lördag 28 februari 2009

Två millimeter är mer än nog

Fortfarande sol! Igår kväll och i natt kom det lite snö, så efter lunchen fick lillklimpen ta en tur med kälken i backen. Ingen stor backe, inte mycket snö. Men med ett par millimeter kan man komma långt när man är liten. Lillklimpen kastade sig av kälken, rullade sig förtjust i snön och njöt som bara den!


Det här är inte kälkbacken!

Synd va!

Det här är den snökanonbehandlade slalombacken som ligger ett kvarter bort. Lillklimpen ville att vi skulle gå dit och åka kälke, och kunde inte riktigt förstå varför han inte fick. Det var inte så lätt att förklara varför, men efter någon minuts lirkande och förklarande förstod han hur farligt det kan vara att åka där, för att inte tala om att det faktiskt är förbjudet.

fredag 27 februari 2009

Särpratning

På Gunnarssons konditori vid Skanstull säljer de semlor med varm mjölk i caféet. När jag stod i kön och väntade på att få köpa en semla, så hörde jag en kvinna beställa följande läckerhet:

- Skulle jag kunna få en het vägg och kaffe, tack!

Möjligt att man kan få det på Centralbadets café, men inte på Gunnarssons. Det är inte lätt det här med särskrivningar och särpratningar!

torsdag 26 februari 2009

Vad gör man inte för en Temla

Idag sken solen! Vilket i och för sig gjorde att snömodden blev ännu blötare, men vad gjorde det… jag slapp ju regnet. I morse var det Vägverket som gällde. Jag var tvungen att förnya mitt körkort, så jag började där för att sedan ta en tur på stan. Jag vet inte vad som flög i mig, men jag lät gympadojorna stå och drog på mig ett par stövletter. Vad jag nu skulle med stövletter till vet jag inte, jag blev ju knappast längre på körkortsfotot för att jag hade klack. Det enda som de förde med sig var fotvalvskramp och huvudvärk. Nu har jag ju inte huvudet på foten, men med stövletter blev hållningen lidande. Den dåliga hållningen i förening med fem kilo barnböcker var ingen höjdare, så då kom huvudvärken som ett litet gulligt brev på posten.

Eftersom Vägverket ligger vid cityterminalen så startade jag min shoppingrunda där. Jag tog en snurr i stan för att gå på Åhléns och Akademibokhandeln. Sen gick jag Drottninggatan ner mot Gamla Stan, upp till Slussen, ner mot Medborgarplatsen, för att avsluta nere vid Skanstull. Fattar ni att fötterna värkte! Anledningen till att jag gick ända till Skanstull, var att jag ville ha en semla från Gunnarssons konditori. Efter den turen kunde jag gott kosta på mig en riktigt gräddig bjässe. Jag var ju tvungen att återställa kaloribalansen i kroppen.
När jag kom hem med semlan kom jag på att jag inte ätit någon lunch. Och då var jag ju tvungen att ta ställning till om jag skulle äta lunch först och semla sen, eller tvärtom. Det blev tvärtom, jag kunde ju inte riskera att bli för mätt för att äta semla.

Shoppingrundan resulterade i två påsar med böcker och kläder.... till barnen. Jag lyckades införskaffa en CD-skiva till mig, så jag anser mig vara nöjd.

onsdag 25 februari 2009

På snöfronten inget nytt!

Har nu kommit fram till den stora staden. Stockholm ligger kvar, men snön håller redan på att smälta bort. För att jävlas riktigt mycket, har det utlovats regn i åtminstone två dagar framåt. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, blev på något sätt lurad på konfekten. Här har jag gått och stålsatt mig…och så blir det inget. Jag har liksom packat för rena rama alpsemestern, och så är det mest snölika jag sett florsockret på ett gäng semlor. Jag hade ju fått höra att det MINSANN hade snöat. Att ungarna i kvarteret hade gjort MINST en biljon snögubbar på gården. Har inte sett en enda snögubbe, men däremot hittade jag fem centimeter grå snömodd. Jättebra att dra väskan i! Den VAR orange. Nu är den gråprickig.

Mamma låg också kvar där jag lämnade henne i januari. Hon hade lovat mat, och det höll hon. Så slutresultatet är ganska okej….ändå.

Vintervärme


Den här härliga utmärkelsen har jag fått från Ingela la la! Visst är den go! Den får mig att tänka på varm choklad och ostmackor efter en dag i pulkabacken, finns det något vintrigare än det?

Denna härligt vintervärmande utmärkelse skickar jag vidare till:




Apropå vinter, så ska jag nu lämna våren och musöronen för att åka till Stockholm, knappa två timmar kvar tills det är dax. Har lite delade känslor inför att sätta på mig täckjackan igen, men det får väl anses vara ett nödvändigt ont. Jag ska ju hem till min älskade mamma, så det är det värt. Storklimpen är inte helt tänd på att vara i skolan medan lillklimpen och jag rockar loss i storstan, men han får ju ha pappa för sig själv så det går nog över. Lillklimpen ser med spänning på resan. Han tycker att det är pirrigt att åka utan brorsan, men verkar äntligen ha förenat sig med tanken. Barnen är lovade att få Skypa på kvällarna, så då ses vi ju i vilket fall som helst.

Stockholmare, håll i hatten för nu kommer jag!

tisdag 24 februari 2009

Uttröttad idrottare

I söndags lyckades sambon, till min STORA förtjusning, hitta Biathlon på SVTeuropa. Först ut i skidspåret var ett gäng skidburna kvinnor med varsitt gevär hängandes över axeln. Namnen lästes upp och jag....kunde inte annat än skratta.
Kommer ni ihåg historierna om Kinas fattigaste man (Tom peng pung), hans svensk-engelska hustru (Inga Money), eller Finlands längsta man (Enok Nitti)? Det cirkulerade många sådana historier när jag var liten, och jag minns att jag och mina kompisar alltid skrattade som tokar.

Här får ni en ny, som inte blir sämre av att den funkar både på engelska och svenska. Direkt från Biathlon Worldcup 2009 (skidskytte) ...och hon finns på riktigt!

Vad heter Rysslands tröttaste kvinnliga skidskytt?
Svetlana Sleptsova!


Jag kunde bara inte låta bli! Skidskytte är ju så erbarmligt tråkigt

Knapphändiga uppgifter

Ville försöka använda min gamla dator, eftersom Vista inte accepterar vissa program. Jag blev dock än en gång påmind om varför jag köpte en ny.

?
Ett annat tangentbord kopplas till datorn och jag försöker igen:
"en ny mjukvara logitec quickcam har hittats, vill du spara inställningar?"
VA?
Dessutom har jag aldrig haft en logitec quickcam, var kom den mjukvaran ifrån.

måndag 23 februari 2009

Grå, sliten och flodfårad

Vinterfloden


ligger förtöjd

vid utsiktsplatsen.

Cafét

träder fram

ur dimmorna

intill en övervintrande husbåt.

Jag

Pysen har varit sååå söt och go och gett mig en utmaning. Vet inte hur manad jag känner mig att ta den, men jag ger den ett försök. Jag tycker att den ser ut lite som en sida ur Mina vänner, som jag hade i lågstadiet. Kommer ni ihåg dem?
Det hela går ut på att fortsätta de redan påbörjade meningarna.

Jag är klipsk nog att se oförstående ut och prata svenska (i Italien), när jag tycker att det passar mig. Och precis lika rask att göra tvärtom hemma i Sverige. Detta funkar jättebra om man får besök av dörrförsäljare, blir uppringd av kabel-tv-bolag eller vill spy galla över någon närvarande (t.ex. polis, lapplisa eller flirtnisse).

Jag gillar att resa, men skulle gärna slippa betala. Är det någon av er som vill ge mig ett jobb som stickprovskontrollant på udda resmål, så ställer jag gärna upp...gratis.

Jag äter inte gärna inälvsmat. Tänker inte utveckla ämnet vidare.

Jag säger ja till livet, kärleken och allt annat som är roligt. I det där sista ingår allt som jag är för stor för att göra men gör ändå, eftersom jag kan skylla på barnen.

Jag ger mig sällan in i mörka gränder efter mörkrets inbrott. Men är så pass nyfiken att jag återvänder till samma gränd så fort det ljusnar. Jag vill ju inte missa något!

Jag är duktig på att komma ihåg sångtexter, speciellt de som ingen annan minns. Och det är jättebra de gånger även jag glömt texten, eftersom jag då helt ostraffat och på eget bevåg kan hitta på en ny.

Jag stör mig på allt eller inget, beroende på hur jag mår eller på vilken sida jag har vaknat.

Jag läser allt utom taxeringskalendern, eftersom den är irritationsframkallande. Vem orkar läsa om folk som jobbat häcken av sig, och tjänat plus minus noll, medan andra Väldigt Inkompetenta Personer tjänat multum?

Jag är vackrast när jag mår bra. Eller när andra mår så dåligt att de inte lyckas urskilja konturerna.

Jag skrattar åt allt som är kul, eller så tragiskt att jag inte kan göra annat än att skratta.

Jag är en typisk tvilling, men tror inte ett dyft på astrologi.

Jag har aldrig varit på ett dansställe utan att dansa. Vad har man annars där att göra? Konversera är ju omöjligt med den ljudnivån.

Jag är lycklig när???. Hade jag vetat när, så hade jag sett till att alltid ha det på det viset.

Jag trivs inte när jag blir illa behandlad.

Jag är dålig på ostrullning. Visste ni att man har mästerskap i det i Gloucester?

Jag är rädd för att Kavli inte kommer att återinföra Raketosten. Varför tog de bort den?

Jag älskar många, men har plats för fler.

Jag uppskattar ärlighet och gorgonzola.

Jag tror på att ett skratt förlänger livet. Att skratt smittar av sig. Och att ju mer vi skrattar, ju gladare och trevligare blir vår omgivning.

Eftersom var och varannan bloggare redan haft den här utmaningen, så ger jag den till alla som vill ta den. Så känner du dig manad...ta den med dig!

söndag 22 februari 2009

Mållös

Alperna...





Tyvärr inte så snubblande nära som det ser ut. Det tar ungefär tre timmar att komma dit upp.

Men ack så vackert att se på!

Faksimile

Varför ska italienare alltid krångla till det? Till och med ordspråken är ett bevis på detta! I Sverige slår vi ju två flugor i en smäll. Och det har jag ju lyckats med lite då och då, både bildligt och bokstavligen. Italienarna däremot tar två duvor med en bondböna. Skulle det kunna vara mer komplicerat än så? Vem klarar det? Talesättet speglar Italien, här är det nämligen omöjligt att få två saker uträttade på en gång, både bildligt och bokstavligen.

Ömsint

The spreader of love!

