Och gud sade:

Garde rob; och det vart klädkammare.

Efter att ha haft en trasig garderob i evigheter, så är nu ordning bringad! Garderoben i barnens rum är köpt i specialaffär och går ända upp till taket (3 m). Det enda kruxet med garderoben har varit korgarna. Först felmonterades de av ett gäng korkade killar, som dessutom gjorde hundra nya hål i garderobens väggar.

- Oj, korgarna går inte in på det här sättet. Låt oss göra ett par hundra nya hål så att korgarna sitter på vårt vis!

Visst, möbelfabrikanten gjorde en massa hål som absolut inte skulle passa till korgarna, bara för att jävlas. Låter ju troligt, eller hur!

Efter att ha haft korgar som ramlar ner i varandra i månader, ringde jag till sist och klagade. Efter att ha klagat cirka en miljon gånger kommer det äntligen en kille hit med nya skenor. Att även skenorna i korgarna pajat, tänkte de naturligtvis inte på. Killen upptäcker att allt är felmonterat, och skruvar därför in skruvarna i sina egentliga hål.
Garderoben fungerade någorlunda i någon vecka, men eftersom skenorna i korgarna var helt kass, så var vi snart tillbaka på GÅ igen.

Utled som jag var på det hela, lät jag saken bero ett tag. Men följden blev tyvärr att jag allt som oftast lät sakerna ligga på en fåtölj utanför garderoben. För vem orkar irritera sig och få vansinnesutbrott dag ut, och dag in?

Till slut nådde jag en gräns och började ringa företaget igen. De lovade alltid att kontakta mig, "Visst, Fru Segsliten, vi ringer så fort vi fått in de skenor ni behöver!", men ingenting hände. Efter ett säkert tio samtal, utan resultat, begav jag mig istället till Ikea. Där köpte jag ett gäng lådor i samma storlek som garderoben, men eftersom dörrarna sitter på ett annat sätt i min garderob, så funkade de så klart inte. Ska det jävlas, så ska det jävlas ordentligt! Så det var inget annat att göra än att hänga upp de trasiga korgarna igen. Sen har jag låtit saken bero...fram till igår.

Efter att ha fått lådorna på tårna, nytvättade kläder på golvet, och skrapat upp färgen på garderobsdörren, så fick jag nog! Som en snilleblixt från klar himmel, kom jag på att Ikeas trådbackar borde få plats. Efter lite mätande här, och lite stånkande där, så var saken klar...de skulle passa!

Puh! Jag fixade det till slut!

Nödvändigt ont

Trasig garderob och trasig bil!
Det låter väl toppen när man helst inte vill göra annat än att bada, läsa och njuta av sommaren. I morse drog jag med klimparna till Ikea i Milano...igen. Och nu är vi hemma och vänder för att lämna in bilen på verkstan om någon timme. Eftersom verkstan ligger utanför stan, och jag inte har den blekaste aning om hur länge jag får sitta och vänta, så är svärmor snäll och tar klimparna någon timme. Hon har lovat att ta dem till badpölen, så då är det i alla fall någon som får bada och njuta idag. Alltid nått!

Svettigt värre

Nu börjar nedräkningen!
Klimparna längtar till mormor och Sverige så att det spritter i kroppen på dem, och frågorna inför resan bubblar upp i en hiskelig fart:

"Mamma, hur många dagar är det kvar nu då?"
"Mamma, vilken tid går planet?"
"Mamma, kan jag få en åttioåttan när vi kommer fram?"
"Mamma, kan jag få en piggelin också?"
"Mamma, tror du att jag kan få snickra en stor raket i trädgården?"
"Mamma..."

En knapp vecka kvar, sen blir sambon gräsänkling i ett par veckor.
Synd om honom som blir ensam kvar och måste jobba?
Nääää vadå, vi ska ju inte direkt roa oss, vi ska ju liksom bara åka hem till Sverige. Och äta svensk glass. Och svensk mat. Och gå på Astrid Lindgrens Värld. Och på Sommarland. Och leka i trädgården. Och doppa tårna i havet. Och träffa folk.

Han ska vara glad som får vara hemma i värmen och slita ut byxorna på en kontorsstol. Han fattar nog hur jobbigt vi kommer att ha det!

Den onda cirkeln är bruten

Efter att ha tillbringat tre förmiddagar i stadshuset, så kändes det skönt att vakna och veta att mardrömmen var över. Jag har den senaste veckan vaknat upp och haft en känsla av att genomleva samma dag igen, och igen, och igen. Ni som har sett filmen Groundhog Day (Måndag hela veckan) med Bill Murray, vet nog vad jag menar, och känslan är tyvärr allt annat än angenäm. Men idag slapp jag! Idag fick jag vakna av mig själv (hm, nu ljuger jag). Idag fick jag vakna till barnens prat i vardagsrummet. Idag fick jag dricka kaffet i lugn och ro (nu ljuger jag bara lite grann). Och för att göra saken ännu bättre, så blev det en improviserad 'Aperitivo' på torget med ett gäng kompisar innan lunch.
Dagen började med ett lätt regn och såg inte ut att vara speciellt lovande. Men vid lunch sprack det upp, så eftermiddagen tillbringade vi vid badpölen.
Nu sitter jag här och knattrar lite på datorn, medan jag väntar på att pizzabudet ska komma med en rykande Pizza alla gorgonzola. Ett glas vitt skulle inte vara helt fel, så det blir till att avsluta här och nu, så att jag hinner kolla vad kylen har att erbjuda.

