Framstegsoptimism

Idag orkade jag läsa min e-post.
Suveränt!

Energikris

Men jag lovar att komma tillbaka ... snart.

Epikuré

Årets vinterresa till Sverige är beställd. Biljetterna till Rasmus på luffen är betalda och uthämtade. Klimparna är nöjda.

Själv sitter jag och funderar på om jag ska beställa en dag på Yasuragi - jag älskar det stället! Eller varför inte en natt? Fast en övernattning kostar en del. Hm, jag tror bestämt att det är dax att skriva ett par rader till tomten.

Det är som förgjort

Eller förkylt kanske jag borde säga. Lillklimpen är tillbaka på dagis, men sjukstugan består.
Som tack för utfört arbete inom barnsjukvården kan jag nu äntligen kvittera ut min lön i form av en kraftig förkylning. I löneförmånerna ingår: feber, hosta, halsont, täppt näsa och ledvärk - det är bara tacka och ta emot.

Jag borde kanske begära löneförhandling - men risken finns att jag får en guldinfattad svininfluensa som tack för trogen tjänst.

Dramatik i kubik

Ibland kan vardagen bli ohyggligt spännande. Det gäller bara att hitta äventyret i det lilla. I det där som annars är så där tråkigt och vardagligt. Ta till exempel tvätt, det kan vara riktigt spännande - åtminstone här i Italien.

Tänk er en smutsgrå måndagsmorgon.

Tänk er att ni just köpt nya lakan. Nya fina, fräscha lakan som bara ska tvättas innan de kan förgylla sovrummets allra mysigaste hörn - sängen.

Tänk er att ni tar lakanen och ploppar in dem i tvättmaskinen - precis som ni brukar.

Tänk er att ni lite nonchalant drar runt temperaturknappen och ställer in den på lakanstvätt - så där som man gör - av gammal vana.

Tänk er att ni ger tvättmaskinen en kärleksfull klapp - eftersom den är sig själv nog, och till skillnad från andra familjemedlemmar, inte kräver 100% uppmärksamhet 100% av tiden.

Tänk er att ni sedan bara går därifrån - såsom rutinerade tvättare gör - i över en timme.

Tänk er att ni efter en dryg timme råkar gå förbi badrummet - bara sisådär, utan vidare.

Tänk er att ni - av en ren slump - hittar den kvarglömda plastförpackningen som lakanen låg i.

Tänk er att ni - lite slentrianmässigt - slår en blick på tvättråden och upptäcker att de ska tvättas i ...


30° grader? Skontvätt?

Här satte jag tvättmaskinen i halsen.

Men nu får väl ändå den italienska kläd- och textilindustrin ge sig! Okej, att det är 30° graders skontvätt på 90% av alla italienska kläder; det har jag mycket motvilligt lärt mig att acceptera vid det här laget. Men på lakan! Hemma i Sverige tvättade jag alltid lakan i 90° grader. Här är det ofta 60° eller möjligen 40° på lakan. Men 30°, hur fräscht är det?

När det gäller kläder så brukar jag kolla vad det är för material och sen köra efter svenska tvättråd. Men när det står 30° på ett lakan som ska vara av 100% bomull; vad är det då som kräver 30° grader? Jag kan inte annat än undra.
Det första som ploppar upp i mitt huvud är naturligtvis att någon korkad textilfabrikant skulle ha använt sig av vattenlösliga färger. Ja, ni vet, sådana där barnvänliga färger som går att tvätta ur i 40° grader. Men så korkad kan man väl inte vara, inte ens om man är man och italienare?

Den andra - och den mest plausibla anledningen - är att de har försökt helgardera sig mot eventuella framtida klagomål. Att de helt enkelt fegmärker för att slippa reklamationer. För det vet jag ju; att vad som än händer, om jag tvättar i högre temperatur än vad som står angivet, är på mitt alldeles egna ansvar. Om jag sedan inte lyckas få mina kläder rena är eller inte - är inte fabrikanternas bord.

