Trosbekännelser

Ibland, speciellt sen jag har fått barn, är det svårt att känna sig så där härligt vacker och sensuell, som jag ibland gjorde när jag var yngre. För ungefär fyra månader sedan var jag iväg till ett köpcentrum här i närheten. Jag strosade omkring i lugnan ro, och tittade på än det ena än det andra. Helt plötsligt upptäcker jag att en ganska snygg man står och tittar på mig. Jag tittar tillbaka, och undrar förstås vad han glor på. Då ler han så där gäckande och skälmskt, så som män brukade le mot mig när jag var yngre och ett par kilo smalare. När jag fortfarande hade lite fylligare och toppigare bröst. Och inte de här nerhängda, utammade tuttarna som jag har nu. När jag klädde mig lite mer ”à la mode“. Och inte gick omkring i gamla utslitna jeans och urtvättade tröjor. När jag var så där ungdomligt glad. Och inte bara urlakat trött, som jag är efter en natts vyssjande med febergråtande barn. När jag fortfarande hade orken att sminka mig innan jag gick ut genom dörren. När jag fortfarande såg fräsch ut. Och inte så där trassligt, blekfisigt geggig som jag gör nu. En sådan blick fick jag. Just då, just där, helt oväntat.
Vad händer då, när man så där helt oväntat, så där helt apropå, får en sån där intresserad blick? Jo, blodet börjar pumpa lite snabbare, pulsen drar på i hundratio knyck, och en hel flottilj fjärilar börjar en våldsam flyguppvisning i magtrakten. Och där står jag som ett fån. Ler lite mesigt och vet inte riktigt vad som väntas av mig, jag har ju liksom lagt av mig lite. Mannen fortsätter att le och drar lite i kragen på sin tröja. Precis sådär som vi kvinnor brukar göra, lite nervöst, fast vi drar oftast en hand genom håret. Mannen fortsätter att le, och drar nu lite mer demonstrativt i kragen. Har han lite konstiga tics? Eller är det bara jag som tycker att han börjar att bete sig lite löjligt? Jag ler lite till, lite bredare och börjar gå där ifrån. Mannen ler stort, nästan skrattar. Han drar idogt i sin krage och harklar sig. Jag ler, visar varenda tand, ett riktigt stomatolleende. Mannen ler tillbaka, öppnar munnen och utbrister:
”Du tjejen, du har tröjan ut och in! Lappen syns här bak i nacken!”
Han pekar på kragen igen och går skrattande därifrån.
Hur kunde jag vara så korkad? Hur kunde jag tro att jag skulle få en sån där härligt skälmsk och intresserad blick, när jag ser ut som jag gör nu, som en mosad banan på en lagom skamfilad tallrik? Fast när jag tänker efter, så gjorde det inget. Jag skulle ha tröjan ut och in varje dag, om det betydde att jag skulle få känna den där känslan igen. Den där känslan att vara sedd, att vara attraktiv. Den där känslan som gör att man känner sig som om man hade en härligt maffig berg och dalbana i magen.

I dag hände det igen. Inte en skälmsk blick från en främmande man, utan tröjan. Jag hade den ut och in. Min gulliga sjukgymnast påpekade det för mig, och frågade om jag haft en stressig morgon. När har jag inte det? Han sa att han ibland råkade vända kalsingarna ut och in. Jag påpekade att det inte är så farligt eftersom det inte syns. Pinsam i hemlighet kan man ju få vara, det spelar ju ingen roll. När jag kom hem igen upptäckte jag, inte utan att skratta, att jag förutom tröjan, satt trosorna ut och in. Men det får vara min alldeles egna hemlighet, för jag har varit alldeles lagom pinsam och snurrig för idag. Dessutom har vi väl trosfrihet i Sverige, eller va!