Stridstupp

Tio över nio på morgonen ger jag mig ut på min första fältmanöver - veckohandling. Klimparna har redan övertagits av vakthavande befäl på skola och dagis, så snabbköpet är mitt! Jag parkerar min blå pansarförsedda bil på taket, och tar mig utan några större svårigheter ner genom hisschaktet. Framför mig skjuter jag en av historiens absolut trögaste pansarvagnar, och jag känner att detta uppdrag inte är något för mig. Inte idag, inte imorgon, kanske aldrig!
Jag knuffar hårt den tröga vagnen, och otroligt nog flyttar den sig framåt ett par decimeter. Jag suckar, och känner mig lagom irriterad.

Vad är det för uttryck egentligen? Lagom irriterad! Hur kan man vara det? Lagom betyder ju passande, lämplig och i vissa fall det perfekta. Inte för mycket, inte för lite! Men hur i herrans namn kan man vara lagom irriterad? Är det när man är sådär passande arg, inom gränsen för vad som är lämpligt. Den ultimata ilskan, då man inte är mjäkigt förargad, men inte heller så stridslysten att man mejar ner första bästa ärkenöt man träffar?
Skitsamma! Jag var i vilket fall som helst sådär idealiskt irriterad, och knuffade ilsket min trögnavigerade vagn framför mig. Första anhalten var grönsaksdisken. Jag plockade snabbt ner en någorlunda levnadsglad paprika i vagnen, och styrde sedan stegen mot tomaterna.

Vid tomathyllan stod en äldre dam. Eller äldre och äldre? Hon var i en sådan där odefinierbar ålder, hon skulle kunnat vara femtiofem, men samtidigt såg hon ut att vara närmare hundra. Ansiktet var skrynkligt av för mycket sol. Alla sprickor och hål var nogsamt igenspacklade med ett tjockt lager av brunkräm, och läpparna hade hon försökt dölja under ett halvmetertjockt lager av Falu rödfärg. Håret var platinablonderat och stålullspermanentat. Jag fick nästan lust att ta på det, eftersom det såg ut att vara minutiöst cementerat med någon superspray.
Jag ställer mig bredvid kvinnan. Vad gör hon? Jag ser hur hennes händer rör sig från tomat till tomat. Systematiskt håller hon på att klämma sönder varendaste en. Irritationen stiger och börjar så sakteliga lämna sitt ultimata läge. Det bubblar i mig och jag utbrister ironiskt:

- Ni vet väl att det finns tomatkross på burk i nästa gång?
- Va!

Ironin dallrar i luften, men kvinnan står oförstående och tittar på mig medan hon klämmer på ännu en tomat.

- Ni glömde den där! säger jag och pekar på en tomat som fortfarande klarat sig från damens händer.
- Åh tack, jag är snart klar! säger hon, och det är tydligt att ironi inte förekommer på hennes planet.

Jag suckar och funderar på att ta något annat. Tomaterna lär ju i vilket fall som helst inte vara ätliga efter den behandlingen.

- Tänker ni ta av de färska tomaterna? frågar damen och ler stort.
- ???
- Ska ni ha av de här färska tomaterna? damen försöker en gång till.
- Nej, jag tänkte ta av de där halvmögliga som ligger underst! utbrister jag.

Jag kunde inte låta bli! Skojar hon? Okej att en del har lite mer otur när de tänker, men den här kvinnan var absolut inte född under någon lycklig stjärna.

- Å jaha, vad bra! kvinnan ler ännu större och jag ser hur det bruna spacklet i ansiktet krackelerar. Hon ser helt förskräcklig ut, som en lerig åker under en längre torkperiod.
Stakars människa tänker jag och ler tillbaka. Det kan inte vara lätt att ha sån otur här i livet. Irritationen är som bortblåst. Tänk vad komiskt livet kan vara ibland!