Upptäcktsresande

I går kväll beställde jag en resa hem till mitt gamla fädernesland Sverige. Som ni kanske vet, var mitt julbesök inte direkt en hit, och eftersom mamma inte tänker komma hit på sportlovet, gör jag därför ett andra försök. Tyvärr är inte barnen lediga mer än två dagar den veckan, det är karneval, så för att storklimpen inte ska missa för mycket i skolan, så kommer jag och lillklimpen resa ensamma. Storklimpen tycker att det ska bli roligt att vara hemma själv med pappa, och lillklimpen tycker att det ska bli spännande att få resa iväg utan storebror. Själv tycker jag också att det ska bli spännande och roligt, men märkligt. Jag har aldrig varit borta från storklimpen mer än en och en halv dag sedan han föddes, och nu ska jag vara borta hela sex dagar. Fyra dagar på BB räknas inte för då kom han och hälsade på.
Det kommer nog att kännas konstigt, men förr eller senare måste man ju klippa av navelsträngen. Egentligen är det inget som jag själv valt, utan det har bara blivit så. Jag och sambon har aldrig gjort några egna resor, och när jag ska någonstans, tar jag alltid barnen med mig.
Om jag ska leta efter ett passande adjektiv för min resa, så blir det nog ”skönt”, för det är just så jag känner det. Det ska bli skönt att resa med bara ett barn och det ska bli skönt att bara behöva bry mig om ett barn. När jag har båda blir det aldrig en lugn stund och jag har tusen järn i elden hela tiden. Det ska bli skönt att gå på stan, vilket jag inte tycker annars. Att gå på stan med två små busungar betyder att jag hela tiden är spänd och flackar runt med blicken för att se att jag inte tappar bort ett av dem, att de inte gör sig illa, bli överkörda, klättrar upp på hyllorna i affären eller har sönder något jag absolut inte har råd att betala.
Nej, jag ska försöka ha det riktigt skönt! Höja blicken och titta på det jag har omkring mig. Jag ska återupptäcka Stockholm. Min hemstad, som jag knappt minns hur den ser ut, eftersom jag varit så upptagen med annat de senaste åren.