För frisk?

Köp en leverinflammation till kampanjpris!

Har Vaccinationsgruppen för få klienter?

Jag föreställer mig följande marknadsföringsmetod:

Vidga marknaden

Tre enkla steg till kassasuccé:

1. Locka till dig klienter - sälj kanonbillig Hepatit

2. Skapa behov - epidemi uppstår
3. Mätta marknadens behov - kör en ny kampanj:

Hyperbilligt vaccin!
Kampanjpriserna på vaccin mot Hepatit A och Hepatit B fortsätter.

Jag antar att det är det som kallas smart marknadsföring!

.... så det kan bli när PR-avdelningen utesluter viktig information!

Beivran

Igår kväll när sambon gick ut med soporna, upptäckte han till sin stora förfäran att en av Familjen Inkompetents bilar var parkerad så illa, att den praktiskt taget stod mitt i gatan. Att det dessutom rörde sig om en kurva, gjorde inte saken bättre, det var i stort sett omöjligt att ta sig förbi. Till saken hör också att gatan är enkelriktad, och kommer man inte förbi bilskrället, kan man inte ta sig ut härifrån utan att köra tillbaka samma väg man kommit. Vilket skulle innebära en grov trafikförseelse, för att inte tala om trafikfara, då det är dålig sikt om man kör ut den vägen.
Sambon slänger alltså soporna, och far sedan som ett inflammerat bi uppför trapporna.

- Nu ringer vi trafikpolisen, är du med? hasplar han ur sig och tittar uppfodrande på mig.
- Ahm, har de hänt något? Är det grannarna nu igen? säger jag och tittar undrande på sambon.
- Du anar inte! säger sambon och förklarar hur det hela ligger till.
- Okej, nu har de gått för långt! svarar jag och kilar ut i köket och hämtar numret till trafikpolisen.

Sambon tar med sig telefonen ner och ringer från parkeringen. Han förklarar sitt ärende, och får sedan veta att en bil är på väg. Två minuter senare dyker de upp. Eftersom det är näst intill omöjligt att ta sig förbi bilen, så tycker poliserna att sambon gjort rätt i att ringa. Poliserna kollar om det finns några parkeringsförbudsskyltar, och när de inte hittar några, så säger de att det inte spelar någon roll. "För det ska du veta, säger polismannen, en anledning till att utfärda en parkeringsbot hittar man alltid på något sätt!

Ups, var det någon som fick böter i går kväll?

Pärs och kontrovers

Hinner inte med mig själv riktigt nu när klimparna har sommarlov. Jag får väl ta ett eget lov i höst när de har börjat i skolan och på dagis igen. Ett ordentligt lov får det nog bli om jag ska lyckas återhämta mig från sommarpärsen. Idag har jag dessutom utsatt mig för den italienska byråkratin. Antar att det är överflödigt att säga att jag är helt slut, man kan ju få magsår för mindre! Orkar inte riktigt dra historien just nu, men imorgon kanske jag får kraft nog att skriva ner händelsen. Fast det är klart, jag ska tillbaka imorgon, så jag kanske är ur form då med, vem vet? Dessutom ska jag till italienska försäkringskassan på fredag, så risken är stor att jag aldrig hämtar mig överhuvudtaget. Hör ni inte av mig något mer, så beror det på att jag dukat under för den italienska byråkratin!

Nabon håller måttet

Gissa vem som verkar ha parkerat bilen med hjälp av vinkelhake och linjal?

Det lönar sig tydligen att släppa fram Tant Kverulant!

Kvinna på gränsen till nervsammanbrott

Har just börjat kallna efter att ha varit så arg så att jag kokade. Grannen som har villan som ligger inklämd mellan bostadshusen här på gatan, verkar tro att kvarterets parkeringen är hans privata. Familjen har fyra bilar, och eftersom de gjort om alla garagen (de hade plats för fyra bilar) till bostad, så parkerar de precis som alla andra ute på den allmänna parkeringen. Inget fel med det, om de bara varit kapabla att parkera dem som de ska. När jag vid lunch kom tillbaka hem efter att ha varit ute hela förmiddagen, upptäcker jag att två av deras bilar tar upp fyra hela platser. Och en tredje bil står och blockerar ytterligare en, så att även den är oåtkomlig. Att de dessutom är kvarterets enda skuggplatser, gjorde inte saken bättre, snacka om att gjuta olja på elden! Jag blev så arg att jag parkerade min bil på tvären, en decimeter bakom deras bilar, och hindrade på så sätt alla tre bilarna från att köra ut. Ett smart drag skulle det visa sig. Jag vet inte hur många gånger jag har stått och ropat eller ringt på, utan resultat, då jag varit i behov av att komma ut/in från parkeringen. Men nu när jag parkerade bakom deras bilar, så hann jag knappt ut genom bildörren förens jag hade gubbjä..en där. Han undrade varför jag ställde min bil sådär, vad det var frågan om egentligen. Jag förklarade att jag inte hade för avsikt att flytta bilen under de närmaste fyra timmarna, och att det inte var möjligt att ha det på det här sättet. Jag talade om att parkeringen inte var deras privata. Att han alltid ställer bilen så att han upptar mer än en plats åt gången. Och att jag nästa gång jag inte lyckas ta mig ur parkeringen på grund av deras oförmåga att parkera, tänker ringa till lokalpolisen, så att de får forsla bort bilskrället.
Tror ni att han flyttade sina bilar? Nej då, han lät sina skitbilar fortsätta ta upp fyra platser, och sen bad han sin svåger/öronterapeut/ogräsentreprenör/vem-det-nu-vara-månde, att ta bort sin bil från den tredje blockerade platsen. Hade jag varit riktigt jävlig, så hade jag naturligtvis kunnat stå kvar bakom hans bilar hela eftermiddagen. Men eftersom jag är en civiliserad, väluppfostrad och ansvarskännande människa som inte vill ställa till livet för mina medmänniskor, så flyttade jag så klart bilen. Detta hindrade mig dock inte ifrån att svära som en borstbindare (svär de verkligen mycket?), och kalla familjen ifråga för jä..a egoister. Dessutom ifrågasatte jag högt och tydligt mannens rätt till körkortsinnehav. Jag vill understryka att jag gjorde detta efter att mannen gått tillbaka in till sig.

