Eldhärjad

Kom just på att det är Valborgsmässoafton idag, det har jag inte firat sedan jag var arton. Det är konstigt egentligen det här med barndomens traditioner, de sitter i även fast man inte längre firar dem. Jag har inte firat Valborg på nitton år, men känner ändå lite speciellt för den här dagen.
Undrar vad grannarna skulle säga om jag tände en eld ute på gården? De där utlänningarna har så mycket konstigheter för sig! Jag antar att det inte skulle vara speciellt uppskattat, och risken finns att de skulle tycka att jag var spritt språngande galen. Det skulle säkert anses ungefär lika normalt som att odla potatis på balkongen.
Men, men, jag är och förblir ett med mina rötter, och de svenska traditionerna tillhör mig och min kultur.

Föresten, hur ser majblommorna ut i år?

Haverikomissionen har varit här

Datateknikern har varit härså nu är datorn ikopplad och borde fungera som den ska. Jag blev lite sur när han inte installerade något av det som fanns med när jag köpte den. Det kan du göra själv, du har skivorna! sa han och och gick. Sedan dess har datorn ställt sig fem gånger och jag har varit tvungen att ringa både datasupporten och bredbandsbolaget.
Ska verkligen en helt ny dator ställa sig fem gånger på raken så att jag blir tvungen att stänga av den med knappen?! Jag blir galen!!!

I upplösningstillstånd

Ännu ett datageni har tittat på datorn, ännu ett datageni har skakat sorgset på huvudet. Inget att göra tjejen! sa han vänligt. Men du kommer ju få nya hårddiskar på garantin, bra va?
Jag hade nog hellre betalat för hårddiskarna och fått tillbaka alla bilder och texter på garantin, men det valalternativet finns tyvärr inte med. Att säga att jag sliter mitt hår, spyr galla över datorer och förbannar min egen dumdristighet, vore inte nog för att beskriva mitt nuvarande tillstånd. Hur kan man vara så urbota dum att man inte gör backup?! Okej, jag är inte det enda dumhuvudet här i världen, de flesta slarvar med säkerhetskopierna, men vad ger det mig? Inte blir jag ett dugg gladare för det, snarare tvärtom.

Igår var jag i alla fall och tittade på datorer med lillklimpen. Vi hittade en Acer slim med bra bild/videokort som skulle kunna passa, men den är bara nedsatt till och med i morgon, så nu brinner det i knutarna, åtminstone om jag vill komma över den billigt. Teknikern i affären sa att slimen var bäst för mina ändamål, teknikern jag pratat med i dagarna sa att en annan var bättre, men den är så grymt stor. Ska ungarna ha en egen dator så vill jag ju att den ska ta så lite plats som möjligt, att den ska rymmas på ett vanligt litet skrivbord.
Just nu känns beslutsfattande väldigt tungt, eftersom jag känner mig arg, stressad, förvirrad och ledsen. Och beslutet hänger på mig, för sambon hajar noll och ingenting när det gäller datorer, han tycker det är besvärligt nog att behöva trycka på startknappen.

Imorgon kommer i alla fall datateknikerna hit med nya hårddiskar till min dator, men de gör inget mer än installerar grundprogrammen som fanns med när jag köpte den. Sedan måste jag sätta mig ner och klicka runt i ett par dagar tills allt är igång igen. Jag blir dessutom tvungen att återinstallera alla andra program som jag lagt dit, och där ingår bland annat internet. Jag hoppas att jag hittar alla lösenord och inloggningskoder, eftersom jag blir tvungen att registrera alla program igen

GRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!

Haverirapport

Eftersom jag inte skriver på min egen dator, så kan jag tyvärr inte hålla på och läsa era bloggar och kommentera. Jag får ta igen det senare.
För er som kan lite om datorer kan jag säga att jag har två 500 GB diskar som tyvärr inte fungerar fristående, utan är programmerade att fungera i något de kallar Raid. Huvuddisken har gått åt fanders, och den andra har förvandlats till något som liknar en korsning mellan hieroglyfer och runor, det vill säga helt oläsbar. Jag lät datorkillen titta på min gamla dator också, men den är också helt död. Där var det en helt annan typ av problem. Videokortet har gått, och eftersom den datorn var specialkomponerad, så är videokortet ett med resten, och går inte att byta. Släng hela skiten, sa killen och log. Det gjorde inte jag.