För att återgå till mig och mina lakan, så hade vi det ganska hett om öronen båda två. Dagen hade helt plötsligt blivit väldigt spännande. Jag satte mig på golvet framför den centrifugerande tvättmaskinen och började fundera:
Vad kan hända med ett lakan som tvättats för hett? Kan det hända något med mönstret? Och i så fall vad? Vissnar blommorna? Klumpar prickarna ihop sig i kuddvaret? Eller kommer det att tappa färgen helt och hållet?
Och vad händer med storleken? Kommer det att krympa? I så fall - hur mycket? 10%, 50% eller kanske till och med 90%?

SPÄNNINGEN VAR OLIDLIG!

Tråkigt nog. Eller, jag menar naturligtvis, som tur är, så hände det faktiskt inget speciellt med lakanen. De såg nästan alldeles för normala ut för att falla mig i smaken. Inga färgskiftningar, inga modifierade mönster, utan helt vanliga lakan. Inte ens storleken hade förändrats. Men jag ska inte klaga, dagen hade varit bra. Otroligt spännande och fantasieggande. Och det är ju verkligen positivt så här i mitt i den grå vardagen. Jag kände mig nöjd. För inte hade jag väntat mig att få uppleva ett sådant här rafflande tvättäventyr? I alla fall inte på en måndag.

Några dagar senare kommer nästa chock - i form av ett par skitiga fotbollsshorts. Den här gången fick jag syn på lappen innan jag tvättade, vilket egentligen bara lade sten på börda. Hur ska jag tvätta de här? Ett par perplexa myror har de senaste dagarna kilat runt på hjärnkontoret utan att få något uträttat.

Är det bara jag som inte har någon knapp för 25° grader på tvättmaskinen, eller är vi fler? Vad kommer hända med shortsen om jag tvättar dem för varmt? Jag kan inte låta bli att fantisera om något i stil med Gremlins. Ni vet, shorts som klonar sig oräkneliga gånger, och omvandlas till små hemska varelser som förpestar min tillvaro i all oändlighet. Det är nästan så att jag med skräckblandad förtjusning ser fram emot nästa tvätt!

Hög surhetsgrad

Igår blev jag riktigt sur.

Min svärmor var här i en halvtimme. Inte så länge kanske, men under den korta tiden lyckades hon - med skorna på - knata runt i varenda rum. Hela min kropp skrek när jag såg henne gå från rum till rum. Värst var det nog när hon ställde sig på barnens lekmatta, då stack det ilsket i varenda nervtråd. Jag kände mig våldtagen; det här är mitt hem, med mina regler, och hon VET att jag inte tycker om att man går in med skor. Efter arton år tillsammans med hennes son, varav vi har haft ett eget hem i femton, vet hon vad som gäller. I vanliga fall brukar jag säga till, men igår gjorde jag inte det. Det kändes förargligt att vara så petig när hon hade varit så snäll; hon hade nämligen åkt buss genom hela stan för att hämta hem storklimpen från skolan.
Jag kunde inte hämta honom själv eftersom lillklimpen hade feber, över fyrtio grader t.o.m, så det var ju inte att tänka på. Och sambon, han var naturligtvis i andra ändan av Italien, och kunde inte hämta han heller.
Men det spelar egentligen ingen roll. För hur snäll och hjälpsam hon än varit så tycker jag att hon ska respektera mig; och gör hon det, så går hon inte in med skor när hon kommer hem till mig, inte ens om hon är här i fem minuter.

