Snö och julstämning

Jag och barnen har julafton medan herr Segsliten är på jobbet. Det är vardag här. Julen börjar först i ikväll och i de flesta italienska familjer blir det inga paket förrän i morgon bitti. Hemma hos oss har tomten redan lämpat av en säck, han vet ju att vi är svenskar och förväntar oss paket redan den 24:e. Barnen kan knappt bärga sig. De går runt granen och studerar tomtens gåvor. Spänningen är olidlig.

Storklimpen: Det där kan nog vara ... eller kanske det där.

Paketen får sig några nyp.

Lillklimpen: När kommer pappa hem? Måste han verkligen vara med? Kan vi inte öppna dem ändå?

Storklimpen: Du måste vänta, vi öppnar aldrig paketen på morgonen. Dessutom MÅSTE pappa vara med. Det fattar'u väl!

Lillklimpen: *djup suck* Jag vill inte vänta på pappa. Jag vill öppna mina paket nu!

Storklimpen: Men det måste du. INGEN får öppna paket utan pappa!

Lillklimpen: *SUCK!*

Klimparna fortsätter att klämma på paketen.

Lillklimpen: Mamma, vi känner bara lite på paketen. Vet du, några paket har vi inte önskat oss ... formen stämmer inte. Inte alls faktiskt!

Storklimpen: *suck* Tomten kommer ju med lite allt möjligt. Både sånt vi önskat oss och sånt vi inte önskat oss. Det vet du väl!

Lillklimpen: JAHA! Men du, de där mellanstora paketen är svåra att gissa så de har jag säkert inte önskat mig.

Lillklimpen går och sätter sig i soffan. Han ser lugn ut men skenet bedrar. Det går några minuter sen ställer han sig upp och tittar mig rätt i ögonen.

- Mamma! NÄR ska vi öppna paketen?

Klimparna har varit vakna sedan klockan sju. Jag undrar hur många timmars klämmande paketen tål?

Ojojoj, den här dagen kommer nog att bli lång för oss alla.

Ha en riktigt skön jul!

Kram ♥

Toalettborstar i all ära

Jag måste nog börja med att understryka att jag inte har något emot toalettborstar. Inte ens om de är i lite halvtaskigt skick och passerat bäst före datum. Jag menar, vi snackar toalettborstar. Och hur fräsch kan egentligen en sådan vara? I och för sig har jag stött på en del riktigt snygga, t.ex. de där kromade där borsten inte syns överhuvudtaget. Och en del fräscha - de där som desinficerar sig själva mellan varje användning. Vad jag däremot inte gillar är dessa uppochnedvända toalettborstar, gärna rosa, ljusblå eller frostvita, som italienarna trycker ner i någon stakars julgransfot och kallar julgran. Sen, kanske beror det på att granarna är så erbarmligt fula, virar de in dem i ett par kilometer glittergirlander, hänger en stor kula på varje barr - gärna så många olika färger som möjligt - och sätter en stor kurvig guldspira i toppen. Som kronan på verket paketerar de sedan in det hela i slinga efter slinga med blinkande psykedeliska ljus i olika färger. En tjej jag känner talade lyckligt om att hon nu lyckats hitta just den typ av rosa lampor hon letat efter i åratal. Det är hennes sjunde ljusslinga och hon hoppades på att hitta en åttonde i orange innan julafton.
Sju ljusslingor! Åtta! Om vi sedan betänker att det är cirka hundra ljus i varje slinga och att hon ställer in dem så att ingen slinga blinkar med samma frekvens som någon av de andra, så står vi framför ett komplicerat system av ljussignaler - typ morsefyr - som till och med skulle sätta självaste Herr Samuel Morse på pottkanten.
Har man inte huvudvärk när man kommer hem till henne, så har man det garanterat när man går där ifrån. Så jag brukar försöka hålla mig på avstånd så här i juletid - ett julbesök om året det är vad jag kan erbjuda. Ett dygn med migrän och tablettknaprande, varken mer eller mindre. Min magkatarrbenägna mage skulle inte palla med alla smärtstillande tabletter som jag skulle bli tvungen att svälja vid mer frekventa julbesök. Vänskap kan stå pall för mycket men står tyvärr inte rycken för årligen återkommande utfall av migrän, magkatarr och alvedonmissbruk.