Den här älskvärda utmärkelsen dök ner hos mig! Det är Sara med bloggen Blandat från Medelhavet som gett den till mig. En kärleksspridande award, som jag inte kan annat än skicka vidare. Vad den går ut på är nog upp till var och en. Tack Sara!

Utmärkelsen går vidare till:

lördag 21 februari 2009

Skitsnack - med risk för att bli tjatig

I tisdags när jag som vanligt var på väg till min sjukgymnastik, gick jag förbi en gammal gubbe som var ute och rastade sin hund. Gubbjäveln, jag anser utan närmare efterforskningar att han ingår i den kategorin, hade inte den minsta skam i kroppen utan lät jycken tömma tarmen framför en port. Inte för att det spelar någon roll vilken typ av port det var, men den här tillhörde ett sådant där fint gammalt kulturmärkt hus med vackra utsmyckningar. Eftersom jag redan var irriterad på grund av influensakänningar, så började ilskan att stiga i kroppen. Jag kände mig riktigt stridslysten, saktade farten en aning, och inväntade gubbens nästa drag. Skulle han ta fram en påse, eller skulle han låta det vara? Några sekunder senare var hunden klar och mannen började gå därifrån, utan att ta upp de illaluktande exkrementerna som nu låg och rykte på marken. Jag blev så himla provocerad! Vilken rätt hade han att skita ner på det här sättet? Och förresten, just framför det där huset var det faktiskt ren och skär kulturvandalism! Jag ropade på gubbjäveln:

Jag: Hallå! Ska du inte plocka upp det där? Jag pekade på hundskiten.
Gubben: Va?
Jag: Du måste ta upp det där!
Gubben: Nej, det behöver jag inte!
Jag: Det är lag på att man måste ta upp hundbajs, du kan få böter! Det där sista hade jag inget belägg för, men i Sverige är det så, och jag hade lust att skrämma skiten ur honom. Eller åtminstone få honom att tappa fattningen för någon sekund. Trodde jag ja! Jag om någon borde väl ha förstått att en italienare inte blir rädd för böter. Det finns väl ingen italienare som betalar böter, åtminstone inte utan att överklaga först. Och då hinner böterna preskriberas, eller gubben kola, innan det tas något beslut i frågan.
Gubben: Böter? Det tror jag inte! Dessutom är det där, han pekade på en annan stinkhög en halvmeter längre bort, från borgmästarens hund!

Ja, vad svarar man på det! Jag kokade av ilska, vilken arrogant jävel! Jag ska minsann gå hem till honom och lägga en pralin i hans tambur, så får vi se om han är lika styv i korken sen.

Jag minns att jag för ett par år sedan fick en broschyr i brevlådan som handlade om medborgaransvar, och att vi alla skulle hjälpas åt att hålla vår stad ren. Om jag inte minns fel så kallade de det för ”En uppmaning till allas trevnad”. I den behandlade de även temat tamdjur, och då speciellt hundar. Längst ner på broschyrens sista sida fanns det ett telefonnummer man kunde ringa om man tyckte att de behövdes en utryckning från kommunens sida, för avlägsnandet av exkrementer i kvarteret. Jag minns att jag skrattade så att jag tjöt. Tänk hur illa det måste vara ställt i en kommun där man upprättar en telefonväxel som endast tar emot klagomål från medborgare som trampat i hundskit. Och tänk dig att jobba där, vilket skitgöra! Sen funderade jag på vad man som anställd säger om sitt jobb: ’Jag arbetar i växeln på SOS-hundskit’, eller ’Jag är avdelningsansvarig på avföringskontoret’.

Hur det än är med brunslangen utanför en port här i närheten, så bryr jag mig inte ett dugg om i fall den är ditlagd av borgmästarens hund, eller av borgmästaren själv. Huvudsaken är att man följer de regler som gäller.

Jag kollade upp mitt påstående om böter, och upptäckte att man får böta mellan 25-500 euro om man inte tar upp avföring från gatan. Wow, det här skulle kunna vara en av världens rikaste kommuner, varför har ingen tagit tag i det här på allvar? Jag hittade även numret till kommunens hundskitsväxel. Jag tänkte ringa dit någon dag och fråga om man får göra ett envarsgripande om man tar en avföringssmitare på bar gärning.

fredag 20 februari 2009

Konstfilosof vs bullerbas

Storklimpen för två år sedan:

- Lillebror gillar bilar, hundar och motorcyklar. Det gör inte jag, jag gillar tjejer!

Storklimpen är min lilla tänkare och estet. Han gillar allt som är vackert, och i den kategorin ingår enligt honom tjejer. Han älskar vackra tyger, färgglada papper, pärlor och allt annat som går att pyssla med. Bilar är något han bara bryr sig om, om de är vackra att se på.
Lillklimpen däremot älskade bilar och motorcyklar från det han skådade dagens ljus. Och blev helt salig då han ärvde en hel låda med (orörda) bilar.

Jag hade aldrig trott att jag skulle få ett barn som var intresserad av bilar. Tänk så det kan bli!

Detta betyder emellertid inte att storklimpen är lugnare än lillklimpen. Nej, de är av samma skrot och korn båda två, ena riktiga upptågsmakare.

Storklimpen bekänner färg

Storklimpen är hemma från skolan med influensa. Eftersom han är en riktig pysslare, har han fått fyra stora burkar med pärlor av olika typer. I burkarna fanns även trådar och spännen av olika slag. Eftersom alla gummitrådar och nästan alla spännen var rosa, så blev jag lite irriterad. Jag har ju som sagt varit med ett tag och tycker, mot min vilja, att rosa är en aning flickigt. Detta medför ju att jag egentligen inte är så mycket bättre själv, när jag tycker pärlfabrikanten könsdiskriminerar pojkar genom att lägga i rosa tråd. Hade jag varit helt opåverkad av dessa stereotypiska könsindelningar, så hade jag väl kanske inte reagerat alls, utan tyckt att det var bra så. Till mitt försvar kan jag ju bara påpeka att jag faktiskt gett min son fyra burkar pärlor, och en bok om vad man kan göra med pärlor.
När jag knorrade över färgen på tråden säger min älskade storklimp:

- För även killar gillar ju pärlor, eller hur mamma?
- Jo, så är det ju. Alla kan ju gilla att pyssla med pärlor.
- Men du mamma! Nu lurade vi dem allt, för jag gillar ju rosa!

Ja, just det! Vem har bestämt reglerna egentligen? Min son gör vad han kan för att vara som käringen mot strömmen!

torsdag 19 februari 2009

Supgille i församlingshemmet

(Musikresa II)

Församlingshusets diskofredag brukade kallas för Drag utan drog. Morgonen efter en sådan diskokväll frågar en kompis mamma mig:

- Hade ni kul på drog utan drag igår kväll?

Jag och min kompis höll på att kissa på oss. Ni kan ju tänka er vilken typ av svar hon fick! Vi gick gapskrattande därifrån. Kvar i köket stod kompisens oförstående mamma, hon fattade inte vad som hade tagit åt oss. Vi kunde höra hur hon mumlade för sig själv: Ja, se tonåringar!
Detta framkallade bara ännu fler skratt från vår sida. Efter den blundern kallade vi aldrig mer församlingshusets sammankomster vid sitt riktiga namn.

Musikresa

Jag har lagt in 104 minuter 80 tals hits i bakgrunden. De är till alla er som gillade musiken på åttiotalet, eller till er som inte gillade den, men som gärna lyssnar på den av sentimentala skäl. Den här musiken ger mig rysningar utefter ryggraden, och konstiga minnen rullas upp som på en film. Jag har inte bestämt mig för om det är ett skräckscenario, eller ett ömt minne av ungdomstiden.
Jag har nu börjat använda datorn som tidsmaskin. Jag låter musiken vara på i bakgrunden medan jag gör annat, men minnena pockar och tar mig tillbaka till de ljuva/hemska/oförglömliga/ tonåren:

Jag kan se mig själv på församlingshusets diskofredag, iklädd rosa baloobyxor och båtringad tröja. Diskjockeyn spelar ledmotivet ur "An officer and a Gentleman" och jag undrar om jag ska bjuda upp killen jag gillar, eller om jag ska vänta på att han tar första steget.

Vad får ni för minnen?

En del av låtarna är äldre, men slog igenom igen på 80 talet. Många av låtarna spelas tyvärr inte av originalartisten.

onsdag 18 februari 2009

Halvmesyr

Så var det dax igen! Hela familjen har haft feber, muskelvärk, hosta och täppt näsa, men inte jag! Jag har in i det sista hoppats på att bli förskonad från detta eländiga gissel, men ack nej, ack nej! Hela veckan har influensan hängt mig i hälarna, och flåsat mig i nacken. Jag har känt dess hotfulla närvaro, men inget händer. I måndags var det ont i bröstet och kli i strupen. Igår hade huvudet fått en liten lätt massage av en ångvält. Och idag har febern stigit med 0,1 grader varannan timme. Inget mer, nada, niente, nothing....
Men smäll till då! Ligg inte där och lura! Detta fega bakhåll gör mig galen! Ska det vara, så ska det vara ordentligt! Jag vill ha en riktig paketlösning. Tio timmar med fyrtiograders feber, svettningar och hela rubbet. Sen får det vara överstökat! Detta smygande sjukdomsduttande med lite hosta här, lite snörvel där, och ett minimigränanfall, är bara taskigt. Jag är liksom tillräckligt dålig för att vara sur och irriterad, men ändå inte tillräckligt sjuk för att kunna kräva total uppställning från hela familjen och chokladpraliner i sängen.
Nej, nu är måttet rågat! Antingen får influensan sticka huvudet i busken, och låta mig vara. Eller så kan den göra processen kort, slå mig till marken, och låta mig ligga där i ett halvt dygn som en klubbad säl. Sluta vela och ge mig en ärlig chans, okej!

Latinsk charm eller djävulskt påfund?

