Entrévippa i klack och högfärdsblåsa

Sambon och jag har blivit inbjudna till en lokal tillställning i eftermiddag. Helt plötsligt, jag vet inte riktigt hur, så har sambon hamnat på någon lokal VIP-lista och blir inbjuden till både det ena och det andra. I torsdags var det till en stor middag för borgmästarkandidater och Eu-representanter, och idag är det vinprovning. Middagen i torsdags slapp jag undan, puh, jag hade ju barnen att tänka på! Men vinprovning är ju kul! Om det inte hade varit så att jag ska jobba på samma tillställning som värdinna. Jag ska nämligen stå i dörren och ta emot alla gäster. Få dem att känna sig välkomna och visa dem till rätta. Så, eftersom jag nu så här som en blixt från klar himmel gått och blivit VIP-hustru, så funderade jag lite på hur jag ska ta emot mig själv. Ska jag köra en fanfar, rulla ut den rödamattan och niga ner till fotknölarna? Eller ska jag lite nonchalant knixa på huvudet och pricka av mig själv från gästlistan? Det är ju lite nytt det här med att frottera sig med borgmästare och andra VIP's, så jag skulle nog behöva ett ganska anonymt mottagande. Ett par vänliga ord skulle kännas bra, en klapp i ryggen kanske, och sen tänkte jag nog försiktigt smälta samman med tapeten. För någonstans måste jag ju ta vägen medan andra halvan av mig själv står i entrén och ler munnen ur led.

Jag har inte riktigt förstått det här med att vara VIP, brukar det inte medföra något annat också? Om man nu är en Very Important Person, ska man inte ha en Very Important Lön då? Allra helst så Important att vi har råd att flytta ifrån den här garderoben vi bor i. Jag menar, Victoria Beckham anser sig vara tillräckligt viktig för att ha rätt till slottet i Milano, så jag kan väl anse mig ha rätt till ett radhus och två kvadratmeter gräsmatta. Jag kräver inte så mycket, men det skulle vara kul att ha någonstans att ställa grillen.

Men, men, vem vet hur länge det håller i sig, sambon kanske bara är en tillfällig VIP. Det kanske bara handlar om ett ockasionellt gästspel i gräddfilen, så det är nog ingen idé att hoppas.
Jag gillar inte riktigt det här med att behöva vippa runt, le så att munnen slår frivarv runt skallen och knö i mig gratis kanapéer. Det känns inte riktigt som om det hör ihop med min personlighet. Jag älskar att frottera mig med folk, men då pratar jag om riktiga människor som säger vad de tycker och inte vad som anses passande för situationen. Jag älskar att le, men inte för att jag ska se trevlig ut och vara någon totalt ointressant person till lags. Jag kan till och med älska att knö i mig kanapéer, men då helst i samband med någon trevlig sammankomst hemma hos vänner.
Så, vinprovning i all ära, jag trivs nog faktiskt bäst som entrèvärdinna. Jag kommer troligen le så att jag får kramp, och jag kommer säkerligen få prata om en massa ointressanta saker, med en massa ointressanta människor. Men vem bryr sig...jag får ju betalt!

Om ett par timmar är det alltså dax att förvandla denna galna, konturlösa Barbamamma till en välartikulerad, välklädd, välsvarvad och väluppfostrad entrévärdinna. Förvandlingen är enorm, men vad kan man förvänta sig av en Barbamamma? Fram med kavajen, den gräddvita trånga kjolen, nagellacket och sminkväskan. Efter lite filning, putsning, spackling och målning, kommer det sedan vara dax att stöpa kroppen i ovannämnda mundering. Får jag inte konturer då, så kommer jag nog aldrig få det!