En skrapa

I fredags fick jag nog, och idag gick jag till rektorn. En av storklimpens lärarinnor använder indragande av mellanmål som bestraffning. Hur frisk kan en sådan människa vara? När det var kvartssamtal för ett tag sedan tog jag upp just det här, och förklarade att jag tyckte det var en olämplig metod. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i bestraffningar, men mat och sömn anser jag vara två saker som inte bör användas vid sådana tillfällen. Det kan vara svårt nog att få barnen att äta och sova, så varför ta bort det lustfyllda. Dessutom anser jag inte att mat är förhandlingsbart. Jag vill inte att barnen ska lära sig att man kan använda mat för att få sin vilja igenom, varken från barnens sida, eller från vår. Visst händer det att jag själv trillar dit, men det är inget som händer särskilt ofta. Och absolut inte för så banala saker som att barnen busat och lekt, när de egentligen skulle gjort annat. Vad kan man egentligen förvänta sig av en bunt sexåringar, och dessutom efter åtta timmar i skolbänken!
För tio dagar sedan pratade jag med storklimpens andra fröken på telefon, och jag tog då återigen upp problemet med de indragna mellanmålen. Jag sa att jag hoppades att det hela skulle gå att lösa oss emellan, och att jag helst ville undvika ett besök hos rektorn. Vilken jag naturligtvis inte skulle dra mig för att uppsöka, om det hela fortsatte. Läraren jag snackade med lovade att prata med sin kollega omgående, och att problemet säkerligen skulle vara ur världen redan samma eftermiddag.
I förra veckan kom storklimpen återigen hem utan att ha ätit mellanmål. Inte en gång, utan alla de eftermiddagar som han hade den berörda lärarinnan ifråga. Gissa om jag kokade?
Så idag var det marsch pannkaka till rektorsexpeditionen. Rektorn såg ut som om hon höll på att tappa hakan, och lovade att prata med tjejen redan idag. Jag hoppas innerligt att det ska bli en ändring, för annars tänker jag klaga ännu högre upp. Det är ju för i helvete barnmisshandel att inte låta barnen äta!