Finns det något som italienarna är duktiga på så är det att göra allt så krångligt som möjligt. Varför göra det lätt för sig? Vad ligger charmen i det? Och har ni tänkt på vad många fler arbetstillfällen det blir, om man låter folk springa som skållade råttor från det ena kontoret till det andra?
Nähä! Inte det! Men det har italienarna! De har blivit världsmästare på detta, och om någon säger ordet ’byråkrati’ till mig, så tänker jag helt sonika på Italien. Italiensk byråkrati går inte av för hackor, och vad man än gör, så tar det oftast månader. Inte som hemma i Sverige där man lyfter luren, knappar in sitt personnummer, och dagen efter har man allt man behöver hemma i sin egen brevlåda. Nej, i Italien får man springa från det ena kontoret till det andra, från den ena luckan till den andra, och i slutändan blir det ändå alltid fel. Fråga mig, på mitt id-kort står det att jag är svensk medborgare född i Lund, Lettland. Va! Var jag inte svensk? Jag har självklart klagat, överklagat, bråkat och hotat med matvägran, men det enda de lyckades göra var att kryssa över Lettland, rulla in mitt id-kort i en skrivmaskin, och skriva dit Sverige istället. När det i höstas var dax att göra ett nytt id-kort, var jag ju helt säker på att detta skulle vara grejat, jag hade ju fyllt i flera ton papper för att kunna få till en ändring. Men tji fick jag! För jag fick ett sprillans nytt id-kort där det stod att jag var född i Lund, Lettland. Hade vi inte diskuterat detta förra gången? Lund ligger fortfarande inte i Lettland. Om de inte har ändrat gränserna sedan jag var där sist. Någon skåning som vet?
Införskaffandet av id-kort är som sagt ett typiskt exempel på italiensk krånglighet. Det går tydligen att trassla till på flera hundra olika sätt. I en del kommuner vill de till och med göra det ännu mer komplicerat, och gör därför även ett litet trevligt hembesök. Varför då? Jo, för att kontrollera att du verkligen bor där du bor. Vet inte kommunen redan det? Det är ju ändå de som utfärdar alla papper. Papper på var man är skriven, födelsebevis, personbevis m.m. Vänsterhanden vet liksom inte vad högerhanden gör. Eller rättare sagt, tummen vet inte vad ringfingret gör.

Ett annat exempel på italienskt kineseri är när man ska ansöka om personnummer (it. codice fiscale) och uppehållstillstånd. För att få dessa två måste man vara skriven på en adress i kommunen. Men för att kunna hyra en lägenhet där man kan bli skriven, måste man ha personnummer och uppehållstillstånd. Vadå moment 22? Det blir liksom lite svårt att veta i vilken ände man ska börja. Det lättaste sättet är oftast att låta sig huseras hemma hos någon annan, åtminstone en tid. För då har man ju i alla fall en adress, och kan lugnt ansöka om alla nummer och tillstånd som man behöver.

Allt detta krångel genomsyrar hela Italien, varje sekund, och inom alla områden. Tänk bara på en sådan enkel sak som att betala patientavgift på ett sjukhus. Kan man krångla till det? Japp! Är man italienare så kan man göra det jättekrångligt. Man placerar nämligen kassaluckan i en avlägsen del av sjukhusområdet (500 m bort), och sedan låter man kassan vara öppen på tider som inte sammanfaller med tiderna på sjukvårdsmottagningarna. Har man då trängande behov av vård och är dessutom väldigt, väldigt sjuk, då är det liksom kört redan från början.

Ytterligare ett exempel är att man placerar stans största parkering utanför stan. Och då menar jag verkligen utanför. Så pass mycket utanför att man måste åka kommunalt för att ta sig in till stan. Tror ni mig inte så kan ni ju fråga en Milanobo.

Häromdagen blev jag än en gång konfronterad med italiensk krånglighet, denna gången i form av en förpackning av vaniljsocker. DET GÅR ATT KRÅNGLA TILL DETTA OCKSÅ! Jag skulle baka chokladbollar med barnen och behövde vaniljsocker. I Italien säljer man inte vaniljsocker i stora burkar, utan i små påsar med 0,5 g i varje påse. Detta betyder att man måste använda tolv påsar för att göra en sats chokladbollar, är inte det krångligt så säg!

Länk till Lurigopalia som skrivit om id-kort i Italien.

tisdag 17 februari 2009

Preventivt åtgärdsförslag

mot datoriellt överförbara sjukdomar



Nytt antivirus från Spanien!



(Bilden är från nätet)


Garanterat det enda som fungerar!

Förlorad matchhjälte

Den 22 maj 1996 spelades finalen i Champions League (fotboll) på Stadio Olimpico i Rom. De två spelande lagen var Ajax och Juventus. Hemma hos mig satt sambon bänkad framför tv:n i vardagsrummet, och hoppades att det italienska laget skulle förlora. Han är nämligen ingen anhängare av Juventus, och eftersom laget anses vara hans älsklingslags ärkefiende (en av ärkefienderna, för man kan tydligen ha fler när det gäller fotboll), såg han hellre att holländarna vann. Jag själv, som är lika intresserad av fotboll som jag är intresserad av böldpest, hade därför efter en halvtimmes lidande, tagit med mig en bok och satt mig på toaletten. När jag suttit där i ungefär fem minuter gör Ajax mål, och sambon blir alldeles till sig i trasorna. Nu är det så att fotboll, åtminstone i Italien, är full av magiska riter och besvärjelser. Det finns massor av symboliska handlingar man kan utföra för att få det egna laget att vinna, eller motståndarlaget att förlora. För att inte tala om vad spelarna själva gör för att ha turen med sig. Ett exempel på det kan vara att en spelare som gjort många mål en dag då han hade röda kalsingar, från och med den dagen alltid spelar i samma röda kalsingar. Denna typ av nutida skrock får mig att tänka på saker man gjorde när man var liten: gärna gå på K-brunnar, inte gå på A-brunnar, räkna trappsteg osv. Eftersom sambon var rädd för att turen skulle vända, så fick han just i det här fallet ett anfall av italienskt fotbollsskrock, och ropar:

Sambon: Vad gör du?
Jag: Jag sitter på toaletten.
Sambon: Sitt kvar!
Jag: Okej!

Detta var som sagt 1996, och jag var fortfarande så pass nykär att jag gärna ställde upp på det mesta för att göra sambon glad, till och med att tillbringa kvällen på dass. Jag ville inte störa turen som min strategiska placering kunde föra med sig, och satt därför lydigt kvar.....i en och en halv timma. Så länge har jag aldrig suttit på toaletten, inte ens när jag varit riktigt förstoppad. Sambon hade tyvärr varit så inne i matchen och eftersnacket, att han helt och hållet glömt bort mig. Vid det laget hade mina ben, och min rumpa också för den delen, gått in i någon sorts dvala, ett komatöst tillstånd där de inte längre var kontaktbara. Jag satt där jag satt, och hade ingen möjlighet att resa mig upp utan hjälp, så jag ropade på sambon:

Jag: Älskling, min rumpa har somnat. Är inte matchen slut snart?
Sambon: Herregud! Sitter du kvar där än? Matchen har ju slutat för länge sen!

Sambon själv hade tydligen, fråga mig inte varför, just i målögonblicket haft på sig en yllefilt, och sedan suttit under den och svettats tills matchen var slut. Jag har många gånger frågat honom vad han gjorde under en yllefilt, vi var ju som sagt i slutet av maj, men det har han aldrig lyckats förklara. Det jävligaste av allt, är nog att Juventus vann, och att mina 90 minuter på toaletten inte lyckades hjälpa Ajax att vinna Champions League det året.
Om de bara visste....

Uppskattning


Jag tackar allra ödmjukast Ingela la la för denna hjärtevärmande award! Alltid kul att få en liten present, om än symbolisk. Goa du!

Utmärkelsen skickar jag vidare till ett gäng bloggare som jag gillar och följer dagligen:

Och ni som inte kom med den här gången, ni kommer att komma med nästa!

måndag 16 februari 2009

Nu...

...har jag dragit vinnarna i boktävlingen! Eftersom storklimpen är hemma med feber har han fått dra de två vinnarna, som är.......

Ingela la la, som har vunnit barnbokstävlingen ("Här kommer bärgningsbilen"). GRATTIS!

Tefrossa, som har vunnit vuxenbokstävlingen ("Ett oskrivet blad"). GRATTIS!

Här kommer era boktips. Jag har inte brytt mig om att redigera, utan bara kopierat in det ni själva skrivit. Fattas författaren så beror det alltså på att den inte nämnts i kommentaren.

Tack för tipsen!

Vuxenböcker

"Asylum" av Patrick McGrath. En annorlunda kärlekshistoria som utspelar sig i slutet av 1950-talet i England. Gripande historia om galen kärlek mellan en patient på ett mentalsjukhus och Direktörens fru. !

" Hembiträdet " av Marie Fredriksson. Det är en ovanligt rolig , trevlig,spännande berättelse.....väldigt,väldigt originellt skriven.

"Främlingen" av Diana Gabaldon. Helt underbar, innehåller ALLT och man fastnar och vill bara ha de andra delarna så snart som möjligt.

"Mannen som åt en 747". Riktigt kul!

"Midvinterblot" av Mons Kallentoft. Den passar perfekt just nu i vinterkylan, både så ruggig och spännande att den värmer!

"Bakom stängda dörrar" av Agneta och Benkt-Åke Cras och Kristina Hansen. Detta är nog den starkaste och mest omskakade bok jag läst, speciellt med tanke på att den är dokumentär. Boken lämnar garanterat ingen oberörd och den får en verkligen att ifrågasätta myndighets Sverige. Fast med tanke på Antonssons avslöjande av Marklunds bok Gömda så ska man kanske inte ta allt bokstavligt i boken, även om jag tycker denna boken känns så ÄKTA.

"Älskling vi blir inte med barn" av Ramona Fransson. En otroligt välskriven och öppenhjärtlig självbiografisk bok om Ramonas kamp för att bli gravid. Borde läsas av alla, med eller utan barn!

Lotta Thells böcker, där hon skriver om sitt liv och hur hon försöker ta sig ur sitt heroinmissbruk. Otroligt gripande böcker.

"Harry Potter" böckerna av J.K Rowling. Vissa kanske tycker att detta är barnböcker, men jag håller inte med, inte enbart i alla fall. Jag har skrattat, gråtit och set fram emot dessa böcker mer än några andra vuxenböcker. Jag kommer aldrig bli för vuxen för Harry Potter.

Dr Phil McGraw's böcker.

"Naiv Super" får dig att le, fnissa och gapskratta. Erland Loe är helt knasrolig - har du läst en vill du bara ha flera av hans böcker i hyllan din! Det är veklrigen en bok att slö läsa då den nästan läser sig själv i sitt enkla språk - skönlitteratur att koppla av med och njuta! Ungdomligt, nytänkande i tryckt form - för vem har sett flest djur egentligen, den vuxna eller barnet där det sitter och försöker bräcka varandra på sandlådskanten? Skall barnet få räkna med alla djur hans pappa har sett är det rätt och riktigt?

"Frälsaren", "Djävuls stjärnan", "Smärtans hus", "Rödhake" m fl av Jo Nesbo. De handlar om en alkoholiserad polis/Harry Hole sociala situation och hur han är med och löser brott med olika karaktär!

"Till skogs" av Tana French.

"MIA - Sanningen om Gömda" av Monica Antonsson. Rafflande undersökande journalistik som upprör!!