UPPMANING TILL ALLA BLOGGARE:

GÖR BACKUP OMGÅENDE!

Nu ska jag hämta lillklimpen, och sedan ska vi åka och titta på datorer. Jag tycker nämligen att det vore på sin plats att ha två. En som är min, och en som är resten av familjens. Om inte annat så kommer jag ju alltid att ha en att luta mig tillbaka på, när min egen går spikrakt åt helvete.

Min döende dandy

Idag har jag gråtit både på längden och på tvären, men tyvärr blir inte situationen bättre för det. Kretskorten på min dators båda hårddiskar har nämligen gått åt pipan, och jag har inte gjort backup på enda bild eller text sedan november. Alla mina texter är puts väck! Och vet ni hur många bilder det blir på ett halvår?
Jag lyckades få iväg datorn till datordoktorn, men hans utlåtande löd: DÖD! INGET GÅR ATT RÄDDA! Jag har mått psykiskt och fysiskt dåligt hela dagen, och inte hjälper det att Dell lovat mig nya hårddiskar inom snar framtid.
Jag hatar datorer!

Gastronomisk begärelse

Jag fortsätter att fundera på vad det är man saknar när man bor utomlands. Vad är det man stoppar ner i sin väska när man åker tillbaka hem efter ett Sverigebesök? Vad är det man ber familjemedlemmar och vänner att ta med sig när de kommer på besök? Självklart tar man med sig en massa böcker, filmer, musik och kläder, men vad är det man stoppar ner förutom det. Jo, man stoppar ner mat! Svensk mat, eller för att uttrycka det bättre, svenska livsförnödenheter. Det vill säga livsmedel som är oundgängligen nödvändiga för det dagliga livet som just svensk. Som tur är säljer ju vår svenska möbeljätte en hel del matvaror. Deras utbud lyckas kanske inte tillgodose mat- och godistarmens alla behov, men de gör det garanterat lättare att hålla begäret stången.
Nu kan jag ju inte låta bli att tänka på filmen Sällskapsresan, och resväskor fulla med hårt bröd och kaviar, för lite så är det faktiskt. Kanske inte när man åker på charterresa, men däremot när man bor utomlands under en längre tid.
Vad är det för matvaror man saknar? Jag brukar be om leverpastej, inlagd gurka, smågodis (speciellt saltlakrits), Skotte från Marabou, Polarbröds runda rågkakor, kardemumma, teriyakisås (ursvenskt!) och pärlsocker. Ibland ber jag om andra saker som till exempel pepparrot, körvel, chokladpuddingpulver, Ohojsås och bakpulver. Det beror lite på vad jag fortfarande har hemma, eller vad jag är sugen på just då.
Vad ber ni om i mat/godisväg? Och ni som inte bor utomlands, vad tror ni att ni skulle sakna allra mest om ni flyttade från Sverige?

Fru Grötmyndig...

eller Fru Besserwisser, Fru Nedlåtande, Fru Perfektion och Fru Arrogant - kärt barn har många namn

I Italien verkar det vara lag på att man inte går utanför dörren utan att vara skinande ren och lagom manglad. Så det har sina randiga skäl och rutiga orsaker att mitt skrynkliga leverne retar gallfeber på en del italienska matronor. Och på deras lite modernare, men ändock välstrukna döttrar med för den delen. Det spelar tydligen ingen roll vilken generation man tillhör, hel och ren är inte nog, utan pressveck på strumpor och kalsonger är det som gäller. Klarar man inte av att hålla måtten på egen hand, så ser man helt enkelt till att betala någon som kan utföra jobbet, kosta vad det kosta vill! Själv anser jag att det finns roligare saker att slänga ut pengarna på, så hel och ren duger gott åt mig.

