämligen varken vattenskvätt eller högljudda ungar. SUCK!

...men ingen har skor

En sån här, det vill säga en typisk gurka, har jag aldrig sett i Italien förut. Här brukar nämligen gurkorna se ut som en korsning mellan en squash och en inläggningsgurka. Med andra ord, en lite kortare och knubbigare variant än vår. Gurkan på bilden är emellertid inköpt av mig igår, och jag tycker det ska bli otroligt spännande att se huruvida den smakar som en svensk gurka, eller inte. Men, med tanke på att den innehåller mestadels vatten, och vattnet i Italien inte är speciellt gott, så förväntar jag mig inte mycket av denna långa gröna Cucurbitaceae.

Spänningen är olidlig!

Rabiat

Nu är jag så arg att jag har svårt att andas! Idag fick barnen äta mellanmål, det låter ju bra, eller hur? Men de hade varit alldeles för stygga för att få ha gymnastik. Är inte det ett skolämne? De har gjort så tidigare, och då var jag arg, men nu, nu är jag riktigt FÖRBANNAD!!!!!!! Dessutom fick min storklimp en anmärkning i sin dagbok för att han skrattat åt en pojke som lekte pajas under lektionen. Det lustiga är att pajasen själv slapp anmärkning. Osar det inte katt, så säg!
De har alltid sagt att storklimpen är en mönsterelev, att allt är hur bra som helst, att han förstår på en gång när han blir tillsagd...bra, bra, bra...inget att klaga på....allt är fina fisken!
Nu har han fått två anmärkningar på två veckor! Den förra, fick han dagen efter att jag klagat per telefon angående de indragna mellanmålen. Visst luktar det bränt horn? Eller kan det vara en begravd hund?
Förutom en anmärkning fick han dessutom bakläxa. Han ska skriva tjugo gånger:

Jag måste vara uppmärksam och lyssna på lektionerna.

Sen hade han fått veta att om det hände igen, så skulle han få samma bakläxa, men snäppet värre. För då skulle han bli tvungen att skriva samma mening femtio gånger.

VAD ÄR DET HÄR FÖR JÄVLA METODER!!!

Det är ju inte revolterande tonåringar vi pratar om, det är sexåringar!!!!

Jag hittar inte ord för min ilska, och jag känner mig gråtfärdig. Jag fattar inte hur jag ska stå ut med att se honom gå in genom skolporten i morgon, och inte några andra dagar heller för den delen. Det känns helt fel att tvinga dit honom igen, som om jag är elak på något sätt. Som om jag är en dålig mamma när jag tvingar honom till något jag själv anser vara helt fel.

Jag längtar hem!!!!

Naturaliserad?

Hur italiensk har jag inte blivit, som går omkring i svarta långbyxor, strumpor och gympadojor när det är 30 grader varmt? Till mitt försvar kan jag bara säga att jag har faktiskt t-shirt på mig, och jag har faktiskt bott här i femton år. Men ändå!!!

Rekreation

Lång helg, mycket sol, många intryck. Just nu har tydligen hjärnkontoret tagit söndag, så det är bara att acceptera att det inte blir längre än så här. Jag får helt enkelt skriva något i morgon istället.

Eldhärjad

Kom just på att det är Valborgsmässoafton idag, det har jag inte firat sedan jag var arton. Det är konstigt egentligen det här med barndomens traditioner, de sitter i även fast man inte längre firar dem. Jag har inte firat Valborg på nitton år, men känner ändå lite speciellt för den här dagen.
Undrar vad grannarna skulle säga om jag tände en eld ute på gården? De där utlänningarna har så mycket konstigheter för sig! Jag antar att det inte skulle vara speciellt uppskattat, och risken finns att de skulle tycka att jag var spritt språngande galen. Det skulle säkert anses ungefär lika normalt som att odla potatis på balkongen.
Men, men, jag är och förblir ett med mina rötter, och de svenska traditionerna tillhör mig och min kultur.

Föresten, hur ser majblommorna ut i år?