Det hela slutade med att jag, så fort hon gått ut genom dörren, skurade hela lägenheten. Det kan kanske låta som en överdriven åtgärd, men barnen leker nästan alltid på golvet. Och dessutom så sitter de ofta där i sina pyjamas. Jag tycker inte att det är lämpligt att ha golven fulla med smuts och bakterier, även om lite skit kan tänkas rensa magen, och att få ner grus och annan skit i sängarna har jag faktiskt inte heller lust med.
Det enda jag kunde göra var att skura. Skura mina golv. Skura bort min irritation. Skura, skura, skura. Jag gnodde som en besatt, hade det inte varit för att klimparna behövde få i sig lite mat så hade jag nog gnott mig ända ner till grannen.
Efter en sömnlös natt och en hel dag med en feberhulkande fyraåring så var det inte riktigt så jag hade tänkt avsluta dagen. Men vad gör man när man är tvungen att bli av med smutsen och ilskan?

Ikväll kommer svärmor hit igen; den här gången med svärfar i släptåg. Irritationen har redan börjat krypa i mig, men jag försöker hålla den stången. Sambon har sagt åt mig att demonstrativt ställa fram två par tofflor. De står nu tätt, tätt tillsammans ute i hallen och väntar på att få krama svärföräldrarnas strumpklädda små fötter. Jag hoppas innerligt att deras fötter hittar dit.

Oumbärliga ting

Efter ett par dagar med migrän och diverse småkatastrofer tycker jag att det är på sin plats att tacka uppfinnarna till följande förnödenhetsartiklar:

huvudvärkstabletter

tejp

superlim

och tvättpapper

TACK!

Tvättpapper

Ibland är det bra att vara förutseende och stoppa i mer än ett.

Dagens utflyktsmål

Idag kunde jag inte låta bli att köpa mig en nostalgitripp till åttiotalet.

Det blev en evighetsbiljett till 1984.

Nymodigheter i apelsinernas land

Poste italiane, dvs den italienska posten, har börjat med något alldeles nytt, närmare bestämt eftersändning av post.


Att påstå att italienarna skyndar långsamt ... väääääldigt långsamt, är snudd på underdrift. Men, bättre sent än aldrig!

Jag undrar om de kommer att få det hela att fungera. Eftersom de redan har ett himla sjå med att få fram den vanliga posten, så kan jag inte låta bli att fundera över hur de ska gå med den eftersända.

Skolmatten ...

... kan vara bra till mycket. Man kan jämföra priser på matvaror, räkna ut vad man skulle ha råd med om man vann på lotto eller, som i det här fallet, omvandla en energienhet till en annan, dvs. kalorier till kilowattimmar (kWh).

Enligt mina beräkningar kan man utvinna 0,88 kWh ur en liter rödvin (se förra inlägget) .

Med det skulle du kunna göra något av följande*:

• använda av en hårtork i 33 minuter

eller

• ha en 40 watts lampa tänd i 22 timmar

eller

• använda brödrosten i 53 minuter och 4 sekunder.

Men hur mycket energi, såväl kroppsenergi som elektrisk energi, går det åt för att producera en liter rödvin? För att inte tala om hur mycket energi det kan tänkas gå åt för att frakta vinet till Sverige?

Nej, jag skulle nog tänka en vända till innan jag tog några vidare beslut om uppförandet av denna typ av energikälla.

* Källa: Energimyndigheten

Energi- och alkoholpolitiska åtgärder?

Västerbottens-kuriren 10 september:

58 stycken ska de tydligen bygga.

Jag undrar om det kan vara lönsamt; hur mycket energi kan man utvinna ur en liter vin egentligen?

Jag tror jag ska ta och räkna lite på det här.

Dagisbarn eller toastmaster?

I informationsbladet som jag fått på dagis finns det även ett avsnitt om kläder:

"För att barnen ska kunna röra sig fritt och leka självständigt råder vi er att låta dem ha på sig bekväma kläder och skor (t.ex. träningsoverall). N.B. viktigast av allt; undvik bälten, bodies, axelremmar eller knappar som är svåra att få upp."

Det är ingen ny paragraf, den har funnits med i åratal. Och jag har alltid tyckt att paragrafen är överflödig. Att det säger sig självt att man ska ha oömma kläder på sig på dagis. Idag har jag äntligen förstått varför paragrafen står där.

