Hög surhetsgrad

Igår blev jag riktigt sur.

Min svärmor var här i en halvtimme. Inte så länge kanske, men under den korta tiden lyckades hon - med skorna på - knata runt i varenda rum. Hela min kropp skrek när jag såg henne gå från rum till rum. Värst var det nog när hon ställde sig på barnens lekmatta, då stack det ilsket i varenda nervtråd. Jag kände mig våldtagen; det här är mitt hem, med mina regler, och hon VET att jag inte tycker om att man går in med skor. Efter arton år tillsammans med hennes son, varav vi har haft ett eget hem i femton, vet hon vad som gäller. I vanliga fall brukar jag säga till, men igår gjorde jag inte det. Det kändes förargligt att vara så petig när hon hade varit så snäll; hon hade nämligen åkt buss genom hela stan för att hämta hem storklimpen från skolan.
Jag kunde inte hämta honom själv eftersom lillklimpen hade feber, över fyrtio grader t.o.m, så det var ju inte att tänka på. Och sambon, han var naturligtvis i andra ändan av Italien, och kunde inte hämta han heller.
Men det spelar egentligen ingen roll. För hur snäll och hjälpsam hon än varit så tycker jag att hon ska respektera mig; och gör hon det, så går hon inte in med skor när hon kommer hem till mig, inte ens om hon är här i fem minuter.

Det hela slutade med att jag, så fort hon gått ut genom dörren, skurade hela lägenheten. Det kan kanske låta som en överdriven åtgärd, men barnen leker nästan alltid på golvet. Och dessutom så sitter de ofta där i sina pyjamas. Jag tycker inte att det är lämpligt att ha golven fulla med smuts och bakterier, även om lite skit kan tänkas rensa magen, och att få ner grus och annan skit i sängarna har jag faktiskt inte heller lust med.
Det enda jag kunde göra var att skura. Skura mina golv. Skura bort min irritation. Skura, skura, skura. Jag gnodde som en besatt, hade det inte varit för att klimparna behövde få i sig lite mat så hade jag nog gnott mig ända ner till grannen.
Efter en sömnlös natt och en hel dag med en feberhulkande fyraåring så var det inte riktigt så jag hade tänkt avsluta dagen. Men vad gör man när man är tvungen att bli av med smutsen och ilskan?

Ikväll kommer svärmor hit igen; den här gången med svärfar i släptåg. Irritationen har redan börjat krypa i mig, men jag försöker hålla den stången. Sambon har sagt åt mig att demonstrativt ställa fram två par tofflor. De står nu tätt, tätt tillsammans ute i hallen och väntar på att få krama svärföräldrarnas strumpklädda små fötter. Jag hoppas innerligt att deras fötter hittar dit.