Odiplomatiskt köpmotstånd

Förra lördagen fick jag för mig att jag skulle gå på stan. Jag har inte varit runt i stan på väldigt länge, och just då fick jag lust att åka in för att handla ett par meter tyg och en ny skiva. Jag frågade resten av familjen om det var någon som hade lust att följa med, men det var det inte. Svaren löd lite olika, men till syvende och sist var budskapet det samma, jag skulle helt enkelt bli tvungen att åka själv.
När jag väl kom ut till bilen förstod jag varför ingen ville med, det regnade. Inte något vackert vårregn, inte heller ett lätt duggande försommarregn, utan snarare ett riktigt ruskigt skvalregn. Varje vattendroppe rymde ungefär ett fat, och det räcker för att bli riktigt ordentligt våt.
Som det nu var hade jag ju bestämt mig för att gå på stan, så stan fick det bli. Fan den som ger sig!
Jag åkte in till stan. Jag hittade en parkering, vilket inte var speciellt svårt. Stan var ju mer eller mindre folktom. Och så började jag min lilla shoppingrunda.
I tygaffären fick jag veta att lintyg inte säljs på vintern, och att det inte var någon idé att återkomma förrän i slutet av mars. Utanför skivbutiken upptäckte jag att den inte existerade längre. Eller rättare sagt, den existerade men hade flyttat till andra ändan av stan. När då? Typ ett halvår sedan. Jag sa ju att jag aldrig åker in till stan! Det är likadant varje gång. Affärer har lagt ner, flyttat eller ändrat inriktning. Man kan ju bli lite konfunderad när man går in i något man tror ska vara ett konstgalleri, och plötsligt blir tillfrågad om man vill ha ’dagens’ eller bara en pizzaslice till lunch. Eller när man tror sig vara inne i en leksaksaffär, och upptäcker att de numera säljer herrunderkläder. Varenda gång är det som om jag var i stan för första gången, vilket faktiskt är helt sjukt, eftersom det inte tar längre tid än en kvart att promenera dit, jag bor ju faktiskt mer eller mindre i centrum.
Så där stod jag, mitt i stan, på en ödelagd gata, med vattnet forsandes ner från himlen. Tro inte att jag hade paraply, det har jag aldrig. Jag vet inte vad det är, men jag är en oförtruten medlem av Paraplyvägrarnas Riksförbund. Jag kan bara inte med att behöva blockera en hand för något så trivialt som ett paraply, inte ens om det betyder att jag blir tvungen att gå omkring med vatten i knäna för resten av mitt liv.
Helt plötsligt kom jag på att jag faktiskt hade tid att titta in i ett par klädesaffärer. Jag hade bara varit i stan i en knapp halvtimme, jag hade inga gnällande barn i släptåg, och inte heller någon speciell tid att passa. Det var sista dagen på rean, och även om det var utplockat så kunde jag ju faktiskt ge det ett försök, åtminstone i en halvtimme.
Med bestämda steg traskade jag därför mot en affär som intresserade mig. Väl inne drog jag åt mig ett par tröjor som jag tyckte såg snygga ut, och sedan klafsade jag in i närmsta provhytt. Det tog lång tid, hytten var minimal och jag hade ju hundra tröjor att ta av, innan jag kunde prova de nya. Eftersom det verkar finnas någon oskriven regel för hur lång tid man får ockupera en provhytt, så blev jag som vanligt trakasserad av personalen. En tjugoårig modeslav med en årsförbrukning av makeup utkletat över hela ansiktet kom och knackade på.

- Behöver ni hjälp?
- Nej tack!
- Vill ni ha en annan storlek?
- Nej, storleken är bra.
- Det kanske inte är er stil? Ni kanske skulle prova något annat? Något mer ledigt och bekvämt.

Hallå! Hallå! Sen när vet okända människor vad som är min stil? De två V-ringade tröjorna var PRECIS min stil! Jag älskar V-ringat! Den ena var röd, snäv och långärmad, och skulle vara ursnygg till svarta byxor. Den andra var grå, lite mindre snäv och kortärmad. Även den skulle vara ursnygg till svarta byxor. De var så mycket min stil att det till och med kunde ha stått mitt namn på etiketten. Ledigt och bekvämt? Vad betyder det? Träningsoverall? Måste man gå klädd i potatissäck bara för att man har passerat de trettio och satt två barn till världen?

Expediten försökte igen. Hon började bli väldigt tjatig. Hon upprepade samma saker ett par gånger till. Men vad sjuttsingen! Jag förstår att jag kanske inte såg ut att passa i de där kläderna just då, men jag såg ju för sjuttongubbar ut som en dränkt katt. Jag var osminkad, dyblöt och hade blöta stripor av hår fastklistrade i ansiktet. Kan hon inte se bortom det, så är hon en usel försäljare, urusel! Visst var den ena tröjan väldigt snäv. Men med bh kan man ha på sig det mesta, för att inte tala om man använder två. Med dubbla byglar kan till och med en tvåbarnsmamma lyckas få till dekolletagen.
Det hela slutade i alla fall med att jag köpte den ena, och att sambon tyckte den var jättesnygg! Jag är minsann inte den som lyssnar på vad en snofsig tuggummituggande tjugoåring tycker, speciellt inte när hon uttalar sig om saker hon inte har en susning om.

Väl hemma började jag tänka på den här expediten igen. Är unga människor sådär nuförtiden? Eller var det bara just den här tjejen som var ovanligt osmidig. Jag försökte förstå vad det är för försäljningsteknik hon använder. Försöker hon skrämma iväg kunderna, eller är det medvetet? Om det var medvetet, så är det genialt! För man blir ju så himla irriterad att man handlar på pin kiv! Titta det är visst min stil! Titta den passar visst! Var det däremot bara ungdomlig taktlöshet, så kanske hon får tänka om. För om femton år kommer hon kanske stå där själv, mitt i den brutala verkligheten, ospacklad, grå och med en vattenpöl runt fötterna.