Kom just på att det är Valborgsmässoafton idag, det har jag inte firat sedan jag var arton. Det är konstigt egentligen det här med barndomens traditioner, de sitter i även fast man inte längre firar dem. Jag har inte firat Valborg på nitton år, men känner ändå lite speciellt för den här dagen.
Undrar vad grannarna skulle säga om jag tände en eld ute på gården? De där utlänningarna har så mycket konstigheter för sig! Jag antar att det inte skulle vara speciellt uppskattat, och risken finns att de skulle tycka att jag var spritt språngande galen. Det skulle säkert anses ungefär lika normalt som att odla potatis på balkongen.
Men, men, jag är och förblir ett med mina rötter, och de svenska traditionerna tillhör mig och min kultur.
Föresten, hur ser majblommorna ut i år?
torsdag 30 april 2009
Haverikomissionen har varit här
Datateknikern har varit härså nu är datorn ikopplad och borde fungera som den ska. Jag blev lite sur när han inte installerade något av det som fanns med när jag köpte den. Det kan du göra själv, du har skivorna! sa han och och gick. Sedan dess har datorn ställt sig fem gånger och jag har varit tvungen att ringa både datasupporten och bredbandsbolaget.
Ska verkligen en helt ny dator ställa sig fem gånger på raken så att jag blir tvungen att stänga av den med knappen?! Jag blir galen!!!
Ska verkligen en helt ny dator ställa sig fem gånger på raken så att jag blir tvungen att stänga av den med knappen?! Jag blir galen!!!
onsdag 29 april 2009
I upplösningstillstånd
Ännu ett datageni har tittat på datorn, ännu ett datageni har skakat sorgset på huvudet. Inget att göra tjejen! sa han vänligt. Men du kommer ju få nya hårddiskar på garantin, bra va?
Jag hade nog hellre betalat för hårddiskarna och fått tillbaka alla bilder och texter på garantin, men det valalternativet finns tyvärr inte med. Att säga att jag sliter mitt hår, spyr galla över datorer och förbannar min egen dumdristighet, vore inte nog för att beskriva mitt nuvarande tillstånd. Hur kan man vara så urbota dum att man inte gör backup?! Okej, jag är inte det enda dumhuvudet här i världen, de flesta slarvar med säkerhetskopierna, men vad ger det mig? Inte blir jag ett dugg gladare för det, snarare tvärtom.
Igår var jag i alla fall och tittade på datorer med lillklimpen. Vi hittade en Acer slim med bra bild/videokort som skulle kunna passa, men den är bara nedsatt till och med i morgon, så nu brinner det i knutarna, åtminstone om jag vill komma över den billigt. Teknikern i affären sa att slimen var bäst för mina ändamål, teknikern jag pratat med i dagarna sa att en annan var bättre, men den är så grymt stor. Ska ungarna ha en egen dator så vill jag ju att den ska ta så lite plats som möjligt, att den ska rymmas på ett vanligt litet skrivbord.
Just nu känns beslutsfattande väldigt tungt, eftersom jag känner mig arg, stressad, förvirrad och ledsen. Och beslutet hänger på mig, för sambon hajar noll och ingenting när det gäller datorer, han tycker det är besvärligt nog att behöva trycka på startknappen.
Imorgon kommer i alla fall datateknikerna hit med nya hårddiskar till min dator, men de gör inget mer än installerar grundprogrammen som fanns med när jag köpte den. Sedan måste jag sätta mig ner och klicka runt i ett par dagar tills allt är igång igen. Jag blir dessutom tvungen att återinstallera alla andra program som jag lagt dit, och där ingår bland annat internet. Jag hoppas att jag hittar alla lösenord och inloggningskoder, eftersom jag blir tvungen att registrera alla program igen
GRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!
Jag hade nog hellre betalat för hårddiskarna och fått tillbaka alla bilder och texter på garantin, men det valalternativet finns tyvärr inte med. Att säga att jag sliter mitt hår, spyr galla över datorer och förbannar min egen dumdristighet, vore inte nog för att beskriva mitt nuvarande tillstånd. Hur kan man vara så urbota dum att man inte gör backup?! Okej, jag är inte det enda dumhuvudet här i världen, de flesta slarvar med säkerhetskopierna, men vad ger det mig? Inte blir jag ett dugg gladare för det, snarare tvärtom.
Igår var jag i alla fall och tittade på datorer med lillklimpen. Vi hittade en Acer slim med bra bild/videokort som skulle kunna passa, men den är bara nedsatt till och med i morgon, så nu brinner det i knutarna, åtminstone om jag vill komma över den billigt. Teknikern i affären sa att slimen var bäst för mina ändamål, teknikern jag pratat med i dagarna sa att en annan var bättre, men den är så grymt stor. Ska ungarna ha en egen dator så vill jag ju att den ska ta så lite plats som möjligt, att den ska rymmas på ett vanligt litet skrivbord.
Just nu känns beslutsfattande väldigt tungt, eftersom jag känner mig arg, stressad, förvirrad och ledsen. Och beslutet hänger på mig, för sambon hajar noll och ingenting när det gäller datorer, han tycker det är besvärligt nog att behöva trycka på startknappen.
Imorgon kommer i alla fall datateknikerna hit med nya hårddiskar till min dator, men de gör inget mer än installerar grundprogrammen som fanns med när jag köpte den. Sedan måste jag sätta mig ner och klicka runt i ett par dagar tills allt är igång igen. Jag blir dessutom tvungen att återinstallera alla andra program som jag lagt dit, och där ingår bland annat internet. Jag hoppas att jag hittar alla lösenord och inloggningskoder, eftersom jag blir tvungen att registrera alla program igen
GRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!
tisdag 28 april 2009
Haverirapport
Eftersom jag inte skriver på min egen dator, så kan jag tyvärr inte hålla på och läsa era bloggar och kommentera. Jag får ta igen det senare.
För er som kan lite om datorer kan jag säga att jag har två 500 GB diskar som tyvärr inte fungerar fristående, utan är programmerade att fungera i något de kallar Raid. Huvuddisken har gått åt fanders, och den andra har förvandlats till något som liknar en korsning mellan hieroglyfer och runor, det vill säga helt oläsbar. Jag lät datorkillen titta på min gamla dator också, men den är också helt död. Där var det en helt annan typ av problem. Videokortet har gått, och eftersom den datorn var specialkomponerad, så är videokortet ett med resten, och går inte att byta. Släng hela skiten, sa killen och log. Det gjorde inte jag.
UPPMANING TILL ALLA BLOGGARE:
GÖR BACKUP OMGÅENDE!
Nu ska jag hämta lillklimpen, och sedan ska vi åka och titta på datorer. Jag tycker nämligen att det vore på sin plats att ha två. En som är min, och en som är resten av familjens. Om inte annat så kommer jag ju alltid att ha en att luta mig tillbaka på, när min egen går spikrakt åt helvete.
För er som kan lite om datorer kan jag säga att jag har två 500 GB diskar som tyvärr inte fungerar fristående, utan är programmerade att fungera i något de kallar Raid. Huvuddisken har gått åt fanders, och den andra har förvandlats till något som liknar en korsning mellan hieroglyfer och runor, det vill säga helt oläsbar. Jag lät datorkillen titta på min gamla dator också, men den är också helt död. Där var det en helt annan typ av problem. Videokortet har gått, och eftersom den datorn var specialkomponerad, så är videokortet ett med resten, och går inte att byta. Släng hela skiten, sa killen och log. Det gjorde inte jag.
UPPMANING TILL ALLA BLOGGARE:
GÖR BACKUP OMGÅENDE!
Nu ska jag hämta lillklimpen, och sedan ska vi åka och titta på datorer. Jag tycker nämligen att det vore på sin plats att ha två. En som är min, och en som är resten av familjens. Om inte annat så kommer jag ju alltid att ha en att luta mig tillbaka på, när min egen går spikrakt åt helvete.
måndag 27 april 2009
Min döende dandy
Idag har jag gråtit både på längden och på tvären, men tyvärr blir inte situationen bättre för det. Kretskorten på min dators båda hårddiskar har nämligen gått åt pipan, och jag har inte gjort backup på enda bild eller text sedan november. Alla mina texter är puts väck! Och vet ni hur många bilder det blir på ett halvår?
Jag lyckades få iväg datorn till datordoktorn, men hans utlåtande löd: DÖD! INGET GÅR ATT RÄDDA! Jag har mått psykiskt och fysiskt dåligt hela dagen, och inte hjälper det att Dell lovat mig nya hårddiskar inom snar framtid.
Jag hatar datorer!
Jag lyckades få iväg datorn till datordoktorn, men hans utlåtande löd: DÖD! INGET GÅR ATT RÄDDA! Jag har mått psykiskt och fysiskt dåligt hela dagen, och inte hjälper det att Dell lovat mig nya hårddiskar inom snar framtid.
Jag hatar datorer!
söndag 26 april 2009
Gastronomisk begärelse
Jag fortsätter att fundera på vad det är man saknar när man bor utomlands. Vad är det man stoppar ner i sin väska när man åker tillbaka hem efter ett Sverigebesök? Vad är det man ber familjemedlemmar och vänner att ta med sig när de kommer på besök? Självklart tar man med sig en massa böcker, filmer, musik och kläder, men vad är det man stoppar ner förutom det. Jo, man stoppar ner mat! Svensk mat, eller för att uttrycka det bättre, svenska livsförnödenheter. Det vill säga livsmedel som är oundgängligen nödvändiga för det dagliga livet som just svensk. Som tur är säljer ju vår svenska möbeljätte en hel del matvaror. Deras utbud lyckas kanske inte tillgodose mat- och godistarmens alla behov, men de gör det garanterat lättare att hålla begäret stången.
Nu kan jag ju inte låta bli att tänka på filmen Sällskapsresan, och resväskor fulla med hårt bröd och kaviar, för lite så är det faktiskt. Kanske inte när man åker på charterresa, men däremot när man bor utomlands under en längre tid.
Vad är det för matvaror man saknar? Jag brukar be om leverpastej, inlagd gurka, smågodis (speciellt saltlakrits), Skotte från Marabou, Polarbröds runda rågkakor, kardemumma, teriyakisås (ursvenskt!) och pärlsocker. Ibland ber jag om andra saker som till exempel pepparrot, körvel, chokladpuddingpulver, Ohojsås och bakpulver. Det beror lite på vad jag fortfarande har hemma, eller vad jag är sugen på just då.
Vad ber ni om i mat/godisväg? Och ni som inte bor utomlands, vad tror ni att ni skulle sakna allra mest om ni flyttade från Sverige?
Nu kan jag ju inte låta bli att tänka på filmen Sällskapsresan, och resväskor fulla med hårt bröd och kaviar, för lite så är det faktiskt. Kanske inte när man åker på charterresa, men däremot när man bor utomlands under en längre tid.
Vad är det för matvaror man saknar? Jag brukar be om leverpastej, inlagd gurka, smågodis (speciellt saltlakrits), Skotte från Marabou, Polarbröds runda rågkakor, kardemumma, teriyakisås (ursvenskt!) och pärlsocker. Ibland ber jag om andra saker som till exempel pepparrot, körvel, chokladpuddingpulver, Ohojsås och bakpulver. Det beror lite på vad jag fortfarande har hemma, eller vad jag är sugen på just då.
Vad ber ni om i mat/godisväg? Och ni som inte bor utomlands, vad tror ni att ni skulle sakna allra mest om ni flyttade från Sverige?
Fru Grötmyndig...
eller Fru Besserwisser, Fru Nedlåtande, Fru Perfektion och Fru Arrogant - kärt barn har många namn
I Italien verkar det vara lag på att man inte går utanför dörren utan att vara skinande ren och lagom manglad. Så det har sina randiga skäl och rutiga orsaker att mitt skrynkliga leverne retar gallfeber på en del italienska matronor. Och på deras lite modernare, men ändock välstrukna döttrar med för den delen. Det spelar tydligen ingen roll vilken generation man tillhör, hel och ren är inte nog, utan pressveck på strumpor och kalsonger är det som gäller. Klarar man inte av att hålla måtten på egen hand, så ser man helt enkelt till att betala någon som kan utföra jobbet, kosta vad det kosta vill! Själv anser jag att det finns roligare saker att slänga ut pengarna på, så hel och ren duger gott åt mig.
En dag. Kan ha varit igår, kan ha varit i förra veckan:
Jag flyger in på dagis. Stressen trycker på som en blåsbälg i nacken, lillklimpen kramar krampaktigt tag i min ena häl, och hänger kvar så gott det går. I dörren står Fru Besserwisser med sin son och skrattar överlägset:
- Hahahaha! Lite bråttom idag verkar det som!
- VA!
- Å herregud vilken skrynklig liten en du fick med dig idag! Fru Nedlåtande slår händerna om ansiktet och vrider huvudet än hit, än dit i en riktigt yvig vojne vojne-rörelse. Sen ändrar hon plötsligt rösten till något som låter som het, rinnande sirap och vänder sig till lillklimpen: Hann inte lilla mamma stryka dina små byssor igår kväll?