Jag har nu letat reda på telefonnummer till både lokalpolisen och trafikpolisen, och tänker från och med nu ha dem nära till hands i handskfacket. Eftersom det inte hjälper att prata med dem, och jag inte känner mig hemma i rollen som hysterisk kvarterspolis, så tänker jag istället med skicklig diplomati låta ordningsmakten ta hand om saken.

Jag är trött på att komma försent på grund av Herr Jag parkerar hur jag vill och hans inkompetenta familj. Jag är utled på att vara tvungen att parkera ett kvarter bort, för att samme herre inte kan parkera som sig bör. Och jag blir fullständigt galen när alla gäster/hantverkare/månglare som hälsar på familjen Inkompetent, parkerar precis lika illa.
Nu har jag banne mig fått nog!

Tidsoptimism

Tingsrätten i Uppsala har tydligen så mycket att göra att de måste trycka in 2 år och tre månader på 21 dagar.

Expressen 26-04-2004

"Om ingen av de misstänkta kräver någon komplettering räknar åklagaren med att väcka åtal den 12 maj. Rättegången kan då börja veckan därpå, troligen den 17 maj. Förhandlingen beräknas pågå 810 dagar under tre veckors tid."

Eftersom även jag brukar ha lite trångt om tid, så skulle jag gärna vilja veta hur de bär sig åt.

Motåtgärd

Lillklimpen fick feber igår, så dagen har jag tillbringat med honom. Skickade iväg storklimpen och sambon till badpölen efter lunch. Jag tyckte det kändes lugnast så. Sambon behövde lite sol och bad efter en vecka på kontorsstolen, och storklimpen ville jag ha ur huset. Kan kanske låta lite fräckt att säga så, men med ett febrigt barn och lägenheten het som en pizzaugn, så skulle storklimpens energi snart förvandlas till något mindre angenämt. Och uttråkade ungar är aldrig roliga att ha att göra med, allra minst under sådana omständigheter.

Charmör

Lillklimpens älsklingsfras:

Mamma, du är så fin!

Den upprepar han tjugo-trettio gånger om dagen, minst!

För ett tag sedan tyckte han tydligen inte att det räckte, så han sträckte ut armarna, tittade mig djupt i ögonen och sa:

Mamma, du är så fin, ge mig din magi!

Hm, vad ska det bli av honom månntro?

Upplysningsvis

Orkar inte svara på alla kommentarer just nu, tar dem imorgon!

Ha en trevlig midsommar allihop!

Svåröversatt

Apropå Ikea, kom jag att tänka på ett reklamblad som Ikea i Milano skickade ut i våras i samband med något jubileum. Där hade de skrivit God födelsedag, en direkt översättning från det italienska Buon compleanno, istället för Grattis på födelsedagen, som det som bekant heter på vanlig hederlig rikssvenska. Så nu undrar jag: Hur svårt kan det egentligen vara för ett svenskt företag i utlandet att få till en okej översättning? Någon kontakt har de väl med huvudkontoret i Sverige. Dessutom vet jag att det faktiskt jobbar en del svenskar på Ikea i Milano. Är det för mycket jobb att fråga en av de anställda, eller skicka en förfrågan via mail till Ikea i Sverige? Eller varför inte ta sig en titt i ett vanligt hederligt lexikon? Sådana finns faktiskt fortfarande, datorer och internet till trots.

Ett tag funderade jag på om de varit så korkade att de använt sig av googles översättningsverktyg, men det kan de inte ha gjort, för tro det eller ej, google översätter faktiskt denna fras helt korrekt. Så nu skulle jag bara vilja veta, hur i helsike kunde det bli så fel? Vi pratar ju inte om svåra texter som rör kvantfysik eller mikrobiologi, utan om ett helt vanligt grattis!

Väder lek

Eftersom jag hade lovat klimparna att åka till Ikea och leka i bollhavet så fort det blev dåligt väder, så var det det som gällde idag. Egentligen så kan jag nog inte kalla vädret för dåligt, men eftersom solen behagade gå i moln ett par timmar, och regnguden av misstag lyckades tappa ett par droppar regn på vårt bilfönster, så var det kört! Klimparna ansåg att vädret vara tillräckligt dåligt för att ha rätt till ett par timmars bad i bollhavet, och varma korvar med bröd i kafeterian. Och när vi sedan ändå var där, så tyckte jag mig ha rätt att köpa lite lådor och andra förvaringsboxar. Det är något alldeles speciellt med Ikea, för även om man inte ska ha något, så slinker det alltid med något hem. Det finns alltid någon praktisk mackapär, eller snygg den-här-måste-jag-bara-ha sak, det spelar ingen roll om man hade tänkt köpa något eller inte.