Barnböcker

"Hus är gott, sa Oskar". Den handlar om Oskar som äter hus, precis som titeln antyder.

"Tass...tass...tass...smyg...smyg...smyg.." av Thomas Halling och Mimmi Tollerup- Grkovic. Handlar om en räv som tar hönor och en bonde som ska försöka hindra räven

"Linnea i målarens trädgård" av Chritina Björk, för i alla barn bor det en sann konstnär och bilderna i boken blir det många kommentarer till.

"De första hundra orden" , det är en bilderbok och ger perfekt övning på vad saker heter.

"Max" böckerna. Lättlästa böcker för mindre barn.

"Gruffalon" som handlar om en liten mus som skrämmer de stora djuren i skogen. Texten går i rim, en underbart kul bok även för en busmamma.

"Allra käraste syster" av Astrid Lindgren. Otroligt söt bok.

"Alla djuren" av Anna-Clara Tidholm. Jättehärlig bok.

"Molly mus" och hennes olika äventyr.

"Pettsson och Findus" böckerna. Även en vuxen tycker det blir kul att läsa dem pga att det händer så mycket på bilderna + handlingen är kul med.

"Max potta" av Barbro Lindgren och Eva Eriksson.

"Förlåt" av Norbert Landa och Tim Warnes. En underbar bok om att man skall acceptera varandras åsikter även om man inte alltid håller med varandra. Jättefina illustrationer med glittereffekter.

"Bu o Bä åker båt".

"Knacka på"

"Leo går till doktorn" en liten rolig barnbok.

söndag 15 februari 2009

Odiplomatiskt köpmotstånd

Förra lördagen fick jag för mig att jag skulle gå på stan. Jag har inte varit runt i stan på väldigt länge, och just då fick jag lust att åka in för att handla ett par meter tyg och en ny skiva. Jag frågade resten av familjen om det var någon som hade lust att följa med, men det var det inte. Svaren löd lite olika, men till syvende och sist var budskapet det samma, jag skulle helt enkelt bli tvungen att åka själv.
När jag väl kom ut till bilen förstod jag varför ingen ville med, det regnade. Inte något vackert vårregn, inte heller ett lätt duggande försommarregn, utan snarare ett riktigt ruskigt skvalregn. Varje vattendroppe rymde ungefär ett fat, och det räcker för att bli riktigt ordentligt våt.
Som det nu var hade jag ju bestämt mig för att gå på stan, så stan fick det bli. Fan den som ger sig!
Jag åkte in till stan. Jag hittade en parkering, vilket inte var speciellt svårt. Stan var ju mer eller mindre folktom. Och så började jag min lilla shoppingrunda.
I tygaffären fick jag veta att lintyg inte säljs på vintern, och att det inte var någon idé att återkomma förrän i slutet av mars. Utanför skivbutiken upptäckte jag att den inte existerade längre. Eller rättare sagt, den existerade men hade flyttat till andra ändan av stan. När då? Typ ett halvår sedan. Jag sa ju att jag aldrig åker in till stan! Det är likadant varje gång. Affärer har lagt ner, flyttat eller ändrat inriktning. Man kan ju bli lite konfunderad när man går in i något man tror ska vara ett konstgalleri, och plötsligt blir tillfrågad om man vill ha ’dagens’ eller bara en pizzaslice till lunch. Eller när man tror sig vara inne i en leksaksaffär, och upptäcker att de numera säljer herrunderkläder. Varenda gång är det som om jag var i stan för första gången, vilket faktiskt är helt sjukt, eftersom det inte tar längre tid än en kvart att promenera dit, jag bor ju faktiskt mer eller mindre i centrum.
Så där stod jag, mitt i stan, på en ödelagd gata, med vattnet forsandes ner från himlen. Tro inte att jag hade paraply, det har jag aldrig. Jag vet inte vad det är, men jag är en oförtruten medlem av Paraplyvägrarnas Riksförbund. Jag kan bara inte med att behöva blockera en hand för något så trivialt som ett paraply, inte ens om det betyder att jag blir tvungen att gå omkring med vatten i knäna för resten av mitt liv.
Helt plötsligt kom jag på att jag faktiskt hade tid att titta in i ett par klädesaffärer. Jag hade bara varit i stan i en knapp halvtimme, jag hade inga gnällande barn i släptåg, och inte heller någon speciell tid att passa. Det var sista dagen på rean, och även om det var utplockat så kunde jag ju faktiskt ge det ett försök, åtminstone i en halvtimme.
Med bestämda steg traskade jag därför mot en affär som intresserade mig. Väl inne drog jag åt mig ett par tröjor som jag tyckte såg snygga ut, och sedan klafsade jag in i närmsta provhytt. Det tog lång tid, hytten var minimal och jag hade ju hundra tröjor att ta av, innan jag kunde prova de nya. Eftersom det verkar finnas någon oskriven regel för hur lång tid man får ockupera en provhytt, så blev jag som vanligt trakasserad av personalen. En tjugoårig modeslav med en årsförbrukning av makeup utkletat över hela ansiktet kom och knackade på.

- Behöver ni hjälp?
- Nej tack!
- Vill ni ha en annan storlek?
- Nej, storleken är bra.
- Det kanske inte är er stil? Ni kanske skulle prova något annat? Något mer ledigt och bekvämt.

Hallå! Hallå! Sen när vet okända människor vad som är min stil? De två V-ringade tröjorna var PRECIS min stil! Jag älskar V-ringat! Den ena var röd, snäv och långärmad, och skulle vara ursnygg till svarta byxor. Den andra var grå, lite mindre snäv och kortärmad. Även den skulle vara ursnygg till svarta byxor. De var så mycket min stil att det till och med kunde ha stått mitt namn på etiketten. Ledigt och bekvämt? Vad betyder det? Träningsoverall? Måste man gå klädd i potatissäck bara för att man har passerat de trettio och satt två barn till världen?

Expediten försökte igen. Hon började bli väldigt tjatig. Hon upprepade samma saker ett par gånger till. Men vad sjuttsingen! Jag förstår att jag kanske inte såg ut att passa i de där kläderna just då, men jag såg ju för sjuttongubbar ut som en dränkt katt. Jag var osminkad, dyblöt och hade blöta stripor av hår fastklistrade i ansiktet. Kan hon inte se bortom det, så är hon en usel försäljare, urusel! Visst var den ena tröjan väldigt snäv. Men med bh kan man ha på sig det mesta, för att inte tala om man använder två. Med dubbla byglar kan till och med en tvåbarnsmamma lyckas få till dekolletagen.
Det hela slutade i alla fall med att jag köpte den ena, och att sambon tyckte den var jättesnygg! Jag är minsann inte den som lyssnar på vad en snofsig tuggummituggande tjugoåring tycker, speciellt inte när hon uttalar sig om saker hon inte har en susning om.

Väl hemma började jag tänka på den här expediten igen. Är unga människor sådär nuförtiden? Eller var det bara just den här tjejen som var ovanligt osmidig. Jag försökte förstå vad det är för försäljningsteknik hon använder. Försöker hon skrämma iväg kunderna, eller är det medvetet? Om det var medvetet, så är det genialt! För man blir ju så himla irriterad att man handlar på pin kiv! Titta det är visst min stil! Titta den passar visst! Var det däremot bara ungdomlig taktlöshet, så kanske hon får tänka om. För om femton år kommer hon kanske stå där själv, mitt i den brutala verkligheten, ospacklad, grå och med en vattenpöl runt fötterna.

lördag 14 februari 2009

Sjukvårdsartikel

Och nu var det dax för nästa! Barnen har tydlingen lagt upp ett skiftindelningsschema för vem som ska vara sjuk vilken vecka. När lillklimpen just håller på att bli bättre, och jag precis hunnit tänka att han nog skulle klara av dagis på måndag, då går storklimpen och blir sjuk! Över 39° grader vid första tempningen. Jag tänker inte ens försöka gissa vad den står på nästa gång. Lillklimpen som är den som brukar ha låg feber, hade ju 40,4° grader, så storklimpen som innehar rekordet i hög temperatur, kommer säkert inte vara sämre. Så det blir bara att stålsätta sig, bunkra upp ett livsmedelsförråd i källaren, och rida ut stormen. För hur länge kan det hålla på? En vecka, en månad eller ett år? För två år sedan lyckades klimparna vara sjuka tre månader i sträck. De var bara på dagis samtidigt en enda dag på tre månader! Jag höll på att få lappsjuka av att tillbringa så mycket tid hemma med sjuka barn. Jag gick aldrig ut, och träffade därför aldrig någon utanför familjen. Inte ens till vårdcentralen kom jag, eftersom jag fick hembesök av en läkare i släkten. Jag kände mig som ett riktigt pelarhelgon där jag satt på tredjevåningen och kraftlöst smetade salva på den ena febertermometern efter den andra. Jag hoppas att det blir bättre den här gången, för annars kommer jag inte utanför dörren förrän någon gång i början av maj.

Språkförbästring

Eller språkförbättrande språkförbistring

I mitt inlägg Hjärtefråga, hade jag skrivit festlighet istället för högtid/helgdag, eller som jag egentligen menade tradition (jag har ändrat det nu). Denna felskrivning, eller mindre passande synonym, är en felaktig översättning av det italienska ordet festività. Det är inte första gången jag gör ett sådant fel, det händer lite titt som tätt. Kanske inte lika ofta när jag skriver, eftersom jag då tänker till lite mer och dessutom har chansen att rätta till det. Men när jag pratar däremot, kan det hända ganska ofta. Det är som om dörren mellan de två språken står på vid gavel, och orden flyter fram och tillbaka mellan dem. Speciellt om det på något sätt finns någon gemensam beröringspunkt, som i det här fallet uttalet. Orden festlighet och festività är, även om de kommer från två olika språk, likljudande, men har inte samma innebörd och används därför inte på samma sätt i de båda språken.
Ibland händer det förståss att jag gör lite större fel, dvs. på grammatisk nivå, och då känns det riktigt nesligt. Mer än en gång har jag faktiskt sagt att jag har ett visst antal år, istället för att jag är ett visst antal år.
För att inte tala om de gånger jag har fått slå upp ett ord i en italiensk-svensk ordbok, bara för att jag inte kan komma på vad det heter på svenska. Jag vet att detta är ett vanligt problem för människor som lämnat sitt hemland, men det gör ju inte saken bättre. Man pratar helt enkelt inte sitt modersmål tillräckligt ofta, och det språket som ligger en närmast till hands, är det man tvingas använda dagligen.