I Italien verkar det vara lag på att man inte går utanför dörren utan att vara skinande ren och lagom manglad. Så det har sina randiga skäl och rutiga orsaker att mitt skrynkliga leverne retar gallfeber på en del italienska matronor. Och på deras lite modernare, men ändock välstrukna döttrar med för den delen. Det spelar tydligen ingen roll vilken generation man tillhör, hel och ren är inte nog, utan pressveck på strumpor och kalsonger är det som gäller. Klarar man inte av att hålla måtten på egen hand, så ser man helt enkelt till att betala någon som kan utföra jobbet, kosta vad det kosta vill! Själv anser jag att det finns roligare saker att slänga ut pengarna på, så hel och ren duger gott åt mig.
En dag. Kan ha varit igår, kan ha varit i förra veckan:
Jag flyger in på dagis. Stressen trycker på som en blåsbälg i nacken, lillklimpen kramar krampaktigt tag i min ena häl, och hänger kvar så gott det går. I dörren står Fru Besserwisser med sin son och skrattar överlägset:
- Hahahaha! Lite bråttom idag verkar det som!
- VA!
- Å herregud vilken skrynklig liten en du fick med dig idag! Fru Nedlåtande slår händerna om ansiktet och vrider huvudet än hit, än dit i en riktigt yvig vojne vojne-rörelse. Sen ändrar hon plötsligt rösten till något som låter som het, rinnande sirap och vänder sig till lillklimpen: Hann inte lilla mamma stryka dina små byssor igår kväll?
En liten irriterad gnista tändes i mitt redan stressbrända huvud, blåsbälgen i nacken lade in en sista stöt och huvudet förvandlades snabbt till ett flammande eldhav.
- Jo, mamma hann, men hon tycker det är viktigare att vara med barnen på kvällarna, har du hört talas om kvalitets tid? sa jag beskt och blängde mordgirigt på Fru Perfektion.
Då fick Fru Arrogant mjöl i mun, och bara gapade. Hennes välstrukna lekamen vacklade till en aning, och hon såg sig nervöst omkring. Sedan var ögonblicket över och hon började blaja på om oväsentligheter och en massa ointressant skvaller. Jag slog dövörat till och lät henne hållas. Från och med nu kallar jag henne Fru Vakkum, för jag känner ingen annan människa, som så påtagligt saknar konkret innehåll som hon.lördag 25 april 2009
Doftrikedom
Jag har funderat lite på vad det är man saknar när man bor utomlands, och kommit fram till att är det något jag saknar väldigt mycket, så är det svenska dofter. Jag har enda sedan jag var barn varit väldigt känslig för dofter, lukter och odörer, och de flesta av mina minnen är faktiskt ackompanjerade av en viss doft/stank. Det finns många dofter som man inte tänker så mycket på när man bor mitt i dem. De hör liksom till, de bara finns, och är egentligen inget man stannar upp och funderar över.
Doften av mamma: Det finns ingen som luktar så gott och tryggt som mamma, och det är nog den doft jag saknar allra mest. Jag kan sakna hennes fotsteg också. Jag minns när jag var liten och hörde steg i trapphuset. Var det mamma som kom, så visste jag det på direkten. De stegen känner jag allt igen!
Morfars rakvatten: Doften av morfar är också en trygg doft. Den får mig att minnas hur vi dansade runt tillsammans i hans vardagsrum. Varv efter varv. Jag hade fötterna ovanpå hans stora toffelklädda fötter, och sen dansade vi, länge. Han lärde mig både det ena och det andra i dansväg, jag var säkert över tjugo de sista gångerna vi skuttade runt tillsammans. De där danserna kom alltid väl till pass på sommaren, då följde jag med morfar på logdans i grannens lada. Så mysigt, så härligt! Så oerhört oitalienskt!
Doften av nyslaget hö: Finns det något godare? Så friskt och så somrigt! På näthinnan dyker det fram minnen av nervkittlande hopp från höskullen, och gungiga åkturer högst upp på hölasset. Tänk om man kunde få bli barn igen, om så bara för en liten stund!
Oset från nystekt strömming: Med fluffigt potatismos och lingon. Så himla svenskt, och så väldigt, väldigt gott!
Lukten av tång: Kalla bad och blåsiga promenader längs Österlens milslånga stränder.
Doften av snö: Guuuud vad jag saknar doften av snö! Italienarna tittar konstigt på mig när jag pratar om denna ljuvliga doft. Vad luktar det? frågar de och ser skeptiska ut. Det är ju bara fruset vatten! Ack, så fel de har! Finns det något härligare än att komma ut en tidig morgon i början av vintern och känna doften av snö? För den finns ju oftast där redan innan snön fallit, som ett varsel om att den är på väg.
Doften av Hägg och Syren: Inte speciellt bra för min allergiska näsa, men vad är försommaren utan den? Doften av Hägg och Syren betyder oändliga sångövningar med skolkören, besök på Gröna Lund, friluftsdag och klassfester. Doften av Hägg och Syren betyder slutet på ett liv, och början på ett annat.
Doften av nybakad Vört: Den här doften förknippar jag med den fräna doften från mammas sillinläggningar, skinkgriljering och granris. Jag kan riktigt se min barndoms jular framför mig. Det ringer på dörren, utanför står morfar i bomullsskägg och röd luva. Bakom sig har han en röd träkälke fylld med paket, och sen börjar han att prata. Han bryter på närkingska. Det gör nämligen tomten! Inte morfar, bara tomten. Han pratar om hur besvärlig resa han har haft, att föret varit si, eller så. Att han nu behöver vila en stund, och att han gärna vill bli av med alla tunga paket som han har varit tvungen att släpa på hela vägen hit upp till storstan.
Doften av svenskt tvättmedel: Luktar hemma. Luktar somriga lakan som fladdrar i vinden.
Renskurad trappuppgång: Skurmedel luktar aldrig likadant här som hemma i Sverige. Det gör att jag ibland kan sakna doften av renskurad trappuppgång. Jag antar att de använde vanlig grönsåpa i vår trapp där hemma. Det blir en alldeles speciell doft när man skurar med det, det luktar rent.
Stanken från en burk surströmming: Den saknar jag egentligen inte alls, men den sluter sig garanterat till gruppen oförglömliga odörer. Jag kan inte låta bli att minnas hur det luktade när alla grannarna gått ihop och fixat surströmmingsskiva på gården. De vuxna åt och vi barn lekte i gräset till långt in på småtimmarna. Det var nog då jag fick min första rynka, eftersom jag gick och frynte på näsan i en hel dag.
Det finns tusentals med dofter och lukter jag saknar, och alla bär de med sig ett alldeles eget minne från barndomen. Listan skulle kunna bli oändlig, men jag tycker nog att det får räcka för idag. Har ni några dofter ni saknar? Eller har ni någon doft som är förknippad med ett alldeles speciellt minne?
Tänk om jag kunde få alla dessa dofter på flaska, vad härligt det skulle vara!
Plopp! Nyslaget hö. Jag sitter högst uppe på berget av hö och vinkar till morfar.
Plopp! Snö. Jag drar ner den kalla luften i lungorna. Sedan låter jag den varma luften puffa ut genom munnen som röken från en gammal ångvissla.
Plopp! Tång. Jag sitter på stranden och klämmer sönder tångblåsor plopp, plopp, plopp!
Är det någon som har en flaska till övers, så tar jag gärna emot den!
Doften av mamma: Det finns ingen som luktar så gott och tryggt som mamma, och det är nog den doft jag saknar allra mest. Jag kan sakna hennes fotsteg också. Jag minns när jag var liten och hörde steg i trapphuset. Var det mamma som kom, så visste jag det på direkten. De stegen känner jag allt igen!
Morfars rakvatten: Doften av morfar är också en trygg doft. Den får mig att minnas hur vi dansade runt tillsammans i hans vardagsrum. Varv efter varv. Jag hade fötterna ovanpå hans stora toffelklädda fötter, och sen dansade vi, länge. Han lärde mig både det ena och det andra i dansväg, jag var säkert över tjugo de sista gångerna vi skuttade runt tillsammans. De där danserna kom alltid väl till pass på sommaren, då följde jag med morfar på logdans i grannens lada. Så mysigt, så härligt! Så oerhört oitalienskt!
Doften av nyslaget hö: Finns det något godare? Så friskt och så somrigt! På näthinnan dyker det fram minnen av nervkittlande hopp från höskullen, och gungiga åkturer högst upp på hölasset. Tänk om man kunde få bli barn igen, om så bara för en liten stund!
Oset från nystekt strömming: Med fluffigt potatismos och lingon. Så himla svenskt, och så väldigt, väldigt gott!
Lukten av tång: Kalla bad och blåsiga promenader längs Österlens milslånga stränder.
Doften av snö: Guuuud vad jag saknar doften av snö! Italienarna tittar konstigt på mig när jag pratar om denna ljuvliga doft. Vad luktar det? frågar de och ser skeptiska ut. Det är ju bara fruset vatten! Ack, så fel de har! Finns det något härligare än att komma ut en tidig morgon i början av vintern och känna doften av snö? För den finns ju oftast där redan innan snön fallit, som ett varsel om att den är på väg.
Doften av Hägg och Syren: Inte speciellt bra för min allergiska näsa, men vad är försommaren utan den? Doften av Hägg och Syren betyder oändliga sångövningar med skolkören, besök på Gröna Lund, friluftsdag och klassfester. Doften av Hägg och Syren betyder slutet på ett liv, och början på ett annat.
Doften av nybakad Vört: Den här doften förknippar jag med den fräna doften från mammas sillinläggningar, skinkgriljering och granris. Jag kan riktigt se min barndoms jular framför mig. Det ringer på dörren, utanför står morfar i bomullsskägg och röd luva. Bakom sig har han en röd träkälke fylld med paket, och sen börjar han att prata. Han bryter på närkingska. Det gör nämligen tomten! Inte morfar, bara tomten. Han pratar om hur besvärlig resa han har haft, att föret varit si, eller så. Att han nu behöver vila en stund, och att han gärna vill bli av med alla tunga paket som han har varit tvungen att släpa på hela vägen hit upp till storstan.
Doften av svenskt tvättmedel: Luktar hemma. Luktar somriga lakan som fladdrar i vinden.
Renskurad trappuppgång: Skurmedel luktar aldrig likadant här som hemma i Sverige. Det gör att jag ibland kan sakna doften av renskurad trappuppgång. Jag antar att de använde vanlig grönsåpa i vår trapp där hemma. Det blir en alldeles speciell doft när man skurar med det, det luktar rent.
Stanken från en burk surströmming: Den saknar jag egentligen inte alls, men den sluter sig garanterat till gruppen oförglömliga odörer. Jag kan inte låta bli att minnas hur det luktade när alla grannarna gått ihop och fixat surströmmingsskiva på gården. De vuxna åt och vi barn lekte i gräset till långt in på småtimmarna. Det var nog då jag fick min första rynka, eftersom jag gick och frynte på näsan i en hel dag.
Det finns tusentals med dofter och lukter jag saknar, och alla bär de med sig ett alldeles eget minne från barndomen. Listan skulle kunna bli oändlig, men jag tycker nog att det får räcka för idag. Har ni några dofter ni saknar? Eller har ni någon doft som är förknippad med ett alldeles speciellt minne?
Tänk om jag kunde få alla dessa dofter på flaska, vad härligt det skulle vara!
Plopp! Nyslaget hö. Jag sitter högst uppe på berget av hö och vinkar till morfar.
Plopp! Snö. Jag drar ner den kalla luften i lungorna. Sedan låter jag den varma luften puffa ut genom munnen som röken från en gammal ångvissla.
Plopp! Tång. Jag sitter på stranden och klämmer sönder tångblåsor plopp, plopp, plopp!
Är det någon som har en flaska till övers, så tar jag gärna emot den!
fredag 24 april 2009
Årbräckt
Idag stod jag och en annan mamma och pratade om resor. Helt plötsligt säger jag:
- Där var jag för ett kvarts sekel sen.
Vi fortsatte att prata, och efter ett tag utbrister jag:
- Där har jag varit, det var verkligen en upplevelse!
- När var du där? frågade den andra mamman intresserat.
- Hm..för ungefär 32 år sedan! svarar jag och känner mig gammal som gatan.
- Oh, jaha, då var inte jag född än! säger hon och ler medkännande.
Herregud, jag som minns när jag inte ens fyllt ett kvarts sekel som om det var igår! Och för trettiotvå år sedan?!! Tänk att kunna minnas vad man gjorde då! Jag har bestämt mig för att inte fylla några mer år! Åtminstone inte i år! Jag trivs så bra med att vara just så gammal som jag är, inte för ung, inte för gammal, utan bara för lagom!
Fast egentligen gillar jag att bli äldre, jag måste ju ha något att skylla mina tillfälliga minnesförluster på. Och virriga tanter har väl alla hört talas om!
- Där var jag för ett kvarts sekel sen.
Vi fortsatte att prata, och efter ett tag utbrister jag:
- Där har jag varit, det var verkligen en upplevelse!
