tisdag 31 mars 2009

Samlevnad

De här två träden stötte jag på häromdagen. Jag tycker de är jättehäftiga! Det ena trädet har vita och rosa blommor om vartannat,


och det andra är till hälften vitt, till hälften rosa.



Naturen slutar aldrig att förvåna mig.

Könsskillnader

På väg till dagis i morse gjorde lillklimpen en mental inventering av vad han vet och inte vet om världen. Efter en stunds utläggningar av diverse slag hade han kommit fram till avdelningen familj. Vem som hörde dit eller inte, och till vilket kön varje familjemedlem tillhör. Efter lite dividerande med sig själv delade han upp familjen i två grupper, och följande samtal utspelade sig:

- Jag, storebror och pappa är killar.
- Ja just det, det är ni!
- Och du är tjej.
- Ja, så är det!
- Vi...jag, storebror och pappa är killar, och du är tjej!
- Ja!

Just här fick jag för mig att gå vidare i ämnet könstillhörighet, och se efter om det vi pratat om den senaste tiden gett någon utdelning. Jag vet att lillklimpen har lite egna idéer inom det här området, så varför inte dubbelchecka? Jag fortsatte:

- Vad är det som killar har, men inte vi tjejer?

Lillklimpen tittar frågande på mig.

- Om ni är killar och jag är tjej, vad är det då som ni har, men som jag inte har? säger jag, och tycker att jag har gjort frågan lite tydligare.

Lillklimpen är tyst, men det syns att han tänker så att det knakar. Jag bestämmer mig för att inte ge upp, utan ta det från andra hållet också. Det är alltid bättre att vara övertydlig.

- Vad är det som jag inte har, men som du, storebror, pappa och alla andra killar har?

Här tänker lillklimpen så hårt att trottoaren dallrar.

- Ja, vad är det? jag insisterar och hoppas på svar. Efter en liten stund ser det ut som om han kommit på svaret, ansiktet lyser upp, och jag hinner att tänka: Gudskelov han kom på det!

- SKÄGG! skriker lillklimpen och lyser av stolthet. Vi har skägg mamma!

Glädjeflicka.....

.....låter ju helt rätt i det här läget, men blir tyvärr så helt fel. Jag smakar på ordet. Jag tycker det är ett vackert ord! Men eftersom det inte riktigt har den betydelse jag vill ge det, så får jag byta. Glädjebringare känns bättre. Ingen risk för felaktiga tolkningar, bara rakt av vad jag menar, person som skänker glädje.




Och tänk, den här har hon pusslat ihop alldeles själv!

måndag 30 mars 2009

Glädjespridare

Ett doftljus, ett paket kardemummakaffe och två chokladklubbor som ska doppas i kaffet.

Häromdagen kom ett litet gulligt paket från Pilluttan. Ingen vinst, utan en liten uppmuntrande present från en vän. Vi har haft en del kontakt via bloggen, och nu hade hon bestämt sig för att förära mig ett litet överraskningspaket. Var inte det gulligt så säg!

Paketet tog tid på sig. Jag måste nog säga att det inte förvånar mig speciellt. Saker och ting tar gärna lite längre tid här i citronernas land. Vad som däremot förvånar mig är att posten, efter att ha haft sönder paketet, plastat in det och skrivit ett litet sött ursäktande brev. Antingen har de läst något av mina inlägg, och vågar inte göra annat (knappast troligt). Eller så har postens paketansvarig helt enkelt gått och slagit sig. Jag måste säga att detta oitalienska förfarande har ruckat lite på min inre balans. Sådana här oväntade utslag av artighet känns nästan störande, det är inte utan att jag blir misstänksam.





Ett litet vänligt brev från posten







Nedräkning

Tänkte påminna alla utlandssvenskar om tävlingen.
Det är bara några få dagar kvar, så nu har ni allt
attans bråttom om ni vill vara med.
Boken i POTTAN är den här:
Klicka på boken för att
komma till tävlingen.

Ekoeffekt

Efter en myskväll med sagoberättande i sängen i lördags, så har ungarna fått blodad tand på det här med att släcka ljuset.

- Mamma, kan vi inte göra som igår? Kan vi inte släcka ljuset och berätta sagor i mörkret? Storklimpen tittade med hundögon på mig och bad så sött, så sött.
- Okej, borsta tänderna så ska vi göra som igår. Fast pappa kanske inte är med ikväll, han hade något han ville se på tv.
- Nej, det får han inte! Ska han sitta i vardagsrummet så får han bara ha ljusen tända. Det ska vara som igår, ingen el, bara tända ljus i vardagsrummet. Storklimpen såg bestämd ut, händerna i midjan och ena benet lätt böjt, som inför en rejäl stamp i golvet.
- Okej, jag ska snacka med pappa, sa jag, och tänkte att nu är det bäddat för protester. För någon kommer säkert att protestera. Sambon för att tv:n ska av på bästa sändningstid, eller barnen för att det inte blir PRECIS som igår, då tv:n inte var på. Storklimpen slappnade av. Händerna sjönk och benet lämnade sin strategiska placering. Än så länge verkade alla nöjda och glada.

Medan jag och storklimpen pratat, hade lillklimpen släckt varenda lampa i hela huset. Lägenheten låg i beckmörker.

- Vi kanske ska borsta tänderna först innan vi släcker! jag tände lampan i badrummet igen.

Tänderna borstades utan invändningar. Samtliga lampor i huset släcktes, och ingen protesterade. Inte ens sambon. Han lät tv:n stå, och vi hade vår alldeles egna Earth hour med spökhistorier, dinosauriesagor och monsterberättelser. Tänk, ibland är det bara för bra för att vara sant.

söndag 29 mars 2009

Ekosofi

Igår kväll var det Earth hour, den världsomfattande manifestationen för bättre klimatpolitik, så 20.30 åkte ljuset av. Barnen tyckte det var jättemysigt och vi låg allihop i dubbelsängen och hittade på sagor. Ja, för sagor ville de ju ha, ljus eller inte, så vad kunde då vara bättre än att hitta på egna?

I morse var det dax att tvätta vitt. Jag gick runt i lägenheten och samlade ihop allt som skulle med i maskinen. Sist men inte minst, drog jag av mig det jag hade på mig, trosor, T-shirt, rubbet. Inga kontroller av fickor eller dylikt, bara in med skiten och trycka på knappen.
När jag någon timme senare tog ut tvätten igen, fick jag därför en liten överraskning. Familjen tittade skeptiskt på mig, och jag kunde se vad de tänkte: Okej att snåla på energi, det kan vi ju förstå. Okej att gå med i Earth hour och sedan tvinga familjen att köra på, inte en, utan två timmar i totalmörker. Okej att inte ha en vanlig kapphängare i hallen, utan en gammal gren hittad vid flodkanten. Okej att slänga ner även utslitna gummisnoddar till plastinsamlingen, och karamellpapper till pappersinsamlingen. Men att tvätta trosskydd, det är ändå att gå ett steg för långt!
Ingen skrattade, utan de såg snarare lite oroliga ut. Sambon tittade lite skeptiskt på mig och sa:

- Du gör som du vill, vill du återanvända dem, så är det upp till dig!

Herregud vad jag garvade! Trodde de verkligen att jag tvättat ett trosskydd med flit? Det finns en gräns även för mitt ekomedvetande.

Vattenmärkning

Håller på och leker lite med Picasa 3. Jag hade tänkt lägga in en vattenmärkning på alla mina publicerade bilder, men lyckas bara lägga in det i de nya inläggen. Är det någon som vet hur man gör för att lägga in vattenmärkta bilder i äldre inlägg?

Daffodils

Under en promenad i kvarteret stötte jag på en samling påsk- och pingstliljor, så vad skulle då kunna passa bättre än William Wordsworth's hyllning till naturens skönhet.

I WANDERED LONELY AS A CLOUD

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o'er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.

Continuous as the stars that shine
and twinkle on the Milky Way,
They stretched in never-ending line
along the margin of a bay:
Ten thousand saw I at a glance,
tossing their heads in sprightly dance.

The waves beside them danced; but they
Out-did the sparkling waves in glee:
A poet could not but be gay,
in such a jocund company:
I gazed - and gazed - but little thought
what wealth the show to me had brought:

For oft, when on my couch I lie
In vacant or in pensive mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of solitude;
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the daffodils

lördag 28 mars 2009

Kraftåtgärd

Jag har sedan ett dygn tillbaka tvingats sätta på kommentarkontrollen. Jag beklagar detta, då jag egentligen hellre ser att kommentarerna kommer ut på bloggen direkt. Tyvärr har det visat sig att detta inte längre är möjligt. Jag skulle också vilja be er att skriva under era kommentarer, då jag i fortsättningen ogärna kommer publicera anonyma sådana. Jag hoppas att ni ska ha förståelse för detta beslut.

Körsbärsdalen


Idag känns det som en bra dag att hylla våren. Först hade jag tänkt lägga in Karin Boyes 'Ja visst gör det ont', men eftersom våren i Italien inte längre tvekar, utan snarare sprudlar, så kändes det inte riktigt passande. Här står nu det mesta i blom, och hela stan ser ut som en prunkande körsbärsdal.
Titta och njut!





fredag 27 mars 2009

Varierad varieté


Är det något jag inte ångrar, så är det mitt årliga abonnemang på SVT Europa. Jag har haft det i fyra-fem år nu och tycker det är toppen. Jag har Bolibompa till barnen, svenska serier, nyheter och underhållningsprogram. Helt enkelt, en liten bit av Sverige i mitt eget vardagsrum.
Ikväll var det Så ska det låta, ett program som jag gillar eftersom jag får lite insyn i vilka artister som gäller. Samtidigt får jag se en del gamla artister som jag minns från tiden jag bodde kvar hemma. Klimparna tycker också att det är kul att se på programmet och kör igång en alldeles egen show vid sidan om tv:n. En helt underbar timme blev det ikväll, med en breakande storklimp och en luftgitarrspelande lillklimp.

- Mamma, det är jocken jogg! skrek lillklimpen glatt och spelade rock'n'roll, så att varenda rockare från Elvis och framåt, skulle ha blivit gröna av avund om de sett honom.

Gå vidare

Det känns svårt att skriva på bloggen, men jag känner samtidigt att jag måste gå vidare. Stannar jag upp och låter känslorna ta över, så kommer jag inte komma tillbaka hit alls. Bloggen har varit en plats att glädjas på, och jag vill gärna att det ska bli så igen. Jag kommer troligtvis inte skriva några putslustiga inlägg under de kommande dagarna, men jag tänkte försöka hänga kvar.

