Globetrötter

Avresedagen började lugnt. Väskorna var nästan helt färdigpackade, och det lilla som fortfarande befann sig utspritt över lägenheten, skulle snabbt packas ner efter frukost. Eftersom vi inte skulle behöva åka hemifrån förrän en bra stund efter lunch, och ungarna gärna ville ta ett dopp innan avfärd, så tillbringade vi förmiddagen vid badpölen. Det passade mig ganska bra, eftersom jag ville slippa traska runt i lägenheten som en osalig ande och dubbelkolla, trippelkolla och ... hur många gånger jag nu skulle hinna med att kolla packningen innan avfärd. Jag hade behov av att koppla av en stund, släppa taget om resenerven i ett par timmar. För att inte tala om hur skönt det skulle vara att få badda min resfeberheta lekamen med ett par kalla badlakan.

Efter att ha badat och ätit lunch vid pölen bar det äntligen av. Eftersom min sambo, som inte skulle med, är en riktig tidspessimist, och dessutom hade mer resfeber än jag, så anlände vi till flygplatsen mer än två timmar innan avgång. Detta innebar i sin tur att klimparna var reströtta långt innan det var dags att bege sig till gaten. För att inte tala om hur trött jag var på att förklara att resan faktiskt inte riktigt börjat än.
Väl vid gaten fick vi, eftersom lillklimpen är under fem, den stora äran att ta oss in i tarmen som leder ut till planet innan alla andra. Halvägs in i tarmen blev det stopp, planet var inte färdigt ännu och vi ombads att vänta.
Jag vet inte om ni kan föreställa er hur varmt det kan bli i en sådan där flygplanstarm när hundratrettio personer står och trängs, och solen gassar från en klarblå himmel. Kan ni inte det, så kan jag upplysa er om att det rör sig om temperaturer som helt klart står sig i konkurrensen med en vedeldad finsk bastu. Jag har inget emot bastubad, men då ska det vara avklätt, och med en lagom kall sjö utanför dörren.
Under den första halvtimmen vi stod där råkade storklimpen ha sönder sin bamseklocka. Och under den andra råkade han, kan ha varit på grund av utmattning, ramla på lillklimpens trolley så att den gick sönder. Förutom dessa två missöden, så gick allt som smort. Ingen gråt, ingen tandagnisslan, bara en trasig klocka och en helpaj väska. Vad mer kan man begära?

Efter en timme i tarmen meddelade markpersonalen vänligt att planet var trasigt. Med ett stort leende på läpparna bad de oss därför att återvända till avgångshallen.

-Ni kommer att få besked så fort vi vet! sa kvinnan och log så att munnen gick ur led. Vi undersöker just nu möjligheten att flyga in ett plan från Genève!

Jag kan ju inte annat än undra varför de tvingade ut oss där i hettan innan alla kontroller var gjorda. Men å andra sidan, så skattar jag mig lycklig att de faktiskt gjorde sig besväret att kontrollera planet ordentligt.

Eftersom vi hade haft den stora turen att ha förtur in denna mardrömslika svettkanal, så hade vi såklart den stora turen att vara sist ut ur den också. När vi äntligen kom ut i avgångshallen, med kläderna precis lika våta som ocentrifugerad tvätt, så var alla sittplatser upptagna. Jippi! Två trötta klimpar längtade naturligtvis efter att få stå i ett obestämt antal timmar. För att inte tala om hur gärna de skulle låta tristessen gripa tag i deras små utmattade kroppar, och med ett brett leende låta sig ledas till döds medan de rullar tummarna, och tittar på farbröder som kliar sig i skrevet, och tanter som kontrollerar sina pass för miljonte gången. Med lätt geléartade ben och humöret på topp, sällade vi oss därför till den muntra samlingen passagerare som stod och hängde vid gaten.

Efter en stund dök det upp en välinformerad kille ur markteamet.

-En timme, sa han, planet har nu lyft från flygplatsen i Genève. En timme till, och sen bär det av!

Killen såg allvarlig ut, tittade ner på klockan, och fick det att låta som om det faktiskt var sant.
Den pessimistiska svenska modern, som har bott i Italien alldeles för länge för att tro att en timme betyder sextio minuter, talar om för sina klimpar att de, om allt vill sig väl, kommer att få gå på planet inom en och en halv timme. Klimparna ler matt och klättrar upp i en fönsterkarm för att leka. De är två tappra riddare de där två, ingen av dem klagar, utan biter ihop och tar det för vad det inte är ... en helt vanlig italiensk försening.

För att göra äventyret kort ...
Törst - baren i vänthallen var stängd, men jag hade som tur var redan tidigare köpt drickor till resan i en annan bar.
Hunger - en halvtimme innan avgång fick vi matkuponger, och jag drog med mig klimparna och köpte mackor i en annan hall. Detta trassliga tilltag visade sig vara våra magars stora räddning, för på planet blev vi inte servade förrän tjugo minuter innan landning, och då var vi närmare fyra timmar försenade.
Protest – väl inne i planet visade lillklimpen sitt avståndstagande genom att lugnt förkunna: ”Jag tänker inte göra någonting alls förrän jag träffar mormor. ” Vilket han inte heller gjorde. Det är fascinerande att se hur stilla ett barn kan sitta om de bara vill.
Sömn - Eftersom resan tyvärr inte var slut vid landning, utan vi var tvungna att ta oss över till Sverige med Öresundsbrotåget, för att sedan fortsätta därifrån med bil, så kom vi inte i säng förrän halvtre på natten.
Sinnesstämning – lättnad, och sprudlande lyckliga över att ha kommit fram … överhuvudtaget.