Språkförbästring

Eller språkförbättrande språkförbistring

I mitt inlägg Hjärtefråga, hade jag skrivit festlighet istället för högtid/helgdag, eller som jag egentligen menade tradition (jag har ändrat det nu). Denna felskrivning, eller mindre passande synonym, är en felaktig översättning av det italienska ordet festività. Det är inte första gången jag gör ett sådant fel, det händer lite titt som tätt. Kanske inte lika ofta när jag skriver, eftersom jag då tänker till lite mer och dessutom har chansen att rätta till det. Men när jag pratar däremot, kan det hända ganska ofta. Det är som om dörren mellan de två språken står på vid gavel, och orden flyter fram och tillbaka mellan dem. Speciellt om det på något sätt finns någon gemensam beröringspunkt, som i det här fallet uttalet. Orden festlighet och festività är, även om de kommer från två olika språk, likljudande, men har inte samma innebörd och används därför inte på samma sätt i de båda språken.
Ibland händer det förståss att jag gör lite större fel, dvs. på grammatisk nivå, och då känns det riktigt nesligt. Mer än en gång har jag faktiskt sagt att jag har ett visst antal år, istället för att jag är ett visst antal år.

För att inte tala om de gånger jag har fått slå upp ett ord i en italiensk-svensk ordbok, bara för att jag inte kan komma på vad det heter på svenska. Jag vet att detta är ett vanligt problem för människor som lämnat sitt hemland, men det gör ju inte saken bättre. Man pratar helt enkelt inte sitt modersmål tillräckligt ofta, och det språket som ligger en närmast till hands, är det man tvingas använda dagligen.

Det har faktiskt hänt mig ett par gånger att jag fått höra hur bra svenska jag pratar. Att jag inte har någon brytning. Tackar f..n för det, jag är ju svensk! En av dessa gånger hade jag precis som jag nämnde här ovan, sagt att "jag har trettiosju år", så det kanske inte är så konstigt att den personen ifrågasatte min svenskhet. Dessutom händer det ganska ofta att jag börjar en svensk mening med ett eller flera italienska ord.

Ex: - Bene! Då ses vi sen. / - Allora, allt bra? / - No! Ma det fixar jag sen.

Å ena sidan är en försämring av modersmålet irriterande och förargligt. Å andra sidan är det ett tecken på att jag behärskar mitt nya språk till fullo, eller åtminstone så pass bra att jag har gjort det till mitt. Ett exempel på det är att italienskan är det språket som kommer spontant. Som till exempel när jag blir väckt på natten. Då är inte chansen speciellt stor att jag svarar på svenska, inte ens om jag har blivit tilltalad på svenska. Detta gör att jag inte riktigt vet om jag ska se det här som en språkförbistring eller för en språkförbättring. För egentligen är det lite båda två, varje gång jag klättrar ett steg högre upp på den italienska språkstegen, så tar jag ett litet steg ner för den svenska.