En dag. Kan ha varit igår, kan ha varit i förra veckan:

Jag flyger in på dagis. Stressen trycker på som en blåsbälg i nacken, lillklimpen kramar krampaktigt tag i min ena häl, och hänger kvar så gott det går. I dörren står Fru Besserwisser med sin son och skrattar överlägset:

- Hahahaha! Lite bråttom idag verkar det som!
- VA!
- Å herregud vilken skrynklig liten en du fick med dig idag! Fru Nedlåtande slår händerna om ansiktet och vrider huvudet än hit, än dit i en riktigt yvig vojne vojne-rörelse. Sen ändrar hon plötsligt rösten till något som låter som het, rinnande sirap och vänder sig till lillklimpen: Hann inte lilla mamma stryka dina små byssor igår kväll?

En liten irriterad gnista tändes i mitt redan stressbrända huvud, blåsbälgen i nacken lade in en sista stöt och huvudet förvandlades snabbt till ett flammande eldhav.

- Jo, mamma hann, men hon tycker det är viktigare att vara med barnen på kvällarna, har du hört talas om kvalitets tid? sa jag beskt och blängde mordgirigt på Fru Perfektion.

Då fick Fru Arrogant mjöl i mun, och bara gapade. Hennes välstrukna lekamen vacklade till en aning, och hon såg sig nervöst omkring. Sedan var ögonblicket över och hon började blaja på om oväsentligheter och en massa ointressant skvaller. Jag slog dövörat till och lät henne hållas. Från och med nu kallar jag henne Fru Vakkum, för jag känner ingen annan människa, som så påtagligt saknar konkret innehåll som hon.

Doftrikedom

Jag har funderat lite på vad det är man saknar när man bor utomlands, och kommit fram till att är det något jag saknar väldigt mycket, så är det svenska dofter. Jag har enda sedan jag var barn varit väldigt känslig för dofter, lukter och odörer, och de flesta av mina minnen är faktiskt ackompanjerade av en viss doft/stank. Det finns många dofter som man inte tänker så mycket på när man bor mitt i dem. De hör liksom till, de bara finns, och är egentligen inget man stannar upp och funderar över.

Doften av mamma: Det finns ingen som luktar så gott och tryggt som mamma, och det är nog den doft jag saknar allra mest. Jag kan sakna hennes fotsteg också. Jag minns när jag var liten och hörde steg i trapphuset. Var det mamma som kom, så visste jag det på direkten. De stegen känner jag allt igen!

Morfars rakvatten: Doften av morfar är också en trygg doft. Den får mig att minnas hur vi dansade runt tillsammans i hans vardagsrum. Varv efter varv. Jag hade fötterna ovanpå hans stora toffelklädda fötter, och sen dansade vi, länge. Han lärde mig både det ena och det andra i dansväg, jag var säkert över tjugo de sista gångerna vi skuttade runt tillsammans. De där danserna kom alltid väl till pass på sommaren, då följde jag med morfar på logdans i grannens lada. Så mysigt, så härligt! Så oerhört oitalienskt!

Doften av nyslaget hö: Finns det något godare? Så friskt och så somrigt! På näthinnan dyker det fram minnen av nervkittlande hopp från höskullen, och gungiga åkturer högst upp på hölasset. Tänk om man kunde få bli barn igen, om så bara för en liten stund!

Oset från nystekt strömming: Med fluffigt potatismos och lingon. Så himla svenskt, och så väldigt, väldigt gott!

Lukten av tång: Kalla bad och blåsiga promenader längs Österlens milslånga stränder.

Doften av snö: Guuuud vad jag saknar doften av snö! Italienarna tittar konstigt på mig när jag pratar om denna ljuvliga doft. Vad luktar det? frågar de och ser skeptiska ut. Det är ju bara fruset vatten! Ack, så fel de har! Finns det något härligare än att komma ut en tidig morgon i början av vintern och känna doften av snö? För den finns ju oftast där redan innan snön fallit, som ett varsel om att den är på väg.