Sen, när möbeljätten efter många om och men, äntligen spottade ut oss, så var plånboken en aning tunnare, magen en smula rundare, och barnen otroligt mycket tröttare. Solen som än en gång hade letat sig fram, sken nu från en klarblå himmel, och klimparna konstaterade glatt att de imorgon kunde återvända till den vanliga badpölen. Ikea är jättekul, men i lagom doser!

Sagolikt

Peschiera del Garda

Vad gjorde jag när jag fyllde år egentligen? Vad fick jag i födelsedagspresent? Eftersom jag var lite sent ute med önskningarna, och sambon inte längre verkar besitta någon romantisk ådra, så var allt som har med romantiska helgresor bara att glömma.

Peschiera del Garda

Däremot tog sig hela familjen upp till Lago di Garda där vi bodde två nätter på hotell.

Lasize

Vi hade det riktigt mysigt, gick på den stora nöjesparken Gardaland, åkte till den lilla medeltida staden Lasize och flanerade runt i Peschiera del Garda och bara njöt. Inte illa pinkat för att vara i sista minuten!

Lasize

Gardaland

Sen, när jag verkligen fyllde år på riktigt, då fick jag en bok, en hög med vackra teckningar och ett presentkort på vad jag vill. Kan jag köpa en resa jorden runt månntro, eller ska jag ta det som att sambon menade något mindre kostsamt?

Jag fick en ny mobiltelefon också. Sambon hade lyckats hitta en i en av mina älsklingsfärger, vinröd, så den var garanterat godkänd. Egentligen skulle vilken som helst ha fungerat bra, eftersom den jag har är äldre än storklimpen och inte har några finesser alls. Jag har alltid tänkt att jag skulle köpa en ny när den gamla pajade, men den måste ha gjorts i något otroligt hållbart material, för den verkar hålla för det mesta. Det enda den inte har råkat ut för än är nog dränkning, men annars har den verkligen blivit utsatt.
Tänk vad kul jag ska ha med den här nya mobilen, som till skillnad från den andra faktiskt har kamera, vilken lyx!

Till sambons romantiska försvar, måste jag faktiskt påpeka att han beställt en orkidé som helt överraskande dök upp med blombud strax efter frukosten. Det kanske finns hopp i alla fall. Och med hjälp av slagruta kanske jag lyckas hitta en romantisk ådra där någonstans. Vem vet, nästa år kanske jag får en helgresa till Paris, eller en vecka på någon härlig paradis ö. Hur det nu blir med det, kan bara tiden utvisa.

Våningsbyte

I köket.

- Vad vill ni ha till lunch? säger jag och tittar på klimparna.

Lillklimpen tittar fundersamt på mig och lägger en hand på hjärtat.

- Mitt hjärta säger att jag vill ha en toast! förkunnar han sedan glatt.

- Det vill inte jag, säger storklimpen och böjer huvudet nedåt. Min snopp säger att jag vill ha en smörgås med ost och skinka!

Det är skrämmande att se hur tidigt de manliga hjärncellerna ramlar ner en våning! Men det är betryggande att veta när det sker...någonstans mellan fyra och sex och ett halvt.

Bräck den om du kan!

Lillklimpen satt och snackade med en jämnårig tjej i badpölen.

- Min mamma heter Raffaella, säger tjejen.
- Min mamma är vackrare! säger lillklimpen.

Skräckslagna idrottare

Ur Västerbottens Folkblad 2009/06/08

"Får ersättning för ihjälskrämda höns

JÖRN Norrbottens flygflottilj hade flygövning ovanför Åsa Karlssons hönsgård i Jörn.
Då blev 31 höns så rädda att de dog.

Men nu ska Åsa Karlsson som äger Bomans hönseri i Jörn få ersättning, cirka 6000 kronor, av försvarsmakten.
– Det var en stor smäll, hönorna blev rädda och började springa. Några som var ute och åkte skidor fick ducka, berättar hon."


Är det vanligt med skidåkande höns i Västerbotten, någon som vet?

Urlakad

Det har varit en bra helg med storklimpens teaterföreställning, bad, lek, bad, pizzeria, bad, lek, bad, tivolibesök, bad, bad, bad och bad. Och så en himla massa sol ovanpå det. Behöver jag säga att jag är helt slut?

Storklimpen slutade som sagt skolan i fredags och har nu sommarlov fram till den.....trumvirvel.....14 september!
Tre månader och två dagar långt sommarlov, herregud!

Och det här är bara början!

Varmkörd

För någon vecka sedan när värmen var som värst.

Lillklimpen låg utspilld som en liten blöt fläck på soffan och flämtade:

- Mamma, kan vi inte åka hem till mormor i Sverige och svalka oss lite?