Jag förstår att många av er varit oroliga och undrat vad som hänt, och jag har försökt svara på alla de mejl som dimpt ner här hos mig. Är det någon annan som undrar, så är ni hjärtligt välkomna att mejla. Annars så tänker jag nog sätta punkt här.

Jag vill gärna tacka alla er som har gett mig utmärkelser eller utmaningar. Jag kommer ta upp det så småningom, men inte nu. Jag tar en dag i sänder. Jag börjar lite lätt idag, och så får vi se när jag kommer tillbaka till den bloggare jag var innan.

Och allra sist, till dig min vän,
vill jag bara säga att vi finns här när du kommer tillbaka.
Om du orkar.

Jag tänker på dig!

torsdag 26 mars 2009

En vän

Idag har fingrarna fastnat redan innan de nått fram till tangentbordet. Jag känner en sådan oerhörd sorg, och vad jag än försökt skriva, så har det känts banalt och otillräckligt.

När det händer en vän något, i det här fallet en bloggvän, så känns det så oerhört viktigt att finnas där. Att kunna ge stöd. Att visa att man delar sorgen. Och om det hade varit möjlig, vilket det tyvärr inte är, bära sorgen i vännens ställe. För är det inte så med vänner, att man delar varandras glädje, men försöker bära varandras sorg? Eller kanske snarare, bära varandra i sorg. Ja, för det är väl det vi försöker göra med vår närvaro, med våra ord, med vår medkänsla och kärlek - vi försöker lyfta varandra för att orka gå vidare.

Y Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, Y
men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.

(Kinesiskt talesätt)

Jag tänker på er.
Ta hand om varandra!

onsdag 25 mars 2009

Saknar ord

Jag tänker på dig

Stridstupp

Tio över nio på morgonen ger jag mig ut på min första fältmanöver - veckohandling. Klimparna har redan övertagits av vakthavande befäl på skola och dagis, så snabbköpet är mitt! Jag parkerar min blå pansarförsedda bil på taket, och tar mig utan några större svårigheter ner genom hisschaktet. Framför mig skjuter jag en av historiens absolut trögaste pansarvagnar, och jag känner att detta uppdrag inte är något för mig. Inte idag, inte imorgon, kanske aldrig!
Jag knuffar hårt den tröga vagnen, och otroligt nog flyttar den sig framåt ett par decimeter. Jag suckar, och känner mig lagom irriterad.

Vad är det för uttryck egentligen? Lagom irriterad! Hur kan man vara det? Lagom betyder ju passande, lämplig och i vissa fall det perfekta. Inte för mycket, inte för lite! Men hur i herrans namn kan man vara lagom irriterad? Är det när man är sådär passande arg, inom gränsen för vad som är lämpligt. Den ultimata ilskan, då man inte är mjäkigt förargad, men inte heller så stridslysten att man mejar ner första bästa ärkenöt man träffar?
Skitsamma! Jag var i vilket fall som helst sådär idealiskt irriterad, och knuffade ilsket min trögnavigerade vagn framför mig. Första anhalten var grönsaksdisken. Jag plockade snabbt ner en någorlunda levnadsglad paprika i vagnen, och styrde sedan stegen mot tomaterna.

Vid tomathyllan stod en äldre dam. Eller äldre och äldre? Hon var i en sådan där odefinierbar ålder, hon skulle kunnat vara femtiofem, men samtidigt såg hon ut att vara närmare hundra. Ansiktet var skrynkligt av för mycket sol. Alla sprickor och hål var nogsamt igenspacklade med ett tjockt lager av brunkräm, och läpparna hade hon försökt dölja under ett halvmetertjockt lager av Falu rödfärg. Håret var platinablonderat och stålullspermanentat. Jag fick nästan lust att ta på det, eftersom det såg ut att vara minutiöst cementerat med någon superspray.
Jag ställer mig bredvid kvinnan. Vad gör hon? Jag ser hur hennes händer rör sig från tomat till tomat. Systematiskt håller hon på att klämma sönder varendaste en. Irritationen stiger och börjar så sakteliga lämna sitt ultimata läge. Det bubblar i mig och jag utbrister ironiskt:

- Ni vet väl att det finns tomatkross på burk i nästa gång?
- Va!

Ironin dallrar i luften, men kvinnan står oförstående och tittar på mig medan hon klämmer på ännu en tomat.

- Ni glömde den där! säger jag och pekar på en tomat som fortfarande klarat sig från damens händer.
- Åh tack, jag är snart klar! säger hon, och det är tydligt att ironi inte förekommer på hennes planet.

Jag suckar och funderar på att ta något annat. Tomaterna lär ju i vilket fall som helst inte vara ätliga efter den behandlingen.

- Tänker ni ta av de färska tomaterna? frågar damen och ler stort.
- ???
- Ska ni ha av de här färska tomaterna? damen försöker en gång till.
- Nej, jag tänkte ta av de där halvmögliga som ligger underst! utbrister jag.

Jag kunde inte låta bli! Skojar hon? Okej att en del har lite mer otur när de tänker, men den här kvinnan var absolut inte född under någon lycklig stjärna.

- Å jaha, vad bra! kvinnan ler ännu större och jag ser hur det bruna spacklet i ansiktet krackelerar. Hon ser helt förskräcklig ut, som en lerig åker under en längre torkperiod.
Stakars människa tänker jag och ler tillbaka. Det kan inte vara lätt att ha sån otur här i livet. Irritationen är som bortblåst. Tänk vad komiskt livet kan vara ibland!

tisdag 24 mars 2009

Bekväm sybarit

Jag har upptäckt att det står vinflaskor i flera av lådorna i källaren. Och det är inget dåligt vin heller, utan Veuve Clicquot, Dolcetto d'Alba, Amarone, Morellino di Scansano m.m.

Hur kunde jag glömma det?

Jag kanske ska föreslå sambon att dricka källaren ren, eller åtminstone så pass att jag kan få ner lådorna som står i sovrummet. Det är garanterat en roligare modell av källarrensning än att städa och slänga.

Det kommer naturligtvis att ta lite tid, för vin ska drickas lugnt och njutningsfullt. Men - en klunk i taget - källaren kommer nog så småningom svälja även kartongerna i sovrummet.

Rimfrostig

Ännu en utmärkelse damp ner här igår, var kom de ifrån allihop? Jag börjar känna mig lite luddig mellan öronen, men det är ju rimligt att tacka på samma sätt.
Nej nu
slår ni alla rekord
här damp just ner
en ninjaaward

Jag får helt enkelt
tacka och buga
mig behöver
då ingen truga

Jag tar emot den
med stolthet och ära
fast kinderna mina
blir en aning skära

För allt detta smicker
gör mig nästan blyg
men jag sitter här
och slickar i mig i smyg

Tack snälla Sara
du är ju för rar
för att inte säga
helt underbar

Nu blev jag rörd
måste gråta en skvätt
för här duggar tydligen
komplimangerna tätt


Ninjaawarden tillägnar jag er som dagligen drar i fält, utkämpar mindre slag och specialiserat er på konfliktlösning!
Listan skulle kunna bli lång, då alla mammor stämmer in på den här beskrivningen, så jag har bestämt mig för att skicka den vidare till er som har tre barn eller fler:
Har jag glömt någon?

måndag 23 mars 2009

Sökes professor i anatomi....

OMGÅENDE!

För någon vecka sedan utspelade sig följande samtal mellan mig och lillklimpen:

- Mamma, innan jag kom ut låg jag i din mage, och storebror i pappas.

- Nej, älskling! Varken du eller storebror har legat i pappas mage.

- Nähä! Och vem låg där då? Du?

Jag tror jag måste gå igenom min undervisningsmetodik.

Rulla hatt

Även vännen Kajsa-Lisa
ville bloggen min
få prisa

Tack ni snälla, söta, rara
Kajsa-Lisa
med barnaskara

Detta måste jag nog fira
med att spendera
några lira

Får väl ta
en bit mat på trattoria
kanske en vårmiddag i det fria

Eller varför inte
ett glas vitt på balkongen
och hissa flaggan i stången i soluppgången

Ja, nu jävlar i min själ
ska jag slå klackarna i...
och ägna mig åt lite frosseri!






Glädjefnatt

Titta här
vad jag har fått
en utmärkelse
av bästa sort.

Det var Pysen
vår bloggarvän
som var så go'
och gav mig den.

Jag blir så glad
och full av iver
för dessa härliga
superlativer.

För tänk att hon
sin dag fördriver
med att läsa
vad jag skriver.

Så från Pysen
vår glädjespridare
så är det nu jag
som skickar den vidare



Det är aldrig lätt att välja, men den här gången skickar jag utmärkelsen vidare till fem bloggare som kan det här med självironi:







Tänk
nu upptäckte jag precis
att jag än en gång
fått detta pris

Att jag är glad
är en underdrift
så det går ej att beskriva
i denna skrift

Så nu tackar jag
min vän Monique
för utmärkelsen
jag just fick

söndag 22 mars 2009

Uppmaning till måttfullhet

Ibland blir jag lite konfunderad när jag hör vad en del föräldrar kastar ur sig till sina barn. Jag försöker liksom fatta hur de tänker, men i vissa fall är det stört omöjligt. Jag hänger inte med i tankegångarna, och blir helt enkelt stående där med gapande mun. Eller som i dag, när jag istället för att stå där som ett levande frågetecken, brast ut i ett bullrande gapskratt och kunde inte sluta. Jag försökte verkligen, för alla runt omkring mig verkade tycka att det var helt som det skulle. Men det gick inte, speciellt inte som sambon också började skratta. Och herregud vad vi skrattade!
Idag var det nämligen fest i området, och på torget i kvarteret har de riggat upp karuseller, hoppborgar, minimotorcyklar, m.m. Vi stod i solen vid hoppborgen, eller hopprutschkanan kanske jag snarare ska säga, då en kvinna kommer fram till biljettkillen.

-Trettiotvå turer tack! säger hon och viftar med en sedel i luften.

När hon betalat vänder hon sig om mot sonen, en liten kille i åttaårsåldern, och säger:

- Åk nu lugnt och försiktigt, och svettas inte!