Doften av Hägg och Syren: Inte speciellt bra för min allergiska näsa, men vad är försommaren utan den? Doften av Hägg och Syren betyder oändliga sångövningar med skolkören, besök på Gröna Lund, friluftsdag och klassfester. Doften av Hägg och Syren betyder slutet på ett liv, och början på ett annat.

Doften av nybakad Vört: Den här doften förknippar jag med den fräna doften från mammas sillinläggningar, skinkgriljering och granris. Jag kan riktigt se min barndoms jular framför mig. Det ringer på dörren, utanför står morfar i bomullsskägg och röd luva. Bakom sig har han en röd träkälke fylld med paket, och sen börjar han att prata. Han bryter på närkingska. Det gör nämligen tomten! Inte morfar, bara tomten. Han pratar om hur besvärlig resa han har haft, att föret varit si, eller så. Att han nu behöver vila en stund, och att han gärna vill bli av med alla tunga paket som han har varit tvungen att släpa på hela vägen hit upp till storstan.

Doften av svenskt tvättmedel: Luktar hemma. Luktar somriga lakan som fladdrar i vinden.

Renskurad trappuppgång: Skurmedel luktar aldrig likadant här som hemma i Sverige. Det gör att jag ibland kan sakna doften av renskurad trappuppgång. Jag antar att de använde vanlig grönsåpa i vår trapp där hemma. Det blir en alldeles speciell doft när man skurar med det, det luktar rent.

Stanken från en burk surströmming: Den saknar jag egentligen inte alls, men den sluter sig garanterat till gruppen oförglömliga odörer. Jag kan inte låta bli att minnas hur det luktade när alla grannarna gått ihop och fixat surströmmingsskiva på gården. De vuxna åt och vi barn lekte i gräset till långt in på småtimmarna. Det var nog då jag fick min första rynka, eftersom jag gick och frynte på näsan i en hel dag.

Det finns tusentals med dofter och lukter jag saknar, och alla bär de med sig ett alldeles eget minne från barndomen. Listan skulle kunna bli oändlig, men jag tycker nog att det får räcka för idag. Har ni några dofter ni saknar? Eller har ni någon doft som är förknippad med ett alldeles speciellt minne?

Tänk om jag kunde få alla dessa dofter på flaska, vad härligt det skulle vara!

Plopp! Nyslaget hö. Jag sitter högst uppe på berget av hö och vinkar till morfar.
Plopp! Snö. Jag drar ner den kalla luften i lungorna. Sedan låter jag den varma luften puffa ut genom munnen som röken från en gammal ångvissla.
Plopp! Tång. Jag sitter på stranden och klämmer sönder tångblåsor plopp, plopp, plopp!

Är det någon som har en flaska till övers, så tar jag gärna emot den!

Årbräckt

Idag stod jag och en annan mamma och pratade om resor. Helt plötsligt säger jag:

- Där var jag för ett kvarts sekel sen.

Vi fortsatte att prata, och efter ett tag utbrister jag:

- Där har jag varit, det var verkligen en upplevelse!
- När var du där? frågade den andra mamman intresserat.
- Hm..för ungefär 32 år sedan! svarar jag och känner mig gammal som gatan.
- Oh, jaha, då var inte jag född än! säger hon och ler medkännande.

Herregud, jag som minns när jag inte ens fyllt ett kvarts sekel som om det var igår! Och för trettiotvå år sedan?!! Tänk att kunna minnas vad man gjorde då! Jag har bestämt mig för att inte fylla några mer år! Åtminstone inte i år! Jag trivs så bra med att vara just så gammal som jag är, inte för ung, inte för gammal, utan bara för lagom!

Fast egentligen gillar jag att bli äldre, jag måste ju ha något att skylla mina tillfälliga minnesförluster på. Och virriga tanter har väl alla hört talas om!

Tävlingssugen?

I förra veckan utlovade jag en liten bloggtävling med anledning av det astronomiska antalet besökare, femtusen, som jag har haft här inne. Så nu är det dax!