- När var du där? frågade den andra mamman intresserat.
- Hm..för ungefär 32 år sedan! svarar jag och känner mig gammal som gatan.
- Oh, jaha, då var inte jag född än! säger hon och ler medkännande.
Herregud, jag som minns när jag inte ens fyllt ett kvarts sekel som om det var igår! Och för trettiotvå år sedan?!! Tänk att kunna minnas vad man gjorde då! Jag har bestämt mig för att inte fylla några mer år! Åtminstone inte i år! Jag trivs så bra med att vara just så gammal som jag är, inte för ung, inte för gammal, utan bara för lagom!
Fast egentligen gillar jag att bli äldre, jag måste ju ha något att skylla mina tillfälliga minnesförluster på. Och virriga tanter har väl alla hört talas om!
Tävlingssugen?
I förra veckan utlovade jag en liten bloggtävling med anledning av det astronomiska antalet besökare, femtusen, som jag har haft här inne. Så nu är det dax!
I potten ligger lite skönhetsattiraljer: Duschkräm med doft av sandelträ, skrubbmask med rosa mosqueta- och nyponolja, samt en hudkräm med doft av iris.
Så här ska du göra för att få vara med:
1. Lämna en kommentar. Gärna lite längre än 'Jag vill också vara med'. Gåtor går bra och det gör semestertips och roliga historier också! Äh! Skriv vad ni vill, bara ni är med, okej?
1. Lämna en kommentar. Gärna lite längre än 'Jag vill också vara med'. Gåtor går bra och det gör semestertips och roliga historier också! Äh! Skriv vad ni vill, bara ni är med, okej?
2. Kopiera bilden och länka till tävlingen från din blogg.
3. Om du inte har någon blogg, mailar du och tipsar 3 vänner om tävlingen. Glöm inte att lämna din mail i kommentaren!
Vinnarna kommer att dras genom vanlig lottdragning.
Tävlingen pågår till den 14 maj!
Tävlingen pågår till den 14 maj!
LYCKA TILL!
Uppdatering
Postman, postman don't be late,
this young lady just can't wait!
this young lady just can't wait!
Skrev ni också så på era brev när ni var yngre?
Att locka med gamla frimärkssamlingar verkar inte funka. Och jag som trodde att frimärken var en raritet nuförtiden! Borde inte brevbärare vara fascinerade av sånt, eller är det för jobbrelaterat?
För att vara riktigt ärlig, måste jag tyvärr medge att jag satt på toaletten när brevbäraren ringde på. Ibland måste man helt enkelt prioritera. Men, men ingen skada skedd för sambon var såååå gullig och rar när han kom hem. Läser han min blogg? Kan han egentligen mer svenska än han vill påskina?
För att vara riktigt ärlig, måste jag tyvärr medge att jag satt på toaletten när brevbäraren ringde på. Ibland måste man helt enkelt prioritera. Men, men ingen skada skedd för sambon var såååå gullig och rar när han kom hem. Läser han min blogg? Kan han egentligen mer svenska än han vill påskina?
torsdag 23 april 2009
Väderspänd
Jäkla väder! Först var det sommarvärme och vi fullkomligt flöt bort. Sen blev det regnigt och riktigt ruskigt. Termometern drog mungiporna rakt nedåt, och täckjackor och filtar åkte fram ur garderoben igen. Veckan efter var och det återigen varmt, en sån där riktigt svettig värme som gör att alla fördämningar brister och man kan börja odla vattenkrasse i armhålan. Jag minns inte riktigt hur många dagar det höll i sig, men inte var det mer än i en vecka i alla fall. Sen vände det igen, och vi förärades med ett riktigt pissväder. Vattnet strömmade ner från himlen hinkvis, och att tala om vatten i knäna och vågor i håret, skulle helt klart vara en bagatellisering.
Och så kommer vi äntligen fram till igår, skinande sol från klarblå himmel. För att inte tala om i morse, en lika skinande sol, från en lika klarblå himmel. Och så går klockan och blir tre, då blåser tvätten ner från balkongen. Och så blir hon fyra, då går ett träd framför grannhuset av på mitten. Och så blir hon fem i fem, och det är dags att gå ut, tror ni då inte att det ska jäklas riktigt ordentligt och det börjar hagla. Stora läskiga hagel, cirka en centimeter i diameter, som hårt slår mig i ansiktet när jag ska hämta storklimpen i skolan.
Jag tror jag blir tokig! Det går liksom aldrig att slappna av, för det som på morgonen går upp som en sol, kan senare helt oförhappandes falla över en som en stor blöt pannkaka.
Och så kommer vi äntligen fram till igår, skinande sol från klarblå himmel. För att inte tala om i morse, en lika skinande sol, från en lika klarblå himmel. Och så går klockan och blir tre, då blåser tvätten ner från balkongen. Och så blir hon fyra, då går ett träd framför grannhuset av på mitten. Och så blir hon fem i fem, och det är dags att gå ut, tror ni då inte att det ska jäklas riktigt ordentligt och det börjar hagla. Stora läskiga hagel, cirka en centimeter i diameter, som hårt slår mig i ansiktet när jag ska hämta storklimpen i skolan.
Jag tror jag blir tokig! Det går liksom aldrig att slappna av, för det som på morgonen går upp som en sol, kan senare helt oförhappandes falla över en som en stor blöt pannkaka.
Romantik med förhinder
Igår kväll tittade jag på en härligt romantisk film, vilken helt oförväntat satte min alltigenom orealistiska och svärmiska hjärnhalva i gungning. När jag sedan för en liten stund sen tittade in hos utlandsmamman, och såg att hon hade hantverkare i huset, så fullständigt exploderade mitt trånsjuka sinne. Sambon är tyvärr inte nåbar just nu, men brevbäraren borde ju dyka upp när som helst. Vet bara inte hur jag ska få honom att komma hit upp till tredje våningen, för jag hinner nog inte flytta upp brevlådorna innan han kommer. Hade han varit hantverkare så hade det ju inte varit några problem. Jag kanske får ringa elektrikern istället, han är riktigt söt. Och det skulle ju vara lite mindre krävande också, eftersom han inte kommer varje dag, utan bara när jag ringer. Fast om jag tänker efter riktigt ordentligt så är gillar jag nog brevbäraren bättre. Och lite hantverkare är han väl, han hanterar ju post hela dagarna. Jag får se till att hitta på något som kan tänkas ingå i hans arbetsuppgifter. Jag kanske kan be honom att komma upp och justera brevhögen i hallen. Eller varför inte sekretären i sovrummet? Jag har tyvärr inga etsningar att locka med, möjligen att jag kan hitta någon gammal frimärkssamling i källaren, men vem tittar på sånt nuförtiden?
onsdag 22 april 2009
Groda?
Läggdags. Jag till lillklimpen:
- Oj, vad du är snuvig, ska du ha en snyting?
Ibland blir det bara så fel!
- Oj, vad du är snuvig, ska du ha en snyting?
Ibland blir det bara så fel!
Springa i luften
Solen skiner och jag ska ut på grönbete i parken ett par timmar, det känns verkligen härligt. Det har varit alldeles för lite sol, och alldeles för mycket feber och snor den senaste veckan. Men nu ska jag njuta!
tisdag 21 april 2009
Presstopp
Visste ni att jag har läkarintyg på att jag absolut inte får stryka? Inte? Inte så konstigt kanske, det är ju inte direkt det första jag manglar ut när jag berättar om mig själv. Men så är det i alla fall, mitt liv är strykfritt! Jag lider nämligen av dålig blodcirkulation i benen, och strykning lär tydligen vara något bland det värsta man kan göra när man lider av det. Nu är det ju inte speciellt kul att ha dålig blodcirkulation, för det gör både ont och ser fult ut, men det är ju de enda benpar jag har, så det är bara att hålla tillgodo. Men inget ont som inte har något gott med sig, eller hur!
Under inga omständigheter, sa doktorn strängt, lade pannan i djupa pressveck, och tittade menande på sambon.
Visst är det bra, jag slipper helt enkelt vara familjens pressansvarig, och det på livstid! Nu har jag ju aldrig varit den som stått och strukit en massa skjortor dagarna i ända. Varför skulle jag göra det? De är ju inte mina! Men ändå, att ha papper på det är ju inte helt fel, det är lika bra att helgardera sig på en gång! Det är skönt att veta att jag har mitt på det torra även i framtiden. Skulle sambon, klimparna (när de blivit klunsar), eller någon annan släkting anse att det är mitt bord att stryka familjens tvätt, så kan jag försvara mig. Jag är helt enkelt inte stryktålig!
Nu har jag haft strykförbud i sex år, och under den tiden har jag säkert inte strukit mer än ett par plagg om året. Och färre lär det väl bli, eftersom det med åren knappast kommer att bli bättre, utan snarare sämre. Jag är ju förståss inte helt lycklig över att ha stiltje i ven- och artärsystemet, men när det kommer till strykning, är jag inte den som klagar!
Under inga omständigheter, sa doktorn strängt, lade pannan i djupa pressveck, och tittade menande på sambon.
Visst är det bra, jag slipper helt enkelt vara familjens pressansvarig, och det på livstid! Nu har jag ju aldrig varit den som stått och strukit en massa skjortor dagarna i ända. Varför skulle jag göra det? De är ju inte mina! Men ändå, att ha papper på det är ju inte helt fel, det är lika bra att helgardera sig på en gång! Det är skönt att veta att jag har mitt på det torra även i framtiden. Skulle sambon, klimparna (när de blivit klunsar), eller någon annan släkting anse att det är mitt bord att stryka familjens tvätt, så kan jag försvara mig. Jag är helt enkelt inte stryktålig!
Nu har jag haft strykförbud i sex år, och under den tiden har jag säkert inte strukit mer än ett par plagg om året. Och färre lär det väl bli, eftersom det med åren knappast kommer att bli bättre, utan snarare sämre. Jag är ju förståss inte helt lycklig över att ha stiltje i ven- och artärsystemet, men när det kommer till strykning, är jag inte den som klagar!
Familjealbum
Tänkte att det var dax att visa lite bilder på familjen.
Här kan ni se hur familjen ser ut idag, tisdag.
Det betyder inte att familjen kommer att se ut så här imorgon, eller i nästa vecka.
Allt beror lite på hur konstnären känner sig.
Om ni inte tycker att vi syns ordentligt, så blir vi genast lite större om ni klickar på oss.
Tänk om man kunde göra det ibland....klicka lite på sig, och vips så blev man lite större.
Eller varför inte lite mindre?
Det beror ju liksom lite på sammanhanget, eller hur!
Skottland - Italien - Sverige
Jag måste bara få tacka Emmama för denna:
"Segsliten i Norra Italien som skriver fyndigt och rakt på! :) Bara namnet på hennes blogg, permanent formsvacka, är ju jätteroligt! Kram!"
Kan man få ett bättre omdöme än så?
Tackar, tackar!
Jag skickar den vidare till:
Nipe: mamma och självironisk. Är det något jag gillar starkt, så är det just självironi. Hon får den här utmärkelsen som tack för det här inlägget. Jag vet inte riktigt varför, men jag skrattade så att jag tjöt när jag läste det.
måndag 20 april 2009
Lägesrapport
Post: Ingen post så långt ögat kan nå, så jag drar helt enkelt den slutsatsen att post inte kommer på måndagar i det här landet, eller åtminstone inte i den här stan. Inte ens om man har en ung och snygg brevbärare och håller espressobryggaren varm hela dagen. Man kan ju aldrig veta om man får oväntat besök!
Elektricitet: Brödrost, tv och dator samtidigt är för mycket för mitt elnät. Jag gick ner i källaren och kollade elmätaren. Och kan ni tänka er så rart! Där satt den så snällt på väggen och blinkade fram följande meddelande: Tillfälligt avstängd på grund av att 35 % av den totala kapaciteten används simultant. Vilken tur att elmätaren är så effektiv att den kan tala om det för mig! Synd bara att elen var borta i tjugo minuter just när jag hade tänkt laga lunch. Alltså, om jag inte kan använda mer än 34,99 % av kapaciteten åt gången, vad ska jag då med de resterande 65,01 procenten till?
Spel: Jag har varit gulliga mamman och spelat spel med lillklimpen hela dagen. Säger någon ALGA, så hoppar jag från balkongen!
Tandmusen: Storklimpen håller på att tappa en tand till! Jag börjar undra om jag har råd med det här, hur många tänder har en sån där liten egentligen? Lillklimpen blev lycklig av nyheten och försvann in i barnkammaren. Klirr, klirr, något klirrade och rullade runt på golvet i barnens rum. Jag springer dit och hittar lillklimpen på golvet plockandes med alla sina pengar. Vad gör du? frågade jag. Jag tar fram alla mina pengar, svarade lillklimpen glatt. Jag vill också göra som du och lägga pengar under storklimpens kudde!
Summan av kardemumman: Jag har överlåtit allt som har med pengar och utbetalningar att göra åt lillklimpen. Espressobryggaren har torkat ihop totalt. Och jag har gnidit pinnar på balkongen för försöka få till en eld, där jag kan rosta mitt bröd. Förresten, visste ni att Algas spel brinner väldigt bra?