Hade jag varit sonen hade jag vänt på klacken och gått hem på studs, för under sådana premisser var det knappt värt att försöka.

lördag 21 mars 2009

Låsta positioner

I dag har jag rensat lite i garaget. Tyvärr måste jag säga att två timmars slit inte gett så mycket, inte mer än en fis i rymden i alla fall. Det kommer bli mycket arbete där nere i framtiden. Om jag inte får ordning på garaget, så kommer jag aldrig lyckas få ordning på källaren. Och får jag inte ordning på källaren, så kommer jag aldrig lyckas att få ordning på garaget. Det låter bekant det där...totalt dödläge à la moment 22! Det jäkliga är att om jag inte får ordning på dessa två, så kommer jag få ha kartonger i sängkammaren tills jag dör. De får nämligen varken plats i källaren eller i garaget. Mitt allra första inlägg för tre och en halv månad sedan handlade om det här problemet, och sedan dess har inget förändrats. Eller, nu ljuger jag, jag har faktiskt lyckats pressa in lite mer grejor där nere. Den enorma granen pressade jag in, och min gamla bokhylla. Fråga inte hur, för det var fullt redan innan. Jag fick ta i riktigt ordentligt, men med hjälp av ett skohorn och enorm viljekraft så fixade jag det faktiskt. Dock inte kartongerna i sovrummet, där gick gränsen. Så nu är det bara rensning som gäller, och försäljning av gamla möbler. Har ringt och frågat Eko-marknaden om de var intresserade. Javisst! sa killen. Ta hit grejerna så kan jag tala om vad som går att sälja vidare. Ta hit? Kolla på grejerna? Skojar han med mig? Att ta ut grejerna och sen få ett nej, skulle ju innebära månader med jobb för ingenting. Så nu gör jag det på mitt sätt. Jag har rensat så pass mycket att jag lyckats kila mig in mellan prylarna och fota. Så nu tar jag bara med mig en trehjuling, sen får han se bilder på resten. Det han inte tar emot går till tippen. Om jag beställer tid hos kommunens sopstation, så kanske jag blir av med det lagom till sommaren. Vi får väl se.

Jag har faktiskt varit nere i garaget ett par gånger tidigare i år, men tyvärr inte gjort mer än att stå i dörren och glo en minut eller två. Ja, det är ungefär den tid det tar att komma fram till att det hela är mer än en vanlig människa kan klara av under sin livstid, och då har jag bara helt sonika stängt dörren och gått därifrån igen. Men nu kan jag inte skjuta upp det längre, jag måste helt enkelt ta tjuren vid hornen och visa vem som är starkast. Fast jag betvivlar starkt att det är jag.

fredag 20 mars 2009

Här ska snackas anatomi!

Trots tappra försök till anatomiundervisning, verkar inte min lillklimp speciellt välbevandrad i människokroppens uppbyggnad och funktioner.

- Mamma var är din snopp? Lillklimpen låter en aning oroad.
- Jag har ingen snopp, det vet du väl. Jag är ju tjej!

Lillklimpen tittar medlidsamt på mig, klappar mig förtroligt på axeln och säger:

- Oroa dig inte, den kommer!

Familjens älskling

För en tid sedan kryper Lillklimpen upp till mig och säger ömt:

- Amoje!
- Du är en amore! säger jag kärleksfullt tillbaka.
- Nej! säger lillklimpen med bestämd röst. Pappa säger att du är amore!

Vem som är familjens älskling kan ju diskuteras. Just nu påstår tre av familjemedlemmarna att det är jag som innehar den befattningen. Vilket ansvar!

Mitt svenska jämnmod

Jag gillar det där med vårvinter, en uppfartsramp, som i sakta mak tar oss mot våren. Samma sak är det efter sommaren, då vi har den härliga sensommaren. En mellantid som förbereder oss på den kalla hösten. Här däremot är det inte alls så, utan hösten går till snabb attack när man minst anar det. Ena dagen sitter man och dinglar med benen vid poolkanten, och nästa har man dragit på sig yllekofta och vinterjacka.

Jag hör ofta italienare muttra: Non ci sono più le mezze stagioni! (Sv. Mellansäsongerna existerar inte längre!)

Med mellansäsonger menar man vår och höst, två naturfenomen som är mer eller mindre obefintliga i det här landet. Jag har ofta funderat på varför de säger så. Används det lite som Det var bättre förr, det vill säga ett ganska obefogat uttryck, som egentligen säger mer om talaren än om hur det egentligen var. Eller hade Italien verkligen fler årstider förr, existerade verkligen dessa mellansäsonger, och var har de då tagit vägen?

torsdag 19 mars 2009

Brådstörtad vårbrytning


Våren är inte så utdragen här. Inget takdropp med små vingliga snödroppar i rabatterna. Inga spridda vällustmoment med en påsklilja här, en pingstlilja där, och någon liten vacker skogsbacke fylld av vitsippor. Jag måste nog säga att jag kan sakna de svenska årstiderna. Visst kan vissa årstider vara lite för långa, men i det stora hela så känns det som om man hinner med bättre. Här i Italien kan det nästan gå lite för fort i bland. Ena dagen går man i täckjacka, och dagen därpå springer man omkring i T-shirt och luktar på blommorna. Visst, jag älskar värme, vädret kan jag inte klaga på, utan det är naturens utveckling jag saknar. Att få njuta av ett par växter åt gången. Att få se hur våren letar sig fram, tar ett par stapplande steg, för att i slutet av maj stå i full blom med hägg och syren i vartannat gathörn. Det är måttligheten jag saknar, att få njuta lite grann i taget. Här är det lite mer pang på rödbetan! Det säger liksom bara SHABRANG, så kommer allt på en gång, och sen är det över. Som att dra ut en tand ungefär, fast lite mindre smärtsamt.

Terroristgrupp?

Så här såg mina pojkar ut under karnevalen! Det var ju ett tag sedan, men jag glömde lägga in en bild då. Kanske av den enkla anledningen att jag dagen efter karnevalen åkte hem till Sverige, vad vet jag? Nu får de i alla fall komma med på ett litet hörn, mina alldeles egna terrorister. För det är väl det de ska föreställa, eller?


Tant Kverulant eller Fröken Charmant

Usch! Jag måste verkligen ha gått och blivit en riktig gnällkärring! Det låter ju som om jag inte riktigt gillar Italien, men det gör jag ju!
Jag älskar Italien! Det är bara det att jag blir så erbarmligt trött ibland. Trött på allt krångel, all byråkrati och alla snuskpellar som tycker att det är okej att tömma sina soppor ute i naturen. Dessutom är jag trött på alla hundägare som inte plockar upp bajs, och alla opedagogiska, skrikiga lärare. Ja, överhuvudtaget är jag väldigt trött på den italienska skolan och deras pissiga straffpedagogik, men jag älskar Italien!
Jag älskar det italienska landskapet, med alla dess skiftningar. Italien är verkligen ett mycket vackert land med alla sina olivlundar, vinodlingar och citrusträd. För att inte tala om vulkaner, floddeltan och alper. Däremot kan jag sakna våra skärgårdsöar, för att inte tala om den svenska grönskan, den är på något sätt frodigare än den italienska. Sen har ju vi allemansrätten, vilket gör att vi får tillgång till naturen på ett annat sätt en här. Här får man tyvärr ofta stå och titta på det vackra på avstånd.
Jag älskar den italienska maten, och tycker fortfarande efter femton år, att det finns mycket att upptäcka i kulinarisk väg. Varje region har sin egen mat, och det är alltid lika spännande att åka runt och botanisera bland de olika lokala läckerheterna.
Jag älskar det italienska folket, med deras uppsluppenhet, förslagenhet och auktoritetsmotstånd. Samtidigt kan det vara just dessa karaktärsdrag som får mig att fullständigt flyga i luften av irritation. För så är det ju, att det som är charmigt i ena stunden, är fruktansvärt frustrerande i nästa, det har ju liksom med tajming att göra.
Jag älskar det italienska språket, för det är så mångfacetterat. Samtidigt kan jag reta upp mig på att det fattas ord för visa saker. Och det behövs en kvarts utläggning, för att förklara något som på svenska beskrivs med ett enda ord. Två ord som jag saknar bra italiensk översättning på är Mysig och Pyssla. Det verkar som om det är två typiskt svenska fenomen, som lagom ungefär. För vem tycker att mysig och angenäm är bra synonymer, eller att ordet pyssla är likställt med att arbeta halvhjärtat?

Nej, det är inte lätt att vara utvandrad, invandrad eller utlandssvensk, välj själva vilket ord ni gillar bäst. För man känner sig hela tiden så kluven. Helt plötsligt saknar man nationell identitet, man är varken eller, eller bådadera. Var man än befinner sig, i Sverige eller i sitt nya hemland, så saknar man kultursamhörighet med den resterande befolkningen. Det är så lätt att klaga, och samtidigt så lätt att höja till skyarna. Det beror liksom på sammanhanget.

onsdag 18 mars 2009

Våryra


Idag har det varit varmt och skönt och solen har skinit från en klarblå himmel. I eftermiddags visade termometern på +22 grader. Nu tror säkert ni att jag hade termometern liggande i solen, samtidigt som jag värmde på med blåslampa, men tji fick ni! För det här var faktiskt skuggtemperaturen klockan halv fyra på eftermiddagen. Hur skönt som helst! Det är vid sådana här tillfällen jag förstår varför jag bor här. För vädret är en av orsakerna till att jag kan stå ut med så många andra, mindre bra saker, som jag tyvärr fick med på köpet när jag flyttade hit. Ni som följt bloggen ett tag vet nog vad jag menar.

Igår var vädret också bra, inte lika tiptop som idag men näst intill, så då planterade jag om basilikaplantor på balkongen. Det riktigt pirrade i fingrarna när jag höll på, så idag har jag kompletterat med annat blomster.
Nu kan balkongen möta våren med stil!

Nattskift

Det är inte lätt att vara tandfe här i huset. När storklimpen skulle tappa första tanden blev jag överlycklig. Jag som varit ganska mycket pojkflicka som barn, skulle äntligen få leva ut lite flickaktiga fantasier och tjänstgöra som sagoväsen i ett par år framöver. Jag funderade lite på vad som kunde ingå i en tandfes arbetsuppgifter, för att bara byta ut tänder mot mynt, tyckte jag lät lite i futtigaste laget. Jag är tyvärr lite dåligt bevandrad i feers förpliktelser, eftersom jag aldrig varit speciellt intresserad av feer och älvor, utan tyckt att häxor är häftigare. Det är liksom lite mera fart i dem, en frisk vind, i jämförelse med de väna feerna.