Det har faktiskt hänt mig ett par gånger att jag fått höra hur bra svenska jag pratar. Att jag inte har någon brytning. Tackar f..n för det, jag är ju svensk! En av dessa gånger hade jag precis som jag nämnde här ovan, sagt att "jag har trettiosju år", så det kanske inte är så konstigt att den personen ifrågasatte min svenskhet. Dessutom händer det ganska ofta att jag börjar en svensk mening med ett eller flera italienska ord.

Ex: - Bene! Då ses vi sen. / - Allora, allt bra? / - No! Ma det fixar jag sen.

Å ena sidan är en försämring av modersmålet irriterande och förargligt. Å andra sidan är det ett tecken på att jag behärskar mitt nya språk till fullo, eller åtminstone så pass bra att jag har gjort det till mitt. Ett exempel på det är att italienskan är det språket som kommer spontant. Som till exempel när jag blir väckt på natten. Då är inte chansen speciellt stor att jag svarar på svenska, inte ens om jag har blivit tilltalad på svenska. Detta gör att jag inte riktigt vet om jag ska se det här som en språkförbistring eller för en språkförbättring. För egentligen är det lite båda två, varje gång jag klättrar ett steg högre upp på den italienska språkstegen, så tar jag ett litet steg ner för den svenska.

fredag 13 februari 2009

Kulturopportunist

Och så var det än en gång fredagen den 13:e! I Sverige och de anglosaxiska länderna anses av olika anledningar just fredagen den trettonde vara en riktig otursdag. Och det finns till och med människor som är så vidskepliga att de utvecklat paraskavedekatriafobi, dvs. fobi för fredagen den trettonde. Här i Italien är det däremot ingen som har den minsta anledning till att känna sig olustig idag. Fredagen den trettonde är som vilken annan fredag som helst, vilket däremot inte fredagen den sjuttonde är. I Italien är fredagen den sjuttonde en riktig otursdag, och talet sjutton är ansett att föra otur med sig. Så pass mycket otur att det nationella flygbolaget Alitalia inte har rad sjutton i sina passagerarplan.

Hur ser nu jag på dessa fredagar? Är jag olustig både gångerna? Jag hade naturligtvis kunnat uppfatta mig själv som otursförföljd, eftersom jag faktiskt blivit pådyvlad inte en, utan två otursdagar. Men jag måste nog säga att när det gäller otursdagar så har jag blivit en riktig bidevindseglare, och helt opportunistiskt ändrar åsikt när det passar mig. Jag har ingen som helst anledning att tycka illa om fredagar, så därför anser jag just idag, att det är fredagen den sjuttonde som gäller. Jag bor ju nuförtiden i Italien och rättar mig naturligtvis efter sederna i mitt nya hemland. Tar seden dit jag kommit liksom! Men när det är fredagen den sjuttonde däremot, så passar det mig alldeles utmärkt att vara riktigt svensk och strunta i att italienarna anser den vara en otursdag. Jag måste ju tänka på att vidarebefordra svenska seder och bruk till mina söner. Jag är en riktig traditionsbevarare, för att inte tala om att jag är den enda svenska traditionsbäraren i den här familjen.
Det här är en av fördelarna med att ha en fot i varje läger. Jag tar till mig det jag vill av varje kultur, och sållar bort det som inte passar mig.

Gud vad det är bekvämt att kunna vända kappan efter vinden!

Jag hade ju kunnat säga att jag inte är ett dugg vidskeplig, och att jag därför inte bryr mig om varken den ena eller den andra otursdagen. Tyvärr funkar inte det här i Italien, ingen skulle tro mig! Här är det inte en fråga om huruvida man är eller inte är skrockfull, utan snarare i vilken utsträckning. Dessutom spottar jag efter svarta katter, så ett sådant påstående hade ju varit befängt.

Sista chansen

Jag tänkte bara påminna om att jag har en bloggtävling på gång. Tävlingen avslutas den 15: e februari, så ni har två dagar på er om ni vill delta.
I potten ligger två böcker: "Här kommer bärgningsbilen" av Arne Norlin och "Ett oskrivet blad" av Marie Hermanson. Det finns bild på böckerna i sidomenyn.

Så här ska du göra för att få vara med:
1. Lämna ett boktips. För att tävla om "Här kommer bärgningsbilen" lämnar du ett barnbokstips och för att tävla om "Ett oskrivet blad" lämnar du ett vuxenboktips. Vill du tävla om båda två måste du lämna ett boktips i varje kategori.
2. Kopiera bilden (bokbilden) och länka till tävlingen från din blogg.
3. Om du inte har någon blogg, mailar du och tipsar 3 vänner om tävlingen. Glöm inte att lämna din mail tillsammans med boktipset!

Vinnarna kommer att dras genom vanlig lottdragning. Jag kommer att lägga ut boktipsen på bloggen när tävlingen avslutats.

LYCKA TILL!

torsdag 12 februari 2009

Ordsk(r)att

Jag kan inte annat än skratta åt orden som kommer upp i ordverifieringsfältet under kommentarrutan. Fick just skriva smscris. Vad är det? När sms:n inte går fram? Eller när man inte hittar de symboler man behöver för att skriva ett sms? Jag kan iallafall krisa för mindre, speciellt om jag har bråttom.
Jag har sett de allra konstigaste ordkombinationer, och många är bara för roliga. Vad sägs om puttvig, kan det vara något som golfare är efter ett ordentligt stretchingpass? Eller varför inte hornsus, låter som något älgar och renar skulle kunna få, något i stil med tinitus. Har också hittat ordet torptig, och undrat om det kan vara förknippat med lappsjuka. Troligtvis håller jag på att bli spritt språngande galen, eftersom jag får kramper i skrattmuskeln varje gång jag ska kopiera av orden i ordverifieringsfältet.

Hjärtefråga

Jag har suttit och funderat på det här med Alla hjärtans dag. Jag kommer ihåg att det var något jag brukade läsa om i Snobben eller se på tv, det var liksom inget som förekom i min värld. Inte förrän i gymnasiet, då skulle det helt plötsligt firas, rosor delades ut till höger och vänster, och det här med alla hjärtans dag blev plötsligt ett begrepp. Åtminstone för mig, som tidigare bara sett det som något väldigt amerikanskt. Så idag slog jag upp Alla hjärtans dag i Wikipedia , jag ville veta lite mer. Vem var denna Sankt Valentin, varför förknippar vi honom med förälskelse, och varför just den 14 februari. Lite visare har jag nog blivit, om inte annat har jag fått veta att Röda Korset i Finland, under just den dagen, uppmanar folk att delta i frivilligt vänarbete. Det tycker jag är fint, en riktig kärleksförklaring till våra medmänniskor. Och inte bara som det ofta är, ett kommersiellt jippo, som går ut på att sälja så mycket som möjligt. Vad tycker du om Alla hjärtans dag? Firar du den? Och på vilket sätt? Tycker du att Alla hjärtans dag är en viktig tradition eller bara ett kommersiellt jippo som går ut på att sälja så mycket som möjligt?

onsdag 11 februari 2009

Livsbejakande tårvätska

I morse läste jag en artikel som handlade om kortisol, ett steroidhormon som också brukar kallas hydrokortison. Kortisolet kan vara farligt i både för höga som i för låga halter, och inverkar dessutom på vår psykiska hälsa.

En amerikansk neurolog har gjort en omfattande undersökning av våra tårar, och har därför kunnat påvisa huruvida olika typer av tårar inverkar på vår fysiska och psykiska hälsa. Han har efter en kemisk analys av tårar kunnat fastslå att olika sorters tårar innehåller olika typer av substanser. Och att tårar som fällts i det ena eller i det andra sammanhanget, har olika funktion. Han har sett att tårar som vi fäller av emotiva orsaker är fulla av stresshormonet kortisol, medan tårar som fällts vid t.ex. skalandet av en lök, inte hade det minsta spår av detta hormon. Han påstod därför att det är bra för oss att gråta. Att vi till och med förlänger vårt liv, eftersom vi med hjälp av tårarna gör oss av med giftiga substanser som kroppen inte mår bra av. Han pekade även på att kvinnor gråter mycket mer än män, i medeltal fyrtiosju gånger på ett år, medan männen bara gråter sju. Och eftersom kvinnorna oftast lever längre än männen, så tror han att detta kan vara en plausibel förklaring.
Summan av kardemumman är att vi inte ska hålla tillbaka våra tårar, utan gråta när vi känner att vi behöver det. Dessa tårar kan förlänga vårt liv med så mycket som fem år....åtminstone om vi ska tro på vad den amerikanska neurologen säger.

Så vrid på snyftventilen allihop så lever ni längre!

Fast efter en glädjande nyhet som den här, kommer jag väl inte lyckas klämma fram en endaste liten droppe på flera veckor...fem år minus...hur många dagar blir jag tvungen att dra av då?

Stilfullt morgonmål

I morse satt storklimpen vid frukostbordet och berättade om skolan. De har nyligen börjat med skrivstil, och han ville gärna förklara hur det hela går till och vad han har lärt sig. Lillklimpen som följt samtalet med stort intresse och dragit sina egna slutsatser, ville därför inte vara sämre och utbrister:

- Ja! Och titta! Jag har druckit upp hela min choklad i skrivstil!

Hur dricker du din choklad?

tisdag 10 februari 2009

Att blogga eller att inte blogga?

Förra året när jag precis startat upp min blogg, så var jag på en julfest. Under kvällen började ett par av gästerna att prata om Internet, hemsidor och bloggar. Eftersom jag just börjat blogga nämnde min sambo detta, och det ledde till att jag var tvungen att visa min blogg för samtliga närvarande. En av killarna som tydligen själv haft en privat hemsida för ett par år sedan, började att ifrågasätta mitt val av bloggspråk. Han kunde inte förstå varför jag valt att blogga på svenska. Han menade att eftersom jag faktiskt pratar flytande italienska borde blogga på italienska. Jag försökte förklara att jag helst ville blogga på svenska och varför, men anledningen verkade inte riktigt gå in. Men, sa han, vi är ju mycket fler invånare i det här landet, och om du skriver på italienska får du därför mycket fler läsare! Han hade inte fattat varför jag bloggar, så jag fick ta det hela en gång till.

Jo, jag bloggar därför att jag vill ha kontakt med andra svenska tjejer som precis som jag bor i Italien och därför kan utbyta erfarenheter och idéer. Jag bloggar för att jag vill ha kontakt med andra svenska mammor, i Sverige, i Italien eller på andra sidan jordklotet. Det som är intressant är att vi är svenskor, och därför ser ganska lika på barnuppfostran och annat som har med barn att göra. För att inte tala om att kunna få lätta sitt hjärta och få stöd när allt känns besvärligt, eller varför inte bjuda på ett och annat skratt. Jag bloggar för att jag tycker att det är kul att skriva, men har inget behov av att bli läst av särskilt många. Dessutom tycker jag att det är kul att läsa det ni andra skriver. Livet är ju som sagt ett stort givande och tagande, och jag tycker det är roligt att få ta del i ert, och ge av mitt.
Jag vet inte om han hade förstått till slut, men jag antar att han inte hade det, eftersom det sista han sa var ”Men du! Du kan ju alltid fundera på saken, vi är ju ändå 58 miljoner i det här landet”.

