I upplösningstillstånd

I går var det biodax och ungarna hade valt ”Chihuahuan från Beverly Hills”. Inte direkt vad jag skulle ha valt kanske, men med en treåring och en sexåring fanns det inte så mycket att välja på. När det var en timme kvar till bion började bad jag barnen sätta på sig. Det kanske kan låta lite i senaste laget men eftersom biografen ligger fem minuters bilväg bort, tyckte jag att det var lagom att göra sig i ordning då. Påklädningen blev ett kaos av gömda kläder, spring, gråt och en infernaliskt irriterad mamma. Allt gick helt överstyr och vi kom ut genom dörren när det bara var en kvart kvar.
Ut till bilen, skrapa rutor och så i väg till biografen. Helv…e! Parkeringen är full! Ett varv, två varv, tre varv, fyra varv och på det femte varvet blev det äntligen en ledig plats. Klockan var redan 12.20 dvs. när filmen skulle börja. Ut ur bilen i flygande fläng och sen en snabb språngmarsch till biografen. Ungarna hängde som två vindflöjlar och jag drog på som ett annat krigsfartyg. – Ur vägen annars skjuter jag skarpt!
Väl inne på biografen banade jag mig snabbt fram till kassan. Vad skönt, jag hade bara en mamma med två små barn framför mig! Men…? Va nu?
Följande scen utspelade sig:

Mamman: Du får ursäkta om vi är lite sena?

Kassörskan: ?

Jag tittar nervöst på klockan.

Mamman: Ja, vi hittade ingen parkeringsplats. Vi fick leta jättelänge. Sen var jag tvungen att ta mig till betalparkeringen och då visade det sig att jag inte hade några enkronor. Det var lite krångligt och jag var tvungen att springa och växla.

Herregud människa! Vem bryr sig! tänker jag irriterat. Jag suckar och drar fram plånboken.

Kassörskan: Men du har ju bokat till 14.30. Det är inte för sent att hämta ut dem nu, klockan är bara 12.20.

Mamman: Jo, nä, ja vet! Men jag hade tänkt hinna med den tidigare föreställningen.

Kassörskan: Jaha, fast den började för tjugominuter sedan.

Mamman vänder sig mot de två små barnen som är i 3-4 årsåldern: Vi har nog missat en kvart, vill ni se den ändå?

Barnen vrider på sig.

Mamman: Vad tror ni? Ska vi se den ändå?

Barnen: Men… vi vet inte…kanske.

Jag stönar högljutt!

Mamman: Vi har ju bara missat en kvart så det kanske inte gör så mycket.

Kassörskan: Min kollega sa just att den började kvart i tolv och inte klockan tolv, som jag trodde.

Mamman vänder sig mot barnen igen men hinner inte mer än att öppna munnen då jag utbrister: Då har ni missat en halvtimme, så det är ju ingen ide!

Mamman till barnen: Den har pågått en halvtimme, vad tror ni?

Barnen skruvar på sig. Just då, i det ögonblicket, går det upp ett ljus för mamman. Bättre sent än aldrig!!!

Mamman: Vi kanske ska släppa fram den andra familjen först så kan vi bestämma oss i lugn och ro.

JIPPI! Jag rusade snabbt fram till kassan och blev förvissad om att vi inte missat något. Det var fortfarande någon minut reklamfilm kvar så jag kunde lugnt köpa våra hett efterlängtade biljetter.

Självklart behövde storklimpen gå på toaletten, men vi hann ändå in i salongen precis innan filmen började.

Jag var en aning utmattad när jag äntligen sjönk ner i den sköna biofåtöljen.