När tanden då äntligen lossnade sa jag till storklimpen att om han la tanden i ett glas med vatten, så skulle tandfen eller tandhäxan troligen titta förbi under natten. Och om tandfen var på gott humör, kunde det hända att hon bytte ut den mot en liten peng. Vadå? sa storklimpen och tittade undrande på mig. Det är ju tandmusen som kommer ju, inte tandfen! Dessutom ska tanden inte alls ligga i vatten, utan i en liten tygpåse under min kudde. Den ska bli en pärla ju!
Hallå, hallå! Jag tänker inte tjänstgöra som gnagare, fy vad äckligt! Tänk att han föredrar ha en mus klättrandes i sängen under natten istället för en vän fe, som svävar in, tar upp den lilla tanden och byter ut den mot en liten peng. En fe som sedan kan fortsätta iväg på andra väna äventyr. Eller varför inte en tandhäxa, som efter uträttat ärende tar sig runt i huset och ställer till jäkelskap. Jag hade helt klart röstat på tandhäxan! Jag hade tänkt att jag kunde färga morgonmjölken grön, bädda säck och låsa toalettdörren. Allt bara för att jäklas med familjen. För att inte tala om alla små äckliga buttricksmaskar jag hade tänkt placera i hålorna på osten.
Men, men, tji fick jag! För här skulle tandmusen komma tassandes mitt i natten, ta tanden från sin plats under kudden, tassa ner med den i sin håla, för att sen förvandla den till en vacker pärla. Vad hade han fått allt det här ifrån? Helt plötsligt gick det upp ett ljus! När storklimpen var sjuk och låg på sjukhus, fick han en film som handlar om en spansk tandmus. En jätterolig film som han tydligen tagit på stort allvar. Jag tittade lite frågande på min sambo, men han reagerade inte alls på denna nattliga invasion av gnagare, för i Italien är det tydligen inget konstigt att man tror på tandmusen. Det är upp till var och en, sa sambon, en del tror på tandfen och andra tror på tandmusen.

Så hur det nu är, så har jag fått agera gnagare ett par gånger det senaste året. I förrgår var det dax igen. Den femte tanden lossnade på morgonen, och på kvällen hamnade tanden i en tygpåse under kudden. Grejen är bara den att jag glömde bort det hela. Hade tanden legat i ett glas så hade jag nog sett den. För då hade det ju varit lite svårare att missa tanden, och pengen hade kommit på plats. Men under kudden, vem kommer ihåg det? De första fyra gångerna har det gått bra, och jag har så fort storklimpen somnat lagt dit ett mynt. Men den här gången föll det mig bara ur minnet. Ni kan ju tänka er hur indignerad storklimpen lät när han upptäckte att tanden låg kvar. Vad nu då? Varför har han inte varit här? sa storklimpen frågande och höll upp ett litet knyte. Vadå varit här? Vem då? Jag fattade ingenting. Tandmusen så klart! sa storklimpen, som om det var hur normalt som helst att ha möss springandes i lägenheten. Hjärnan gick på full effekt, tänk, tänk, tänk! Jag antar att han hade för mycket att göra. Det är många sexåringar som tappar sina tänder nu, för att inte tala om alla fem- och sjuåringar. Det blir många hus att åka till, och det kanske han inte hann på en och samma natt. Han kommer nog i natt ska du se, sa jag och hoppades att den förklaringen skulle falla i god jord. Vi får hoppas det! Vi försöker igen i kväll! sa storklimpen och lade tillbaka tandknytet under kudden.

I går kväll var jag snabb att kila upp i storklimpens säng. Jag hade ett mynt mellan framtänderna och lyfte försiktigt på kudden med tassarna. Jag måste vara försiktig, jag vill ju inte att storklimpen ska vakna. För hur skulle han reagera, om han upptäckte att mamma förvandlas till en liten tandmus om kvällarna?

tisdag 17 mars 2009

Utslag av atavism?

För någon månad sedan fick jag frågan om min storklimp kommit in i dinosaurieåldern ännu, och jag visste inte vad jag skulle svara. Jag tittade oförstående på kvinnan framför mig. Jag hade nog fattat vad hon menat, om frågan blivit ställd i ett annat sammanhang. För visst har jag hört talas om killars intresse för dinosaurier. Jag minns till och med hur en del av killarna i skolan, höll på och diskutera huruvida en Tyrannosaurus Rex var större än en Tarbosaurus, eller inte. Men nu ställdes frågan mitt under en diskussion om olika stadier i barns utveckling. Frågan var mer eller mindre inklämd mellan ett utlägg om Piagets utvecklingsteorier, och kvinnans egen tolkning av fyraårstrotsets betydelse. Ni kan kanske fatta att jag inte riktigt hängde med i svängarna. Jag blev helt ställd.

Hade jag missat något? Ja, ni vet ju hur det är, alla barn ska ju igenom en massa åldrar, inte minst trotsåldrar, så nu började jag fundera lite på vad detta kunde vara för en ålder. Kunde det vara någon sorts period då barnet drar fram som en ångvält, förstör och skrämmer skiten ur mindre barn? Eller ett megalomaniskt stadium, då barnet har överdriven självuppskattning och dumdrygt beteende? Nej, jag kunde inte bli klok på vad hon menade, speciellt inte eftersom hon frågade om storklimpen, och inte om lillklimpen, som redan från födseln har haft ett glödande intresse för allt som har med drakar, monster och dinosaurier att göra.

Sen slog det mig att detta kanske var ett obligatoriskt stadium i den manliga individens utveckling. Något som min älskade pojke absolut inte borde gå miste om. Ett avgörande stadium i hans mognadsprocess. Tänk om han gått miste om något viktigt? Ett betydelsefullt steg för att kunna utvecklas från en primitiv varelse, till en fullt fungerande man. Fast är inte alla män primitiva varelser? De brukar ju vara ganska duktiga på att handla efter sina instinktiva drifter, och inte efter bättre vetande, så det kanske inte är någon fara på taket. Han kommer ju troligtvis inte komma längre i sin utveckling i vilket fall som helst. Jag andades ut och tänkte att huruvida storklimpen ska igenom denna ålder eller ej, kan bara tiden utvisa.

Ett par veckor senare upptäcker jag att min storklimp gått in i dinosaurieåldern. Intresset för dessa enorma varelser med microhjärna flödar och han slickar, med glödande intresse, i sig allt han kan komma över om dessa utdöda fyrbenta reptiler. Helt plötsligt är jag inte längre mamma till en liten frågvis sexåring, utan till en fullfjädrad paleontolog som kan allt om skräcködlor och fossila organismer. Och nu kan ju inte jag som mamma, och kanske framförallt som kvinna, låta bli att ställa följande fråga:

Är detta redan tidiga intresse för fossil, ett steg i utvecklingen eller ett tidigt tecken på manlig fossilisering?

Trafikchock

I morse höll lillklimpen på att bli påkörd av en backande bil! Jag måste säga att jag fortfarande, flera timmar senare, är en aning uppskakad.
Vi var på väg till storklimpens skola som ligger i samma kvarter där vi bor. Det enda vi behöver göra är att gå tjugo meter på vår gata och svänga till höger in på nästa, för att sedan ha skolan cirka tjugofem meter längre fram. Vi behöver inte ens gå över gatan, eftersom skolan ligger på vår sida.

Storklimpen som inte hade lust att gå till skolan idag, släpade fötterna efter sig, medan lillklimpen drog fram som ett expresståg i högtrafik. Jag småsprang mittemellan klimparna, och ropade på lillklimpen för att få honom att stanna. Han var nu ett par meter framför mig. Lillklimpen struntar fullständigt i mammas förmaningar och drar runt hörnet, DÄR EN BACKANDE BIL kommer emot honom på TROTTOAREN! Som tur var stod det en man där, och han var snabb att hoppa fram och stoppa bilen, för jag antar att kvinnan som körde inte hörde mitt skrik.
Ni kanske kan föreställa er vilken kalabalik som uppstod! Mannen skäller ut kvinnan efter noter. Jag skäller på lillklimpen, eftersom han ska hålla sig till mig och inte dra iväg på det där viset. Samtidigt kommer en kvinna förbi, och börjar skrika på mig "som inte tar hand om mina barn, och inte är klok som låter en liten kille springa ett par meter framför mig!"
Mitt i detta skräniga meningsutbyte står lillklimpen, helt oförstående, och försöker säga sitt. Jag måste säga att det kändes helt fel att tillrättavisa honom i det läget. Han förstod inte riktigt vad han hade gjort för fel. Han hade sprungit på trottoaren, gatan var avstängd för trafik och det stod dessutom en trafikpolis mitt i gatan. En trafikpolis vars enda uppgift är att se till att barnen kommer välbehållna till skolan, och att bilarna följer vad som står på trafikförbjudsskylten. Men jag hoppas att mina förmaningar gått in, för finns det något man inte kan lita på här, så är det trafiken.

Varför backar då en bil på trottoaren, i en korsning, på en avstängd gata, just när kvarteret är fullt av springande skolbarn? Jo, kvinnan i bilen lämnade av sin sexåriga dotter vid skolan. Men eftersom hon inte själv ville gå ur bilen, försökte hon ställa sig så nära och så fördelaktigt som möjligt för att kunna se dottern trippa in genom skolgrinden. På trottoaren hade hon bäst sikt, men varför hon backade fick vi aldrig någon klarhet i.

måndag 16 mars 2009

Bildgåtans lösning

Bilden i förra inlägget föreställer en fönsterlucksspärr. Det är alltså en anordning som hindrar de öppna fönsterluckorna från att stå och slå, eller slå igen.

Veronica och Utlandsmamman hade fattat vad det handlar om. Inte så konstigt kanske, eftersom de här spärrarna är rätt vanliga i Italien.

Gallupundersökning

Kan ni gissa vad det här är?

♫♪♫ Trädgårdssymfoni ♫♪♫

Igår efter lunch var barnen ute på gården hemma hos farmor och lekte. På gräsmattan har det nu tittat upp både margeriter och violer (it. Violette). Lillklimpen och grannpojken bestämde sig för att plocka en gemensam bukett till sina mammor (fråga mig inte hur den ekvationen gick ihop, då vi bor på olika sidor av stan). Lillklimpen böjer sig ner och börjar plocka.

