Skitsnack - med risk för att bli tjatig

I tisdags när jag som vanligt var på väg till min sjukgymnastik, gick jag förbi en gammal gubbe som var ute och rastade sin hund. Gubbjäveln, jag anser utan närmare efterforskningar att han ingår i den kategorin, hade inte den minsta skam i kroppen utan lät jycken tömma tarmen framför en port. Inte för att det spelar någon roll vilken typ av port det var, men den här tillhörde ett sådant där fint gammalt kulturmärkt hus med vackra utsmyckningar. Eftersom jag redan var irriterad på grund av influensakänningar, så började ilskan att stiga i kroppen. Jag kände mig riktigt stridslysten, saktade farten en aning, och inväntade gubbens nästa drag. Skulle han ta fram en påse, eller skulle han låta det vara? Några sekunder senare var hunden klar och mannen började gå därifrån, utan att ta upp de illaluktande exkrementerna som nu låg och rykte på marken. Jag blev så himla provocerad! Vilken rätt hade han att skita ner på det här sättet? Och förresten, just framför det där huset var det faktiskt ren och skär kulturvandalism! Jag ropade på gubbjäveln:

Jag: Hallå! Ska du inte plocka upp det där? Jag pekade på hundskiten.
Gubben: Va?
Jag: Du måste ta upp det där!
Gubben: Nej, det behöver jag inte!
Jag: Det är lag på att man måste ta upp hundbajs, du kan få böter! Det där sista hade jag inget belägg för, men i Sverige är det så, och jag hade lust att skrämma skiten ur honom. Eller åtminstone få honom att tappa fattningen för någon sekund. Trodde jag ja! Jag om någon borde väl ha förstått att en italienare inte blir rädd för böter. Det finns väl ingen italienare som betalar böter, åtminstone inte utan att överklaga först. Och då hinner böterna preskriberas, eller gubben kola, innan det tas något beslut i frågan.
Gubben: Böter? Det tror jag inte! Dessutom är det där, han pekade på en annan stinkhög en halvmeter längre bort, från borgmästarens hund!

Ja, vad svarar man på det! Jag kokade av ilska, vilken arrogant jävel! Jag ska minsann gå hem till honom och lägga en pralin i hans tambur, så får vi se om han är lika styv i korken sen.

Jag minns att jag för ett par år sedan fick en broschyr i brevlådan som handlade om medborgaransvar, och att vi alla skulle hjälpas åt att hålla vår stad ren. Om jag inte minns fel så kallade de det för ”En uppmaning till allas trevnad”. I den behandlade de även temat tamdjur, och då speciellt hundar. Längst ner på broschyrens sista sida fanns det ett telefonnummer man kunde ringa om man tyckte att de behövdes en utryckning från kommunens sida, för avlägsnandet av exkrementer i kvarteret. Jag minns att jag skrattade så att jag tjöt. Tänk hur illa det måste vara ställt i en kommun där man upprättar en telefonväxel som endast tar emot klagomål från medborgare som trampat i hundskit. Och tänk dig att jobba där, vilket skitgöra! Sen funderade jag på vad man som anställd säger om sitt jobb: ’Jag arbetar i växeln på SOS-hundskit’, eller ’Jag är avdelningsansvarig på avföringskontoret’.

Hur det än är med brunslangen utanför en port här i närheten, så bryr jag mig inte ett dugg om i fall den är ditlagd av borgmästarens hund, eller av borgmästaren själv. Huvudsaken är att man följer de regler som gäller.

Jag kollade upp mitt påstående om böter, och upptäckte att man får böta mellan 25-500 euro om man inte tar upp avföring från gatan. Wow, det här skulle kunna vara en av världens rikaste kommuner, varför har ingen tagit tag i det här på allvar? Jag hittade även numret till kommunens hundskitsväxel. Jag tänkte ringa dit någon dag och fråga om man får göra ett envarsgripande om man tar en avföringssmitare på bar gärning.