Jag hade ju i alla fall tur med vädret

Idag var det en tur till Milano som stod överst på schemat. Konsulatbesök med körkortshämtning. Samt ett besök hos portvaktsfrun på mitt gamla jobb.

Dagen började som vanligt med frukost och påklädning. Sedan var det dax för skol- och dagis lämning, för att sedan snabbt som tusan hoppa in i bilen och påbörja min tripp mot Milanos utkanter. Ja, det var ju där jag skulle parkera bilen.
När jag befinner mig cirka fyra kilometer från parkeringsavfarten, upptäcker jag till min förfäran att det är en flera kilometer lång bilkö fram till avtagsvägen. Jag blir en aning förskräckt och tittar därför nervöst på klockan. Det här hinner jag aldrig! Ska jag stå i den här kön så kommer jag inte att komma fram förrän i eftermiddag, och då är det ju redan försent. Jag bestämmer mig för att åka hem igen. Jag tänker skita i kön, som jag inser inte rört sig en millimeter på flera minuter. Jag lägger mig i vänsterfilen och brassar förbi, jag hade nämligen tänkt åka och vända vid nästa avfart. När jag väl lämnat kön bakom mig märker jag att kön inte alls var till min avfart, utan till avfarten innan. Jag planerar om en gång till, och bestämmer mig för att ge Milanobesöket en chans. Jag svänger av, parkerar och drar ner i tunnelbanans vindlande gångar. När jag efter lagom många byten, och utan att ha behövt hota en endaste tunnelbaneförare kommer fram till hållplatsen vid domkyrkan, går jag av. Jag tittar på klockan och upptäcker att det är goda tider, och att jag faktiskt till och med skulle hinna ta en bild på den vackra domkyrkefasaden. Solen skiner från en klarblå himmel och jag får leta ett par minuter innan jag hittar en bra vinkel. Jag vill ju inte ha solen rakt in i linsen. Jag sätter på kameran, håller upp den framför ögat och PLING! Displayen börjar ilsket blinka "Inget minne" står det i rutan. Va! Vadå inget minne! Så många kort har jag inte tagit, det måste finnas plats för minst en bild, eller kanske två! Jag försöker se om jag kan sudda någon mindre bra bild. Inget händer. PLING! "Inget minne!" Men hallå! Vad nu'rå? Jag fattar ingenting! Har den tappat minnet? Typ fått alzheimer? Nej! Inte kameran, den mår fint! PLING! "Inget minne!" Jäklar! Kameran talar snällt om för mig att jag har tappat minnet! Jag har nämligen glömt minneskortet i datorn. Inga bilder idag alltså!!! Och jag som släpat kameran ända till Milano. Jag hade varit nervös hela vägen på tunnelbanan, för där snor de som korpar! Man får vara glad om man har kläderna kvar när man kommer av! Hur kunde jag vara så urbota korkad? Men, men det man inte har i huvudet...

När jag kommer till konsulatet och ringer på svarar ingen. Jag tittar då in genom porten och vänder mig mot portvakten. Jag ler. Mer än så hann jag inte, för den italienske portvakten motar mig bestämt mot dörren.

- Du får ringa på! Vart ska du?
- Jag ska till det svenska konsulatet.
- Det är stängt! Kom tillbaka på måndag.
- Men..
- På måndag!
- Men, jag har avtalat tid. De skulle hålla öppet för mig i en halvtimma, så att jag skulle kunna hämta mitt körkort.
- Det är stängt!
- Men de hade lovat!

Mannen studerar mig noga. Helt plötsligt blinkar det till i ögonen på honom. Ja, ni vet sådär som det kan göra när det går upp ett ljus.

- Okej! Fjärde våningen, säger han och följer mig till hissen.

Väl uppe går allt som smort. Jag talar om för kvinnan på expeditionen att portvakten inte velat släppa in mig.

- Konstigt? svarar hon. Jag sa till honom att du var den enda som hade rätt att komma upp idag. Jag har till och med varit nere och visat upp ditt körkort så att han skulle känna igen dig.

- Hmm, verkligen konstigt, svarar jag och tittar på det oigenkännliga kortet på körkortet.

Varför är man aldrig sig lik på sådana där kort?