Alldeles i närheten av där jag bor ligger en av stans bättre glassbarer. Ett mysigt ställe som går att besöka året om, eftersom de har sittplatser både ute och inne. Förra våren bestämde jag och barnen att det skulle vara mysigt att gå dit efter dagis och äta en riktigt stor mumsig glass. Vi gick dit, vi åt våra härligt fluffiga glassar och sen....började lilklimpen att spy. Han är väldigt känslig och kräks väldigt lätt. I det här fallet hade han fått en bit rån eller något i halsen, och kräkreflexen var inte sen att svara. Han spydde som en gris. På bordet, på marken, på kläderna och på mig. Jag vet ju att det inte var hans mening, men jag tyckte ändå att det var lite pinsamt, och undvek stället ända till någon gång fram på hösten. Jag och barnen hade blivit sugna på glass igen, och jag hade ingen lust att sätta mig i bilen och åka till någon annan glassbar. Jag menar, hur långt minne kan folk ha egentligen? Själv har jag i och för sig mest problem med närminnet. I stil med: Vad var det jag skulle göra här inne? Var det soporna eller gympapåsen jag slängde nu? Har jag lämnat av båda barnen, eller glömde jag någon hemma?
I vilket fall som helst hoppades jag på att ingen skulle komma ihåg mig, eller mina barn. När vi kommer till baren ser jag hur ägaren tittar på oss och rynkar på näsan. Jag slår bort det hela och tänker att jag bara inbillar mig. Vi går fram till glassdisken. Barnen står länge och överväger vad som skulle vara godast. Det tar lång tid att välja.
Nu tänker jag ta en liten avstickare och prata om barn och grammatik. Barn är väldigt logiska när det gäller grammatik, och böjer gärna ord regelbundet. Tänk bara på: Bra, braigare, braigast. Eller: Han gedde mig den. Barn gör likadant med ord. De vet att man kan få nya ord genom att sätta ihop flera stycken kortare, som till exempel: tvättstuga, lekskola, båthus o.s.v. Därför försöker barn ständigt sätta ihop ord, och hoppas på att de ska finnas på riktigt. Ibland blir det tyvärr inte så bra. Eller rättare sagt, det blir lite för bra, och kanske inte alltid så lättförståeligt för omvärlden. Tillbaka till glassbaren.
Vi stod alltså där framför glassdisken och ”välde” glass när jag frågade pojkarna om de vill ha glassen (it. gelato) i strutar eller i bägare (it. coppette). Min storklimp vänder sig mot mig och utbrister högt och tydligt:
- Jag vill ha min glass i en gelatette! (gelato+coppette = gelatette)
På svenska skulle denna ihopskrivning bli något i stil med: Jag vill ha min glass i en tuttkylare!
Hela glassbaren tystnade. Det var så pinsamt tyst att man kunde höra en nål falla någonstans i Kina. Ingen log. Det var tyst som i graven. Efter något som kändes som en evighet, frågade glasstanten kyligt: Och vilken smak?
Jag och barnen tog våra glassar och åt dem på vägen hem. Det fanns ingen chans att vi skulle få ett bord den dagen.
Själv tyckte jag att det var fasligt roligt. Jag är ju en ordnörd, och nyord kan man ju aldrig få för lite av. Jag har inte tagit barnen till glassbaren något mer, jag får se hur det blir till sommaren. Kanske går jag dit själv en dag bara för att be om en ”gelatette”. Jag tänkte jag kunde ta kameran med mig, och ta ett foto på glasstantens min. Den var nämligen obetalbar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Haha, vad gulligt :D
Vilken suris i glassbaren bara, är säker på att en riminesare hade skrattat hjärtligt!
haha, kan tänka mig att hon kanske har sicilianska rötter ;o)
Haha, så sött!:)
Kram Lallis
Haha, ingen humor på den glassbaren!
Kram på dig
Haha helt underbart,Hàr i Sanremo tror jag ordleken framkallat àtminstone ett leende.
Sjàlv kànde jag tyvàrr allt fòr vàl igen mig i nàrminnesdelen,det àr sà man blir ràdd ibland.
Maria i Sanremo
Anonym: Har du någon egen blogg? Skulle vara kul att veta lite mer om dig. Vill du inte skriva här så kan du väl skicka ett mejl.
Kram ☺
Ha,ha! vilken ljuvlig historia! Men italiensk glass - det är väl vansinnigt gott??
Dom måste ju var helt humorsbefriade på den där glassbaren! Hur kul som helst ju!
Tuttkylare, det skulle man ha en, iaf en undertuttenkylare, för det är ju oftast där det blir som varmast. Jag har då inga toppiga tonårstuttar längre....
Och dessutom så hittade jag en soppåse i frysen en gång. Och O'boy paketet stod snyggt inställt i skåpet...i tvättstugan!
Och folk kallar mig disträ, nä förstår inte alls.
Hej igen,
Nà jag har ingen egen blogg,àn sà lànge nòjer jag mig med att làsa.
Ha det sà bra
Jag tycker att det är så kul med alla svenskar här i Italien. Vi har så mycket gemensamt.Skulle vilja träffa er allihop! Om jag någon gång får för mig att fixa en träff, så får jag väl hoppas på att nå dig här.
Kram ☺
haha.. nu ord är alltid kul..
Skicka en kommentar