Som sagt, jag har inget emot toalettborstar i allmänhet men den här modellen ger mig rysningar. Jag har verkligen försökt tycka om dem. Jag har försökt intala mig att de är sinnesvidgande, kanske till och med själsöppnande, men det hjälper inte. Så jag har nu antagit en mer distanserad inställning. Jag försöker mota bort alla fasaväckande känslor och se det komiska i det hela. Jag försöker dessutom separera de psykedeliska toalettborstarna från min förnimmelse av julen. Julen är det jag har här hemma. Det jag stöter på hemma hos andra eller ute på stan har ingenting med julen att göra, utan är bara just vad det ser ut som - felvända toalettartiklar i lyxförpackning.

Fint som snus

Nu är det klart. Puh! Jag är helt slut. Jag har en hel del arbete framför mig i morgon men det mesta är på plats. Jag tänkte passa på att tvätta fönster och gardiner också. Gardinstängerna är ju redan nedtagna så det skulle kännas konstigt att låta bli. Dessutom brukar jag fixa till fönstrena till jul, det hör liksom julen till.

Det blir tyvärr bara ett par rader här inne idag för nu ska jag ta på mig pyjamasen och göra kväll. Det tycker jag att jag är värd.
Kram på er!

Desorganisering - lova runt och hålla tunt

De skulle bara in och ut över dagen sa de, målarna alltså. Hahahahaha! En fjärdedel av lägenhetens innehåll står i köket, en nio kvadratmeter trång tarm, och resten av grejerna står under plast i olika rum. Så nu sitter jag här i ett uppochnedvänt hem och undrar hur jag ska lyckas skrapa fram fyra sovplatser till natten.

Idag gick det ganska bra eftersom jag hade barnen hos farmor men imorgon blir det värre. Lillklimpen kan nog vara på dagis men storklimpen, som har passat på att få 39,5 i feber just idag, kommer få vara hemma i bråten med mig.

Jag håller tummarna för att det ska vara klart imorgon kväll. Men vem vet ... de rör ju sig om hantverkare ... och de är italienska sådana till på köpet.

Jag måste nog medge att jag blev lite sur

Upptäckte just att jag missat bloggens ettårsdag med fyra dagar. Men med tanke att jag inte har varit riktigt på alerten den senaste tiden så är det kanske inte så konstigt.
Nu ska jag bara komma på hur jag ska fira det här ... några förslag?

Metamorfos

Den senaste veckan har varit fullspäckad. Elektriker, rörmokare och murare har bytt av varandra och själv har jag bytt rum med barnen. Som om det inte räckte så har jag dessutom spacklat och förberett inför den kommande veckans ommålning av alla rum utom kök och toalett.

Den här veckan är det dessutom lov i skolan och barnen kommer att vara hemma t.o.m. onsdag. Men på torsdag blir det lite lugnare igen så jag hoppas orka med att pynta lite inför den kommande helgens luciafirande. Fint som snus kommer det bli med de nymålade rummen.

Jag tror minsann att jag håller på att få tillbaka min energi! Jippi!!!!

Önskelista:

Krispaket

Innehåll:
Vardagsenergi - 2 kapslar varje morgon måndag till fredag
Helgentusiasm - för bästa resultat bör samtliga familjemedlemmar svepas in redan torsdag kväll
Drivfjädrar - en i varje öra tills det börjar flyta på igen
Glädjespridare - placeras bäst på vardagsrumsbord för maximal spridning

Framstegsoptimism

Idag orkade jag läsa min e-post.
Suveränt!

Energikris

Men jag lovar att komma tillbaka ... snart.

Epikuré

Årets vinterresa till Sverige är beställd. Biljetterna till Rasmus på luffen är betalda och uthämtade. Klimparna är nöjda.

Själv sitter jag och funderar på om jag ska beställa en dag på Yasuragi - jag älskar det stället! Eller varför inte en natt? Fast en övernattning kostar en del. Hm, jag tror bestämt att det är dax att skriva ett par rader till tomten.

