Den gubben gick

Att få klimparna att gå och klippa håret har aldrig varit lätt, och inte blev det lättare när deras favoritfrisörska Rosy, bara försvann från en dag till en annan. Visst har jag frågat på salongen om de vet var hon jobbar, men tror ni att de vill tala om det? De hade nog hoppats på att jag skulle nöja mig med någon av de andra, men tji fick de! Jag letade upp en annan frisör! För om jag nu ändå måste byta, kan jag ju lika bra ta någon som ligger här i området. Dessutom har storklimpen redan blivit klippt av en av de andra frisörerna en gång, och det misstaget gör jag inte om. Det var så illa klippt att jag var tvungen att gå tillbaka och få det fixat....av Rosy.

Det här frisörbytet har inte varit lätt. Barnen frågar varenda gång om jag hittat Rosy, om vi inte kan vänta till vi vet var hon tagit vägen. Men det förstår ju vem som helst att det inte är möjligt. För vem vet var hon jobbar nu? Kanske inte ens här i stan, och om hon av någon anledning skulle befinna sig här någonstans, så kan det ju ta år innan jag hittar henne. Och hur långhåriga kommer inte klimparna vara då? Nej, jag har helt enkelt tvingats att klippa barnen någon annanstans, och det har varit lika otrevligt varje gång. Storklimpen går nog an, men lillklimpen får spel och beter sig som värsta vandalen medan han väntar. Han hoppar upp och ner på frisörstolen, slickar på spegeln framför sig, och sen slänger han med hög röst ur sig kommentarer i stil med: Varför ser den där tjejen ut som en igelkott? Är det där kletet tanten har i huvudet bajs? En mindre luttrad mamma skulle vända på klacken direkt, men inte jag. Fan den som ger sig! Ja, de där MiniMig vet helt klart hur de ska få mig ur balans, det är då en sak som är säker.

Men igår då hände det, det som vi inte trott var möjligt, jag stötte på Rosy av en slump i affären. Det var inte ens jag som såg henne, utan det var hon som kom fram till mig och frågade hur mina superrara klimpar har det. Jag förstod genast att hon inte var bekant med vår nuvarande frisör, för han skulle nog inte uttrycka sig så.....inte ens om han fick betalt! Javisst, sa jag. Allt är jättebra, förresten var jobbar du nu? Jag kunde inte få ur mig det fort nog, jag ville bara veta, och jag ville veta det NU! Hon talade om var hon jobbade, och vi bestämde att jag skulle komma med klimparna idag efter lunch. HUR BRA LÄT INTE DET?

I morse när vi är på väg till skolan, slår det mig att jag inte talat om för klimparna att vi ska till frisören idag, så jag hasplar ur mig det, lite så där i förbigående. Självklart glömde jag att först tala om att jag hittat Rosy, så jag han inte mer än till: Idag, efter skolan, ska vi ska gå och klippa hå....BRÖÖÄK! Lillklimpen tar sig för magen och lägger en pizza! Två pizzor, tre pizzor, det är rena rama pizzerian, men så är han ju italienare också! Jag blev helt ställd, hur ska jag göra nu? Klockan var redan halv nio och jag hörde skolklockan ringa. Ska jag ta med mig den nerspydda lillklimpen till skolan och gå hem sen, eller ska jag låta båda vara hemma idag? Just då dyker grannen upp, och jag frågar om han kan ta storklimpen till skolan. Han ställer upp och jag känner mig lättad. Jag väntar ett tag för att se om det kommer fler spyor. Jag hade ju inte direkt lust att städa hela trapphuset, inte idag. När allt verkar lugnt häller jag ut några hinkar med vatten på gatan. För vad kan vara värre än en stor blaffig spya utanför porten, och dessutom direkt efter frukost?
Väl uppe i lägenheten är allt lugnt, lillklimpen mår som en prins och börjar tjata om fika. Han får lite vatten och några torra crackers, inget mer kommer upp. Han är helt enkelt hur pigg och glad som helst! Tänk vad ungar kan ställa till med för att slippa göra något de inte har lust med! Och jag som trodde att det var jag som var frisörfobikern i den här familjen!