Masken av för tandmusen

Häromnatten var tandmusen här igen, och morgonen därpå hittade storklimpen två euro under kudden. Storklimpen var hur glad som helst. För tänk, den här gången kom han som han skulle, utan en massa oförklarliga förseningar. Lillklimpen var lite mer skeptiskt, tog mig avsides och tittade uppfodrande på mig.

- Du mamma! Varför ljuger du för storklimpen? Tandmusen finns ju inte!
- Det gör han väl!
- NÄHÄ!
- Joo, det gör han, han har ju varit här!
- Nej, tandmusen finns inte!
- Vem är det då som varit här med pengar till storklimpen i natt?
- Det var ju du!
- Nej, jag sov då, jag har inte lagt några pengar under storklimpens kudde!
- Joho du! Jag såg dig!
- Nej, vi sov då, så det kan du inte ha gjort.
- Jo, det var du mamma, jag såg dig faktiskt!
- Nej, det var inte jag!
- Jo!
- Nej, det var det inte!
- Jo, det var det, det vet jag!

Så där höll det på ett tag. Jag är helt säker på att lillklimpen sov, så att han skulle ha sett mig är helt enkelt omöjligt. Han hoppades helt enkelt att jag skulle tro på att han sett mig, och bekänna färg, men det gjorde jag inte. Någon måtta får det vara på vad en mamma ska behöva erkänna för sina barn! Men jag måste tillstå att jag är i högsta grad imponerad av hans väl uttänkta förhörstaktik. Att försöka lura någon att sjunga ut är avancerat, åtminstone för en fyraåring.
Det sista lillklimpen sa innan han skrattandes gick iväg var:

- Du ska inte lura storklimpen, jag vet att det var du mamma!

Ibland har det inte med ålder att göra, lillklimpen är helt enkelt inte lika godtrogen som storklimpen. Nu får jag bara hoppas att han inte skvallrar, och tänk om han får för sig att säga något om tomten....en sån smäll skulle storklimpen aldrig klara!