Drillad springpojke

Igår när lillklimpen kom hem från dagis satte han sig på soffan och tänkte. Jag kunde riktigt se hur det rörde sig inne i huvudet på honom, och ju mer han tänkte, desto mer konfunderad såg han ut. Efter en lite stunds överläggningar med sig själv, och utan att ha lyckats lösa det han grunnade på, utbrister han:

- Mamma!
- Ja, älskling?
- Idag fick jag sitta i skamvrån på dagis!
- Jaså, varför fick du göra det?
- Jo, jag fick sitta där för att jag sprungit när vi var ute och lekte i trädgården.
- Sprungit? Hur menar du då?
- Jo, jag sprang när vi lekte, och det får man inte. Man ska gå när man leker i trädgården.
- Nämen, det där måste du ha missförstått!
- Nej, inte springa, bara gå...lugnt.
- Det är väl klart att du får springa, vad ska du annars göra av allt spring?

Lillklimpen sitter tyst och rycker uppgivet på axlarna.

- Ähm, jaha, men när vi är i parken får du springa hur mycket du vill!

Ett leende sprider sig på lillklimpens läppar.

Jag måste ha fått helt fel uppfostran när jag var liten, för när jag var ute och lekte på gården så sprang jag som en skottspole hit och dit. Mina fröknar på dagis brukade alltid säga att vi skulle ut och springa av oss lite. Men det måste ju ha varit helt fel, för det är tydligen förbjudet att springa när man leker!

Soaré

Idag är det årets sista skoldag för storklimpen, men ingen typisk svensk skolavslutning så långt ögat kan nå. Nej, halvnio till fem som vanligt, är det som gäller här, och betygen hängs upp till allmän beskådan på måndag. Det här frånvaron av avrundning känns lite konstigt tycker jag, men det är bara att ta seden dit man kommer.

Ikväll däremot så ska barnen spela teater på scenen i församlingshuset. Halvnio ska barnen vara där och klockan nio börjar det. Lite sent tyckte jag, när jag läste pappret från skolan häromveckan, men här är det ingen som blinkar. Jag försökte ta upp saken med ett par av mammorna i parken:

Jag: Har ni sett att föreställningen börjar klockan nio?
En mamma: Ja, det blir lite snårigt med tid, men vi får väl tidigarelägga middagen en aning.
Jag: Ähm, det var inte så jag menade, jag tycker att det är sent. Barnen är ju bara sex år, och dessutom brukar mina sova vid den tiden.
En annan mamma: Herregud, när äter ni egentligen!

Javisst ja, tänk att jag kunde glömma det! En äkta italiensk middag intas när en annan käkar nattmacka!

Otippad skådeplats

"I remember meeting a mother of a child who was abducted by the North Koreans right here in the Oval Office."

George W. Bush

Vad sysslade de med i Vita Huset egentligen!

Fantasieggande globetrotters

Igår avlade vi ett besök på det kringresande tivolit som sen ett par veckor tillbaka slagit läger här i stan. Det är rätt kul med dessa besök för de medför inte bara möjligheten att åka ett par varv med radiobilarna, eller kålmasken, utan det sträcker sig längre än så. Varje gång det är kringflackande teatersällskap, tivolifolk, eller cirkustält i stan, så får skolorna nya elever. Dessa stackare, fråga inte mig hur de lyckas lära sig något, går i ny skola så fort de flyttar på sig. Och barnen i staden får insyn i ett liv som är så långt bort från deras eget, att de nya kamraterna lika bra kunde varit uppvuxna i kvarteren runt Vintergatan.

Jag minns första gången storklimpen kom hem och berättade om ett av dessa barn, han var då i fyraårsåldern och gick på dagis.

-Vi har fått en ny kille på dagis!
- Jaha, så kul, var kommer han ifrån?
- Hm, vet inte riktigt, ankdammen tror jag!
- Va! Menar du att han bor vid dammen på andra sidan parken?
- Nej, vid ankdammen som de ställt upp på torget bredvid dagis!

Jag hade ju självklart aldrig hört talas om dessa kringflackande tivolisällskap tidigare. Och det hade naturligtvis inte fallit mig in att det kunde komma barn därifrån till dagis, men alltid lär man sig något nytt.

Så i år har storklimpen en ny klasskamrat i ett par veckor, och självklart kan jag inte låta bli att associera till tivolifolk à la Kiviks marknad i början av förra seklet. Jag har verkligen försökt att låta bli, men med min galopperande fantasi finns det tyvärr ingen återvändo. Har jag en gång börjat att spinna på en röd tråd, så går spinnrockshjulet runt tills nystanet är klart.

Hur kan det egentligen vara att växa upp på ett tivoli? Är man uppfödd på popcorn och sockervadd, och en hejare på att skjuta ner plåtburkar med luftgevär?
Sommarjobbar man som osalig ande i spökhuset?
Hur är det att bo i en av de där gigantiska husvagnarna? Känner man sig instängd och trångbodd, eller känner man sig fri och naturnära, med hela världen som lekplats? Gillar man inte området så kan man ju faktiskt bara dra vidare.
De där husvagnarna fascinerar mig oerhört. De är lite som Musse Piggs husvagn i Kalle Ankas julafton. Inte speciellt stora i hopfällt tillstånd, men som små enplansvillor när alla verandor, badrum och takterrasser vecklat ut sig med ett klick. Jag såg ett reportage om en sådan där husvagn en gång, och tro det eller ej, men den såg mer ut som en hollywoodvilla, än den skokartong på hjul, som den faktiskt är.