- Jag plockar margeriterna! säger han till grannkillen.
- Och jag tar fiolerna! svarar grannkillen glatt. (It. Violini)


söndag 15 mars 2009

Kontrast, i all hast

Barnparkering på farmors gård!
Det är inte den stora som är vår, utan den lilla.



Repressalier

Efter händelsen i bilen (se förra inlägget), så talade jag om för lillklimpen att han kunde betala med samma mynt, och skoja lite med pappa. Lillklimpen tog fasta på detta och planerade sin hämnd. I morse gick han därför till sin pappa och sa:

- Jag ska sätta in en annons om en ny pappa!

Här tar han en paus. Tänker till lite. Kommer troligen på att pappa hade en medbrottsling, och tillägger:

- Och en ny storebror!

Ja, man får vad man förtjänar!

lördag 14 mars 2009

Lillklimpens teorem

Min sambo och barnen satt och väntade på mig i bilen. Sambon och storklimpen bestämde sig för att skoja lite med mig, och körde därför ett varv runt kvarteret. Lillklimpen blev upprörd och började protestera. De kunde ju ABSOLUT inte åka utan mamma! Storklimpen och sambon fortsatte att skoja och sa:

Nej, henne lämnar vi hemma!

Som ni kanske förstår, så föll inte det förslaget i särskilt god jord, utan lillklimpen började protestera allt högre.
När jag väl kommer ut i bilen hittar jag därför lillklimpen i ett ganska upprört tillstånd. Han andades ryckigt och såg illa berörd ut. Jag undrade vad som stod på, och lillklimpen förklarade:

- D..d..de skojade med mig! D..d..de sa att.. de skulle lämna dig här! M..men det var bara på skoj, f..fför så kan vi ju inte göra! Eller hur mamma?

Efter tio minuter stannar vi till vid en affär. Jag springer in i affären och lämnar resten av familjen i bilen. Medan jag är inne och handlar ett par liter mjölk, kör sambon ett varv med bilen, den här gången för att köpa en tidning. Lillklimpen som nu tycker sig har förstått vad det hela går ut på, ger sig in i en diskussion huruvida mamma ska bli kvar i affären, eller inte. Sambon kör bort mot en tidningskiosk och stannar där.

-Vi kanske kan annonsera om en ny mamma i tidningen, säger han och vänder sig till barnen.
- Jaaaa! ropar storklimpen, som är helt med på pappas skoj.

Lillklimpen som inte riktigt vet vad han ska säga, som inte vet hur pass mycket som är skoj, och vad som är allvar, letar efter ett svar. Medan lillklimpen sitter tyst och tänker åker sambon tillbaka till affären, och när jag kliver in i bilen säger lillklimpen:

-Vi har alltid haft den här mamman, så nu tycker jag att vi behåller henne!
- Men vi kanske kan hitta en annan lika bra, en som är precis som den här mamman, säger sambon.
- Okej, vi letar efter en annan mamma, säger lillklimpen. En likadan. Men sen kommer vi ju bara hitta samma mamma. Och om vi ska göra så, då kan vi ju lika bra behålla henne på en gång!

Knivskarpt resonemang! Han saknar i alla fall inte förmågan att dra riktiga slutsatser!
JAG BLIR KVAR!

Språkmisshandel

Har ni spikat någon engelska idag? Inte! Det har en kvinna i vår lekpark. Hon var nämligen en aning irriterad på sin dotter, och skrek med hög röst och bruten engelska:

- EI! FLY DOWN!

Att säga bruten engelska är nog en underdrift, eftersom den snarare var helt jäkla knäckt. Och det var jag också efter ett fem minuter långt gapskratt. I Italien finns det nämligen ett uttryck "Vola basso", som i direktöversättning till engelska blir just Fly down. Detta uttryck betyder ungefär Håll dig på mattan eller Ta det lugnt. Det funkar ganska bra på italienska, men är garanterat betydligt sämre i engelsk tappning.

Från lekparken gick vi vidare till ett litet tivoli som slagit upp sina karuseller i närheten av lillklimpens dagis. Inne på tivoliområdet fascinerades lillklimpen väldigt av en man som stod och slog på en boxboll i skinn. Mannen var ganska smal, så lillklimpen konstaterade:

- Oj, mamma! Han är så platt!

Det är inte alltid lätt att hitta rätt ord. Men jag fick mig ännu ett gott skratt, eftersom jag inte kunde låta bli att associera till tecknade filmer. Ja, ni vet väl hur de ser ut de tecknade figurerna, speciellt efter att ha blivit nermejade av en bil eller en ångvält, platta, väldigt väldigt platta.

Hjärnuppmjukning

Idag är det trögt! Efter gårdagen, som förutom en utflykt till Milano, bestod av en tur till lekparken och ett pizzeriabesök, går hjärnan nu på sparlåga. Det känns som om det under natten pågått total tankedränering. Inte en endaste liten grå verkar ha stannat kvar innanför hjärnbarken. Jag kanske skulle gå och kolla om de ligger på kudden.
Som tur är behövdes det inga hjärnceller till att brygga en dubbelexpresso, och inte heller till morgontvagningen. Jag hoppas emellertid att de hittar tillbaka snart, eftersom jag inte riktigt känner mig bekväm med denna totala hjärnoverksamhet.

fredag 13 mars 2009

Jag hade ju i alla fall tur med vädret

Idag var det en tur till Milano som stod överst på schemat. Konsulatbesök med körkortshämtning. Samt ett besök hos portvaktsfrun på mitt gamla jobb.

Dagen började som vanligt med frukost och påklädning. Sedan var det dax för skol- och dagis lämning, för att sedan snabbt som tusan hoppa in i bilen och påbörja min tripp mot Milanos utkanter. Ja, det var ju där jag skulle parkera bilen.
När jag befinner mig cirka fyra kilometer från parkeringsavfarten, upptäcker jag till min förfäran att det är en flera kilometer lång bilkö fram till avtagsvägen. Jag blir en aning förskräckt och tittar därför nervöst på klockan. Det här hinner jag aldrig! Ska jag stå i den här kön så kommer jag inte att komma fram förrän i eftermiddag, och då är det ju redan försent. Jag bestämmer mig för att åka hem igen. Jag tänker skita i kön, som jag inser inte rört sig en millimeter på flera minuter. Jag lägger mig i vänsterfilen och brassar förbi, jag hade nämligen tänkt åka och vända vid nästa avfart. När jag väl lämnat kön bakom mig märker jag att kön inte alls var till min avfart, utan till avfarten innan. Jag planerar om en gång till, och bestämmer mig för att ge Milanobesöket en chans. Jag svänger av, parkerar och drar ner i tunnelbanans vindlande gångar. När jag efter lagom många byten, och utan att ha behövt hota en endaste tunnelbaneförare kommer fram till hållplatsen vid domkyrkan, går jag av. Jag tittar på klockan och upptäcker att det är goda tider, och att jag faktiskt till och med skulle hinna ta en bild på den vackra domkyrkefasaden. Solen skiner från en klarblå himmel och jag får leta ett par minuter innan jag hittar en bra vinkel. Jag vill ju inte ha solen rakt in i linsen. Jag sätter på kameran, håller upp den framför ögat och PLING! Displayen börjar ilsket blinka "Inget minne" står det i rutan. Va! Vadå inget minne! Så många kort har jag inte tagit, det måste finnas plats för minst en bild, eller kanske två! Jag försöker se om jag kan sudda någon mindre bra bild. Inget händer. PLING! "Inget minne!" Men hallå! Vad nu'rå? Jag fattar ingenting! Har den tappat minnet? Typ fått alzheimer? Nej! Inte kameran, den mår fint! PLING! "Inget minne!" Jäklar! Kameran talar snällt om för mig att jag har tappat minnet! Jag har nämligen glömt minneskortet i datorn. Inga bilder idag alltså!!! Och jag som släpat kameran ända till Milano. Jag hade varit nervös hela vägen på tunnelbanan, för där snor de som korpar! Man får vara glad om man har kläderna kvar när man kommer av! Hur kunde jag vara så urbota korkad? Men, men det man inte har i huvudet...

När jag kommer till konsulatet och ringer på svarar ingen. Jag tittar då in genom porten och vänder mig mot portvakten. Jag ler. Mer än så hann jag inte, för den italienske portvakten motar mig bestämt mot dörren.

- Du får ringa på! Vart ska du?
- Jag ska till det svenska konsulatet.
- Det är stängt! Kom tillbaka på måndag.
- Men..
- På måndag!
- Men, jag har avtalat tid. De skulle hålla öppet för mig i en halvtimma, så att jag skulle kunna hämta mitt körkort.
- Det är stängt!
- Men de hade lovat!

Mannen studerar mig noga. Helt plötsligt blinkar det till i ögonen på honom. Ja, ni vet sådär som det kan göra när det går upp ett ljus.

- Okej! Fjärde våningen, säger han och följer mig till hissen.

Väl uppe går allt som smort. Jag talar om för kvinnan på expeditionen att portvakten inte velat släppa in mig.

- Konstigt? svarar hon. Jag sa till honom att du var den enda som hade rätt att komma upp idag. Jag har till och med varit nere och visat upp ditt körkort så att han skulle känna igen dig.

- Hmm, verkligen konstigt, svarar jag och tittar på det oigenkännliga kortet på körkortet.

Varför är man aldrig sig lik på sådana där kort?

torsdag 12 mars 2009

Heligt utflyktsmål

Jag har förstått av en del kommentarer här på bloggen, och även på andras bloggar, att det undras lite över utlandssvenskarnas vallfärdande till Ikea. Inte för att jag tycker att det verkar som om vi åker dit mer än någon annan, men jag har i alla fall sett att en del undrar lite. Detta beror nog på att många av er som bor i Sverige, inte har en aning om vad vi kan köpa på Ikea. Jag menar, hur ofta har en svensk anledning att besöka Ikea på sin semester? Det är ju inte riktigt vad man vill se när man reser runt i världen. Tänk er själva hur det skulle låta, om man på frågan om vad man sett på sin dyrt betalade semester svarade: Åå I Sydney var vi på et såå fint Ikea. För att inte tala om i Rom! De hade ett såå fantastiskt utbud!