Det är som förgjort

Eller förkylt kanske jag borde säga. Lillklimpen är tillbaka på dagis, men sjukstugan består.
Som tack för utfört arbete inom barnsjukvården kan jag nu äntligen kvittera ut min lön i form av en kraftig förkylning. I löneförmånerna ingår: feber, hosta, halsont, täppt näsa och ledvärk - det är bara tacka och ta emot.

Jag borde kanske begära löneförhandling - men risken finns att jag får en guldinfattad svininfluensa som tack för trogen tjänst.

Dramatik i kubik

Ibland kan vardagen bli ohyggligt spännande. Det gäller bara att hitta äventyret i det lilla. I det där som annars är så där tråkigt och vardagligt. Ta till exempel tvätt, det kan vara riktigt spännande - åtminstone här i Italien.

Tänk er en smutsgrå måndagsmorgon.

Tänk er att ni just köpt nya lakan. Nya fina, fräscha lakan som bara ska tvättas innan de kan förgylla sovrummets allra mysigaste hörn - sängen.

Tänk er att ni tar lakanen och ploppar in dem i tvättmaskinen - precis som ni brukar.

Tänk er att ni lite nonchalant drar runt temperaturknappen och ställer in den på lakanstvätt - så där som man gör - av gammal vana.

Tänk er att ni ger tvättmaskinen en kärleksfull klapp - eftersom den är sig själv nog, och till skillnad från andra familjemedlemmar, inte kräver 100% uppmärksamhet 100% av tiden.

Tänk er att ni sedan bara går därifrån - såsom rutinerade tvättare gör - i över en timme.

Tänk er att ni efter en dryg timme råkar gå förbi badrummet - bara sisådär, utan vidare.

Tänk er att ni - av en ren slump - hittar den kvarglömda plastförpackningen som lakanen låg i.

Tänk er att ni - lite slentrianmässigt - slår en blick på tvättråden och upptäcker att de ska tvättas i ...


30° grader? Skontvätt?

Här satte jag tvättmaskinen i halsen.

Men nu får väl ändå den italienska kläd- och textilindustrin ge sig! Okej, att det är 30° graders skontvätt på 90% av alla italienska kläder; det har jag mycket motvilligt lärt mig att acceptera vid det här laget. Men på lakan! Hemma i Sverige tvättade jag alltid lakan i 90° grader. Här är det ofta 60° eller möjligen 40° på lakan. Men 30°, hur fräscht är det?

När det gäller kläder så brukar jag kolla vad det är för material och sen köra efter svenska tvättråd. Men när det står 30° på ett lakan som ska vara av 100% bomull; vad är det då som kräver 30° grader? Jag kan inte annat än undra.
Det första som ploppar upp i mitt huvud är naturligtvis att någon korkad textilfabrikant skulle ha använt sig av vattenlösliga färger. Ja, ni vet, sådana där barnvänliga färger som går att tvätta ur i 40° grader. Men så korkad kan man väl inte vara, inte ens om man är man och italienare?

Den andra - och den mest plausibla anledningen - är att de har försökt helgardera sig mot eventuella framtida klagomål. Att de helt enkelt fegmärker för att slippa reklamationer. För det vet jag ju; att vad som än händer, om jag tvättar i högre temperatur än vad som står angivet, är på mitt alldeles egna ansvar. Om jag sedan inte lyckas få mina kläder rena är eller inte - är inte fabrikanternas bord.

För att återgå till mig och mina lakan, så hade vi det ganska hett om öronen båda två. Dagen hade helt plötsligt blivit väldigt spännande. Jag satte mig på golvet framför den centrifugerande tvättmaskinen och började fundera:
Vad kan hända med ett lakan som tvättats för hett? Kan det hända något med mönstret? Och i så fall vad? Vissnar blommorna? Klumpar prickarna ihop sig i kuddvaret? Eller kommer det att tappa färgen helt och hållet?
Och vad händer med storleken? Kommer det att krympa? I så fall - hur mycket? 10%, 50% eller kanske till och med 90%?

SPÄNNINGEN VAR OLIDLIG!

