Uppmaning till måttfullhet

Ibland blir jag lite konfunderad när jag hör vad en del föräldrar kastar ur sig till sina barn. Jag försöker liksom fatta hur de tänker, men i vissa fall är det stört omöjligt. Jag hänger inte med i tankegångarna, och blir helt enkelt stående där med gapande mun. Eller som i dag, när jag istället för att stå där som ett levande frågetecken, brast ut i ett bullrande gapskratt och kunde inte sluta. Jag försökte verkligen, för alla runt omkring mig verkade tycka att det var helt som det skulle. Men det gick inte, speciellt inte som sambon också började skratta. Och herregud vad vi skrattade!
Idag var det nämligen fest i området, och på torget i kvarteret har de riggat upp karuseller, hoppborgar, minimotorcyklar, m.m. Vi stod i solen vid hoppborgen, eller hopprutschkanan kanske jag snarare ska säga, då en kvinna kommer fram till biljettkillen.

-Trettiotvå turer tack! säger hon och viftar med en sedel i luften.

När hon betalat vänder hon sig om mot sonen, en liten kille i åttaårsåldern, och säger:

- Åk nu lugnt och försiktigt, och svettas inte!

Hade jag varit sonen hade jag vänt på klacken och gått hem på studs, för under sådana premisser var det knappt värt att försöka.