Som sagt har jag lite svårt att tygla fantasin, och därför kunde jag naturligtvis inte hålla mig ifrån att fråga storklimpen om hans nya klasskamrat är son till starke Adolf och skäggiga damen.

- Nä, det tror jag inte, men jag har ju inte frågat, svarade storklimpen och tittade oförstående på mig.
- Nähä, vad trist! sa jag och såg min fantasibubbla med den spänstige Adolf och hans hårbeklädda hustru försvinna med ett poff.
- Men jag vet en annan tjej, sa storklimpen uppmuntrande.
- Jaså? sa jag hoppfullt.
- ...som har skägg här uppe på läppen!

Ja, det är bara att inse faktum, jorden går runt sin egen axel även på tivoliområdet, vilket betyder att även tivolifolk följt med i utvecklingen. Lite tråkigt faktiskt, men det hindrar ju inte mig ifrån att fantisera om ett liv med spunnet socker och färgsprakande tivoliartister.

Är du min typ?

Min typiska läsare är en gift, arbetande kvinna i 31-40 års åldern. Hon har två barn, bor i eget hus i en större stad i Sverige, och tar sig en titt här inne hos mig en gång om dagen.

Nu är ju statistik lite speciellt och kan avläsas på lite olika sätt, så här kommer några små tillägg.

Eftersom 35 % bor i storstan och 65% inte gör det, så är det ju egentligen missvisande att säga att min typiska läsare är storstadsbo. 21% av läsarna bor i en liten stad, 25% i ett litet samhälle och 17% bor på landet.

Även åldern kan tolkas olika, 41% av läsarna är emellan 31 och 40 år, och 41% är 41 år och uppåt.

De flesta av er har två barn (31%), men lika många har tre eller fler (31%).

52% bor i Sverige och 48 % bor i utlandet.

Vem av er stämmer in på beskrivningen av den typiska läsaren?

Snillen spekulerar

Jag hade egentligen tänkt lägga ut några Blondinhistorier, men så råkade jag hitta de här citaten på nätet:

"Jag träffar så många människor att jag inte ens vet vad alla mina kompisar heter." Paris Hilton

“Men ni som har pantning som intresse, hur mycket tjänar ni på det egentligen?” Blondinbella

"Jag är för dödsstraff. Den skyldige ska få sitt straff så han lär sig tills nästa gång." Britney Spears

Jag tyckte inte att mina historier stod sig i konkurrensen!

Bacchus skräder inte orden

Jag lyckades faktiskt ganska bra med förvandlingtstricket. Det hade inte varit helt fel om någon tagit en före och efter bild, för den Barbamamma som hoppade in i duschen vid ett, hade absolut ingenting gemensamt med den välputsade toppmurkla som stressade ut genom dörren strax efter två. Helt otroligt att jag lyckades fixa den delen, med tanke på att jag hade två terrorister, som dessutom påstår att vi är besläktade, hemma från skolan. Hur det nu var så gick det bra, de tassade runt på tå hela förmiddagen och bad mig vara tyst. De hade nattat ett par hundra gosedjur i vardagsrummet, och det vet väl vem som helst att gosedjur är av den lättväckta typen. Jag gillar den leken skarpt och hoppas att de nu ska ta till vana att leka den varje dag, tystare och skönare förmiddag kan man leta efter!

Eftermiddagen och kvällen förflöt väl ganska hyfsat. Satt i entrén i fem och en halv timme och log, och log, och log. Det var i och för sig inte det enda jag gjorde, men leendet var nog den enda syssla som var permanent. Vad jag än gjorde så var leendet på, det hade liksom fastnat där. Ett krampaktigt smil som satt precis lika gjutet som kjolen jag krängt på mig innan jag gick ut genom dörren hemma.

Det här med vinprovning har jag upptäckt vara ganska kul. Det spelar nämligen ingen roll hur mycket man än förklarar för folk vad spottkopparna ska användas till, för vinet slinker in under västen ändå. Detta leder därför till att de flesta av gästerna, när de kommer till slutet av kvällen, är en aning runda under fötterna. Och det vet väl vem som helst att folk som inte riktigt vet vad de sätter fötterna, inte heller har kapacitet att upprätthålla en någorlunda ointressant konversation. Detta löste ju problemet tråkiga konversationer, och de människor jag faktiskt pratade med efter att jag gått av mitt pass, sa faktiskt just precis det som poppade upp i deras bomullsvadderade hjärnor just då. Ack, vad göra inte Bacchus med dessa stackars människor!
Men och andra sidan kan jag förstå dem, för vem har mage att spotta ut ett vin som kostar lika mycket som en weekendresa till havet?

Jag drack faktiskt också lite vin, gott som bara den! Och så åt jag kokt 'Pata Negra', en skinka som kommer från svarta grisar som är uppfödda på ekollon. Snacka om enahanda diet! Den här kokta varianten är tydligen en raritet, så den var jag ju bara tvungen att smaka. Gudomligt gott är nog bara förnamnet!

Som sagt, det kunde ju ha varit värre, inga kanapéer så långt ögat kunde nå, och inga trista konversationer. Men däremot har ord som stelkramp, käkvinkel, munstyv och ömhetsbevis fått helt ny betydelse för mig.

Hemlängtan

Sånt här är uppiggande när man längtar hem till Sverige!




Ibland måste man påminna sig själv att inte ens Sverige är perfekt!

