Temperaturskillnader

Igår eftermiddag hade min lillklimp 40,4°c i feber och jag kände mig självklart lite orolig. Jag hade gett febernedsättande var fjärde timme, men febern bara steg och steg. Visst har barnen haft skyhög feber förut, men det hindrar mig inte från att oroa mig. Barn kan ju ha ganska hög feber, ofta mycket högre än vuxna, men att ha nästan fyrtio och en halv grad kan aldrig vara bra, inte ens om man är liten. Eftersom vi har en barnläkare i släkten ringde jag henne. Kan man slippa akuten med kräksjuka och annat, så är det ju bra. För att inte tala om att sitta i timmar och vänta med ett feberyrande barn. Någon timme efter att jag hade ringt kom hon hit. Med hjälp av ytterligare en hink alvedon, rinnande vatten på handlederna och våta omslag, hade jag som tur var lyckats få ner febern så pass mycket att han orkade öppna ögonen.
Släktingen gjorde en undersökning, konstaterade att hon inte visste vad han hade och återkom sedan till en diskussion vi haft om temperatur. Denna diskussion har jag haft med varenda läkare jag möt här i Italien, och jag kommer säkert att ha den med alla de läkare jag stöter på i framtiden också.

Som svensk har jag nämligen lärt mig att det är den rektala temperaturen som räknas, dvs. den temperatur man tar med en vanlig, hederlig stjärttermometer. Tar man däremot av någon anledning temperaturen någon annanstans så lägger man på ett par tiondelar. I Italien är det tvärtom, mäter man temperaturen i stjärten så drar man av 0,5 grader. Detta gör att när jag tycker att barnen har lite feber, så anser italienarna att barnen är feberfria. Och när jag anser att barnen har hög feber så får jag höra att det inte är så farligt. Dessa två helt skilda sätt att ta temperaturen gör mig väldigt förvirrad. Vilket är det rätta sättet? Vem ska jag lita på? Kan saker och ting ha ändrats sedan jag var liten? Kan det vara så att man nuförtiden anser att den rektala temperaturen är missvisande? När jag för ett tag sedan var i kontakt med vården hemma i Sverige försökte jag därför ta reda på huruvida det ska göras på det ena eller det andra sättet. Svaret jag fick var att den enda tillförlitliga temperaturen är den man får vid rektal temperaturtagning, dvs. helt tvärtemot vad man säger i Italien.

Efter att än en gång diskuterat detta förvirrande ämne med min släkting, så började jag att fundera. Jag har nämligen jobbat som kongressvärdinna på läkarkongresser här i Italien. Under dessa sammankomster presenterar läkare och forskare från hela världen resultaten för olika medicinska undersökningar. Och inte vid ett enda tillfälle har jag hört dem specificera huruvida temperaturen på patienterna tagits oralt, rektalt, axillärt eller i örat. Om nu olika nationer inte har samma syn på vilket tillvägagångssätt som är det riktiga, hur kan vi då tillämpa oss de resultat och teorier som vi får presenterade för oss? Jag är ju inte läkare så frågan får ju övergå till de sakkunniga. Jag ställde dock frågan till vår släkting i morse och hon kunde inte svara. Hon tyckte dock att frågan var intressant, och menade att jag faktiskt kunde ha kommit på något som ingen annan ifrågasatt tidigare. För som hon sa, var och en utgår från att alla andra ser likadant på saken. Vi pratar ju ändå om något så trivialt som temperaturmätning.