Den ofrivilliga bantaren

Först blir jag attackerad och går ofrivilligt ner i vikt.
Bra, några kilon som mot sin vilja hänger sig kvar runt midjan, vill jag ju inte ha.
Vill de inte sitta här och kalasa, så är jag absolut inte den som är den och trugar.
Stick ni bara om det inte passar!

Sen kom jag på att det snart är bikinisäsong.
Eller, kom på och kom på, jag har snarare blivit påmind var och varannan dag.
Alltid är det någon som skriver om stränder, bikinis och till brädden fyllda midjemått.

Och det var då jag började tänka på hur min midja mått, andra år, när jag försökt få bikinilinningen och magmunnen att komma överens om vad som är tillbörligt att sätta i sig.
Dessutom så skiner ju solen, vilket är en påminnelse i sig, för solsken i maj i Italien betyder badväder.

Som i sin tur tar mig tillbaka till det här med badkläder.
Vilket får mig att återkomma till det här med att gå ner i vikt, ofrivilligt.
Jag behöver egentligen inte gå ner speciellt mycket, men nått kilo skulle nog inte skada, jag vill ju inte spräcka bikinin första dagen vid pölen.
Och inte vill jag flyta som en kork ovanpå heller.
Så därför ska jag nu banta, helt ofrivilligt.

Men man måste vara målmedveten om man ska lyckas med ett sådant företag, inte tillåta några undantag, aldrig släppa målet ur sikte.

Så, jag lovar...

...att alltid ha ett mål mat inom synhåll.

...att hålla mig vid medvetande vid varje mål.

...och att vara medveten om att jag stoppar i mig.

Så nu jäklar ska jag banta, helt ofrivilligt.

Eller rättare sagt, jag tänkte be kroppen att göra det åt mig.

Den gjorde det ju så bra förra gången.

Helst nattetid då, så kan jag själv, helt på egen hand, ta hand om ätandet under den andra halvan av dygnet.