Häromdagen läste jag en artikel på Dn:s hemsida som handlade om bloggare (Bloggen är ett uppror). Jag tänker inte länka dit eftersom alla länkande bloggar kommer med på DN:s hemsida. Där stod det om bloggare, och varför vi bloggar. Jag vet inte huruvida jag håller med eller inte och tänker nog inte ta ställning till det heller. Men däremot skulle jag gärna vilja veta varför just ni bloggar? Varför ni började? Och varför ni fortsätter? Jag skulle tycka det var kul om ni svarade allihop, även ni som läser bloggen utan att kommentera i vanliga fall. Och ni som inte har bloggar men som gärna läser andras, ni kan väl tala om varför ni har valt att göra så.

Munhygien

I morse när jag stod utanför grindarna till storklimpens skola, lyckades jag bevittna följande roliga episod.

En äldre kvinna hade just lämnat av sitt barnbarn och stod nu och skvallrade med en väninna. Just då kommer en liten pojke i sexårsåldern springande med sin pappa. Eftersom han hade bråttom och inte tittar var han sätter fötterna snubblar han utanför skolgrinden. Med trasigt byxknä och skrapsår på händer och knän, svär han till. Den äldre kvinnan som ogillar pojkens språkbruk vänder sig om mot sin väninna och utbrister:

- Jag kan inte förstå varför den yngre generationen ska använda ett så smutsigt språk! (italienska ordet för språk ’lingua’, betyder även tunga).

Pojken som hade hört vad kvinnan sagt men missuppfattat innebörden, frågar därför sin pappa:

- Tror du att den blir ren om jag sköljer den med tandkräm?

Där bjöd han mig helt ovetandes på dagens första skratt, en riktig spark i baken för att orka ta itu med resten av dagen.

Förhandlingslösning

Efter maten ville barnen se en tecknad serie som de tycker väldigt mycket om. Eftersom lillklimpen var lite mammig just då, så utspelade sig följande replikskifte:

- Mamma, kan inte du sitta här bredvid mig och titta på tv?
- Nej älskling, jag tror jag ska duscha istället. Jag är inte så förtjust i det där programmet.
- Men mamma, det gör inget, du kan ju blunda!

Man kan ju inte säga annat än att de är snabbtänkta de små grynen.

måndag 9 februari 2009

Temperaturskillnader

Igår eftermiddag hade min lillklimp 40,4°c i feber och jag kände mig självklart lite orolig. Jag hade gett febernedsättande var fjärde timme, men febern bara steg och steg. Visst har barnen haft skyhög feber förut, men det hindrar mig inte från att oroa mig. Barn kan ju ha ganska hög feber, ofta mycket högre än vuxna, men att ha nästan fyrtio och en halv grad kan aldrig vara bra, inte ens om man är liten. Eftersom vi har en barnläkare i släkten ringde jag henne. Kan man slippa akuten med kräksjuka och annat, så är det ju bra. För att inte tala om att sitta i timmar och vänta med ett feberyrande barn. Någon timme efter att jag hade ringt kom hon hit. Med hjälp av ytterligare en hink alvedon, rinnande vatten på handlederna och våta omslag, hade jag som tur var lyckats få ner febern så pass mycket att han orkade öppna ögonen.
Släktingen gjorde en undersökning, konstaterade att hon inte visste vad han hade och återkom sedan till en diskussion vi haft om temperatur. Denna diskussion har jag haft med varenda läkare jag möt här i Italien, och jag kommer säkert att ha den med alla de läkare jag stöter på i framtiden också.

Som svensk har jag nämligen lärt mig att det är den rektala temperaturen som räknas, dvs. den temperatur man tar med en vanlig, hederlig stjärttermometer. Tar man däremot av någon anledning temperaturen någon annanstans så lägger man på ett par tiondelar. I Italien är det tvärtom, mäter man temperaturen i stjärten så drar man av 0,5 grader. Detta gör att när jag tycker att barnen har lite feber, så anser italienarna att barnen är feberfria. Och när jag anser att barnen har hög feber så får jag höra att det inte är så farligt. Dessa två helt skilda sätt att ta temperaturen gör mig väldigt förvirrad. Vilket är det rätta sättet? Vem ska jag lita på? Kan saker och ting ha ändrats sedan jag var liten? Kan det vara så att man nuförtiden anser att den rektala temperaturen är missvisande? När jag för ett tag sedan var i kontakt med vården hemma i Sverige försökte jag därför ta reda på huruvida det ska göras på det ena eller det andra sättet. Svaret jag fick var att den enda tillförlitliga temperaturen är den man får vid rektal temperaturtagning, dvs. helt tvärtemot vad man säger i Italien.

Efter att än en gång diskuterat detta förvirrande ämne med min släkting, så började jag att fundera. Jag har nämligen jobbat som kongressvärdinna på läkarkongresser här i Italien. Under dessa sammankomster presenterar läkare och forskare från hela världen resultaten för olika medicinska undersökningar. Och inte vid ett enda tillfälle har jag hört dem specificera huruvida temperaturen på patienterna tagits oralt, rektalt, axillärt eller i örat. Om nu olika nationer inte har samma syn på vilket tillvägagångssätt som är det riktiga, hur kan vi då tillämpa oss de resultat och teorier som vi får presenterade för oss? Jag är ju inte läkare så frågan får ju övergå till de sakkunniga. Jag ställde dock frågan till vår släkting i morse och hon kunde inte svara. Hon tyckte dock att frågan var intressant, och menade att jag faktiskt kunde ha kommit på något som ingen annan ifrågasatt tidigare. För som hon sa, var och en utgår från att alla andra ser likadant på saken. Vi pratar ju ändå om något så trivialt som temperaturmätning.

Bildligt eller bokstavligen?

(Bilden är från nätet)

Tankspridd?


lördag 7 februari 2009

Huvudåtgärd

Nu har jag hittat det! Jag har äntligen hittat min nisch vad det gäller gymnastik. Zongymnastik kallas det, och innebär att man gymnastiserar den, eller de, zoner man tycker sig behöva utveckla. I mitt fall så har jag tänkt inrikta mig på hjärnan.

I morse läste jag en artikel som handlade om något så banalt som den mänskliga hjärnan. De tog upp vikten av kognitiv träning, och hur pass mycket vi kan utveckla och förbättra våra hjärnor medelst just hjärngymnastik. Forskarna har nämligen funnit att halten av dopamin i hjärnan ökar under minnesträning. Dopamin är en av det centrala nervsystemets viktigaste signalsubtanser och reglerar bland annat muskelrörelser, vakenhet, glädje, entusiasm och kreativitet.

Om man ägnar sig åt minnesträning kan man tydligen vara ännu mer specifik i sin ’zongymnastik’, och gymnastisera olika delar utav hjärnan. Har man t.ex. problem med närminnet, och här känner ju jag mig en aning träffad, eftersom jag aldrig kommer ihåg att använda det, så kan man träna upp det så pass att man till och med kan komma ihåg sin bankomatkod eller ett telefonnummer. Just vad det gäller dessa två har jag inga större problem, men jag glömmer tyvärr en massa annat.

Sedan började de förklara sambandet mellan kropp och själ, och om hur dessa två påverkar varandra. Och det var då jag kom på det. Att jag faktiskt inte behöver leta längre. Att jag äntligen hittat en idrott som jag inte finner trist och oändligt monoton. Jag gympar ju redan min hjärna varje dag, fast det kan hända att jag lägger ner för mycket tid på fel del. Så varför inte fortsätta att gympa hjärnan? Fast då lite mer koncentrerat, och med uppmärksamheten på de zoner jag har problem med. Dessutom kom jag på att knoppgymnastik är betydligt billigare än andra idrotter. Jag behöver inte betala någon avgift, inte köpa någon utstyrsel och till råga på allt behöver jag inte ens lämna hemmet. Det där sista är väldigt positivt, då det både är tidsbesparande, ekonomiskt och inte att förglömma, ekologiskt. Jag behöver inte ta mig iväg i bil och besparar då moderjord en massa koldioxidutsläpp...hör ni vilken bättre människa jag plötsligt blev!
Jag skulle nog till och med kunna bli en riktig fanatiker. Ja, ni vet en sådan där som bara tränar och tränar i det oändliga. En riktig hälsomänniska, en knoppfanatiker, som för att uppnå bästa resultat enbart ägnar sig åt fisk, spenat och idogt tänkande.

Bakflyt

Titta vad jag råkade ut för i morse!


(bilden är från nätet)


- Varför kan jag aldrig lära mig att ta pyjamasen på?

- Jag tror jag har förstått vad man menar med att ligga i bakhåll?

fredag 6 februari 2009

Babiantryne!

Eller varför inte hundjävel!

Får man säga så utan att bli påhoppad av sedlighetspolisen eller djurskyddsföreningen? Utan barn och ensam hemma, lyckades jag nämligen bli störd vid datorn i alla fall. De ringde ifrån storklimpens skola och sa att han hade klivit i hundskit på väg till skolan, och gick nu omkring i skorna som han använder under gympan.

- Okej, vad bra! Intresseklubben antecknar!

Jag ville ju inte bli störd, och om saken redan var klirrad, så förstår jag inte anledningen till telefonsamtalet.

- Jo, men nu är det så att han har fått lite skit på byxorna också. Han tycker att det är lite äckligt och skulle gärna vilja byta, har du tid att titta förbi?

Här hade jag velat svara ”NEJ, DET HAR JAG INTE!”, men eftersom skolan ligger på gatan bredvid och jag faktiskt tyckte lite synd om storklimpen, så gick jag dit.

LITE SKIT PÅ BYXORNA! Tala om underdrift! Killen hade skitfläckar och skitränder upp till midjan! Jag kan bara inte säga det här FÖR ofta:

Herregud, kan inte någon utrota varenda italiensk hundägare?

Varför ska jag få min dag sönderstyckad bara för att vissa människor inte kan ta vara på sin, eller som i det här fallet, hundens skit?

Om det på något vis skulle vara oetiskt eller omoraliskt att utrota hundägare, så får jag väl starta en djurskyttsförening och arkebusera varenda j..vla italiensk jycke.

Ps. Och till er som påstår att jag blivit ”sååå hetsig och kolerisk” sedan jag flyttade till Italien, vill jag bara ställa frågan:

- Har du utvandrat någon gång?