Tråkigt nog. Eller, jag menar naturligtvis, som tur är, så hände det faktiskt inget speciellt med lakanen. De såg nästan alldeles för normala ut för att falla mig i smaken. Inga färgskiftningar, inga modifierade mönster, utan helt vanliga lakan. Inte ens storleken hade förändrats. Men jag ska inte klaga, dagen hade varit bra. Otroligt spännande och fantasieggande. Och det är ju verkligen positivt så här i mitt i den grå vardagen. Jag kände mig nöjd. För inte hade jag väntat mig att få uppleva ett sådant här rafflande tvättäventyr? I alla fall inte på en måndag.

Några dagar senare kommer nästa chock - i form av ett par skitiga fotbollsshorts. Den här gången fick jag syn på lappen innan jag tvättade, vilket egentligen bara lade sten på börda. Hur ska jag tvätta de här? Ett par perplexa myror har de senaste dagarna kilat runt på hjärnkontoret utan att få något uträttat.

Är det bara jag som inte har någon knapp för 25° grader på tvättmaskinen, eller är vi fler? Vad kommer hända med shortsen om jag tvättar dem för varmt? Jag kan inte låta bli att fantisera om något i stil med Gremlins. Ni vet, shorts som klonar sig oräkneliga gånger, och omvandlas till små hemska varelser som förpestar min tillvaro i all oändlighet. Det är nästan så att jag med skräckblandad förtjusning ser fram emot nästa tvätt!

Hög surhetsgrad

Igår blev jag riktigt sur.

Min svärmor var här i en halvtimme. Inte så länge kanske, men under den korta tiden lyckades hon - med skorna på - knata runt i varenda rum. Hela min kropp skrek när jag såg henne gå från rum till rum. Värst var det nog när hon ställde sig på barnens lekmatta, då stack det ilsket i varenda nervtråd. Jag kände mig våldtagen; det här är mitt hem, med mina regler, och hon VET att jag inte tycker om att man går in med skor. Efter arton år tillsammans med hennes son, varav vi har haft ett eget hem i femton, vet hon vad som gäller. I vanliga fall brukar jag säga till, men igår gjorde jag inte det. Det kändes förargligt att vara så petig när hon hade varit så snäll; hon hade nämligen åkt buss genom hela stan för att hämta hem storklimpen från skolan.
Jag kunde inte hämta honom själv eftersom lillklimpen hade feber, över fyrtio grader t.o.m, så det var ju inte att tänka på. Och sambon, han var naturligtvis i andra ändan av Italien, och kunde inte hämta han heller.
Men det spelar egentligen ingen roll. För hur snäll och hjälpsam hon än varit så tycker jag att hon ska respektera mig; och gör hon det, så går hon inte in med skor när hon kommer hem till mig, inte ens om hon är här i fem minuter.

Det hela slutade med att jag, så fort hon gått ut genom dörren, skurade hela lägenheten. Det kan kanske låta som en överdriven åtgärd, men barnen leker nästan alltid på golvet. Och dessutom så sitter de ofta där i sina pyjamas. Jag tycker inte att det är lämpligt att ha golven fulla med smuts och bakterier, även om lite skit kan tänkas rensa magen, och att få ner grus och annan skit i sängarna har jag faktiskt inte heller lust med.
Det enda jag kunde göra var att skura. Skura mina golv. Skura bort min irritation. Skura, skura, skura. Jag gnodde som en besatt, hade det inte varit för att klimparna behövde få i sig lite mat så hade jag nog gnott mig ända ner till grannen.
Efter en sömnlös natt och en hel dag med en feberhulkande fyraåring så var det inte riktigt så jag hade tänkt avsluta dagen. Men vad gör man när man är tvungen att bli av med smutsen och ilskan?

Ikväll kommer svärmor hit igen; den här gången med svärfar i släptåg. Irritationen har redan börjat krypa i mig, men jag försöker hålla den stången. Sambon har sagt åt mig att demonstrativt ställa fram två par tofflor. De står nu tätt, tätt tillsammans ute i hallen och väntar på att få krama svärföräldrarnas strumpklädda små fötter. Jag hoppas innerligt att deras fötter hittar dit.

Oumbärliga ting

Efter ett par dagar med migrän och diverse småkatastrofer tycker jag att det är på sin plats att tacka uppfinnarna till följande förnödenhetsartiklar:

huvudvärkstabletter

tejp

superlim

och tvättpapper

TACK!

Tvättpapper

Ibland är det bra att vara förutseende och stoppa i mer än ett.