Fantasieggande globetrotters

Igår avlade vi ett besök på det kringresande tivolit som sen ett par veckor tillbaka slagit läger här i stan. Det är rätt kul med dessa besök för de medför inte bara möjligheten att åka ett par varv med radiobilarna, eller kålmasken, utan det sträcker sig längre än så. Varje gång det är kringflackande teatersällskap, tivolifolk, eller cirkustält i stan, så får skolorna nya elever. Dessa stackare, fråga inte mig hur de lyckas lära sig något, går i ny skola så fort de flyttar på sig. Och barnen i staden får insyn i ett liv som är så långt bort från deras eget, att de nya kamraterna lika bra kunde varit uppvuxna i kvarteren runt Vintergatan.

Jag minns första gången storklimpen kom hem och berättade om ett av dessa barn, han var då i fyraårsåldern och gick på dagis.

-Vi har fått en ny kille på dagis!
- Jaha, så kul, var kommer han ifrån?
- Hm, vet inte riktigt, ankdammen tror jag!
- Va! Menar du att han bor vid dammen på andra sidan parken?
- Nej, vid ankdammen som de ställt upp på torget bredvid dagis!

Jag hade ju självklart aldrig hört talas om dessa kringflackande tivolisällskap tidigare. Och det hade naturligtvis inte fallit mig in att det kunde komma barn därifrån till dagis, men alltid lär man sig något nytt.

Så i år har storklimpen en ny klasskamrat i ett par veckor, och självklart kan jag inte låta bli att associera till tivolifolk à la Kiviks marknad i början av förra seklet. Jag har verkligen försökt att låta bli, men med min galopperande fantasi finns det tyvärr ingen återvändo. Har jag en gång börjat att spinna på en röd tråd, så går spinnrockshjulet runt tills nystanet är klart.

Hur kan det egentligen vara att växa upp på ett tivoli? Är man uppfödd på popcorn och sockervadd, och en hejare på att skjuta ner plåtburkar med luftgevär?
Sommarjobbar man som osalig ande i spökhuset?
Hur är det att bo i en av de där gigantiska husvagnarna? Känner man sig instängd och trångbodd, eller känner man sig fri och naturnära, med hela världen som lekplats? Gillar man inte området så kan man ju faktiskt bara dra vidare.
De där husvagnarna fascinerar mig oerhört. De är lite som Musse Piggs husvagn i Kalle Ankas julafton. Inte speciellt stora i hopfällt tillstånd, men som små enplansvillor när alla verandor, badrum och takterrasser vecklat ut sig med ett klick. Jag såg ett reportage om en sådan där husvagn en gång, och tro det eller ej, men den såg mer ut som en hollywoodvilla, än den skokartong på hjul, som den faktiskt är.

Som sagt har jag lite svårt att tygla fantasin, och därför kunde jag naturligtvis inte hålla mig ifrån att fråga storklimpen om hans nya klasskamrat är son till starke Adolf och skäggiga damen.

- Nä, det tror jag inte, men jag har ju inte frågat, svarade storklimpen och tittade oförstående på mig.
- Nähä, vad trist! sa jag och såg min fantasibubbla med den spänstige Adolf och hans hårbeklädda hustru försvinna med ett poff.
- Men jag vet en annan tjej, sa storklimpen uppmuntrande.
- Jaså? sa jag hoppfullt.
- ...som har skägg här uppe på läppen!

Ja, det är bara att inse faktum, jorden går runt sin egen axel även på tivoliområdet, vilket betyder att även tivolifolk följt med i utvecklingen. Lite tråkigt faktiskt, men det hindrar ju inte mig ifrån att fantisera om ett liv med spunnet socker och färgsprakande tivoliartister.