Gastronomisk begärelse

Jag fortsätter att fundera på vad det är man saknar när man bor utomlands. Vad är det man stoppar ner i sin väska när man åker tillbaka hem efter ett Sverigebesök? Vad är det man ber familjemedlemmar och vänner att ta med sig när de kommer på besök? Självklart tar man med sig en massa böcker, filmer, musik och kläder, men vad är det man stoppar ner förutom det. Jo, man stoppar ner mat! Svensk mat, eller för att uttrycka det bättre, svenska livsförnödenheter. Det vill säga livsmedel som är oundgängligen nödvändiga för det dagliga livet som just svensk. Som tur är säljer ju vår svenska möbeljätte en hel del matvaror. Deras utbud lyckas kanske inte tillgodose mat- och godistarmens alla behov, men de gör det garanterat lättare att hålla begäret stången.
Nu kan jag ju inte låta bli att tänka på filmen Sällskapsresan, och resväskor fulla med hårt bröd och kaviar, för lite så är det faktiskt. Kanske inte när man åker på charterresa, men däremot när man bor utomlands under en längre tid.
Vad är det för matvaror man saknar? Jag brukar be om leverpastej, inlagd gurka, smågodis (speciellt saltlakrits), Skotte från Marabou, Polarbröds runda rågkakor, kardemumma, teriyakisås (ursvenskt!) och pärlsocker. Ibland ber jag om andra saker som till exempel pepparrot, körvel, chokladpuddingpulver, Ohojsås och bakpulver. Det beror lite på vad jag fortfarande har hemma, eller vad jag är sugen på just då.
Vad ber ni om i mat/godisväg? Och ni som inte bor utomlands, vad tror ni att ni skulle sakna allra mest om ni flyttade från Sverige?

Fru Grötmyndig...

eller Fru Besserwisser, Fru Nedlåtande, Fru Perfektion och Fru Arrogant - kärt barn har många namn

I Italien verkar det vara lag på att man inte går utanför dörren utan att vara skinande ren och lagom manglad. Så det har sina randiga skäl och rutiga orsaker att mitt skrynkliga leverne retar gallfeber på en del italienska matronor. Och på deras lite modernare, men ändock välstrukna döttrar med för den delen. Det spelar tydligen ingen roll vilken generation man tillhör, hel och ren är inte nog, utan pressveck på strumpor och kalsonger är det som gäller. Klarar man inte av att hålla måtten på egen hand, så ser man helt enkelt till att betala någon som kan utföra jobbet, kosta vad det kosta vill! Själv anser jag att det finns roligare saker att slänga ut pengarna på, så hel och ren duger gott åt mig.

En dag. Kan ha varit igår, kan ha varit i förra veckan:

Jag flyger in på dagis. Stressen trycker på som en blåsbälg i nacken, lillklimpen kramar krampaktigt tag i min ena häl, och hänger kvar så gott det går. I dörren står Fru Besserwisser med sin son och skrattar överlägset:

- Hahahaha! Lite bråttom idag verkar det som!
- VA!
- Å herregud vilken skrynklig liten en du fick med dig idag! Fru Nedlåtande slår händerna om ansiktet och vrider huvudet än hit, än dit i en riktigt yvig vojne vojne-rörelse. Sen ändrar hon plötsligt rösten till något som låter som het, rinnande sirap och vänder sig till lillklimpen: Hann inte lilla mamma stryka dina små byssor igår kväll?

En liten irriterad gnista tändes i mitt redan stressbrända huvud, blåsbälgen i nacken lade in en sista stöt och huvudet förvandlades snabbt till ett flammande eldhav.

- Jo, mamma hann, men hon tycker det är viktigare att vara med barnen på kvällarna, har du hört talas om kvalitets tid? sa jag beskt och blängde mordgirigt på Fru Perfektion.

Då fick Fru Arrogant mjöl i mun, och bara gapade. Hennes välstrukna lekamen vacklade till en aning, och hon såg sig nervöst omkring. Sedan var ögonblicket över och hon började blaja på om oväsentligheter och en massa ointressant skvaller. Jag slog dövörat till och lät henne hållas. Från och med nu kallar jag henne Fru Vakkum, för jag känner ingen annan människa, som så påtagligt saknar konkret innehåll som hon.