Elektricitet: Brödrost, tv och dator samtidigt är för mycket för mitt elnät. Jag gick ner i källaren och kollade elmätaren. Och kan ni tänka er så rart! Där satt den så snällt på väggen och blinkade fram följande meddelande: Tillfälligt avstängd på grund av att 35 % av den totala kapaciteten används simultant. Vilken tur att elmätaren är så effektiv att den kan tala om det för mig! Synd bara att elen var borta i tjugo minuter just när jag hade tänkt laga lunch. Alltså, om jag inte kan använda mer än 34,99 % av kapaciteten åt gången, vad ska jag då med de resterande 65,01 procenten till?
Spel: Jag har varit gulliga mamman och spelat spel med lillklimpen hela dagen. Säger någon ALGA, så hoppar jag från balkongen!
Tandmusen: Storklimpen håller på att tappa en tand till! Jag börjar undra om jag har råd med det här, hur många tänder har en sån där liten egentligen? Lillklimpen blev lycklig av nyheten och försvann in i barnkammaren. Klirr, klirr, något klirrade och rullade runt på golvet i barnens rum. Jag springer dit och hittar lillklimpen på golvet plockandes med alla sina pengar. Vad gör du? frågade jag. Jag tar fram alla mina pengar, svarade lillklimpen glatt. Jag vill också göra som du och lägga pengar under storklimpens kudde!
Summan av kardemumman: Jag har överlåtit allt som har med pengar och utbetalningar att göra åt lillklimpen. Espressobryggaren har torkat ihop totalt. Och jag har gnidit pinnar på balkongen för försöka få till en eld, där jag kan rosta mitt bröd. Förresten, visste ni att Algas spel brinner väldigt bra?
Förankrade
Idag ligger lillklimpen för ankar, och min kropp gör vad den kan för att sumpa draggen och följa hans exempel. Redan efter kalaset i lördags började lillklimpen visa tecken på indisposition. Han satt i soffan och hängde med huvudet som en vissen tulpan. Först trodde jag att det bara var följderna av en händelserik dag, eller möjligen sviterna efter en kraftig överdosering av sötsaker, men tyvärr var det värre än så. Strax efter läggdax kom en kraftig hostattack och feberfrossa, och enda chansen att lugna hostan var att sitta med honom i famnen. När vi satt där i soffan och vyssjade fram och tillbaka, tittade lillklimpen på mig med glansiga ögon och sa grumligt: Mamma du är så fin! Mamma du är så fin! Jag blev alldeles tårögd. Där låg min lilla feberyrande pojke i min famn och tittade på mig med ögon så fulla av kärlek att det gjorde ont i hjärtat på mig. Gud vad de är goa de där små klimparna! Och herregud vad ont det gör i mig varje gång de är sjuka och mår dåligt! Jag känner mig lika maktlös varenda gång. Efter en stund lyckades han somna om, och efter ytterligare någon timme kunde jag bära honom tillbaka till sängen igen. Då hade febern gått ner lite och hostan lagt sig. Natten som följde blev ett maratonlopp med medicineringar och lugnande av gråtande barn. Storklimpen hade fått örsprång i båda öronen, och var så täppt att han knappt kunde ligga ner och sova. Detta avhjälptes dock med ett par liter örondroppar och nässpray. Lillklimpen hade tyvärr frossa igen under natten, och fick därför sova mellan mig och sambon i stora sängen, han var så varm att jag höll på att rinna bort bredvid honom.
Igår gick därför dagen i trötthetens tecken, och idag ser det inte ut att bli mycket bättre. Det verkar helt enkelt som om det här med att fylla fyra var lite mer än vad lillklimpens kropp orkade med. Det var definitivt mer än vad min kropp orkade med, så nu får det bli total avslappning ett par dagar. Åtminstone fram till lördag, för då är det lekdag ute i parken med säckhoppning, ägg på sked och dragkamp, och det vill inte ens jag missa.
Igår gick därför dagen i trötthetens tecken, och idag ser det inte ut att bli mycket bättre. Det verkar helt enkelt som om det här med att fylla fyra var lite mer än vad lillklimpens kropp orkade med. Det var definitivt mer än vad min kropp orkade med, så nu får det bli total avslappning ett par dagar. Åtminstone fram till lördag, för då är det lekdag ute i parken med säckhoppning, ägg på sked och dragkamp, och det vill inte ens jag missa.
söndag 19 april 2009
Festarrangör
Igår var det som sagt fyraårskalas som gällde. Eftersom jag inte hade lyckats ta mig samman i tid och skicka ut inbjudningskort, så blev det ett litet helsvenskt barnkalas. Tre svenska barn var inbjudna och själv har jag två, kan det bli mer lagom än så?
Eftersom vädret inte riktigt verkade bestämma sig så pyntade vi vardagsrummet till fest och en liten minibuffé med chips, ostbågar och pizzabitar ställdes fram på bordet. Efter att barnen ätit lite sadlade jag snabbt om från servitris till lektant, och som en annan Mary Poppins lyckades jag sedan engagera barnen med 'gömma nyckeln', fånga fjärilar med håv, pilkastning (kardborrpilar), samt ett par italienska lekar som de alla fem lekt på dagis och i skolan. Sen var det dax för tårtknöande, vilket betyder att man knör in en så stor bit tårta i munnen som möjligt på minsta möjliga tid. Denna lek var inte planerad, men utövades konstigt nog ändå av dem alla fem. Efter en liten stunds fritt lekande i barnkammaren, den stunden använde jag till att med ishacka bräcka loss intrampade pizzabitar från vardagsrumsgolvet, var det dax att lufta barnen. För att inte skrämma livet ur grannarna, så blev det viskleken i trapphuset. Har nog aldrig någonsin sett fem ungar springa ner för trapporna så tyst!
Väl ute började flocken dra åt olika håll, och dessutom i olika takt, så då blev det att fösa ihop dem igen och föreslå den otroligt roliga leken 'Följa John'. Barnen tyckte att förslaget var toppen, så på så vis lyckades vi få med oss alla fem utan något svinn på vägen. Som tur är har vi en stor park alldeles utanför dörren, och i den finns det en inhägnad med får, getter, hönor och kaniner, kan man hitta ett mer passande ställe för fem vilt galopperande ungar?
Väl framme vid beteshagen stannade vi till och matade getterna tills det blev gröna i ansiktet. Om ni inte redan visste det, så kan jag tala om att när en get sätter klöven i halsen och försöker att spy, då är det garanterat dax att sluta ge dem gräs.
Vi lämnade de ulkande, skrovmätta getterna och ägnade oss istället åt frisbee kastning, fotboll, burken och röda lyktan. När barnen efter någon timme tröttnat på att gå i vall, var det dax att gå hem igen. Väl hemma hade hela flocken behov av att fukta struparna och lägga inälvorna i blöt, så då sörplade vi i oss allt vi lyckades komma över i flytande form. Därefter blev det fiskdamm och godisknöande. Har inte riktigt förstått reglerna ännu, men godisknöandet verkar fungera ungefär på samma sätt som tårtknöandet.
Vid tio över sex tyckte jag att det var dax att bli avlöst, så jag försökte ringa till föräldrarna. Men tror ni att det var någon som svarade? Nej, jag möttes istället av tjatiga telefonsvarare och enerverande upptagettoner. HAHA! De trodde nog att jag skulle behålla dem, men tji fick de! Jag satte på automatisk uppringning till deras mobiler, så efter tio minuter var det klart och föräldrarna var på väg. För att underlätta väntandet, så rundade vi av det hela med det magiska matematikspelet Cauldron, vilket sexåringarna tyckte var otroligt roligt då de faktiskt gjort både plus, minus och gånger i skolan.
Tror ni jag var slut när jag satte mig i soffan igår kväll?
Eftersom vädret inte riktigt verkade bestämma sig så pyntade vi vardagsrummet till fest och en liten minibuffé med chips, ostbågar och pizzabitar ställdes fram på bordet. Efter att barnen ätit lite sadlade jag snabbt om från servitris till lektant, och som en annan Mary Poppins lyckades jag sedan engagera barnen med 'gömma nyckeln', fånga fjärilar med håv, pilkastning (kardborrpilar), samt ett par italienska lekar som de alla fem lekt på dagis och i skolan. Sen var det dax för tårtknöande, vilket betyder att man knör in en så stor bit tårta i munnen som möjligt på minsta möjliga tid. Denna lek var inte planerad, men utövades konstigt nog ändå av dem alla fem. Efter en liten stunds fritt lekande i barnkammaren, den stunden använde jag till att med ishacka bräcka loss intrampade pizzabitar från vardagsrumsgolvet, var det dax att lufta barnen. För att inte skrämma livet ur grannarna, så blev det viskleken i trapphuset. Har nog aldrig någonsin sett fem ungar springa ner för trapporna så tyst!
Väl ute började flocken dra åt olika håll, och dessutom i olika takt, så då blev det att fösa ihop dem igen och föreslå den otroligt roliga leken 'Följa John'. Barnen tyckte att förslaget var toppen, så på så vis lyckades vi få med oss alla fem utan något svinn på vägen. Som tur är har vi en stor park alldeles utanför dörren, och i den finns det en inhägnad med får, getter, hönor och kaniner, kan man hitta ett mer passande ställe för fem vilt galopperande ungar?
Väl framme vid beteshagen stannade vi till och matade getterna tills det blev gröna i ansiktet. Om ni inte redan visste det, så kan jag tala om att när en get sätter klöven i halsen och försöker att spy, då är det garanterat dax att sluta ge dem gräs.
Vi lämnade de ulkande, skrovmätta getterna och ägnade oss istället åt frisbee kastning, fotboll, burken och röda lyktan. När barnen efter någon timme tröttnat på att gå i vall, var det dax att gå hem igen. Väl hemma hade hela flocken behov av att fukta struparna och lägga inälvorna i blöt, så då sörplade vi i oss allt vi lyckades komma över i flytande form. Därefter blev det fiskdamm och godisknöande. Har inte riktigt förstått reglerna ännu, men godisknöandet verkar fungera ungefär på samma sätt som tårtknöandet.
Vid tio över sex tyckte jag att det var dax att bli avlöst, så jag försökte ringa till föräldrarna. Men tror ni att det var någon som svarade? Nej, jag möttes istället av tjatiga telefonsvarare och enerverande upptagettoner. HAHA! De trodde nog att jag skulle behålla dem, men tji fick de! Jag satte på automatisk uppringning till deras mobiler, så efter tio minuter var det klart och föräldrarna var på väg. För att underlätta väntandet, så rundade vi av det hela med det magiska matematikspelet Cauldron, vilket sexåringarna tyckte var otroligt roligt då de faktiskt gjort både plus, minus och gånger i skolan.
Tror ni jag var slut när jag satte mig i soffan igår kväll?
Proklamation
Härmed förbjuder jag alla andra bloggare att skriva en enda rad till innan jag hunnit läsa i kapp! :)
HADE NI INGET ANNAT ATT GÖRA IGÅR ÄN ATT SKRIVA, RISTA, PLITA OCH KNACKA PÅ TANGENTBORDET??? :)
Skämt och sido...jag gör vad jag kan!!
Än så länge har jag hunnit kommentera era kommentarer på förra inlägget.
:)
lördag 18 april 2009
Firad stup i kvarten
För ett par år sedan kom storklimpen indignerat till mig och sa:
- Det är orättvist att lillklimpen fyller år mycket oftare än jag!
- Nä, men det gör han inte!
- Jo, det gör han!
- Nej, men förra gången var det ju du som fyllde år.
- Ja, fast gången innan var det ju lillklimpen!
- Ja, där ser du, ni fyller år varannan gång!
- Nej, lillklimpen fyller faktiskt MYCKET oftare!
- Nej, men....
Härpå följde en lång utläggning om att ett år är alltid ett år, och att lillklimpen har 365 dagar mellan sina födelsedagar precis som storklimpen. Storklimpen gjorde naturligtvis invändningar, och jag fick förklara att det var stört omöjligt att ha mindre än ett år mellan födelsedagarna. Man är liksom född en viss dag, och den dagen infaller alltid vid samma tid på året, varken man vill det eller inte. Storklimpen lyssnade, registrerade vad jag sa, elaborerade informationen, tittade skeptisk på mig och utbrast till sist:
- Det är i alla fall orättvist!
HU! Det är en verkligen en pärs att vara mamma!
Jag vet inte om storklimpen har accepterat det här än, för han har inte sagt något. Men om jag ska utgå från de miner han gjorde när lillklimpen öppnade sina paket i morse, så antar jag att han fortfarande tycker att lillklimpen fyller år alldeles för ofta.
- Det är orättvist att lillklimpen fyller år mycket oftare än jag!
- Nä, men det gör han inte!
- Jo, det gör han!
- Nej, men förra gången var det ju du som fyllde år.
- Ja, fast gången innan var det ju lillklimpen!
- Ja, där ser du, ni fyller år varannan gång!