I potten ligger lite skönhetsattiraljer: Duschkräm med doft av sandelträ, skrubbmask med rosa mosqueta- och nyponolja, samt en hudkräm med doft av iris.

Så här ska du göra för att få vara med:
1. Lämna en kommentar. Gärna lite längre än 'Jag vill också vara med'. Gåtor går bra och det gör semestertips och roliga historier också! Äh! Skriv vad ni vill, bara ni är med, okej?

2. Kopiera bilden och länka till tävlingen från din blogg.

3. Om du inte har någon blogg, mailar du och tipsar 3 vänner om tävlingen. Glöm inte att lämna din mail i kommentaren!

Vinnarna kommer att dras genom vanlig lottdragning.
Tävlingen pågår till den 14 maj!

LYCKA TILL!

Uppdatering

Postman, postman don't be late,
this young lady just can't wait!

Skrev ni också så på era brev när ni var yngre?

Att locka med gamla frimärkssamlingar verkar inte funka. Och jag som trodde att frimärken var en raritet nuförtiden! Borde inte brevbärare vara fascinerade av sånt, eller är det för jobbrelaterat?
För att vara riktigt ärlig, måste jag tyvärr medge att jag satt på toaletten när brevbäraren ringde på. Ibland måste man helt enkelt prioritera. Men, men ingen skada skedd för sambon var såååå gullig och rar när han kom hem. Läser han min blogg? Kan han egentligen mer svenska än han vill påskina?

Väderspänd

Jäkla väder! Först var det sommarvärme och vi fullkomligt flöt bort. Sen blev det regnigt och riktigt ruskigt. Termometern drog mungiporna rakt nedåt, och täckjackor och filtar åkte fram ur garderoben igen. Veckan efter var och det återigen varmt, en sån där riktigt svettig värme som gör att alla fördämningar brister och man kan börja odla vattenkrasse i armhålan. Jag minns inte riktigt hur många dagar det höll i sig, men inte var det mer än i en vecka i alla fall. Sen vände det igen, och vi förärades med ett riktigt pissväder. Vattnet strömmade ner från himlen hinkvis, och att tala om vatten i knäna och vågor i håret, skulle helt klart vara en bagatellisering.
Och så kommer vi äntligen fram till igår, skinande sol från klarblå himmel. För att inte tala om i morse, en lika skinande sol, från en lika klarblå himmel. Och så går klockan och blir tre, då blåser tvätten ner från balkongen. Och så blir hon fyra, då går ett träd framför grannhuset av på mitten. Och så blir hon fem i fem, och det är dags att gå ut, tror ni då inte att det ska jäklas riktigt ordentligt och det börjar hagla. Stora läskiga hagel, cirka en centimeter i diameter, som hårt slår mig i ansiktet när jag ska hämta storklimpen i skolan.
Jag tror jag blir tokig! Det går liksom aldrig att slappna av, för det som på morgonen går upp som en sol, kan senare helt oförhappandes falla över en som en stor blöt pannkaka.

Romantik med förhinder

Igår kväll tittade jag på en härligt romantisk film, vilken helt oförväntat satte min alltigenom orealistiska och svärmiska hjärnhalva i gungning. När jag sedan för en liten stund sen tittade in hos utlandsmamman, och såg att hon hade hantverkare i huset, så fullständigt exploderade mitt trånsjuka sinne. Sambon är tyvärr inte nåbar just nu, men brevbäraren borde ju dyka upp när som helst. Vet bara inte hur jag ska få honom att komma hit upp till tredje våningen, för jag hinner nog inte flytta upp brevlådorna innan han kommer. Hade han varit hantverkare så hade det ju inte varit några problem. Jag kanske får ringa elektrikern istället, han är riktigt söt. Och det skulle ju vara lite mindre krävande också, eftersom han inte kommer varje dag, utan bara när jag ringer. Fast om jag tänker efter riktigt ordentligt så är gillar jag nog brevbäraren bättre. Och lite hantverkare är han väl, han hanterar ju post hela dagarna. Jag får se till att hitta på något som kan tänkas ingå i hans arbetsuppgifter. Jag kanske kan be honom att komma upp och justera brevhögen i hallen. Eller varför inte sekretären i sovrummet? Jag har tyvärr inga etsningar att locka med, möjligen att jag kan hitta någon gammal frimärkssamling i källaren, men vem tittar på sånt nuförtiden?

