Tant Kverulant eller Fröken Charmant

Usch! Jag måste verkligen ha gått och blivit en riktig gnällkärring! Det låter ju som om jag inte riktigt gillar Italien, men det gör jag ju!
Jag älskar Italien! Det är bara det att jag blir så erbarmligt trött ibland. Trött på allt krångel, all byråkrati och alla snuskpellar som tycker att det är okej att tömma sina soppor ute i naturen. Dessutom är jag trött på alla hundägare som inte plockar upp bajs, och alla opedagogiska, skrikiga lärare. Ja, överhuvudtaget är jag väldigt trött på den italienska skolan och deras pissiga straffpedagogik, men jag älskar Italien!
Jag älskar det italienska landskapet, med alla dess skiftningar. Italien är verkligen ett mycket vackert land med alla sina olivlundar, vinodlingar och citrusträd. För att inte tala om vulkaner, floddeltan och alper. Däremot kan jag sakna våra skärgårdsöar, för att inte tala om den svenska grönskan, den är på något sätt frodigare än den italienska. Sen har ju vi allemansrätten, vilket gör att vi får tillgång till naturen på ett annat sätt en här. Här får man tyvärr ofta stå och titta på det vackra på avstånd.
Jag älskar den italienska maten, och tycker fortfarande efter femton år, att det finns mycket att upptäcka i kulinarisk väg. Varje region har sin egen mat, och det är alltid lika spännande att åka runt och botanisera bland de olika lokala läckerheterna.
Jag älskar det italienska folket, med deras uppsluppenhet, förslagenhet och auktoritetsmotstånd. Samtidigt kan det vara just dessa karaktärsdrag som får mig att fullständigt flyga i luften av irritation. För så är det ju, att det som är charmigt i ena stunden, är fruktansvärt frustrerande i nästa, det har ju liksom med tajming att göra.
Jag älskar det italienska språket, för det är så mångfacetterat. Samtidigt kan jag reta upp mig på att det fattas ord för visa saker. Och det behövs en kvarts utläggning, för att förklara något som på svenska beskrivs med ett enda ord. Två ord som jag saknar bra italiensk översättning på är Mysig och Pyssla. Det verkar som om det är två typiskt svenska fenomen, som lagom ungefär. För vem tycker att mysig och angenäm är bra synonymer, eller att ordet pyssla är likställt med att arbeta halvhjärtat?

Nej, det är inte lätt att vara utvandrad, invandrad eller utlandssvensk, välj själva vilket ord ni gillar bäst. För man känner sig hela tiden så kluven. Helt plötsligt saknar man nationell identitet, man är varken eller, eller bådadera. Var man än befinner sig, i Sverige eller i sitt nya hemland, så saknar man kultursamhörighet med den resterande befolkningen. Det är så lätt att klaga, och samtidigt så lätt att höja till skyarna. Det beror liksom på sammanhanget.