Kors i taket II

Idag är det som sagt en dag då jag inte kan sluta att förundras. Efter morgonens minnesrekord och en ansträngande tur till snabbköpet, kom jag vid halvtiotiden tillbaka hem igen. Utanför grannhuset stod brevbärarens motorcykel, vilket förvånade mig precis lika mycket som morgonens oväntade hjärnaktivitet. DET REGNAR NÄMLIGEN! Hade det dessutom varit måndag, så tror jag nog att jag hade fått slag. Jag funderade lite på detta konstiga fenomen, det kändes nästan overkligt. Post när det regnar, ungefär lika vanligt som orangea elefanter i köket. Dessutom var klockan bara 10.30, och posten kommer aldrig före lunch.
Jag började tömma bilen på matkassar och väntade ut brevbäraren. Jag hade ju ett och annat att prata med honom om. Medan jag stod där och väntade funderade jag lite på hur jag skulle gå till väga. Kunde jag verkligen klaga över utebliven post i samband med regnväder, nu när han faktiskt dykt upp en dag då regnet stod som spön i backen?
Efter ett par minuter kommer brevbäraren ut ur grannporten. Men...det var inte den gamla vanliga stofilen, utan en två meter lång kille i trettioårsåldern. Han var dessutom klädd i regnjacka och bar motorcykelhjälm. Detta var garanterat för mycket för mig!!! Vem har någonsin sett en två meter lång italienare? I regnjacka? Och hjälm? Visst finns det en del långa män även i Italien, men de är garanterat inte fler än vad som går att räkna på ena handens fingrar. Och de delar inte ut post, utan de spelar basket. Brevbäraren måste helt enkelt vara någon form av mutation, för såhär långa italienare brukar man inte stöta på sådär utan vidare på öppen gata.
Och var har han fått sin regnjacka ifrån? Jag trodde inte att italienare visste att det existerade ett så praktiskt plagg. Och att den dessutom satt på en kilometerlång man, var helt enkelt mer än vad jag kunde klara av på en och samma dag. Att han sedan, som grädde på moset, lyckats trycka in huvudet i en hjälm gjorde inte saken bättre. Italienare använder inte hjälm, åtminstone inte brevbärarna, och absolut inte när det regnar. Ekvationen gick inte ihop! Vad var det här för man egentligen? En felande länk? Antingen är han utlänning, eller så har jag blivit offer för dolda kameran, någon annan förklaring finns helt enkelt inte.

Brevbäraren kom in i porten. Jag nöp mig hårt i armen, tittade storögt på denna högst oväntade uppenbarelse och frågade:

- Var är brevbäraren som brukar komma hit?
- Det är jag som är brevbäraren!
- Nej, inte du! Den äldre, han som brukar dela ut post här.
- Jaså han! Han har gått i pension.
- Va?
- Ja, du vet...sånt man gör när man har uppnått en viss ålder. Alltså, när man inte behöver jobba mer.
- Va? Ja, jag vet, men, men...jag blev bara så förvånad.
- Ja, ja, nu är det i alla fall jag som gäller!
- Hm, ja, va bra! säger jag och kan inte låta bli att notera att jag står mittemot en väldigt snygg, hjälmprydd, regnjacksbeklädd brevbärare. Och tänk! Denne snygge man i trettioårsåldern kommer att ringa på min porttelefon varenda dag från och med nu, till och med de dagar när det regnar. Det låter nästan för bra för att vara sant, jag kanske ska bjuda in honom på en kopp kaffe.

Det ska det bli intressant att se om jag får post på måndagar också!