Utslag av atavism?

För någon månad sedan fick jag frågan om min storklimp kommit in i dinosaurieåldern ännu, och jag visste inte vad jag skulle svara. Jag tittade oförstående på kvinnan framför mig. Jag hade nog fattat vad hon menat, om frågan blivit ställd i ett annat sammanhang. För visst har jag hört talas om killars intresse för dinosaurier. Jag minns till och med hur en del av killarna i skolan, höll på och diskutera huruvida en Tyrannosaurus Rex var större än en Tarbosaurus, eller inte. Men nu ställdes frågan mitt under en diskussion om olika stadier i barns utveckling. Frågan var mer eller mindre inklämd mellan ett utlägg om Piagets utvecklingsteorier, och kvinnans egen tolkning av fyraårstrotsets betydelse. Ni kan kanske fatta att jag inte riktigt hängde med i svängarna. Jag blev helt ställd.

Hade jag missat något? Ja, ni vet ju hur det är, alla barn ska ju igenom en massa åldrar, inte minst trotsåldrar, så nu började jag fundera lite på vad detta kunde vara för en ålder. Kunde det vara någon sorts period då barnet drar fram som en ångvält, förstör och skrämmer skiten ur mindre barn? Eller ett megalomaniskt stadium, då barnet har överdriven självuppskattning och dumdrygt beteende? Nej, jag kunde inte bli klok på vad hon menade, speciellt inte eftersom hon frågade om storklimpen, och inte om lillklimpen, som redan från födseln har haft ett glödande intresse för allt som har med drakar, monster och dinosaurier att göra.

Sen slog det mig att detta kanske var ett obligatoriskt stadium i den manliga individens utveckling. Något som min älskade pojke absolut inte borde gå miste om. Ett avgörande stadium i hans mognadsprocess. Tänk om han gått miste om något viktigt? Ett betydelsefullt steg för att kunna utvecklas från en primitiv varelse, till en fullt fungerande man. Fast är inte alla män primitiva varelser? De brukar ju vara ganska duktiga på att handla efter sina instinktiva drifter, och inte efter bättre vetande, så det kanske inte är någon fara på taket. Han kommer ju troligtvis inte komma längre i sin utveckling i vilket fall som helst. Jag andades ut och tänkte att huruvida storklimpen ska igenom denna ålder eller ej, kan bara tiden utvisa.

Ett par veckor senare upptäcker jag att min storklimp gått in i dinosaurieåldern. Intresset för dessa enorma varelser med microhjärna flödar och han slickar, med glödande intresse, i sig allt han kan komma över om dessa utdöda fyrbenta reptiler. Helt plötsligt är jag inte längre mamma till en liten frågvis sexåring, utan till en fullfjädrad paleontolog som kan allt om skräcködlor och fossila organismer. Och nu kan ju inte jag som mamma, och kanske framförallt som kvinna, låta bli att ställa följande fråga:

Är detta redan tidiga intresse för fossil, ett steg i utvecklingen eller ett tidigt tecken på manlig fossilisering?