Groda?

Läggdags. Jag till lillklimpen:

- Oj, vad du är snuvig, ska du ha en snyting?

Ibland blir det bara så fel!

Springa i luften

Solen skiner och jag ska ut på grönbete i parken ett par timmar, det känns verkligen härligt. Det har varit alldeles för lite sol, och alldeles för mycket feber och snor den senaste veckan. Men nu ska jag njuta!

Presstopp

Visste ni att jag har läkarintyg på att jag absolut inte får stryka? Inte? Inte så konstigt kanske, det är ju inte direkt det första jag manglar ut när jag berättar om mig själv. Men så är det i alla fall, mitt liv är strykfritt! Jag lider nämligen av dålig blodcirkulation i benen, och strykning lär tydligen vara något bland det värsta man kan göra när man lider av det. Nu är det ju inte speciellt kul att ha dålig blodcirkulation, för det gör både ont och ser fult ut, men det är ju de enda benpar jag har, så det är bara att hålla tillgodo. Men inget ont som inte har något gott med sig, eller hur!

Under inga omständigheter, sa doktorn strängt, lade pannan i djupa pressveck, och tittade menande på sambon.

Visst är det bra, jag slipper helt enkelt vara familjens pressansvarig, och det på livstid! Nu har jag ju aldrig varit den som stått och strukit en massa skjortor dagarna i ända. Varför skulle jag göra det? De är ju inte mina! Men ändå, att ha papper på det är ju inte helt fel, det är lika bra att helgardera sig på en gång! Det är skönt att veta att jag har mitt på det torra även i framtiden. Skulle sambon, klimparna (när de blivit klunsar), eller någon annan släkting anse att det är mitt bord att stryka familjens tvätt, så kan jag försvara mig. Jag är helt enkelt inte stryktålig!

Nu har jag haft strykförbud i sex år, och under den tiden har jag säkert inte strukit mer än ett par plagg om året. Och färre lär det väl bli, eftersom det med åren knappast kommer att bli bättre, utan snarare sämre. Jag är ju förståss inte helt lycklig över att ha stiltje i ven- och artärsystemet, men när det kommer till strykning, är jag inte den som klagar!

Familjealbum

Tänkte att det var dax att visa lite bilder på familjen.

Här kan ni se hur familjen ser ut idag, tisdag.

Det betyder inte att familjen kommer att se ut så här imorgon, eller i nästa vecka.

Allt beror lite på hur konstnären känner sig.

Om ni inte tycker att vi syns ordentligt, så blir vi genast lite större om ni klickar på oss.

Tänk om man kunde göra det ibland....klicka lite på sig, och vips så blev man lite större.

Eller varför inte lite mindre?

Det beror ju liksom lite på sammanhanget, eller hur!

Skottland - Italien - Sverige

Jag måste bara få tacka Emmama för denna:

"Segsliten i Norra Italien som skriver fyndigt och rakt på! :) Bara namnet på hennes blogg, permanent formsvacka, är ju jätteroligt! Kram!"

Kan man få ett bättre omdöme än så?

Tackar, tackar!

Jag skickar den vidare till:

Nipe: mamma och självironisk. Är det något jag gillar starkt, så är det just självironi. Hon får den här utmärkelsen som tack för det här inlägget. Jag vet inte riktigt varför, men jag skrattade så att jag tjöt när jag läste det.

Lägesrapport

Post: Ingen post så långt ögat kan nå, så jag drar helt enkelt den slutsatsen att post inte kommer på måndagar i det här landet, eller åtminstone inte i den här stan. Inte ens om man har en ung och snygg brevbärare och håller espressobryggaren varm hela dagen. Man kan ju aldrig veta om man får oväntat besök!