Entrévippa i klack och högfärdsblåsa

Sambon och jag har blivit inbjudna till en lokal tillställning i eftermiddag. Helt plötsligt, jag vet inte riktigt hur, så har sambon hamnat på någon lokal VIP-lista och blir inbjuden till både det ena och det andra. I torsdags var det till en stor middag för borgmästarkandidater och Eu-representanter, och idag är det vinprovning. Middagen i torsdags slapp jag undan, puh, jag hade ju barnen att tänka på! Men vinprovning är ju kul! Om det inte hade varit så att jag ska jobba på samma tillställning som värdinna. Jag ska nämligen stå i dörren och ta emot alla gäster. Få dem att känna sig välkomna och visa dem till rätta. Så, eftersom jag nu så här som en blixt från klar himmel gått och blivit VIP-hustru, så funderade jag lite på hur jag ska ta emot mig själv. Ska jag köra en fanfar, rulla ut den rödamattan och niga ner till fotknölarna? Eller ska jag lite nonchalant knixa på huvudet och pricka av mig själv från gästlistan? Det är ju lite nytt det här med att frottera sig med borgmästare och andra VIP's, så jag skulle nog behöva ett ganska anonymt mottagande. Ett par vänliga ord skulle kännas bra, en klapp i ryggen kanske, och sen tänkte jag nog försiktigt smälta samman med tapeten. För någonstans måste jag ju ta vägen medan andra halvan av mig själv står i entrén och ler munnen ur led.

Jag har inte riktigt förstått det här med att vara VIP, brukar det inte medföra något annat också? Om man nu är en Very Important Person, ska man inte ha en Very Important Lön då? Allra helst så Important att vi har råd att flytta ifrån den här garderoben vi bor i. Jag menar, Victoria Beckham anser sig vara tillräckligt viktig för att ha rätt till slottet i Milano, så jag kan väl anse mig ha rätt till ett radhus och två kvadratmeter gräsmatta. Jag kräver inte så mycket, men det skulle vara kul att ha någonstans att ställa grillen.

Men, men, vem vet hur länge det håller i sig, sambon kanske bara är en tillfällig VIP. Det kanske bara handlar om ett ockasionellt gästspel i gräddfilen, så det är nog ingen idé att hoppas.
Jag gillar inte riktigt det här med att behöva vippa runt, le så att munnen slår frivarv runt skallen och knö i mig gratis kanapéer. Det känns inte riktigt som om det hör ihop med min personlighet. Jag älskar att frottera mig med folk, men då pratar jag om riktiga människor som säger vad de tycker och inte vad som anses passande för situationen. Jag älskar att le, men inte för att jag ska se trevlig ut och vara någon totalt ointressant person till lags. Jag kan till och med älska att knö i mig kanapéer, men då helst i samband med någon trevlig sammankomst hemma hos vänner.
Så, vinprovning i all ära, jag trivs nog faktiskt bäst som entrèvärdinna. Jag kommer troligen le så att jag får kramp, och jag kommer säkerligen få prata om en massa ointressanta saker, med en massa ointressanta människor. Men vem bryr sig...jag får ju betalt!

Om ett par timmar är det alltså dax att förvandla denna galna, konturlösa Barbamamma till en välartikulerad, välklädd, välsvarvad och väluppfostrad entrévärdinna. Förvandlingen är enorm, men vad kan man förvänta sig av en Barbamamma? Fram med kavajen, den gräddvita trånga kjolen, nagellacket och sminkväskan. Efter lite filning, putsning, spackling och målning, kommer det sedan vara dax att stöpa kroppen i ovannämnda mundering. Får jag inte konturer då, så kommer jag nog aldrig få det!

Konturskärpning

Apropå att vara ett 'magert pris', så kan jag gladeligen konstatera att min ofrivilliga bantning fungerat ganska bra. Jag är väl inte direkt mager, men tillräckligt avsmalnad för att kunna klämma mig in i en någorlunda anständig bikini. Inga spruckna sömmar hittills, så jag kan ju inget annat än att gratulera mig själv till denna oerhörda självdisciplin. För disciplin är tyvärr vad det handlar om. Nattbantningen fungerar väl delvis, men när det sedan är min tur att ta hand om ätandet, så är det bara att inse faktum: Nattbantning fungerar om man har tid, och det har inte jag. Värmebaljan är redan fylld, solen står redan högt på himlen, och blekfeta hudceller ber enträget om D-vitamin. Så bantning sker under dygnets alla timmar. De timmar som återstår vill säga, för här försvinner timmarna med hisklig fart. Jag kan bara inte förstå var de tar vägen, igår lyckades jag skrapa ihop ett par, men dagen innan var det glest med tid. Å andra sidan innebär färre timmar, kortare lidande. Så i bantningssynpunkt, är det kanske bara att tacka och ta emot!

Tyvärr vet jag inte hur mycket jag gått ner, för när jag ställde mig på vågen igår så hade den helt lagt av. Om det är min tunga lekamen som framkallat denna kortslutning, eller om det är värmen som frestar på, har jag ingen aning om. Får väl se i veckan om den hämtar sig. Det är tungt att vara våg, alltid en massa oönskade kilon att bära på!