Om du svarar NEJ på den frågan, så kan jag upplysa om att det är hur vanligt som helst, och (borde) kallas ’förändring av kulturpersonlighet’!

Korteligen

Tänkte nog mest skriva en rad så där i förbigående. Jag städade ju i onsdags, så fredagen är min! Jag har just bänkat mig framför datorn med ett par kex och en stor kopp kaffe. Skjut, den som stör mig nu! Datorn är min, min, min! Och idag ska inte en enda sida på Bolibompasajten öppnas, så det så!
Jag har dock hunnit vara hos sjukgymnasten och storhandlat. Nu blev det fel! Det där lät ju nästan som om min sjukgymnast är värsta sortens svartabörshaj, vilket han inte är vad jag vet.Nej, jag har alltså varit hos honom, och sedan även hunnit vara på snabbköpet. Har aldrig hajat varför det ska heta snabbköp, jag har aldrig lyckats få en endaste pryl snabbköpt. Att handla tar en evinnerligtid, och innan man vet ordet av har solen gått ner och dagen gått över till natt. Jag är i och för sig en hejare på att köpa billigt, och det tar tid. Jag kan oftast på öret skillnaden mellan att köpa pasta av det ena eller det andra märket. För att inte tala om skillnaden mellan den ena och den andra affären. Men för att kunna bli en expert inom det här området, så måste man vara beredd på att lägga ner lite tid. Jag brukar vrida och vända på varor, jämföra priser, titta på kvalitén och alltid, utan undantag, ta den vara som har längst sista förbrukningsdag. Detta brukar allt som oftast innebära att jag blir tvungen att tömma hela hyllan, för att kunna få tag på paketet som ligger längst in. Det är nämligen där de färskaste varorna ligger. Det vet jag med säkerhet, för jag har jobbat inom livsmedelshandeln under min ungdom. Mögligt bröd längst fram, ibland till halva priset. Gårdagens bröd precis bakom, och det nya, färska, fortfarande varma brödet, allra, allra längst in. Det är viktigt att gömma det väl, för annars får man inte det gamla sålt. Med denna kunskap i åtanke går det inte att handla snabbt, och jag antar att all mat jag köper, även helfabrikat, så pass mycket helfabrikat att de redan är tuggat och färdigsmält, passar in under kategorin ’Slowfood’. För långsammare än så här kan det knappast gå.

Ja, det var den raden det, så här i förbigående...för nu ska jag sätta mig ner och skriva mitt inlägg.

torsdag 5 februari 2009

Djurliv

I dag har det varit en ganska späckad dag. Min vanligtvis så vilt galopperande hjärna har fått stanna upp. Eller, för att vara riktigt ärlig så har den inte det, utan den har kört på som en pistong i en ångmaskin. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Tomgångskörning dock, eftersom jag inte haft tid eller möjlighet att pränta ner alla dessa tankar. Får kanske bli i morgon...eller i natt.
Eftersom jag inte kan bjuda på mina egna hembakade tankar, så kanske jag får lov att bjuda på några godsaker från nätet.

Väl bekomme!

(Ystads Allehanda)

Frågan om huruvida homosexuella ska få ingå äktenskap har tydligen fått större utbredning än beräknat. Nu börjar tydlingen olika grupper av djuruppfödare att lägga sig i debatten.


(Expressen 24/1)


Hur många år tar det att bevisa det? Kan han få komma ut mot borgen? Finns det möjlighet att avtjäna straffet i hagen?
Jag har hört att man kan få intensivövervakning med hjälp av fotboja, kan det vara något? Risken finns att han kastar ett ont getöga på dem!

Svårtillgänglig


- Älskling! Vi kan väl prata om saken!

(Bilden är från nätet)

Eller...

- Älskling! Skulle inte din man vara på affärsresa idag?


Har ni några andra förslag?

onsdag 4 februari 2009

Murphys lag

Eftersom barnen var hemma i eftermiddags så blev jag snuvad på datorn. Jag kände mig som ett litet argt barn som blivit berövad sin älsklingsleksak. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Barnen satt ju klistrade framför Bolibompasajten, och jag var helt plötsligt lite sådär lagom överflödig. Jag bestämde mig därför för att städa. I och för sig städade jag i fredags, men man kan aldrig vara förutseende nog. Och städar jag idag så kan jag ju inte göra det på fredag, det skulle ju vara alldeles för tidigt, och då kommer jag ju ha tid över att sitta vid datorn då istället. Så städning fick det bli.
När man städar är det ju lätt hänt att hjärnan börjar att gå på högvarv. Man tänker på vad man ska handla, planerar inför den kommande veckan, resonerar med sig själv i huvudet eller tänker en massa andra möjliga och omöjliga tankar. Det är lite som när man står i duschen, antingen står man och resonerar med sig själv eller så sjunger man. Och det varken man kan eller inte. Och då menar jag både resonerandet och sjungandet. Det liksom bara faller sig naturligt att man gör sådant i duschen, för det spelar ju ingen roll om man har hjärnsläpp eller är tondöv, man är ju liksom på tu man hand med sig själv. Så det var det jag gjorde idag. Jag städade och resonerade, eller snarare, jag filosoferade. Och sen duschade jag, och fortsatte att filosofera. Dessa var dagens stora frågeställningar:

* Varför behöver barnen alltid bajsa när vi har bråttom och just ska gå ut genom dörren?

* Varför blir det alltid busstrejk när jag för en gång skull bestämmer mig för att åka komunalt? Tågstrejk när jag ska resa inrikes? Och flygstrejk när jag för en gång skull får ändan ur vagnen och åker utomlands?

* Varför går alltid min kö långsammast? Det spelar ingen roll om det är en eller tio före i kön, min kö är i vilket fall långsammast på grund av att: tio utav tio använder kreditkort, just den här kassan krånglar, någon har en vara utan pris eller kassörskan blir avlöst.

* Varför delar brevbäraren aldrig ut post på måndagar, men däremot på lördagar?

* Varför lossnar bygeln i bh:n och förstör tvättmaskinen den enda, med betoning på enda, gången jag tvättar bh:n i tvättmaskinen?

* Varför kissar barnen i sängen när jag just bytt lakan?

* Varför kör de en viss film på tv samma dag som jag har hyrt den på dvd?

* Varför går klacken på de högklackade skorna av när jag är på fest femton mil hemifrån och inte har med mig något extra par?

* Varför blir bilen bortforslad på nyårsafton, så att jag får vänta två dygn innan jag får den tillbaka?

* Varför lägger jag inte ner min energi på lite bättre och djupare tankar än ovanstående?

Ja, ibland kan man ju bara undra....

Svar:
Svensk inställning: Det finns inget ont som inte har nått gott med sig.
Italiensk inställning: Det är ödet.
Min inställning: Shit happens! Och jag blir lika grymt irriterad varenda gång.

Ps. Vare sig man har svensk, italiensk eller min inställning, så faller en del av ovanstående under lagen om alltings jävlighet.

Utmaning

Titta vad jag har fått från Mz. Olsson!
Jag har blivit utmanad igen. Den här gången går det ut på att berätta sju sanningar om sig själv.
Först tänkte jag att sådana här utmaningar kan bli väldigt pinsamma, men sedan ändrade jag mig. Jag har ju en stående prenumeration på pinsamheter, så det spelar ju liksom ingen större roll.

Utmaningen går ut på följande:
1. Länka till den som har utmanat dig
2. Berätta sju sanningar om dig själv
3. Utmana sju personer i slutet av ditt inlägg
4. Skriv ett meddelande i de sju personernas bloggar, så att de vet om utmaningen.

1. Jag stal en Gorgonzola på konsum när jag var ett och ett halvt. Stöldgodset gick tyvärr inte att återbörda till affären, eftersom jag redan börjat gnaga på osten. Detta tidiga försök till brottskarriär är jag riktigt stolt över! För det första visar det på vilken gormet jag var, redan då. För det andra visar det på målmedvetenhet och framförhållning, eftersom jag redan i så tidig ålder verkade planera för en flytt till Italien. Jag bor ju nuförtiden bara ett par mil ifrån Gorgonzola och kan äta hur mycket ost jag vill.

2. Jag har ingen som helst förståelse för människor som lägger håret hos frissan varje vecka, vaxar benen på skönhetssalong en gång i månaden, och sedan inte anser sig ha råd att lägga 2 € (cirka 20 kronor) i barnens klasskassa.

3. Jag är tillräckligt disträ för att vända kläderna rätt åtminstone en gång i veckan.

4. Jag har utvecklat svår allergi mot:
Barn i åldrarna 3-10 år. Var det verkligen jag som var rädd för att inte kunna få några? Var det verkligen jag som ville ha en hel hög, och tyckte att de var sååå söta? Tror inte det, måste varit någon annan.
Frisörer. Det blir för långt att förklara här. Det kanske blir ett inlägg om orsakerna längre fram.
Italienska hundägare. Palett och påse verkar vara okända begrepp i det här landet. Det kanske skulle vara en lönsam business. Har funderat på att bli egen företagare. Med tanke på all skit som ligger på gatorna här så är efterfrågan stor, men tillgången på materiella resurser så gott som obefintlig.
Italiensk politik. Helt oförståelig. Går ut på att kasta skit på andra, snacka så mycket som möjligt, och göra bort sig inför resten av världen. Spelar ingen roll om man följer den varje dag eller vart tionde år, man missar i alla fall inget då de fortfarande ältar samma sak.

5. Jag är tillräckligt naiv för att tro att italienska kommunikationer håller tidtabellen, och blir lika irriterad varje gång det inte är så. (Eller spanska kommunikationer för den delen, för de är snäppet värre.......om det nu är möjligt! Maῆana, Maῆana)

6. Samtidigt har jag blivit tillräckligt italiensk för att komma försent till bussen i Stockholm, och irritera mig över att svenskarna är sådana petimäter.

7. Jag har svårt att förena mig med tanken på att jag har faktiskt har mina rötter i ett land som på fullt allvar publicerar (i dagstidningarna) resultaten för schack, lerduvesskytte och orientering. För att inte tala om bordtennis! Och sen klagar vi på att andra länder har förutfattade meningar vad det gäller svenskarna....!

Jag skickar utmaningen vidare till:







Ha, Ha! Nu är det er tur!

tisdag 3 februari 2009

Begabbelse

Ibland har man till och med vägverket emot sig!