Elektricitet: Brödrost, tv och dator samtidigt är för mycket för mitt elnät. Jag gick ner i källaren och kollade elmätaren. Och kan ni tänka er så rart! Där satt den så snällt på väggen och blinkade fram följande meddelande: Tillfälligt avstängd på grund av att 35 % av den totala kapaciteten används simultant. Vilken tur att elmätaren är så effektiv att den kan tala om det för mig! Synd bara att elen var borta i tjugo minuter just när jag hade tänkt laga lunch. Alltså, om jag inte kan använda mer än 34,99 % av kapaciteten åt gången, vad ska jag då med de resterande 65,01 procenten till?

Spel: Jag har varit gulliga mamman och spelat spel med lillklimpen hela dagen. Säger någon ALGA, så hoppar jag från balkongen!

Tandmusen: Storklimpen håller på att tappa en tand till! Jag börjar undra om jag har råd med det här, hur många tänder har en sån där liten egentligen? Lillklimpen blev lycklig av nyheten och försvann in i barnkammaren. Klirr, klirr, något klirrade och rullade runt på golvet i barnens rum. Jag springer dit och hittar lillklimpen på golvet plockandes med alla sina pengar. Vad gör du? frågade jag. Jag tar fram alla mina pengar, svarade lillklimpen glatt. Jag vill också göra som du och lägga pengar under storklimpens kudde!

Summan av kardemumman: Jag har överlåtit allt som har med pengar och utbetalningar att göra åt lillklimpen. Espressobryggaren har torkat ihop totalt. Och jag har gnidit pinnar på balkongen för försöka få till en eld, där jag kan rosta mitt bröd. Förresten, visste ni att Algas spel brinner väldigt bra?

Förankrade

Idag ligger lillklimpen för ankar, och min kropp gör vad den kan för att sumpa draggen och följa hans exempel. Redan efter kalaset i lördags började lillklimpen visa tecken på indisposition. Han satt i soffan och hängde med huvudet som en vissen tulpan. Först trodde jag att det bara var följderna av en händelserik dag, eller möjligen sviterna efter en kraftig överdosering av sötsaker, men tyvärr var det värre än så. Strax efter läggdax kom en kraftig hostattack och feberfrossa, och enda chansen att lugna hostan var att sitta med honom i famnen. När vi satt där i soffan och vyssjade fram och tillbaka, tittade lillklimpen på mig med glansiga ögon och sa grumligt: Mamma du är så fin! Mamma du är så fin! Jag blev alldeles tårögd. Där låg min lilla feberyrande pojke i min famn och tittade på mig med ögon så fulla av kärlek att det gjorde ont i hjärtat på mig. Gud vad de är goa de där små klimparna! Och herregud vad ont det gör i mig varje gång de är sjuka och mår dåligt! Jag känner mig lika maktlös varenda gång. Efter en stund lyckades han somna om, och efter ytterligare någon timme kunde jag bära honom tillbaka till sängen igen. Då hade febern gått ner lite och hostan lagt sig. Natten som följde blev ett maratonlopp med medicineringar och lugnande av gråtande barn. Storklimpen hade fått örsprång i båda öronen, och var så täppt att han knappt kunde ligga ner och sova. Detta avhjälptes dock med ett par liter örondroppar och nässpray. Lillklimpen hade tyvärr frossa igen under natten, och fick därför sova mellan mig och sambon i stora sängen, han var så varm att jag höll på att rinna bort bredvid honom.
Igår gick därför dagen i trötthetens tecken, och idag ser det inte ut att bli mycket bättre. Det verkar helt enkelt som om det här med att fylla fyra var lite mer än vad lillklimpens kropp orkade med. Det var definitivt mer än vad min kropp orkade med, så nu får det bli total avslappning ett par dagar. Åtminstone fram till lördag, för då är det lekdag ute i parken med säckhoppning, ägg på sked och dragkamp, och det vill inte ens jag missa.