Efter min ofrivilliga kroppsreduktion, så måste jag nu komma på hur jag ska lyckas hålla denna nya vikt. Lite gympastik skulle kanske inte sitta helt fel? För dessvärre är kroppen inte längre vad den varit, och ett snabbt avsmalnande medför inte längre studsrumpa och tvättbräde. Hmpf...har det någonsin gjort det? Svårt att säga, jag lider tyvärr av permanent hjärnförslappning, och i och med att jag axlade ännu ett år, så försvann ytterligare ett par grå celler.
Nej, nuförtiden får man nöja sig med viktminskning, för magen ser ut som om någon dragit ur stoppningen, och gumpen liknar mer en insutten soffa, men smalare är de! Så vem kan klaga? Hängbuk och slappstjärt är bättre än ingenting, och så länge jag slipper knäppa bh:n i knävecken så kan jag ju skatta mig lycklig, eller hur!

Det pratas ju ganska mycket om det här med kroppsfixering. Jag tycker att det är ett ganska intressant ämne. Nu, kan man ju som sagt tyda ord lite som man vill, och kroppsfixering i mitt fall handlar lite mer om att ge kroppen stadga. Jag har nämligen stort behov av att definiera konturerna, det är så lätt att de olika delarna flyter in i varandra. Speciellt så här i yngre medelåldern, då sådana fenomen smyger sig på utan att man är riktigt medveten om det. Och vem vill se ut som en Picassomålning?
Nästa steg i denna ofrivilliga bantning är därför kroppsfixering, stabilisering och sökandet efter ett par grundläggande drag. Tur att det finns lite riktlinjer att gå efter, för annars hade det varit svårt att veta vad de olika delarna egentligen ska sitta.

Tävling

Vill du vinna en träff med mig?

Haha! Jag bara skojar, vem skulle vilja ha ett så magert pris?

Nej, jag skulle snarare vilja vinna en träff med er, men eftersom ingen verkar erbjuda sig själv i pris, så har jag istället utsett mig själv som vinnare i era icke förekommande träfftävlingar.
Så, om ni nu råkar bo i Skåne, eller kanske är där på semester någon gång i juli, så tänkte jag att jag kunde inkassera alla mina vinster.
Vore kul att ses, eller hur!
Har du en icke existerande träfftävling på gång och vill att jag ska utkräva min vinst?
Kommentera, så byter vi telefonnummer!

Terrorbalans

Telefonen ringer.

Jag: Pronto!

Kvinna: Goddag, pratar jag med Fru Segsliten?

Jag: Hmm, jovisst, vad gäller det?

Kvinnan: Har ni tid i två minuter?

Jag: Två minuter, inte en sekund längre?

Kvinnan: Hö..hö...högst två och en halv. Jag lovar, det här samtalet kommer att förändra ert liv!

Jag: Okej, hur många miljoner har jag vunnit?

Kvinnan: Asso, näää, det var inte så jag menade! Alltså, jag representerar xxx AB.

Jag: Och?

Kvinnan: Vi säljer Jungfruolja...

Jag: Jungfruolja? Då tror jag inte att jag är intresserad, det är liksom i alla fall för sent.

Kvinnan: Absolut inte, vårt erbjudande gäller månaden ut!

Jag: Den här månaden, förra månaden...spelar ingen roll! Jag har redan två barn, så chansen att någon skulle gå på det är ju minimal. Jag menar, vem har hört talas om jungfrufödsel nuförtiden?

Kvinnan, förvirrat: Nämen, alltså, vi...alltså olja...extra Jungfruolja...på oliver..du vet...pressade.

Jag: Spelar ingen roll vad ni gjort er mirakelolja på, jag ska ändå inget ha! Sen om jag blir jungfru eller extra jungfru kan liksom kvitta!

Kvinnan: Nämen, jag tror inte att ni förstår...

Jag: Jodå! Vi pratar om en olivolja som kan förändra mitt liv. Var det inte så ni sa? Att det här var samtalet som kommer att förändra mitt liv?

Kvinnan, nu en aning desperat: Jo, men....jag säljer olja...olivolja!

Jag: Oliver, majs, stampade bruna bönor, jag är inte intresserad! Jag tror vi släpper det här nu, okej?

Kvinnan: Men jag vill förklara vad det är jag säljer...låt mig förklara!

Jag: Jag tror inte på mirakel! Adjö!

Kvinnan: Fru Segsliten, snälla, jag...

Klick!

Har folk ingen humor längre?

Jag älskar telefonterror!

Terrar du mig, så terrar jag dig, så det så!

Otidsenliga dygn

Jag har alltid trott att ett dygn består av tjugofyra timmar, men på senare tid har jag börjat tvivla.

Är det någon som vet var de första tjugo har tagit vägen?

Årsredovisning

Inte en centimeter längre har jag blivit.

Inte ett uns klokare heller.

Men ett helt år extra fick jag att bära på!

Schyrrans!

Nostalgitripp

Minns ni de här killarna?

Hemma värst hette serien i Sverige.

Hippien Neil, låtsasanarkisten Rick, punkaren Vyvyan och snobben Mike Thecoolperson.

Jag tror inte jag missade ett enda avsnitt av den här serien. Jag undrar om jag skulle tycka den var lika rolig nu? Smaken har ju en tendens att ändras med åren. Och här pratar vi inte om ett par år, utan om tjugotre!

Cliff Richard's superhit från 1959, Living Doll, blev i och med det här framträdandet en stor hit under 1986.

Jag tror nästan att jag lyssnade sönder radion!