Men, men, varför då dessa pilgrimsresor till Ikea? Jo, så här är det, vi kan nämligen köpa saker som inte finns på ett vanligt svenskt Ikea. Saker som vi inte kan få tag på någon annanstans, men som ni kan köpa var som helst.
Vad kan då detta vara? Jo, svensk mat! På alla Ikeabutiker världen över så har man en matbutik med svenska varor. Och som ni kanske kan förstå, så kan en kaviarmacka eller en sillbit vara väldigt gott emellanåt. Så för att belysa er okunskap, så ska jag därför räkna upp en hel hög med varor som jag kan köpa på Ikea. Självklart kan jag inte alla varor i huvudet, men jag ska göra ett försök.

Man kan t.ex. köpa: Kaviar original, kaviar med dill, räkost på tub, olika hårda ostar, olika sorters sill, vaniljsås, senap, gravlaxsås, brunsås i påse, smögensås i påse, lingonsylt, drottningsylt, krusbärssylt, hjortronsylt, flädersaft, lingonsaft, inlagd gurka, prinsesstårta, korvbröd, kokkorv, prinskorv, tunnbröd, lax i olika former, frysta köttbullar, julskinka till jul, fryst pytt i panna, glögg, brännvin, bullar, kakor och kex av olika de slag, smågodis, Marabou choklad, hårt bröd, renkorv, olika delikatesskakor som chokladbollar och dammsugare, svenskt öl, julmust, pepparkakor, pepparkakshus som man bara behöver klistra ihop, påskgodis, torkad stekt lök, svenskt kaffe, svenskt rabarber te, päroncider och mycket annat.

Jag hoppas att detta kan räcka som en förklaring till utlandssvenskarnas vallfärder mot vårt alldeles egna Mecka - IKEA.

Vårlunch

En liten enkel lunch på balkongen bestående av yoghurt med müsli, nypressad blodapelsinjuice och en hårdbrödsmörgås med leverpastej och inlagd gurka.
Hur svenskt som helst!
Vad som kanske inte är så svensk just nu är vädret. Nedanför balkongen skymtar man några av stadens koloniträdgårdar.

Så här såg jag alperna ut igår. Inte från min balkong, men däremot ett par kvarter bort.

Kollektivtrafikant på kaparexpedition

I går ringde de från konsulatet och talade om att mitt körkort kommit. Det tog precis sex dagar, och inte de utlovade tio. Gissa om jag blev förvånad? Jag undrar om det var av ren och skär medkänsla, eftersom mitt nuvarande körkort går ut på måndag. Eller om de kanske kände sig tvungna att förbarma sig över en stackars svensk medsyster, och lade på ett litet extra kol. För det vet väl alla, att man inte klarar sig utan bil i Italien! Tåg och bussar går ju oftast inte efter tidtabell, utan när de har lust. Var det inte av medkänsla eller förbarmande, så kanske det var på grund av påtryckningar från en annan svensk bloggare. Det var nämligen en tjej, som kommenterat inlägget i förra veckan, som sa att hon kände ett par personer på den svenska ambassaden i Rom. Hon skrev att de inte blivit så italieniserade ännu, utan menade att de fortfarande var ganska svenska. Detta kan jag ju starkt ifrågasätta, eftersom det inte finns en endaste människa, och då menar jag verkligen INTE EN ENDASTE, som kan bo i Italien en längre tid, utan att bli väldigt påverkad av den italienska kulturen. Så antingen far hon med osanning, eller så är hennes vänner någorlunda nyinflyttade.

Så i morgon bär det av in till Milano. Om det är öppet vill säga. Damen på konsulatet bad mig att ringa först, för hon visste inte om hon tänkte hålla öppet eller inte. Det låter som något jag pratat om tidigare...italienisering. Eftersom de bara har öppet tio timmar i veckan, så blir det väldigt konstigt när de bara stänger sådär.
Jag kommer att åka bil till Milano, för som jag tidigare berättat så går ju tågen när de vill, och sen så står de gärna still ett tag på vägen. Jag tror de vilar upp sig emellanåt. Tågen verkar ha behov av att pusta ut, ta igen sig, samla nya krafter, och sen ladda batterierna, för att orka stånka vidare.
Att åka bil till Milano betyder för min del att jag åker bil till Milanos största parkering, som inte ligger i Milano, utan lååååångt utanför. Därifrån tar jag tunnelbanan in till stan. Jag måste till och med byta, för parkeringen ligger inte på den linjen som går in till centrum. Det brukar ta lite tid, men att åka in till centrum med bil är stört omöjligt! Förutom att det inte finns parkeringar, så består Milano av enkelriktade gator och av ringvägar, som i ett komplicerat mönster tar sig runt stan. Kör man fel, kan man få köra flera varv innan man lyckas komma någon vart. Om man av någon märklig anledning lyckas ta sig in till centrum, så uppstår nästa problem...innerstan är nämligen avstängd för alla utom de som bor där. Så om jag inte liftar med någon varutransport, eller innerstadsbo, så är det i alla falla ingen idé att försöka ta sig dit in med bil.

Har just tagit en paus föra att ringa konsulatet och tala om att jag kommer. De tänkte ha stängt imorgon! När jag protesterade lite märglöst, så sa de att de kunde hålla öppet en halvtimme, så jag var välkommen att komma mellan 10.00 och 10.30. JEEEEZUS! Det blir till att kapa ett tåg och hota en tunnelbanechaffis, annars hinner jag aldrig!

Man kan klicka på de färgglada orden för att komma till de inlägg jag syftar på!

onsdag 11 mars 2009

Jag skulle....

...ha skrivit ett långt inlägg i kväll. Men jag somnade framför Tv:n. Huvudet slank hit, och det slank dit. Inte bra för mina diskbråck! Jag kan riktigt känna hur de skriker:

- Herregud människa! Gå och lägg dig, och sluta tortera oss på detta fruktansvärda vis!

Därför blir det inget långt inlägg i kväll. Tv-programmet är slut. Jag vaknade lagom till upplösningen. Om inte annat så fick jag i alla fall veta vem som var mördaren. Men nu blir det sängen, den ljuvliga, mjuka, varma bädden. Tröttheten ligger som ett töcken i rummet och min av sömn förvirrade hjärna hjälper fingrarna att skriva. Diskbråcken har nu börjat att pocka på min uppmärksamhet igen. Huvudet har börjat att sjunka ner mot axlarna, och ögonlocken kämpar mot den tunga sömnen.
God natt!

Snillrikedom

Idag blåser det något förfärligt! All skit och all sand som ligger på marken virvlar upp, och det är nästan stört omöjligt att ha korpgluggarna öppna. Eftersom storklimpen kommer hem halv ett på onsdagar, var han tvungen att följa med mig till dagis och hämta lillklimpen. Precis när vi skulle ut genom dörren kastar han ur sig ett "Ska bara!" och försvinner in i lägenhetens mörker....för att en halv minut senare dyka upp med simglasögonen på! Himla bra idé faktiskt! Inget gnäll från storklimpens sida, och turen till dagis gick som en dans. Vi fick ju i och för sig en hel del undrande blickar, men det var det värt. Jag måste säga att jag var riktigt avis där jag gick och försökte titta ut genom mina hopknipna gluggar. Fortsätter det så här så blir det simglasögon för mig med imorgon.

O(b)stinat

Ibland, speciellt vid middagsbordet, kan jag få bevittna en hel del intressanta diskussioner. Idag var diskussionen extra spännande, eftersom den handlade om huruvida Spongebob, är en tvättsvamp eller en ost. Den minsta modellen i serien familjemedlemmar, dvs. lillklimpen, hävdade å det bestämdaste att han är en ost. Den näst minsta modellen, dvs. storklimpen, hävdar lika starkt, att han är en tvättsvamp.

- Nej! säger lillklimpen. Han är en ost!
- Nej, det är han inte! Han heter ju Spongebob, säger storklimpen, och tycker att saken är biff.
- Nej! JAG VET att han är en ost, han har ju en massa såna där hål i sig. En OST!

Nu är lillklimpen riktigt irriterad. Han nästan hoppar på stolen.

- Som en svamp alltså, svarar storklimpen.
- Ost!
- Svamp!
- Ost!
- Svamp!
- OOst!
- Han heter ju Spongebob, det betyder ju tvättsvampsbob på engelska, det vet väl alla! säger storklimpen, och fnyser lite lagom överlägset.

Sexåringen som läser engelska i skolan har uttalat sig, och den mindre vetande lillklimpen blänger surt på honom.

- Han ÄR en ost! Han ramlade ner i ett akvarium, sen kom han upp och blev klämd på så att vattnet rann ur honom. Precis som en ost!
- Ja just det! Ostar beter sig ju så, eller hur! Fatta’ru inte att han är en tvättsvamp?
- En ost!
- Mamma, säg åt honom att han är en tvättsvamp!
- Jo, gubben, storklimpen har rätt, han är en tvättsvamp.

Lillklimpen ser sur ut och går mumlandes ut ur köket:

- Han gör i alla fall alla saker precis som en ost.

Jag själv blir sittandes kvar på stolen i köket. Det pågick stor tankeverksamhet. Jag satt liksom och fundrade lite på .... Hm!...Hur beter sig egentligen en ost?

tisdag 10 mars 2009

Pilgrimsresa

Å vad jag är gla'
jag har varit
på Ikea i da'!

Och spenderat mer
än vad som är bra
på ramar, lampor,
och svensk chokla'.

Jag vet aldrig riktigt
hur det går till,
men vagnen fylls
fast jag inte vill.

Det går tydligen inte
att bara titta,
utan varor som Billy,
Skavsta eller Britta
helt av sig själva
ner i vagnen hitta'.

Jag fick dessutom
en tallrik mat,
och en liten stunds prat
med en svensk kamrat.

Att resan är lång
är ju bara roligt,
när man sitter och pratar
lugnt och förtroligt.

måndag 9 mars 2009

Bibliofiler se hit!

Efter att ha rensat lite i bokhyllan, tänkte jag nu anordna en bloggtävling igen. Men den här gången vänder jag mig enbart till er utlandssvenskar. Ni kan ju behöva en svensk bok lite då och då, om inte annat för att hålla igång språket. I potten ligger: "Mossvikenfruar: Chansen" av Emma Hamberg.

Så här ska du göra för att få vara med:

1. Lämna en kommentar.

2. Kopiera bilden (bokbilden) och länka till tävlingen från din blogg.

3. Om du inte har någon blogg, mailar du och tipsar 3 vänner om tävlingen. Glöm inte att lämna din mail !

Vinnarna kommer att dras genom vanlig lottdragning.

Tävlingen pågår till den 1 april!

LYCKA TILL!