- Nej, lillklimpen fyller faktiskt MYCKET oftare!
- Nej, men....
Härpå följde en lång utläggning om att ett år är alltid ett år, och att lillklimpen har 365 dagar mellan sina födelsedagar precis som storklimpen. Storklimpen gjorde naturligtvis invändningar, och jag fick förklara att det var stört omöjligt att ha mindre än ett år mellan födelsedagarna. Man är liksom född en viss dag, och den dagen infaller alltid vid samma tid på året, varken man vill det eller inte. Storklimpen lyssnade, registrerade vad jag sa, elaborerade informationen, tittade skeptisk på mig och utbrast till sist:
- Det är i alla fall orättvist!
HU! Det är en verkligen en pärs att vara mamma!
Jag vet inte om storklimpen har accepterat det här än, för han har inte sagt något. Men om jag ska utgå från de miner han gjorde när lillklimpen öppnade sina paket i morse, så antar jag att han fortfarande tycker att lillklimpen fyller år alldeles för ofta.
fredag 17 april 2009
ÅNK
Äntligen har jag förstått vad det är jag lider av, eller lider och lider, egentligen vet jag inte om jag lider så speciellt mycket, för jag brukar oftast inte minnas hur bedrövligt dålig jag faktiskt är.
Vad är det då jag har fått för olustig sjukdom? Jo, det ska jag tala om...hm...äh...hm..ääh..hm..vad var det nu det hette? Jo, så var det! Jag har drabbats av en mycket svår variant av ÅNK. Vet ni vad ÅNK är? Inte? Då är det nog bäst att ni kollar in det här, för jag tror inte att jag kan beskriva det bättre själv. Men en sak kan jag i alla fall säga, och det är att jag satte på en kanna kaffevatten klockan 09.00 i morse, och jag har fortfarande inte lyckats dricka något kaffe. Tror ni att vattnet fortfarande är varmt?
Vad är det då jag har fått för olustig sjukdom? Jo, det ska jag tala om...hm...äh...hm..ääh..hm..vad var det nu det hette? Jo, så var det! Jag har drabbats av en mycket svår variant av ÅNK. Vet ni vad ÅNK är? Inte? Då är det nog bäst att ni kollar in det här, för jag tror inte att jag kan beskriva det bättre själv. Men en sak kan jag i alla fall säga, och det är att jag satte på en kanna kaffevatten klockan 09.00 i morse, och jag har fortfarande inte lyckats dricka något kaffe. Tror ni att vattnet fortfarande är varmt?
Min vackra stjärt!
Ibland är det bara för bra för att vara sant, titta vad Ingela la la puttade in till mig!
......som en stolt påfågel, krii krii!
Känns helt okej att få den en gång till! Jag riktigt myser, svassar omkring i lägenheten och kråmar mig .....
......som en stolt påfågel, krii krii! Jag måste bara få ståta med min vackra stjärt!
Kan inte låta bli att skratta gott åt kommentaren jag fick av Ingela apropå min snygge brevbärare:
"Kan det vara sant! Tänk om posten börjar komma som för vanligt folk?? Att han dessutom ser bra är väl bara ett plus i kanten.. jag kan tänka mig att det är svårare att reta upp sig då.. ;-)"
Om brevbäraren har bra syn vet jag faktiskt inte, men nu har jag något att fråga honom om nästa gång jag ser honom! :D
Tänk vad kul det kan blir när ett ord hoppat ur!
Hur Mockapocka fick mig på gott humör
Igår kväll fick jag den här fina utmärkelsen av mockapocka! "För en bra bloggpersonlighet!!"
Inte illa, eller hur!
Så här skrev mockapocka i sin blogg:
"Jag skickar awarden vidare till segsliten. Hennes blogg har blivit en av mina favoriter då hon skriver varmt och humoristiskt om vardagslivet i Italien."
Det värmde!
Jag skickar den vidare till Sara, för att hon gav mig dagens första skratt!
torsdag 16 april 2009
Kors i taket II
Idag är det som sagt en dag då jag inte kan sluta att förundras. Efter morgonens minnesrekord och en ansträngande tur till snabbköpet, kom jag vid halvtiotiden tillbaka hem igen. Utanför grannhuset stod brevbärarens motorcykel, vilket förvånade mig precis lika mycket som morgonens oväntade hjärnaktivitet. DET REGNAR NÄMLIGEN! Hade det dessutom varit måndag, så tror jag nog att jag hade fått slag. Jag funderade lite på detta konstiga fenomen, det kändes nästan overkligt. Post när det regnar, ungefär lika vanligt som orangea elefanter i köket. Dessutom var klockan bara 10.30, och posten kommer aldrig före lunch.
Jag började tömma bilen på matkassar och väntade ut brevbäraren. Jag hade ju ett och annat att prata med honom om. Medan jag stod där och väntade funderade jag lite på hur jag skulle gå till väga. Kunde jag verkligen klaga över utebliven post i samband med regnväder, nu när han faktiskt dykt upp en dag då regnet stod som spön i backen?
Efter ett par minuter kommer brevbäraren ut ur grannporten. Men...det var inte den gamla vanliga stofilen, utan en två meter lång kille i trettioårsåldern. Han var dessutom klädd i regnjacka och bar motorcykelhjälm. Detta var garanterat för mycket för mig!!! Vem har någonsin sett en två meter lång italienare? I regnjacka? Och hjälm? Visst finns det en del långa män även i Italien, men de är garanterat inte fler än vad som går att räkna på ena handens fingrar. Och de delar inte ut post, utan de spelar basket. Brevbäraren måste helt enkelt vara någon form av mutation, för såhär långa italienare brukar man inte stöta på sådär utan vidare på öppen gata.
Och var har han fått sin regnjacka ifrån? Jag trodde inte att italienare visste att det existerade ett så praktiskt plagg. Och att den dessutom satt på en kilometerlång man, var helt enkelt mer än vad jag kunde klara av på en och samma dag. Att han sedan, som grädde på moset, lyckats trycka in huvudet i en hjälm gjorde inte saken bättre. Italienare använder inte hjälm, åtminstone inte brevbärarna, och absolut inte när det regnar. Ekvationen gick inte ihop! Vad var det här för man egentligen? En felande länk? Antingen är han utlänning, eller så har jag blivit offer för dolda kameran, någon annan förklaring finns helt enkelt inte.
Brevbäraren kom in i porten. Jag nöp mig hårt i armen, tittade storögt på denna högst oväntade uppenbarelse och frågade:
- Var är brevbäraren som brukar komma hit?
- Det är jag som är brevbäraren!
- Nej, inte du! Den äldre, han som brukar dela ut post här.
- Jaså han! Han har gått i pension.
- Va?
- Ja, du vet...sånt man gör när man har uppnått en viss ålder. Alltså, när man inte behöver jobba mer.
- Va? Ja, jag vet, men, men...jag blev bara så förvånad.
- Ja, ja, nu är det i alla fall jag som gäller!
- Hm, ja, va bra! säger jag och kan inte låta bli att notera att jag står mittemot en väldigt snygg, hjälmprydd, regnjacksbeklädd brevbärare. Och tänk! Denne snygge man i trettioårsåldern kommer att ringa på min porttelefon varenda dag från och med nu, till och med de dagar när det regnar. Det låter nästan för bra för att vara sant, jag kanske ska bjuda in honom på en kopp kaffe.
Det ska det bli intressant att se om jag får post på måndagar också!
Jag började tömma bilen på matkassar och väntade ut brevbäraren. Jag hade ju ett och annat att prata med honom om. Medan jag stod där och väntade funderade jag lite på hur jag skulle gå till väga. Kunde jag verkligen klaga över utebliven post i samband med regnväder, nu när han faktiskt dykt upp en dag då regnet stod som spön i backen?
Efter ett par minuter kommer brevbäraren ut ur grannporten. Men...det var inte den gamla vanliga stofilen, utan en två meter lång kille i trettioårsåldern. Han var dessutom klädd i regnjacka och bar motorcykelhjälm. Detta var garanterat för mycket för mig!!! Vem har någonsin sett en två meter lång italienare? I regnjacka? Och hjälm? Visst finns det en del långa män även i Italien, men de är garanterat inte fler än vad som går att räkna på ena handens fingrar. Och de delar inte ut post, utan de spelar basket. Brevbäraren måste helt enkelt vara någon form av mutation, för såhär långa italienare brukar man inte stöta på sådär utan vidare på öppen gata.
Och var har han fått sin regnjacka ifrån? Jag trodde inte att italienare visste att det existerade ett så praktiskt plagg. Och att den dessutom satt på en kilometerlång man, var helt enkelt mer än vad jag kunde klara av på en och samma dag. Att han sedan, som grädde på moset, lyckats trycka in huvudet i en hjälm gjorde inte saken bättre. Italienare använder inte hjälm, åtminstone inte brevbärarna, och absolut inte när det regnar. Ekvationen gick inte ihop! Vad var det här för man egentligen? En felande länk? Antingen är han utlänning, eller så har jag blivit offer för dolda kameran, någon annan förklaring finns helt enkelt inte.
Brevbäraren kom in i porten. Jag nöp mig hårt i armen, tittade storögt på denna högst oväntade uppenbarelse och frågade:
- Var är brevbäraren som brukar komma hit?
- Det är jag som är brevbäraren!
- Nej, inte du! Den äldre, han som brukar dela ut post här.
- Jaså han! Han har gått i pension.
- Va?
- Ja, du vet...sånt man gör när man har uppnått en viss ålder. Alltså, när man inte behöver jobba mer.
- Va? Ja, jag vet, men, men...jag blev bara så förvånad.
- Ja, ja, nu är det i alla fall jag som gäller!
- Hm, ja, va bra! säger jag och kan inte låta bli att notera att jag står mittemot en väldigt snygg, hjälmprydd, regnjacksbeklädd brevbärare. Och tänk! Denne snygge man i trettioårsåldern kommer att ringa på min porttelefon varenda dag från och med nu, till och med de dagar när det regnar. Det låter nästan för bra för att vara sant, jag kanske ska bjuda in honom på en kopp kaffe.
Det ska det bli intressant att se om jag får post på måndagar också!
Oj!
Titta vad jag just såg!
♥ BESÖKARE SEDAN 041208 ♥
5000
5000
Det får jag nog fira med en tävling i nästa vecka!
Kors i taket!
Idag är en sådan där dag då jag inte slutar att förundras. I morse lyckades jag ta med mig lillklimpens bok till dagisbiblioteket, halleluja! Eftersom jag lyckats ta priset som världens mest tankspridda mamma, så är detta verkligen något att fira. Jag funderade lite på att ringa Guinness rekordbok, jag kanske kan få en rad, eller två. Jag undrar i vilken kategori jag skulle kunna få med det? Human body, modern society, eller varför inte amazing feats? Jag antar att den sista kategorin är den mest passande, för en mer häpnadsväckande bedrift än att få med sig boken till dagis en torsdagsmorgon, har jag nog aldrig stött på.
Efter denna absolut oanade och mycket oväntade hjärnaktivitet kommer sen följande kalldusch: Klockan halv nio svassar jag in på dagis och svänger stolt hit och dit med bokkassen. Jag fullkomligt lyser av stolthet, och tycker att jag varit sååå duktig. Jag känner att jag presterat något riktigt bra, jag har kommit ihåg boken. Dagen är räddad! Men, vad nu? Jag hittar ingen korg att lägga den i. Korgen brukar alltid stå precis innanför dörren, och just då, just idag, så lyser den intensivt med sin frånvaro. Jag tittar mig lite omkring, räknar veckans dagar i huvudet, och kommer fram till att det är torsdag, och att korgen alltså SKA stå på golvet framför mig. Jag letar reda på en av fröknarna och frågar var jag ska lägga boken. Hon tittar oförstående på mig. Att påstå att hon såg ut som ett frågetecken, skulle vara att underdriva å det grövsta.
- Bok?
- Ja! Är det inte idag böckerna ska in?
- Äh hum?! Vad är det för dag idag?
- Det är torsdag.
- Äh hum...det blir nog inget idag...äh hm, vi har helt enkelt glömt bort det.
- Jaha!
- Vill du ta hem boken igen?
- Men...neeej, nu när jag äntligen kommit ihåg boken...måste jag ta hem den då?
- Äh..hm..va? Men vi kan kanske lägga den i lillklimpens låda. Låter det bra?
- Jättebra, tack!
Jag lämnade kvar boken på dagis, någon måtta får det vara! Dessutom hette boken Spottys jul, jag ställde mig lite frågande till bokvalet redan för två veckor sedan, men nu har den garanterat spelat ut sin roll. Julen varar inte längre än till påska, så jag tycker helt klart att den är överstökad nu. Får han ingen ny bok idag, då får det vara till nästa vecka. Jag tänker INTE ta hem boken igen! För gör jag det så kommer jag med all säkerhet glömma att ta den med i nästa vecka.
Fortsättning följer ...