(Bilden är från nätet)

Kulturvetare

En gång för en herrans massa år sedan satt jag på en buss som passerade Årstafältet i södra Stockholm. Just det året hade fältet gjorts om, och det hade blivit rugbyplan på ena sidan och golfbana på den andra. Nu var inte detta en vanlig golfbana med nio eller arton hål, utan en golfbana för nybörjare. Det vill säga, en utslagsplats där det stod en massa människor på rad och prövade sin sving. Ni kan tänka er hur många bollar det låg ute på fältet sedan. För bollarna kom ju inte tillbaka av sig själva, utan de blev liggande där tills golfbanan stängdes. Visst hade de en maskin som tog upp de flesta, men de som hamnade ute i det höga gräset fick personalen plocka upp för hand. Ni kan kanske föreställa er hur det såg ut framåt kvällen, när ett helt gäng traskade runt med varsin vit hink och plockade bollar.
Just den här kvällen hade jag två utländska killar sittandes framför mig på bussen. De tittade intresserat, och en aning konfunderat, ut genom fönstret. Helt plötsligt kunde inte den ena hålla sig längre, utan frågar den andre:

- Vad gjör dåmm?

Varpå den andre svarar:

- Jag trur de plokar blåbäär!

Jag ville inte vara elak och skratta, men det var så himla roligt. Jag fick bita mig ordentligt i tungan, och skrattade sen så jag kiknade när jag väl klivit av bussen. Det är inte alltid så lätt att förstå sig på ett annat lands seder och bruk. Fråga en som vet!

Inte alltid lätt att stava rätt!


(Bilden är från nätet)

Kunskapsmätning

Titta vad jag fick i min mejlbox! Jag vet inte om min mörkhåriga väninna har något emot blondiner i största allmänhet, eller om jag ska ta det här som ett försök till personangrepp. Lite småroligt är det i alla fall, så jag tänkte att jag skulle ta och dela med mig.

Frågesport för blondiner... (fast jag tycker nog att ni andra ska göra ett försök ni också!)

1. Hur länge varade 100-åriga kriget?
a) 116 år b) 99 år c) 100 år d) 150 år

Blondinen använder sin rätt att hoppa över frågan

2. I vilket land uppfanns Panamahatten?
a) Brasilien b) Chile c) Panama d) Ecuador

Blondinen tar publiken till hjälp

3. I vilken månad firar ryssarna oktoberrevolutionen?
a) Januari b) September c) Oktober d) November

Blondinen ringer en vän.

4. Vad hette George VI?
a) Albert b) George c) Manuel d) Jonas

Blondinen söker efter rätt svar på internet.

5. Från vilket djur har Kanarieöarna fått sitt namn?
a) Kanariefågeln b) Kängurun c) Råttan d) Hunden

Blondinen åker ur tävlingen.

PS. Om du har småflinat lite när du har läst det här, titta då på svaren här nedan:




1. 100 åriga kriget höll på i 116 år (1337-1453).
2. Panamahatten uppfanns i Ecuador.
3. Oktoberrevolutionen firas 7 november.
4. Kung George VI hette Albert.
5. Kanarieöarna har fått sitt namn efter en storväxt hundras. Insulae canariae betyder på latin 'hundarnasö'.

Hur många rätt hade du??

måndag 2 februari 2009

Stiltje

Och....nu står Italien still igen!
Gud förbjude!

Italienare som imponeras av den förutseende och effektiva svenska mamman som hämtar sitt barn på dagis med pulka:

- De är verkligen påhittiga de där skandinaverna....men så har de ju snö nästan året om också!


(Lillklimpen ville inte vara med på bild)

Ja, just det...vi har väl lite barmark i mitten av juli!

Generande ordbildning

Alldeles i närheten av där jag bor ligger en av stans bättre glassbarer. Ett mysigt ställe som går att besöka året om, eftersom de har sittplatser både ute och inne. Förra våren bestämde jag och barnen att det skulle vara mysigt att gå dit efter dagis och äta en riktigt stor mumsig glass. Vi gick dit, vi åt våra härligt fluffiga glassar och sen....började lilklimpen att spy. Han är väldigt känslig och kräks väldigt lätt. I det här fallet hade han fått en bit rån eller något i halsen, och kräkreflexen var inte sen att svara. Han spydde som en gris. På bordet, på marken, på kläderna och på mig. Jag vet ju att det inte var hans mening, men jag tyckte ändå att det var lite pinsamt, och undvek stället ända till någon gång fram på hösten. Jag och barnen hade blivit sugna på glass igen, och jag hade ingen lust att sätta mig i bilen och åka till någon annan glassbar. Jag menar, hur långt minne kan folk ha egentligen? Själv har jag i och för sig mest problem med närminnet. I stil med: Vad var det jag skulle göra här inne? Var det soporna eller gympapåsen jag slängde nu? Har jag lämnat av båda barnen, eller glömde jag någon hemma?
I vilket fall som helst hoppades jag på att ingen skulle komma ihåg mig, eller mina barn. När vi kommer till baren ser jag hur ägaren tittar på oss och rynkar på näsan. Jag slår bort det hela och tänker att jag bara inbillar mig. Vi går fram till glassdisken. Barnen står länge och överväger vad som skulle vara godast. Det tar lång tid att välja.

Nu tänker jag ta en liten avstickare och prata om barn och grammatik. Barn är väldigt logiska när det gäller grammatik, och böjer gärna ord regelbundet. Tänk bara på: Bra, braigare, braigast. Eller: Han gedde mig den. Barn gör likadant med ord. De vet att man kan få nya ord genom att sätta ihop flera stycken kortare, som till exempel: tvättstuga, lekskola, båthus o.s.v. Därför försöker barn ständigt sätta ihop ord, och hoppas på att de ska finnas på riktigt. Ibland blir det tyvärr inte så bra. Eller rättare sagt, det blir lite för bra, och kanske inte alltid så lättförståeligt för omvärlden. Tillbaka till glassbaren.

Vi stod alltså där framför glassdisken och ”välde” glass när jag frågade pojkarna om de vill ha glassen (it. gelato) i strutar eller i bägare (it. coppette). Min storklimp vänder sig mot mig och utbrister högt och tydligt:

- Jag vill ha min glass i en gelatette! (gelato+coppette = gelatette)

På svenska skulle denna ihopskrivning bli något i stil med: Jag vill ha min glass i en tuttkylare!

Hela glassbaren tystnade. Det var så pinsamt tyst att man kunde höra en nål falla någonstans i Kina. Ingen log. Det var tyst som i graven. Efter något som kändes som en evighet, frågade glasstanten kyligt: Och vilken smak?
Jag och barnen tog våra glassar och åt dem på vägen hem. Det fanns ingen chans att vi skulle få ett bord den dagen.
Själv tyckte jag att det var fasligt roligt. Jag är ju en ordnörd, och nyord kan man ju aldrig få för lite av. Jag har inte tagit barnen till glassbaren något mer, jag får se hur det blir till sommaren. Kanske går jag dit själv en dag bara för att be om en ”gelatette”. Jag tänkte jag kunde ta kameran med mig, och ta ett foto på glasstantens min. Den var nämligen obetalbar.

söndag 1 februari 2009

Omöjligt uppdrag

Eftersom jag bor i Italien brukar jag köpa en massa DVD filmer från Sverige. Det är härligt att kunna mysa upp sig i vardagsrumssoffan och titta på något riktigt svenskt. Eller som det blir ibland, utländskt, men härligt och förföriskt odubbat. För hur kul är det egentligen att höra Al Pacino, Sylvester Stallone, Robert de Niro, Dustin Hoffman m.fl. prata italienska, och dessutom med samma röst? Nej, många filmer blir det, och vissa nätföretag har säkert tjänat en förmögenhet på mitt filmköpande. Strax innan jul lade jag in en ny order på film. Jag skulle hem till mamma i Stockholm över nyår, så det var ju ett bra tillfälle att fylla väskan.
I paketet med film låg en kupong på en gratis film. Kul! Tänkte jag. En gratis film är ju alltid välkommen. Grejen var bara den att filmen skulle väljas ur bredbandsutbudet, och sedan laddas ner på datorn. Okej! Inte vad jag velat kanske, men eftersom jag har en riktig Rolls Roys, så ska det väl inte vara några problem.....eller?

I går satte jag mig framför datorn med min lilla kupong. Jag knappade in mig på företagets sajt, och började botanisera bland filmerna. Det var då jag upptäckte att jag hade fått en kupong på en hyrfilm, dvs. jag skulle få ladda ner filmen, se filmen och sen...? Jag lyckades inte riktigt haja vad som skulle hända sedan, men det verkade vara något i stil med ”Mission Impossible”. Ja, ni vet ”Den här filen kommer att förstöra sig själv inom tio sekunder!”.
Men HALLÅÅÅÅ! Jag har ju spenderat typ...miljoner hos er, och så får jag bara LÅNA en film, som sedan kommer gå upp i rök helt av sig själv. Vad är det för premie? Jag kände mig faktiskt lite snuvad på konfekten. Jag hade hoppats på en film som jag kan se om och om igen. Ja, liksom bara sådär, för att få lyssna på de riktiga rösterna. Kanske ha filmen liggande som bakgrundsljud när jag städar. Bara för att få höra någon prata ett annat språk. Ni ska veta vilket behov man får av att höra svenska, engelska, franska, swahili eller varför inte amhariska, när man inte har tillgång till något annat än italienska.

Som sagt, där satt jag framför min dator och försökte ladda ner en gratis hyrfilm. Jag valde ut en film och klickade mig vidare. Upp dyker då ett fönster med ”Browser check”, någon slags kontroll som ska kolla om jag har det som behövs för att ladda ner en film. Jag kände mig inte ett dugg orolig, jag har ju skaffat en dator som har allt, alla program, bästa grafikkortet, mega högtalare o.s.v. Men med tanke på att jag har Windows Vista så borde jag kanske börjat att oroa mig. Ett par sekunder senare dyker följande meddelande upp på skärmen:

xxx.com Bredbandsfilm kräver en PC med Windows.
Testet misslyckades.
Olyckligtvis fungerar VMDRM endast på Microsofts egna operativsystem Windows XP samt Windows Vista och vi kan därför tyvärr inte erbjuda dig denna tjänst för tillfället.”

Vad i He..vete! Jag har ju Vista! När det för en gång skull behövs just det operativsystem som jag har, så lyckas inte f..nsk..pet tala om det för omvärlden, utan håller det för sig själv. Jag tror att jag blir galen! Och jag som nästan börjat att se fram emot ”självförstörandet” av filmen. Jag hade börjat tycka det skulle bli spännande. Tänk om det började ryka om datorn. Eller om filen skulle börja en sådan där häftig spionfilmsnedräkning ”Denna fil kommer att förstöra sig själv om tio, nio, åtta......en sekund. POFF!”
Jag kände mig riktigt blåst. Jag hade blivit lurad både på filmen och spänningen. JAG HATAR DATORER! Och nätshopping.