Nissar på vindskontoret

Under de senaste två veckorna, har jag läst ett par inlägg som tagit upp problematiken grannar. Detta har därför sedermera förvållat ofrivillig tankeverksamhet från min sida. Och jag har börjat att tänka på alla duster, klagomål, eller mellanhavanden, som allt för ofta kan uppstå grannar emellan. Jag minns en gång när vår granne kom in och presentade oss med ett paket filttassar. Han påpekade vänligt men bestämt att dessa var avsedda till våra köksstolar. Han påstod att de lät något sååå förskräckligt, och att han blev gaaalen, av ljudet som uppstod då barnen drog stolarna över golvet. Grejen var den att de redan hade filttassar! Men jag var så vänlig och tillmötesgående, att jag drog på ett lager till. Ingen kan ju klaga på en granne som har flera centimeter filttassar på sina stolar. Grannen tittade intresserat på medan jag drog på det överflödiga lagret filt. Och när alla fyra stolarna var färdiga, gick han nöjd och belåten in till sig. Jag vet att han senare klagat igen. Men den här gången, trodde han att ljudet kanske kunde komma ifrån grannen inunder. Jag vet inte om han någonsin fått någon klarhet i detta mycket besynnerliga ärende, men han har inte kommit med några fler paket, så han har kanske gett upp.
Eftersom vi bor högst upp, så kanske det varken var jag eller grannen inunder, utan snarare tomtarna på loftet. Jag har dessutom börjat fundera över om det kanske inte är grannen själv som har tomtar på loftet. Man vet ju aldrig riktigt vad de där små grå kan ställa till med? Jag har i alla fall dragit mitt strå till stacken, så bollen ligger numer hos honom. Har han inte fått ordning på oljuden ännu, så kanske han får fundera på att införskaffa ett gäng öronproppar. Eller så kanske jag kan återgälda hans gåva, och köpa ett paket till jul. Hur landet än ligger, så har han i alla fall inte klagat mer. Fast grannen på nedre botten brukar påstå att vi har någon i huset som spelar bongotrummor om nätterna, speciellt på sommaren.
Hm! Nästa gång jag flyttar får jag nog se till att skaffa referenser på grannarna!

söndag 8 mars 2009

Motvallskäring...

....är vad jag är varje år den 8 mars. För idag är det den Internationella kvinnodagen. I Italien kallas denna dag för "La festa della donna", och den firas på så sätt att alla kvinnor får sig en kvast med mimosa, ett stort grattis, och rätten att lämna hemmet för en utekväll med väninnorna. Ofta innebär en sådan utekväll aperitif på en bar, middag, och sedan manlig striptease på något diskotek. Jag har väldigt svårt att acceptera detta sätt att fira en så viktig dag, eftersom det känns som att man bagatelliserar och vanärar en dag, som är så viktig för många kvinnor runt om i världen. Den Internationella kvinnodagen är en symbol för kvinnornas kamp att få vara jämställda männen. I västvärlden innebär detta oftast att vi kräver lika löner och lika arbetsvillkor. I andra delar av världen är den däremot en kamp för att kunna bestämma över sin egen kropp, att inte behöva könsstympas, bli bortgift, eller bli bestraffad för att de följt sina egna idéer, eller sitt eget hjärta. Många kvinnor kämpar dessutom för sin rätt till studier, eller möjligheten att få komma ut i arbetslivet.

Här i Italien verkar istället den här dagen ses som, dagen då det är fritt fram för kvinnorna att vara lika svinaktiga som männen kan vara. Runt om i hela världen kämpar kvinnor för att slippa ses som objekt, att slippa utnyttjas. Och så går kvinnorna i Italien ut på restauranger, barer och diskotek, för att titta på strippande män. Och som om inte detta vore nog, ropar de ofta vulgära smädeord efter de stackars killar som råkar jobba just den här kvällen. Jag har killkompisar som har blivit riktigt ordentligt antastade, och som därför numer vägrar att jobba just denna kväll.

Nej, jag bli illamående varje gång någon frågar mig om jag vill hänga med ut för att fira ”La festa della donna”. För det är bara för skamligt, ett riktigt stort äckligt hån mot den internationella kvinnokampen. Jag är säkert inget praktexempel till feminist, men jag tycker inte att kvinnokampen ska föraktas på det här sättet. Jag tycker istället att vi kvinnor ska hålla ihop, att vi ska stödja varandra, och ge varandra styrka att orka ändra på det som inte står rätt till. Sen om någon vill ge en liten blomma till sin kvinna, så är väl det helt godtagbart, och om inte annat, en vacker gest. Men annars tycker jag att det är bättre att göra som min sambo, som brukar säga ”Jag älskar, vördar och respekterar min kvinna varenda dag, året om, år efter år, och inte bara den åttonde mars. Så blommor kan hon få en annan dag!”

Vårtecken

Idag lyckades barnen skrapa ihop en liten bukett med Margeriter.


Gissa vem som blev glad?

Korteligen

Skulle gärna vilja ha tid att skriva ett längre inlägg, men datorn har varit ockuperad av en spelande storklimp, och sedan av en semesterortsletande sambo. Om en timme är det dax för söndagslunch hemma hos svärmor, så det blir vad det blir, ett par korta rader. Middagen i går var superb! Restaurangen var mysig, och vinet var utsökt. Klimparna hade, trots visst motstånd, haft en bra kväll med farmor och farfar, och verkade nöjda.
Slutet gott, allting gott! Och alla familjemedlemmar var nöjda och glada.

Jag vill också passa på att tacka Vero för att hon tillägnat mig utmärkelsen Tack för att du finns. Ni vet, den som jag fick av Pysen häromdagen. Jag vill också tacka Vickepicke och Ankan, som bollade utmärkelsen tillbaka till mig. Vickepicke undrade om man fick göra så. Jag har ingen aning, men den har landat här igen, så jag behåller den.
Ankan däremot, sa att den kommer från klubben för inbördes beundran. Det tycker jag är kul, så jag tar med glädje emot den igen. Man kan aldrig få för många utmärkelser, för de är ju ett uttryck för att vi uppskattar varandra, eller hur!

Nej, nu pockar familjen på min uppmärksamhet, och vill att jag ska engagera mig i morgontoaletten. Kan verka lite sent så här dax, men vi har myst omkring hela morgonen. Och då har det inte funnits någon plats för så triviala saker som ansiktstvätt och påklädning.

lördag 7 mars 2009

Medvind

I dag har jag haft riktig tur. Först lyckades jag ta bort klädnypsstjärnan från köksbänken. Detta lyckades jag med helt utan att behöva såga sönder klädnypsstjärnan, eller ovan nämnda köksbänk. Fick bända lite, men till slut släppte den. Visst har jag lite fult klister kvar på bänken, men det kommer säkert slitas bort så småningom.
Efter en arbetsam morgon vid köksbänken, så fick jag för mig att det var dax att planera lite inför den stundande våren och sommaren. Almanackan som under ett par veckor varit förpassad till sängbordet, åkte fram. Och döm om min förvåning, ner mot golvet dalade två femtioeurosedlar. WOW! Det är ju runt tusen svenska kronor, och därför ingen liten summa. Jag tittade mig naturligtvis spänt omkring. Hade någon sett pengarna, eller var det fortfarande bara jag som visste om dem? Ingen hade sett något, så pengarna får bli kvar i almanackan. Ska se vad jag kan hitta på får dem. En enkelbiljett till Dublin kanske? Eller någon annanstans? Det kan vara bra att ha en slant om jag skulle få nog. Man vet ju aldrig, efter storklimpens tjuriga morgon, är det bra att ha en reservplan.
Men min tur tog inte slut där, utan min svärmor ringde och erbjöd sig att sitta barnvakt i kväll. JIPPI! Vi ska ut och käka middag, bara jag och sambon på tu man hand. Ungarna hävdade att de hade rätt att följa med, men jag var hård och lät mig inte bevekas. Kvällen är min! Ni har inte en endaste liten stavelse med i laget. Ingen barmhärtighet här inte!
Ovanpå allt detta flyt ringer en av mina svenska väninnor och frågar om vi vill med till parken. Så det blev mys, mys i solen och fika vid ett parkbord. Hur trevligt som helst, medan ungarna sprang av sig allt vintrigt kli som farit runt i benen de senaste månaderna. Lite synd bara att det blåste så förskräckligt, men det var nog bara mitt flyt, det vill säga den medvind som jag har haft i ryggen ända sedan i morse. Och då menar jag inte från och med 06.30, då jag blev väckt av lillklimpen, utan från 8.30 då sambon serverade mig kaffe på sängen.

Förtydligande

För tre år sedan var jag och min sambo med storklimpen på ett café på Österlen. Vi delade bord med två äldre kvinnor, som fascinerades oerhört av storklimpens tvåspråkighet. Vid ett tillfälle går jag och min son på toaletten. När vi kommer ut igen så säger min son något på italienska till min sambo. Kvinnorna tittar förtjust på varandra och den ena säger:

- Jag undrar vad han sa den lille?

Min son som är en utmärkt simultantolk, var inte sen att svara:

- Jo, jag sa att jag har varit och bajsat!

Det verkade vara mer information än vad kvinnorna behövde, för de blev genast generat rödflammiga i ansiktet och slutade prata om min sons verbala kompetens.

fredag 6 mars 2009

Julförberedelser

Idag har jag gjort en julstjärna till nästa jul. Nu låter jag väldigt hurtig och ambitiös. Jag kan riktigt höra era tankar: Tänk vilken människa! Som redan i början av mars är så långt framskriden i sin julplanering, att hon tillverkar julstjärnor! Så är det inte! Utan det är snarare tvärtom. Jag har idag avslutat en klädnypsjulstjärna som jag påbörjat innan jul förra året.

Jag har känt mig lite pressad den senaste tiden, för min sambo har vid ett flertal tillfällen påpekat att han finner min kreativitet intressant, men att klädnyporna faktiskt bara ligger där i köket och dammar. Han har undrat om vi kanske inte skulle kunna använda dem när vi hänger tvätt, åtminstone fram till dess att andan faller på igen, och jag får lust att klistra ihop dem. Han var väldigt finkänslig. Han ville väl inte klaga rent ut, men kände att det var dax att säga något. Det troliga är väl att han inte ville såra mig, man kan ju inte riktigt veta med kreativa människor. De kan ju vara lite oberäkneliga. Är man kapabel att göra en julstjärna av klädnypor, så förmår man nog också att känna sig sårad och illa behandlad för ett sådant påpekande. Ni vet, den missförstådda konstnären.