Efter denna absolut oanade och mycket oväntade hjärnaktivitet kommer sen följande kalldusch: Klockan halv nio svassar jag in på dagis och svänger stolt hit och dit med bokkassen. Jag fullkomligt lyser av stolthet, och tycker att jag varit sååå duktig. Jag känner att jag presterat något riktigt bra, jag har kommit ihåg boken. Dagen är räddad! Men, vad nu? Jag hittar ingen korg att lägga den i. Korgen brukar alltid stå precis innanför dörren, och just då, just idag, så lyser den intensivt med sin frånvaro. Jag tittar mig lite omkring, räknar veckans dagar i huvudet, och kommer fram till att det är torsdag, och att korgen alltså SKA stå på golvet framför mig. Jag letar reda på en av fröknarna och frågar var jag ska lägga boken. Hon tittar oförstående på mig. Att påstå att hon såg ut som ett frågetecken, skulle vara att underdriva å det grövsta.
- Bok?
- Ja! Är det inte idag böckerna ska in?
- Äh hum?! Vad är det för dag idag?
- Det är torsdag.
- Äh hum...det blir nog inget idag...äh hm, vi har helt enkelt glömt bort det.
- Jaha!
- Vill du ta hem boken igen?
- Men...neeej, nu när jag äntligen kommit ihåg boken...måste jag ta hem den då?
- Äh..hm..va? Men vi kan kanske lägga den i lillklimpens låda. Låter det bra?
- Jättebra, tack!
Jag lämnade kvar boken på dagis, någon måtta får det vara! Dessutom hette boken Spottys jul, jag ställde mig lite frågande till bokvalet redan för två veckor sedan, men nu har den garanterat spelat ut sin roll. Julen varar inte längre än till påska, så jag tycker helt klart att den är överstökad nu. Får han ingen ny bok idag, då får det vara till nästa vecka. Jag tänker INTE ta hem boken igen! För gör jag det så kommer jag med all säkerhet glömma att ta den med i nästa vecka.
Fortsättning följer ...
onsdag 15 april 2009
Masken av för tandmusen
Häromnatten var tandmusen här igen, och morgonen därpå hittade storklimpen två euro under kudden. Storklimpen var hur glad som helst. För tänk, den här gången kom han som han skulle, utan en massa oförklarliga förseningar. Lillklimpen var lite mer skeptiskt, tog mig avsides och tittade uppfodrande på mig.
- Du mamma! Varför ljuger du för storklimpen? Tandmusen finns ju inte!
- Det gör han väl!
- NÄHÄ!
- Joo, det gör han, han har ju varit här!
- Nej, tandmusen finns inte!
- Vem är det då som varit här med pengar till storklimpen i natt?
- Det var ju du!
- Nej, jag sov då, jag har inte lagt några pengar under storklimpens kudde!
- Joho du! Jag såg dig!
- Nej, vi sov då, så det kan du inte ha gjort.
- Jo, det var du mamma, jag såg dig faktiskt!
- Nej, det var inte jag!
- Jo!
- Nej, det var det inte!
- Jo, det var det, det vet jag!
Så där höll det på ett tag. Jag är helt säker på att lillklimpen sov, så att han skulle ha sett mig är helt enkelt omöjligt. Han hoppades helt enkelt att jag skulle tro på att han sett mig, och bekänna färg, men det gjorde jag inte. Någon måtta får det vara på vad en mamma ska behöva erkänna för sina barn! Men jag måste tillstå att jag är i högsta grad imponerad av hans väl uttänkta förhörstaktik. Att försöka lura någon att sjunga ut är avancerat, åtminstone för en fyraåring.
Det sista lillklimpen sa innan han skrattandes gick iväg var:
- Du ska inte lura storklimpen, jag vet att det var du mamma!
Ibland har det inte med ålder att göra, lillklimpen är helt enkelt inte lika godtrogen som storklimpen. Nu får jag bara hoppas att han inte skvallrar, och tänk om han får för sig att säga något om tomten....en sån smäll skulle storklimpen aldrig klara!
- Du mamma! Varför ljuger du för storklimpen? Tandmusen finns ju inte!
- Det gör han väl!
- NÄHÄ!
- Joo, det gör han, han har ju varit här!
- Nej, tandmusen finns inte!
- Vem är det då som varit här med pengar till storklimpen i natt?
- Det var ju du!
- Nej, jag sov då, jag har inte lagt några pengar under storklimpens kudde!
- Joho du! Jag såg dig!
- Nej, vi sov då, så det kan du inte ha gjort.
- Jo, det var du mamma, jag såg dig faktiskt!
- Nej, det var inte jag!
- Jo!
- Nej, det var det inte!
- Jo, det var det, det vet jag!
Så där höll det på ett tag. Jag är helt säker på att lillklimpen sov, så att han skulle ha sett mig är helt enkelt omöjligt. Han hoppades helt enkelt att jag skulle tro på att han sett mig, och bekänna färg, men det gjorde jag inte. Någon måtta får det vara på vad en mamma ska behöva erkänna för sina barn! Men jag måste tillstå att jag är i högsta grad imponerad av hans väl uttänkta förhörstaktik. Att försöka lura någon att sjunga ut är avancerat, åtminstone för en fyraåring.
Det sista lillklimpen sa innan han skrattandes gick iväg var:
- Du ska inte lura storklimpen, jag vet att det var du mamma!
Ibland har det inte med ålder att göra, lillklimpen är helt enkelt inte lika godtrogen som storklimpen. Nu får jag bara hoppas att han inte skvallrar, och tänk om han får för sig att säga något om tomten....en sån smäll skulle storklimpen aldrig klara!
Utvecklingshistoria
Utflykten på långfredagen gick till en dinosauriepark. På torsdagskvällen hade jag stekt en sats pannkakor, så på fredagsmorgonen fyllde vi en kylväska med drycker och annat som passade bra att ha med på en heldagsutflykt i det fria. På väg till parken låg dimman som ett grått täcke över oss, och värre blev för varje kilometer vi körde. Ju närmre utflyktsmålet vi kom, desto sämre blev vädret. Väl framme såg det verkligen inte ljust ut. Vi satte på oss varenda plagg vi hade med oss i bilen, och jag svor över att jag tagit med en för tunn jacka, jag som är så frusen av mig. Väl inne i parken började det lätta lite. Solen började trevande leta sig fram mellan molnen, och tro det eller ej, men vid lunch åkte jackan av.
Parken var lagom stor och väldigt mysig. Det var riktigt härligt att promenera runt bland de stora, lummiga träden. Efter halva turen nådde vi fram till picknickplatsen. Den låg vackert vid en liten damm, och hade dessutom en stor lekpark där barnen klättrade och gungade, medan vi vuxna vilade benen och lapade sol. Efter lunch tog vi andra halvan av parken, och innan vi klämde oss in i bilen igen blev det en liten glasspaus i cafét.
Parken hade ett bra upplägg. Den började med de första urtidsdjuren, i det här fallet rörde det sig om Pterygotus, en havsskorpion som levde för ca: 430.000.000 år sedan. För att sedan ta oss framåt i tiden, och avsluta turen med Neandertalmänniskan. Detta gav en bra överblick om när i historien de olika djuren levt. I parken fanns också ett inhägnat område med lite djur (hjortar, rådjur, m.m.).
När vi kom hem från utflykten var vi alla trötta och glada, kanske till och med gladare än vi skulle ha varit om dagen börjat bättre. För det som på morgonen såg ut att bli en misslyckad utflykt, blev till syvende och sist väldigt, väldigt lyckad.
tisdag 14 april 2009
Njutning!
Det finns en del saker som man längtar efter...........
...........och får man då fyra paket, så svävar man på små moln i flera veckor.
...........och får man då fyra paket, så svävar man på små moln i flera veckor.måndag 13 april 2009
Intensiv aktivitet
Det har varit händelserika dagar i det segslitna hemmet. Vi har varit på utflykt, teater, släktmiddag, BB, hoppborgar och på födelsedagslunch. Men nu är det slut på det roliga. Mamma och hennes man åkte hem idag, så de sista två dagarna på klimparnas påsklov får vi ägna åt de fjorton sidor läxa som storklimpen måste hinna med innan torsdag. Ett par turer till lekparken ska vi väl hinna med, och kanske ett biobesök, men annars ska vi nog ta det ganska lugnt. Jag vill ju inte att klimparna ska vara helt slutkörda när de börjar igen. Dessutom måste vi ladda upp inför lillklimpens födelsedagskalas som han förväntar sig att jag ska anordna till helgen. Jag hoppas att det hinns med, för jag har inte skrivit några inbjudningar än, annars får det bli de närmsta vännerna med deras barn. Jag tycker egentligen att det räcker, men lillklimpen vill gärna bjuda ett par av barnen från dagis. I vilket fall som helst så blir det tårta med till dagis på fredag, och har jag tur så nöjer han sig med det.
fredag 10 april 2009
torsdag 9 april 2009
Påskägg
Jag har vid ett flertal tillfällen hamnat i diskussioner om vilken dag man ska ge sina barn påskägg. I Italien ger man barnen påskägg på påskdagen, och det är också den dag man firar tillsammans med sin släkt. I Sverige har jag förstått att det inte alltid är samma dag som gäller, utan det beror lite på var man bor.
Jag minns när jag var liten, då fick jag påskägg på olika dagar beroende på var vi firade påsk någonstans, men allt som oftast fick jag det på skärtorsdagen. Detta tyckte många av mina kompisar var jättekonstigt, eftersom de fick sina först på påskafton.
När får era barn påskägg?
Jag minns när jag var liten, då fick jag påskägg på olika dagar beroende på var vi firade påsk någonstans, men allt som oftast fick jag det på skärtorsdagen. Detta tyckte många av mina kompisar var jättekonstigt, eftersom de fick sina först på påskafton.
När får era barn påskägg?
onsdag 8 april 2009
Promenadseger?
Nu jag har varit ute på en lååååååååååååång promenad i solen. I morse bestämde jag mig för att sträcka på benen och sätta rumpfläsket ordentligt i gungning. Lite motion kan säkert inte skada! Jag vill ju inte riskera att musklerna förtvinar helt och hållet, vilket faktiskt är helt möjligt, om de ligger i träda för länge.
Jag tyckte det var lika bra att gripa ögonblicket i flykten och göra det nu på förmiddagen, annars riskerar jag bara att växa fast här på stolen. Jag och min fyrbenta vän har på senare tid ingått i symbios med varandra, och ibland känns det nästan svårt att veta var jag börjar och stolen slutar. Men idag fick jag plötsligt nog! Jag tänker inte längre tolerera att leva som en förlängning av en stol! Och ska jag vara riktigt ärlig, så har jag hellre träningsvärk än sittsår.
Jag tyckte det var lika bra att gripa ögonblicket i flykten och göra det nu på förmiddagen, annars riskerar jag bara att växa fast här på stolen. Jag och min fyrbenta vän har på senare tid ingått i symbios med varandra, och ibland känns det nästan svårt att veta var jag börjar och stolen slutar. Men idag fick jag plötsligt nog! Jag tänker inte längre tolerera att leva som en förlängning av en stol! Och ska jag vara riktigt ärlig, så har jag hellre träningsvärk än sittsår.
tisdag 7 april 2009
Cybertabbe
Igår läste jag en rolig notis i min älsklingstidskrift Språktidningen (se min sidomeny). Den handlade om rättegången mot Pirate Bay. Åklagaren hade tydligen försökt låta insatt i datorvärldens initialförkortningar och frågat när de åklagade träffats för första gången IRL (in real life). Han hade då fått svaret att denna förkortning inte längre gäller, eftersom internet, enligt dem, är precis lika verkligt som allt annat. Det man gör utanför cyberrymden, är AFK (away from keyboard).
Vad har ni gjort AFK idag?
Vad har ni gjort AFK idag?
Utan uppehåll
Finns det något som har ett mer passande namn än Non Stop?
Har jag en gång börjat så finns det ingen hejd på ätandet. Hjärnan kopplas bort totalt, och handen och munnen klarar sig helt på egen hand. Det finns inga spärrar, bara ett mekaniskt: plocka upp, stoppa in, tugga. Plocka upp, stopp in, tugga. När skålen är tom tittar jag mig förvånat omkring. Var tog de vägen allihop? Inte har väl jag ätit upp alla alldeles själv?
Har jag en gång börjat så finns det ingen hejd på ätandet. Hjärnan kopplas bort totalt, och handen och munnen klarar sig helt på egen hand. Det finns inga spärrar, bara ett mekaniskt: plocka upp, stoppa in, tugga. Plocka upp, stopp in, tugga. När skålen är tom tittar jag mig förvånat omkring. Var tog de vägen allihop? Inte har väl jag ätit upp alla alldeles själv?
måndag 6 april 2009
Reträtt
- Jag är en lugn och förstående människa, det gör inget att räkningarna kommer försent. Jag är en lugn och förstående människa, det gör inget att räkningarna kommer för sent. Jag är lugn......