Dagens mest otippade mundering (killen är 4 år):

• en stycken ljusblå skjorta (stärkt)
• en stycken vinröd slips
• ett par mörkblå byxor med pressveck
• ett par välputsade svarta skor

Vad som anses vara lämplig utstyrsel kan uppenbarligen variera.

Alarmerande siffror

Enligt Wikipedia så ska det i Taiwan finnas totalt 23 036 087 personer.

Så frågan är ...

... var är de resterande 23 035 387?

Källa: DN.se 11 .09.2009

Kors i taket!

Titta vad jag stötte på i affären!

"Jaha, vad är det med det då?" tänker du nu. "Köttbullar, det är väl hur vanligt som helst, eller?"

Icke sa Nicke! För nu snackar jag inte om Konsum eller ICA, utan om *Esselunga.

Så nu har jag alltså tillgång till fem svenska varor utan att behöva uppsöka Ikea.

HURRA!

De här fyra fanns redan sedan tidigare.

En köttbullsmacka kan jag i alla fall få ihop, alltid något!

*italiensk dagligvarubutik

Blixtvisit

Inatt när åskan rullade in och satte alla fönster i gungning kom jag att tänka på följande lilla episod; ett samtal som utspelade sig mellan mig och Storklimpen när han var 2,5-3 år.

- Storklimpen lyssna, det är åska!

Storklimpen spände öronen och lyssnade uppmärksamt. Efter en liten stund tittade han sig oroligt omkring, ställde sig tätt, tätt intill mig och viskade:

- Mamma, vem är Oskar?

Ibland förstår jag inte varför ...

... kvinnan framför mig i affären måste prova sig igenom ett tiotal kredit- och bankomatkort innan hon lyckas betala.

... de stänger av rulltrappan i affären och låter alla kunder åka hiss.

... de måste måla om stadens övergångsställen i rusningstid.

... alla trafikljus slår om till rött just när det är min tur att köra.

... en del bilister som står i bilkö inte kan lämna plats för korsande trafik, utan istället proppar igen varenda utfart. Ni kan ju föreställa er dominoeffekten; en skitstövel som vill tjäna en meter lyckas skapa köer i resterande delen av kvarteret, stadsdelen, stan. Kanske har ni känt av den ni också? Jag vet vad kön började ... den började här!

Och jag kan absolut inte förstå varför...

... jag valde att köpa glass just idag.

Varför!!!!

Eller ... jag vet nog varför. Det är han den där Murphy som har varit framme igen. Han, ni vet, med lagen om alltings jävlighet. För det vet jag ju, allra innerst inne, att om jag hade struntat i att köpa glass, så hade allt gått som smort.

Så här sitter jag nu med ett paket smultna glasspinnar. Inte gott! För inte ens en Magnum Double kan anses god i flytande form.

Skolkar din fyraåring?

Igår kväll roade jag mig med att läsa igenom den bunt papper som jag fått på dagis. Efter någon minuts läsande kom jag fram till följande uppfriskande paragraf:

"Frånvaro:

Barnens frånvaro måste alltid motiveras i ett skriftligt intyg från förälder. Frånvaro med familjeanknytning skall i förväg meddelas till förskollärarna.
Hursomhelst, efter trettio dagars kontinuerlig frånvaro utan giltig anledning, kommer rektorsexpeditionen meddelas att de nu kan avföra barnet från förskolan."

Den sista biten kan jag förstå - har man sitt barn hemma i en månad utan att meddela sig med förskolan så mister man sin plats. Helt okej, även om jag själv kanske skulle skrivit det lite annorlunda.

Men den första! Varför kräver man att ett dagisbarn ska ha med sig ett frånvarointyg från föräldrarna? Hur vanligt är det att fyraåringar schappar från dagis och drar runt i små rabiata babygäng på stan?
Men vad vet jag egentligen? Jag har ingen större erfarenhet av italienska dagisbarn. Och dessutom har jag inte vistats på stan så mycket det senaste året.