Grejen är att klädnyporna tog slut mitt under pågående skaparprocess. Sedan tog det en, eller kanske var det två, veckor innan jag lyckades införskaffa fler. Jag var ju tvungen att få tag i precis samma modell, annars funkar det inte. Vid det här laget började min italienska kulturpersonlighet att sätta käppar i hjulet, och jag fick för mig att klädnyporna inte var mogna ännu. De behövde faktiskt dessa tre månader på sig för att vänja sig vid tanken på att bli julstjärna. Denna omvandlingsprocess kan vara mycket smärtsam för en klädnypa, jag lovar, jag har frågat.

Så idag var det alltså dax att flytta bakdelen från vagnen, och klistra ihop de stackars nyporna. Det jävliga är att jag lyckades klistra fast julstjärnan i köksbänken. Det är verkligen tur att grannarna inte kan svenska! För efter den harangen som råkade slinka ur mig då, så skulle jag inte kunna titta någon av dem i ögonen på, vad ska vi tippa? Två sekel!
Det här ska sambon få äta upp! Både i kokt och stekt tappning! Han var i och för sig finkänslig, men jag kände pressen! Klädnyporna var inte mogna än, och så tog jag itu med dem ändå. Jag borde inte ha lyssnat på honom, utan istället gått på min kvinnliga intuition. SUCK!

Så nu står jag här i början av mars, med en klädnypsstjärna fastklistrad på köksbänken bredvid spisen! Hur snyggt är det! Den skulle ju hänga i fönstret. Sambon tycker nog inte att den är snygg i fönstret heller, men det kommer han inte våga påpeka efter missödet med köksbänken.
Han måste vara rädd om den svenska kreativiteten! Det är den som gör att vi får mat på bordet varje kväll. För ni tror väl allvarligt talat inte att det är pengarna som han tjänar medan jag skapar med klädnypor, som fixar det, eller?




Eftersom Vero gärna ville se en bild på stjärnan, så har jag nu lagt in en bild. Visst är den snygg mot den grå köksbänken!
Förresten, hur får man loss superlim?

11001000100110110010101010111011001001


Titta vad som kom från vår älskade Pysen!

Nu blir jag så där glad igen! Jag tycker att utmärkelsen ser ut som en tatuering, är det det? Någon som vet?

Det är alltid så kul att få dessa hedersbevisningar, för det betyder att det jag gör här på min blogg gillas av andra. Här sitter jag och pillar på mina tangenter. Där sitter du och läser vad jag har skrivit. Du skriver lite i din blogg, jag läser lite hos dig. Ett möte mellan ettor och nollor i cyberrymden. Tycke uppstår. Jag skriver lite mer, du läser lite till. Du knattrar ner ytterligare ett par rader, och jag öppnar entusiastiskt din blogg, och läser, och läser tills ögonen blöder. Sen vill du visa att du läst, du kommenterar, och tycker till. Jag vill också dra mitt strå till cyberstacken, kommenterar, och tycker till även jag. Efter ett tag räcker det inte med detta utbyte, vi vill ge lite mer. Vi skickar varandra utmärkelser, hedersbevisningar och tävlingsvinster. Detta givande och tagande av erfarenheter, tankar, utmärkelser m.m. lyser upp min vardag. Jag knäpper bara på mitt UFO till dator, och där är ni allihop, alla mina älskade cybervänner!

Denna superduperfina utmärkelse går till:

Vickepicke - för att du är så härlig, och får mig att skratta så mycket att grannarna klagar på allt oväsen. Efter ett par sådana skratt behöver man knappast göra några sit-ups. Så då måste jag tacka för det också.

Ankan - som förutom att hon skänker mig en massa goa skratt, skulle kunna behöva lite uppbackning mitt i all djävlighet.

Nipe - som skulle kunna behöva en liten extra knuff i skidspåret. Vem var det som vann skidfajten egentligen? Du eller skidorna?

Piluttan - som skulle behöva lite uppmuntran i sin envisa kamp mot arbetslösheten. Du ska se att utmärkelsen för tur med sig! Det kanske finns en chans att något av dina ströjobb kan förvandlas till något mer varaktigt. Om inte annat, så kanske du kan få jobb under sommaren.

Myra - för att du verkar vara ungefär lika galen som jag. Och för att du kämpar så hårt med att vara Sveriges ansikte utåt (i din lilla by i Wales). Det kan inte vara lätt för dig att bära detta ansvar på dina axlar. Det medför ju som sagt vissa skyldigheter och förpliktelser.

......och ni som inte kom med den här gången, kommer att komma med nästa!

torsdag 5 mars 2009

Mognadsprocess

Idag ringde det i telefonen och följande samtal utspelade sig:

- Pronto! (I Italien säger man så när man svarar, det är ungefär som 'hallå')
- Ja, hej! Jag ringer från ambassaden.
- Du menar konsulatet.
- Nej! Jag ringer från ambassaden i Rom. Vi har ditt nya körkort liggande här, kommer du och hämtar det?
- Öh? Kan jag inte få det hit till konsulatet?
- Du menar konsulatet i Milano? (AHA! Hon vet vad jag bor, och vet därför också att Milano är närmast. Varför undrade hon då om jag ville komma och hämta det i Rom?)
- Ja. Går det?
- Visst!
- Puh!
- Men då har du nog inte körkortet förrän någon gång i näst nästa vecka, vi skickar nämligen rekommenderat.
- Det är okej! Tack!
- Då säger vi så! Hej då!

Nu är det så att jag tog fotot på Vägverket förra torsdagen. På en vecka har de därför gjort mitt körkort och skickat det till Rom. Varför ska det då ta så jäkla lång tid innan jag får mitt körkort? Okej att posten i Italien är långsam, men inte så långsam! Jag tror snarare att det är personalen på ambassaden som har blivit italieniserade. Ja ni vet, det jag kallar för förändring av kuturpersonlighet. De får helt enkelt inte ändan ur vagnen och skickar det hit omgående, utan de måste låta körkortet ligga och mogna på ambassaden ett tag först. Ett riktigt italienskt beteende, som man lär sig efter att nogsamt ha studerat den italienska befolkningen i ett par år. Tro inte att det kommer bara sådär! Nej, man måste idogt följa den italienska kulturen. Man börjar med att komma försent till bussen ett par minuter ena dagen, några minuter till dagen därpå, för att sedan öka på gradvis. Detta gäller inom alla områden. Man kan till exempel låta saker ligga till sig, vänta ut dem, och låta dem vänja sig vid tanken på att behöva göras. Sen kan man göra saker lite krångligare än var de egentligen är. Man kan fylla i fyra blanketter på posten istället för en, eller stå i kö tre, fyra gånger innan man betalar på snabbköpet. Och detta bara för att vänja sig. Man tar ett steg i taget, kämpar sig sakta framåt, och sedan en vacker dag så står man där. En fullfjädrad italienare, som tycker att det är normalt att det tar 10-15 dagar att skicka ett brev från Rom till Milano.

Gröna gubbar i webläsaren

Nu har mitt UFO fått kontakt med moderskeppet igen, och jag kan blogga loss som aldrig förr. Jag vet inte riktigt vad som hände, kanske knip i hårddisken, kanske mjukvarekatarr. Skulle ju kunna vara vanligt fyramånaders trots också, vad det än var så är det fixat. Blogspot är mer medgörligt än vanligt, uppladdningarna går på sekunden, och inläggen skriver sig själva. Kan det bli bättre än så här?
Mitt i mina gräl med supporten var det dax att hämta lillklimpen på dagis, ett avbrott som faktiskt var rena rama himmelriket i jämförelse med vad jag fått stå ut med denna förmiddag. JAG HATAR DATORER!
Och vet ni vad, döm om min förvåning, men det låg ett paket från Piluttan och väntade på mig i porten. Och jag som inte ens gått ner och kollat posten idag! Det regnar nämligen, och vanligtvis brukar inte vår brevbärare vara speciellt alert vad det gäller postutdelning sådana dagar. Han kanske har en vikarie, vad vet jag? Så nu har jag i alla fall fått min vinst. Tack Piluttan, tröjan var jättefin!

HJÄLP!!!

Nu har jag varit tvungen att ta till min gamla dator igen! Jag lyckas nämligen inte använda blogspot på den nya. Jag lyckas inte ens läsa min egen eller andras bloggar, USCH! Jag kan däremot ta mig in på alla andra typer av sidor, men inte blogspot. Är det någon av er som vet hur jag ska göra, jag behöver akut hjälp!!!! Om jag inte kan ta mig in på blogspot så vet jag inte vad jag gör! Jag har försökt få till en chat med Windows hjälpcenter, men utan resultat. Och min dyrt betalade tekniska support gäller tydligen bara hårdvara.
Snälla, snälla, hjälp mig!

Tips!


Jag är med i utlottningen om 1 presentkort värt 400kr från EKOLEKO hos Tant Ulrika. Var med du oxå!"

onsdag 4 mars 2009

Nu reser jag borst!

Ibland undrar man vad lärarna har huvudet! Under armen? Storklimpen som är sex år och går i ettan, har undervisning mellan 8.30 och 17.00 alla dagar utom onsdagar. På onsdagarna slutar han redan klockan halv ett. Ett liten lugn ö mitt i veckan, en dag att ta igen sig och ladda batterierna på. Över helgen har de alltid multum med läxor, men på onsdagarna hade de blivit lovade dispens. De skulle få slippa bli överösta med läxor, som varken barnen själva eller föräldrarna orkar ta itu med så här mitt i veckan. Trots att lärarna givit sitt ord, så kommer storklimpen hem från skolan idag med väskan fylld till brädden. Han har en A4- sida skrivstil, en annan med andra övningar i italienska, och två sidor med matte. De är ju inte riktigt kloka! Ungarna kan ju gå i väggen för mindre! Ingen rast, ingen ro, bara måsten hela tiden, från morgon till kväll. När ska ungarna leka? De leker aldrig i skolan. De har inga utrymmen där de kan spela, läsa eller göra annat. Rasterna tillbringar de i klassrummet, sittandes vid sina bänkar. Att det ska vara så svårt att få vara barn i det här landet! Jag förstår inte varför det ska vara så omöjligt att låta dem leka lite emellanåt. Resultatet verkar ju i alla fall bli det samma till sist. För inte är vi svenskar sämre än andra studenter när vi kommer upp på universitetsnivå, eller vad tror ni?