Efter att ha irriterat mig på brevbäraren i en och en halv vecka, har jag nu lyckats besinna mig. Jag har bestämt mig för att ta det lite lugnt, stanna upp, ta ett djupt andetag, och räkna till tio varje gång jag känner ilskan bubbla upp inom mig. Varför nu detta drastiska beslut? Titta på det här, så kanske ni förstår. Jag ska försöka låta bli att döma honom för hårt, och ge honom en sista chans till bättring.
Blir det ingen ändring ska jag försöka upprätthålla mitt lugn med hjälp av profilaxandning, närma mig honom med försiktighet, och försöka få till stånd en någorlunda fredlig diskussion. Vem vet, han kanske får reumatiska besvär av fukten när det regnar. Och i sådana fall handlar det ju inte om vattenfobi, utan snarare om att inte vara arbetsför under de här dagarna, vilket han i så fall inte kan rå för.
Andas in........................................................................andas ut!
- En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio.
Jag hoppas verkligen att det funkar!
Efter att ha irriterat mig på brevbäraren i en och en halv vecka, har jag nu lyckats besinna mig. Jag har bestämt mig för att ta det lite lugnt, stanna upp, ta ett djupt andetag, och räkna till tio varje gång jag känner ilskan bubbla upp inom mig. Varför nu detta drastiska beslut? Titta på det här, så kanske ni förstår. Jag ska försöka låta bli att döma honom för hårt, och ge honom en sista chans till bättring.
Blir det ingen ändring ska jag försöka upprätthålla mitt lugn med hjälp av profilaxandning, närma mig honom med försiktighet, och försöka få till stånd en någorlunda fredlig diskussion. Vem vet, han kanske får reumatiska besvär av fukten när det regnar. Och i sådana fall handlar det ju inte om vattenfobi, utan snarare om att inte vara arbetsför under de här dagarna, vilket han i så fall inte kan rå för.
Andas in........................................................................andas ut!
- En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio.
Jag hoppas verkligen att det funkar!
söndag 5 april 2009
Måltidsuppehåll
Igår kväll var vi på pizzeria, och idag har jag ätit så mycket att magen står i fyra hörn. Det verkar som om hela systemet håller på att kollapsa. Magmunnen kippar efter andan, och bönar om barmhärtighet. Tarmkanalen har stängt slussporten för den här helgen, och tänker inte öppna igen förrän tidigast på tisdag. För att inte tala om verkmästaren i magen, han är riktigt less. Han muttrar om generalstrejk, och hotar med att slå igen för gott. Vi pallar inte mer! skriker de alla tre i kör. Det finns en gräns för vad en och samma kropp kan ta hand om på så här kort tid! Jag antar att jag måste trappa ner på tempot, att det helt enkelt är läge för ett måltidsuppehåll.
lördag 4 april 2009
Steppdans och pizzeria
Idag är det full rulle i familjen segsliten. Mamma och hennes man kom med ett tidigt morgonplan, så redan vid lunchen var vi sex stycken till bordet. Mamma kom med tre stora resväskor, varav en var fylld med deras grejer, och de andra två var fyllda till brädden med påsk och födelsedagspresenter till lillklimpen, påskpresenter till storklimpen, mat, och godis.
Lillklimpen fyller egentligen inte år förrän senare denna månad, men då är inte mamma här, så vi firade idag istället. Ungarna ville så gärna ha paket, och ska det göras i förväg så spelar det egentligen ingen roll om vi gör det idag, eller någon annan dag. Dessutom är det så mycket annat nästa helg, och barnen uppskattar det mer om man delar upp det i små lagom portioner.
Ikväll bär det av till ungarnas favorit pizzeria, och imorgon blir det familjelunch hemma hos svärmor. Detta arrangemang passar mig alldeles utmärkt, eftersom vi inte behöver trängas i vårt lilla kök under de närmsta dagarna. Dessutom blir det vila för alla parter, då vi slipper stå och laga mat hela helgen. Då har jag förståss inte räknat in svärmor, men hon faller liksom lite utanför det hela, eftersom hon inte behöver trängas här hemma med oss.
Det kan ju lätt bli lite pyssel när man är många, inte minst vad det gäller matlagning och toalettbesök. Vi har nämligen bara en enda toalett, och om steppdansen inte redan varit uppfunnen, så hade jag helt klart försökt lansera den som min grej.
Lillklimpen fyller egentligen inte år förrän senare denna månad, men då är inte mamma här, så vi firade idag istället. Ungarna ville så gärna ha paket, och ska det göras i förväg så spelar det egentligen ingen roll om vi gör det idag, eller någon annan dag. Dessutom är det så mycket annat nästa helg, och barnen uppskattar det mer om man delar upp det i små lagom portioner.
Ikväll bär det av till ungarnas favorit pizzeria, och imorgon blir det familjelunch hemma hos svärmor. Detta arrangemang passar mig alldeles utmärkt, eftersom vi inte behöver trängas i vårt lilla kök under de närmsta dagarna. Dessutom blir det vila för alla parter, då vi slipper stå och laga mat hela helgen. Då har jag förståss inte räknat in svärmor, men hon faller liksom lite utanför det hela, eftersom hon inte behöver trängas här hemma med oss.
Det kan ju lätt bli lite pyssel när man är många, inte minst vad det gäller matlagning och toalettbesök. Vi har nämligen bara en enda toalett, och om steppdansen inte redan varit uppfunnen, så hade jag helt klart försökt lansera den som min grej.
Illuminering
Jag har bestämt mig för att besvara era kommentarer här inne på bloggen. Jag har oftast besvarat kommentarer genom att gå in till er, men sedan ett par dagar tillbaka har jag svarat direkt på min egen kommentarsida. Detta gör det lättare för mig att svara alla som ställt en fråga, och inte bara de jag hinner med.
Familjen på G!
Mamma och hennes man kommer från Sverige om två timmar. Jag får se om jag hinner med ett inlägg senare idag.
fredag 3 april 2009
Brevbäraren ringer alltid två gånger
Idag har solen tittat fram, och tro det eller ej, jag hann inte mer än se solen skymta fram mellan molnen förrän porttelefonen surrade till och brevbäraren bad att bli insläppt. Jag trodde jag skulle kissa på mig, så full av skratt blev jag. Det blev helt plötsligt så tydligt, att det verkligen var regnet det handlade om. Men, men, jag samlade mina krafter och tog på mig en riktigt uppbragt min. Jag hade ju bestämt mig för att läsa lusen av vattenfobikern, så på med skorna och ut i trapphuset. Jag hade inte hunnit mer än halvvägs när jag hörde porten slå igen med en smäll, Bam!
Jäklar, vad han var på alerten idag! Han måste ha anat att jag var i antågande. Jag började gå upp igen. Efter tio minuter surrar porttelefonen till igen, och jag går och kollar vem det är.
- Hallå!
- Hallå, det är jag, brevbäraren igen!
- Hmpf!
Nä, nu jävlar i min själ! Tänker han komma sju gånger på samma dag för att ta igen den gångna veckan? Jag drog snabbt på mig skorna och kilade ner i trappen. BAM! Halvvägs ner hör jag porten slå igen. Jag struntade i att han redan hunnit ut, och bestämmer mig för att haffa honom på gatan. Jag sprang som en liten galning och tog två, tre steg i taget. Ut genom porten, över gården, ut genom grinden och brrrruuuuuum, brrrruuuuuum! Jag hann precis se ryggen på brevbäraren när han svischade iväg på sin motorcykel. Vilken fräck jävel, först kommer han inte på en hel vecka, sen kommer han två gånger på mindre än en kvart! Jag gick in i huset igen. Brevlådorna var fyllda till brädden, och diverse brev, tidningar och paket har placerats ovanpå lådorna och på golvet. Inte konstigt att han var tvungen att gå två gånger. För allt det där hade han aldrig lyckats ta med in under en och samma vända.
Jäklar, vad han var på alerten idag! Han måste ha anat att jag var i antågande. Jag började gå upp igen. Efter tio minuter surrar porttelefonen till igen, och jag går och kollar vem det är.
- Hallå!
- Hallå, det är jag, brevbäraren igen!
- Hmpf!
Nä, nu jävlar i min själ! Tänker han komma sju gånger på samma dag för att ta igen den gångna veckan? Jag drog snabbt på mig skorna och kilade ner i trappen. BAM! Halvvägs ner hör jag porten slå igen. Jag struntade i att han redan hunnit ut, och bestämmer mig för att haffa honom på gatan. Jag sprang som en liten galning och tog två, tre steg i taget. Ut genom porten, över gården, ut genom grinden och brrrruuuuuum, brrrruuuuuum! Jag hann precis se ryggen på brevbäraren när han svischade iväg på sin motorcykel. Vilken fräck jävel, först kommer han inte på en hel vecka, sen kommer han två gånger på mindre än en kvart! Jag gick in i huset igen. Brevlådorna var fyllda till brädden, och diverse brev, tidningar och paket har placerats ovanpå lådorna och på golvet. Inte konstigt att han var tvungen att gå två gånger. För allt det där hade han aldrig lyckats ta med in under en och samma vända.
Budskap från högre ort?
Skaftet till skurborsten gick just sönder. Jag tror jag tar det som ett tecken på att det inte ska städas något mer i det här huset! Åtminstone inte idag.
torsdag 2 april 2009
Vädertjänst?
Nu har det regnat i sju dagar, och postgången verkar ha upphört totalt sedan en vecka tillbaka. Man skulle nästan kunna tro att jag bor mitt ute på en lerig åker, men så är det tyvärr inte. Posten har slutat komma ändå. Att den inte kommer på måndagar är jag van vid, men resten av veckan? Jag visste att det var något lurt på gång när jag fick ett litet gulligt brev från posten för ett tag sedan. De ville helt enkelt gardera sig mot framtida klagomål.
Men nu är ju inte jag den som är den och sitter här och rullar tummarna tills brevbäraren fått akterspegeln av båten. Fortsätter det så här, så har han otvivelaktigt en liten predikan om ansvar att vänta. För vem har ansvar för att mina räkningar kommer till mig i tid, om inte posten? Självklart går jag inte runt och längtar efter räkningar, men jag blir grymt arg när de kommer försent och jag blir tvungen att betala straffavgift. Och detta bara för att en del ogillar att jobba på måndagar, eller när det regnar. Nästa gång jag ser vår lilla vattenskygga postiljon ska jag nog allt visa vad skåpet ska stå! Jag hade tänkt reta upp honom riktigt ordentligt, kanske till och med dra till med något hurtigt svenskt. För vad kan reta upp en mer än klämkäcka kommentarer? Undrar vad han skulle säga om 'Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder'? Själv fick jag mord i blicken när min gympalärare hävde ur sig sådana hurtfriska uttryck. Men då pratade vi ju inte om regn, utan snarare om åska och drivis, och inte fick jag betalt för det heller.
Men nu är ju inte jag den som är den och sitter här och rullar tummarna tills brevbäraren fått akterspegeln av båten. Fortsätter det så här, så har han otvivelaktigt en liten predikan om ansvar att vänta. För vem har ansvar för att mina räkningar kommer till mig i tid, om inte posten? Självklart går jag inte runt och längtar efter räkningar, men jag blir grymt arg när de kommer försent och jag blir tvungen att betala straffavgift. Och detta bara för att en del ogillar att jobba på måndagar, eller när det regnar. Nästa gång jag ser vår lilla vattenskygga postiljon ska jag nog allt visa vad skåpet ska stå! Jag hade tänkt reta upp honom riktigt ordentligt, kanske till och med dra till med något hurtigt svenskt. För vad kan reta upp en mer än klämkäcka kommentarer? Undrar vad han skulle säga om 'Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder'? Själv fick jag mord i blicken när min gympalärare hävde ur sig sådana hurtfriska uttryck. Men då pratade vi ju inte om regn, utan snarare om åska och drivis, och inte fick jag betalt för det heller.
En fnurra på tråden
Igår kväll ringde mobilen. I andra ändan befinner sig en okänd medelålders kvinna.
Jag: Hallå!
Någon: Hallå!
Jag: Ja, hallå, vem är det?
Någon: Vem är du?
Jag: Ni har nog ringt fel!
Någon förklarar för en tredje person: Det är någon som tydligen har ringt fel.
Jag: Nej, ni har ringt fel!
Någon lägger på, Klick!
Fem minuter senare ringer mobilen.
Jag: Hallå!
Någon: Hallå!
Jag: Ja, hallå, vem är det?
Någon: Vem är du?
Jag: Jag är segsliten (nu sa jag ju inte just så, men ni fattar nog).
Någon: Varför ringer ni mig?
Jag: Va! Det är ju ni som har ringt!
Någon: Jaha! Vad har du för nummer?
Jag: 0123-4567890, men har ni inte det på displayen? Det är ju ändå ni som har ringt?
Någon: Vilket land ringer ni ifrån?
Jag: Det är ni som ringer! Och ni har ringt inom Italien, det här är en mobil!
Någon: Jahaaaaa! kvinnan pratar med någon annan och säger: Det är en mobiiiiil!
Jag: Ni har nog ringt fel!
Någon: Har jag ringt fel?
Här säger det helt plötsligt bara Klick!
Tio minuter senare ringer mobilen.
Jag: Hallå!