Varför ska det vara så svårt att göra det enkelt?

Att italienarna älskar att krångla till saker har jag nämnt förut. Att de, i och med denna förkärlek för krångligheter, kan anses vara byråkratins okrönta kungar, har jag säkert också nämnt. Men trots detta kan jag inte sluta att förundras.

Förra året hade jag ett himla besvär. På dagis ansåg nämligen förskollärarna att treåringarna var för små för att vara på dagis efter lunch. De hade därför beslutat om att föräldrarna skulle hämta sina barn så snart de ätit färdigt. Detta svårförståeliga beslut föranledde därför långa diskussioner varje gång jag, eller någon annan förälder, hade behov av att låta barnen vara kvar fram till fyra, då dagis stänger.

Idag när jag kommer till dagis informerar en av förskollärarna mig om att det, från och med i år, är strängeligen förbjudet att hämta barnen innan förskolan stänger. Detta gäller alla åldersgrupper. Om jag någon gång önskar hämta mitt barn på annan tid än den föreskrivna så finns instruktioner om hur detta ska ske på dagisets informationsblad. Hon räcker över en bunt papper. Jag ögnar snabbt igenom första sidan där det bland annat går att läsa följande:

"15.30 - 16.00 Hämtning av samtliga barn

Det är möjligt att be om att få lämna eller hämta barnet på förskolan på andra tider än ovanstående om, och endast om, det föreligger exceptionella skäl. Vid dessa tillfällen är det nödvändigt att ta kontakt med förskollärarna för sektionen som, efter att ha bedömt situationen, överlämnar ett formulär som föräldrarna ska fylla i och återbörda till förskolan."

Efter att ha läst ovanstående byråkratiska kullerbytta tittar jag förundrat på förskolläraren framför mig. Eftersom hon inte är svensk, och alltså inte har en aning om vad som faktiskt pågår på insidan av min tämligen perplexa nuna, tillägger hon följaktligen:

"Självklart kommer alla skriftliga förfrågningar, om tidigare hämtning eller lämning av barnet, att skickas vidare till rektorsexpeditionen för objektiv bedömning."

Försöka går ju ...

Igår kväll. Läggdags.
Lillklimpen står i badrummet och tittar buttert på tandborsten. Helt plötsligt sprider sig ett leende över hans läppar.

"Mamma, om jag spyr ... slipper jag gå till dagis imorgon då? Du vet, precis som när jag var tre."

Gud, vilket minne de har!
Han syftade nämligen på det här.

Bottenskrapad

Allt bara går runt. Jag har tittat på datorn varje dag. Och varje dag har jag sagt "Idag är det din tur, jag lovar!"

Varje kväll har jag konstaterat att jag aldrig hann dit. Att tiden inte räckt till.

Varje natt, när jag äntligen släpat mig själv i säng, har jag tagit mig en tur förbi datorn. Och varje natt har jag sagt "Imorgon, då blir det din tur. Jag lovar!"

Ikväll har jag äntligen tagit mig hit. Efter mycken möda har jag hittat lite tid. Jag har till och med lyckats komma så långt att jag knappat mig fram till en tom inläggssida.
Och vad händer? Jag är blank.
Men jag är på väg, det vet jag med säkerhet. Jag behöver bara lite tid för mig själv. Jag behöver tid att tänka. Vuxentid.

Jag har tre hela månader att ta igen. Tre månader då jag inte kunnat avsluta en tanke. Tre månader då jag, när klimparna äntligen somnat, varit så trött att jag stupat i säng.

Imorgon börjar skola och dagis igen, åtminstone fram till lunch.

Om jag orkar lovar jag att sätta på datorn igen imorgon. Om jag inte gör det, då vet ni vad jag håller på med - jag avslutar en tanke.