onsdag 4 mars 2009

Den primitiva människan

Jag har just varit och veckohandlat. Igår blev det gnocchi med pesto, inte illa med tanke på att kylskåpet var som ett stort svart hål. Det stora svarta hållet i min kyl var lika förbryllande för mig, som andra svarta hål kan vara för en astrofysiker. Men efter lite rumsterande lyckades jag i alla fall få ihop en middag som dög åt samtliga familjemedlemmar.

Det här med att handla är ett intressant fenomen. Eftersom vi numer inte behöver ta fram spjut, påkar, pilbågar eller fisknät för att få mat på bordet, så har vi ju fråntagits en av våra primära drifter, jägarinstinkten. Men ibland när jag går omkring bland hyllorna på snabbköpet, så tycker jag mig kunna se en skymt av detta överlevnadsbehov, denna jakt på mat. Självklart levs inte detta behov ut på samma sätt i en matvaruaffär, men den finns där. Vi jagar den billigaste, nyttigaste eller den bästa varan. Vi ser människor kasta sig över reavarorna som om det vore en fråga om liv eller död, en ren och skär överlevnadsinstinkt à la neanderthal.

’Jag spanade in korven först! Jag sköt den med blicken. Korven är min!’

För att inte tala om jakten på den perfekta varan. Denna jakt har blivit ett primärbehov för många människor. Vi köper och köper, då inte bara mat, utan även andra saker, men vi blir aldrig nöjda. Vi jagar omkring och letar efter den ultimata kaffekokaren, den perfekta iPoden eller den fulländade elvispen. Eftersom den perfekta varan inte går att finna, fortsätter jakten i all oändlighet. För det är egentligen inte varan som är det viktiga, utan det är jakten. Den primitiva driften att kämpa för sin överlevnad, planera ett anfall, smyga som katten kring het gröt, studera infallsvinklar och invänta rätt tillfälle. För att sedan slå till mot det inte ont anande villebrådet. Till sist står man där med sin nya supersnygga, super funktionella, och till rabatterat pris införskaffade dammsugare, mikro eller borrmaskin. Blev vi något lyckligare? Blev vårt jaktbehov mättat? Slutade önskan om den perfekta varan att pocka på vår uppmärksamhet? Oftast inte! Utan det börjar oftast om från början igen. Ny vara, ny jakt, och en av våra primära drifter dämpas för ett tag.

11 kommentarer:

Veronica sa...

Helt rätt! Vi blir aldrig nöjda och marknaden kommer alltid ut med ännu mer nya, fantastiska produkter. Lite snabbare, nya funktioner och självklart mycket bättre! Jag kom och tänka på våran tv. Den köpte vi för snart 3 år sedan, ny, superbra, dyr. Efter ett litet tag ser jag att priset gått ner till det halva och nu finns den nog inte ens på marknaden längre.
Ah, irriterande och frustrerande att leva i ett konsumeramera samhälle!

Kram på dig!

Livet på Citronodlingen sa...

Inte nog med att det hela tiden kommer nya, bättre modeller av allting... De tillverkas inte för att hålla som de gjorde förr heller... När vi bytte ut vår tvättmaskin förra året hade den varit i tjänst i cirka 15 år. Jag såg ett program för ett tag sen där de tog upp just det. Tvättmaskinerna byggs (och allting annat också) för att hålla för ett visst antal tvättar.. Så om man tvättar en maskin om dagen håller den i 5 år, tvättar man 2 gånger om dagen håller den max 3 år...

CharmKatti sa...

Så sant som det är sagt. Men jag lkänner en viss tvekan, jag har en svivel sweeper, den är nära på perfekt!

thebromanders sa...

Ja, det är ju verkligen sant... visst är det intressant??

Anonym sa...

absolut.. det finns alltid nåt man vill ha när man fått tag på saken innan.. ett ha-begär. jag är så fattig att jag sällan har råd med nåt därför är det på ett sätt lättare att aldrig jaga.. jag nöjer mej med vad jag har. (fast hade jag haft pengar hade jag självklart shoppat mera.. :-)

Tant Janet sa...

Visst är det så. Vad underbart att bo i Italien. Tänk att få veckohandla där blad alla goa korvar, ostar, viner och salami.............. Vart är det ni bor? Jag åker till Milano om 12 dagar...

Monica sa...

Hej !!!
Det här var intressant.....
Jag tror att jakten är viktig.....
som du säger.......vi har instinkten kvar........och vill inte ha allt serverat på ett silverfat.........men sedan så tror jag att vi vill ha den perfekta varan , för att glömma bort att vi kanske inte har det perfekta livet........även om jag maximalisten och shopaholicen, faktiskt är ypperligt nöjd med mitt liv........för mig handlar det om förälskelse.......jag blr helt enkelt "kär" i saker jag ser och vill ha de med mig hem........vad kan detta betyda ......du segslitna poet...??!!....Vi kanske inte är gjorda för livslånga förhållanden.....utan skulle behöva bli kära lite oftare.....??!!.....eftersom detta inte blir av.......jagar vi saker....??!!......önskas svar....inom inte alltför lång tid.....,tack...jag spårade inte ur.......det blev inte 6 timmar....men väl 2...på gymet....men inte några roliga män där.....även om det var fullt av den varan.....mycket roligare att komma hem och plocka fram några helt nya vinglas..........
Kram , på dig.....Monica....PS.)....jag hoppas båda barnen överlevde...även om det betyder att jag får vänta på ditt besök.....DS.)
PS.igen.)...Jag har nu intagit mitt första glas vin......på kvällen ....på balkongen...för det här året....bara så att du vet....DS. Igen.)

Jessica och Johan sa...

haha. kul skrivet. kan riktigt sse dig se putt ut.. försökte själv göra minen när jag läste din kommentar. Ja huset är fint, skogen i närheten, STOR tomt. Men vadå du bor ju i Italien ju...jag är sotis...

Tant Janet sa...

Segsliten, ja jag ska till Milano med jobbet. Jag jobbar med grupp och konferensresor och ska dit som "färdledare" med 42 personer från ett företag här i Stockholm. Jag åker ner den 17;e och gästerna kommer den 18;e. Jag kommer att få lite egen tid, har du några tips... Kram

Anonym sa...

Sant det du skriver men det är ju lite roligt att söka runt också:-)Tack för din fina kommentar!

Kram

Maria Berg sa...

Jo det ligger något i det du säger, man spanar ständigt när man går in i en affär.

Det är hemskt jag har aldrig för haft begär efter fler saker men det börjar sakta med säkert tränga sig på.
Mina barns kompisar har det så då skall väl mina barn också ha det... usch så hemskt men sant.
/MB