Någon: Hallå!
Jag: Ja, hallå!
Någon: Varför ringer ni nu igen?
Jag: Men...det är ju ni som har ringt!
Någon: Jahaaaaaa!
Jag: Ni har ringt fel.
Någon pratar lite förvirrat med sig själv i andra ändan: mobil...Italien....ringer hela tiden...
Jag: Jag lägger på nu!
Någon: Bra, det är nog ingen idé att ni ringer mig igen!
Jag: Nej, jag lovar, det ska jag inte göra!
Här suckar jag och lägger jag på. Efter det tredje samtalet var telefonen tyst.
För en halvtimme sedan ringde mobilen.
Jag: Hallå!
Någon: Hallå!
Jag: Ja, hallå!
Någon: Lella är det du som ringer?
Jag: Nej....
Någon: Är det ni nu igen?
Jag: Klick!
Och jag som trodde det var ett aprilskämt!
Jag: Hallå!
Någon: Hallå!
Jag: Ja, hallå, vem är det?
Någon: Vem är du?
Jag: Ni har nog ringt fel!
Någon förklarar för en tredje person: Det är någon som tydligen har ringt fel.
Jag: Nej, ni har ringt fel!
Någon lägger på, Klick!
Fem minuter senare ringer mobilen.
Jag: Hallå!
Någon: Hallå!
Jag: Ja, hallå, vem är det?
Någon: Vem är du?
Jag: Jag är segsliten (nu sa jag ju inte just så, men ni fattar nog).
Någon: Varför ringer ni mig?
Jag: Va! Det är ju ni som har ringt!
Någon: Jaha! Vad har du för nummer?
Jag: 0123-4567890, men har ni inte det på displayen? Det är ju ändå ni som har ringt?
Någon: Vilket land ringer ni ifrån?
Jag: Det är ni som ringer! Och ni har ringt inom Italien, det här är en mobil!
Någon: Jahaaaaa! kvinnan pratar med någon annan och säger: Det är en mobiiiiil!
Jag: Ni har nog ringt fel!
Någon: Har jag ringt fel?
Här säger det helt plötsligt bara Klick!
Tio minuter senare ringer mobilen.
Jag: Hallå!
Någon: Hallå!
Jag: Ja, hallå!
Någon: Varför ringer ni nu igen?
Jag: Men...det är ju ni som har ringt!
Någon: Jahaaaaaa!
Jag: Ni har ringt fel.
Någon pratar lite förvirrat med sig själv i andra ändan: mobil...Italien....ringer hela tiden...
Jag: Jag lägger på nu!
Någon: Bra, det är nog ingen idé att ni ringer mig igen!
Jag: Nej, jag lovar, det ska jag inte göra!
Här suckar jag och lägger jag på. Efter det tredje samtalet var telefonen tyst.
För en halvtimme sedan ringde mobilen.
Jag: Hallå!
Någon: Hallå!
Jag: Ja, hallå!
Någon: Lella är det du som ringer?
Jag: Nej....
Någon: Är det ni nu igen?
Jag: Klick!
Och jag som trodde det var ett aprilskämt!
Kortlivad tanke
På lillklimpens dagis har det ett litet bibliotek. Jag måste understryka ordet LITET, eftersom klimparna har ungefär dubbelt så många böcker som biblioteket. Men det är ju inte det som räknas, utan det är initiativet som är viktigt. Att fröknarna faktiskt tycker att de ska uppmuntra barnen, och föräldrarna (kanske främst föräldrarna), att läsa mer. En gång i veckan får barnen välja en bok att ta hem, och så rullar det på. Tillbaka med den gamla boken, och ut med en ny. Idag var det tredje veckan på rad som jag glömde boken hemma. Och därför även tredje veckan på rad, som jag tvingats ta en extra runda för att lämna tillbaka boken till dagis. Visst har lillklimpen rätt att behålla boken i mer än en vecka, men det vill han inte. Han vill ha en ny bok, för hur ska han annars hinna läsa alla bibliotekets böcker innan dessa tre förskoleår är till ända?
Jag kan inte förstå hur det kan vara så svårt att komma ihåg en så enkel sak? Varje onsdagskväll läser vi boken en sista gång, och jag gör en mental anteckning om att den ska med ut genom dörren morgonen därpå. Varje torsdagsmorgon glömmer jag likt förbannat att ta med boken till dagis. De första två gångerna skrattade jag bara åt det hela, men nu börjar jag nästan bli orolig. För efter tre veckor kan jag inte längre prata om tillfällig glömska, utan här handlar det om lite tyngre grejer, som total blackout och permanent amnesi!
Jag kan inte förstå hur det kan vara så svårt att komma ihåg en så enkel sak? Varje onsdagskväll läser vi boken en sista gång, och jag gör en mental anteckning om att den ska med ut genom dörren morgonen därpå. Varje torsdagsmorgon glömmer jag likt förbannat att ta med boken till dagis. De första två gångerna skrattade jag bara åt det hela, men nu börjar jag nästan bli orolig. För efter tre veckor kan jag inte längre prata om tillfällig glömska, utan här handlar det om lite tyngre grejer, som total blackout och permanent amnesi!
Paketet....
.....med boken Mossvikenfruar går till............
............................ Sara i Turkiet ♥
GRATTIS!
onsdag 1 april 2009
Den gubben gick
Att få klimparna att gå och klippa håret har aldrig varit lätt, och inte blev det lättare när deras favoritfrisörska Rosy, bara försvann från en dag till en annan. Visst har jag frågat på salongen om de vet var hon jobbar, men tror ni att de vill tala om det? De hade nog hoppats på att jag skulle nöja mig med någon av de andra, men tji fick de! Jag letade upp en annan frisör! För om jag nu ändå måste byta, kan jag ju lika bra ta någon som ligger här i området. Dessutom har storklimpen redan blivit klippt av en av de andra frisörerna en gång, och det misstaget gör jag inte om. Det var så illa klippt att jag var tvungen att gå tillbaka och få det fixat....av Rosy.
Det här frisörbytet har inte varit lätt. Barnen frågar varenda gång om jag hittat Rosy, om vi inte kan vänta till vi vet var hon tagit vägen. Men det förstår ju vem som helst att det inte är möjligt. För vem vet var hon jobbar nu? Kanske inte ens här i stan, och om hon av någon anledning skulle befinna sig här någonstans, så kan det ju ta år innan jag hittar henne. Och hur långhåriga kommer inte klimparna vara då? Nej, jag har helt enkelt tvingats att klippa barnen någon annanstans, och det har varit lika otrevligt varje gång. Storklimpen går nog an, men lillklimpen får spel och beter sig som värsta vandalen medan han väntar. Han hoppar upp och ner på frisörstolen, slickar på spegeln framför sig, och sen slänger han med hög röst ur sig kommentarer i stil med: Varför ser den där tjejen ut som en igelkott? Är det där kletet tanten har i huvudet bajs? En mindre luttrad mamma skulle vända på klacken direkt, men inte jag. Fan den som ger sig! Ja, de där MiniMig vet helt klart hur de ska få mig ur balans, det är då en sak som är säker.
Men igår då hände det, det som vi inte trott var möjligt, jag stötte på Rosy av en slump i affären. Det var inte ens jag som såg henne, utan det var hon som kom fram till mig och frågade hur mina superrara klimpar har det. Jag förstod genast att hon inte var bekant med vår nuvarande frisör, för han skulle nog inte uttrycka sig så.....inte ens om han fick betalt! Javisst, sa jag. Allt är jättebra, förresten var jobbar du nu? Jag kunde inte få ur mig det fort nog, jag ville bara veta, och jag ville veta det NU! Hon talade om var hon jobbade, och vi bestämde att jag skulle komma med klimparna idag efter lunch. HUR BRA LÄT INTE DET?
I morse när vi är på väg till skolan, slår det mig att jag inte talat om för klimparna att vi ska till frisören idag, så jag hasplar ur mig det, lite så där i förbigående. Självklart glömde jag att först tala om att jag hittat Rosy, så jag han inte mer än till: Idag, efter skolan, ska vi ska gå och klippa hå....BRÖÖÄK! Lillklimpen tar sig för magen och lägger en pizza! Två pizzor, tre pizzor, det är rena rama pizzerian, men så är han ju italienare också! Jag blev helt ställd, hur ska jag göra nu? Klockan var redan halv nio och jag hörde skolklockan ringa. Ska jag ta med mig den nerspydda lillklimpen till skolan och gå hem sen, eller ska jag låta båda vara hemma idag? Just då dyker grannen upp, och jag frågar om han kan ta storklimpen till skolan. Han ställer upp och jag känner mig lättad. Jag väntar ett tag för att se om det kommer fler spyor. Jag hade ju inte direkt lust att städa hela trapphuset, inte idag. När allt verkar lugnt häller jag ut några hinkar med vatten på gatan. För vad kan vara värre än en stor blaffig spya utanför porten, och dessutom direkt efter frukost?
Väl uppe i lägenheten är allt lugnt, lillklimpen mår som en prins och börjar tjata om fika. Han får lite vatten och några torra crackers, inget mer kommer upp. Han är helt enkelt hur pigg och glad som helst! Tänk vad ungar kan ställa till med för att slippa göra något de inte har lust med! Och jag som trodde att det var jag som var frisörfobikern i den här familjen!
Det här frisörbytet har inte varit lätt. Barnen frågar varenda gång om jag hittat Rosy, om vi inte kan vänta till vi vet var hon tagit vägen. Men det förstår ju vem som helst att det inte är möjligt. För vem vet var hon jobbar nu? Kanske inte ens här i stan, och om hon av någon anledning skulle befinna sig här någonstans, så kan det ju ta år innan jag hittar henne. Och hur långhåriga kommer inte klimparna vara då? Nej, jag har helt enkelt tvingats att klippa barnen någon annanstans, och det har varit lika otrevligt varje gång. Storklimpen går nog an, men lillklimpen får spel och beter sig som värsta vandalen medan han väntar. Han hoppar upp och ner på frisörstolen, slickar på spegeln framför sig, och sen slänger han med hög röst ur sig kommentarer i stil med: Varför ser den där tjejen ut som en igelkott? Är det där kletet tanten har i huvudet bajs? En mindre luttrad mamma skulle vända på klacken direkt, men inte jag. Fan den som ger sig! Ja, de där MiniMig vet helt klart hur de ska få mig ur balans, det är då en sak som är säker.
Men igår då hände det, det som vi inte trott var möjligt, jag stötte på Rosy av en slump i affären. Det var inte ens jag som såg henne, utan det var hon som kom fram till mig och frågade hur mina superrara klimpar har det. Jag förstod genast att hon inte var bekant med vår nuvarande frisör, för han skulle nog inte uttrycka sig så.....inte ens om han fick betalt! Javisst, sa jag. Allt är jättebra, förresten var jobbar du nu? Jag kunde inte få ur mig det fort nog, jag ville bara veta, och jag ville veta det NU! Hon talade om var hon jobbade, och vi bestämde att jag skulle komma med klimparna idag efter lunch. HUR BRA LÄT INTE DET?
I morse när vi är på väg till skolan, slår det mig att jag inte talat om för klimparna att vi ska till frisören idag, så jag hasplar ur mig det, lite så där i förbigående. Självklart glömde jag att först tala om att jag hittat Rosy, så jag han inte mer än till: Idag, efter skolan, ska vi ska gå och klippa hå....BRÖÖÄK! Lillklimpen tar sig för magen och lägger en pizza! Två pizzor, tre pizzor, det är rena rama pizzerian, men så är han ju italienare också! Jag blev helt ställd, hur ska jag göra nu? Klockan var redan halv nio och jag hörde skolklockan ringa. Ska jag ta med mig den nerspydda lillklimpen till skolan och gå hem sen, eller ska jag låta båda vara hemma idag? Just då dyker grannen upp, och jag frågar om han kan ta storklimpen till skolan. Han ställer upp och jag känner mig lättad. Jag väntar ett tag för att se om det kommer fler spyor. Jag hade ju inte direkt lust att städa hela trapphuset, inte idag. När allt verkar lugnt häller jag ut några hinkar med vatten på gatan. För vad kan vara värre än en stor blaffig spya utanför porten, och dessutom direkt efter frukost?
Väl uppe i lägenheten är allt lugnt, lillklimpen mår som en prins och börjar tjata om fika. Han får lite vatten och några torra crackers, inget mer kommer upp. Han är helt enkelt hur pigg och glad som helst! Tänk vad ungar kan ställa till med för att slippa göra något de inte har lust med! Och jag som trodde att det var jag som var frisörfobikern i den här familjen!
Vänskapsbetygelse....
...skulle jag nog vilja kalla den här söta utmärkelsen.
Den kom en dag när jag verkligen behövde den.
Den lyckades till och med frambringa ett leende,
och det var mer än vad jag hade hoppats på just då.
Jag skickar den vidare till några bloggvänner som enträget kommenterar här på min blogg:
Listan skulle kunna bli hur lång som helst, men jag slutar nog här.....för den här gången.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)
%5B1%5D.jpg)
Inlägg
