Skitgöra

I morse skulle jag på sjukgymnastik och hade fruktansvärt bråttom. Allt hade som vanligt kört ihop sig och lillklimpen, som ännu inte lyckats försona sig med vardagen, hängde som en gråtande kardborre runt halsen på mig när han skulle lämnas på dagis. Väl inne i stan var det svårt att få tag på en parkering. Snön ligger fortfarande i drivor i parkeringsfickorna och de få platser som blivit skottade var naturligtvis upptagna. Eftersom det började bli ont om tid, och jag kände hur stressen satte sina klor i min redan ansatta katarrmage, gjorde jag något jag aldrig skulle ha gjort i vanliga fall, jag parkerade på en igensnöad parkeringsficka. Jag kan verkligen inte ha varit vid mina sinnes fulla bruk, för det kan ju vilken jubelidiot som helst förstå att det skulle bli problem med att komma därifrån. När jag någon timma senare kom tillbaka för att hämta bilen, som stod i 30 cm snö, förstod jag allvaret i min inte allt för genomtänkta handling. Bilen satt fast! Eller rättare sagt, däcken tomsnurrade och bilen rörde sig inte en millimeter. Jag gick ur bilen, sparkade bort så mycket snö jag kunde, både framför och bakom samtliga däck, och lade ut grenar som jag hittade i närheten. Jag hoppade in i bilen igen och lyckades flytta bilen en bit. Brun snö sprutade åt alla håll och kanter, kilovis med brun, äcklig hundskit låg nämligen under bilen och nu stod den som en kaskad från mina ilsket tomsnurrande däck. Så där höll det på i cirka en halvtimme. Jag hoppade ut och in ur bilen, svor som en borstbindare och förbannade varenda hundägare som någonsin existerat på den här planeten. Jag har i alla fall förstått varför man i Italien säger att det betyder tur att trampa i hundskit, det är enda sättet att få italienarna att finna sig i detta hav av skit. Själv tror jag inte på det ett enda dugg, för annars hade jag varit världens mest tursamma person, och det är jag inte.
Men, men, efter att ha svurit mig nästan blå och lyckats flytta bilen så pass mycket att bara framhjulen satt kvar i snöskiten, så var det stopp. Bilen gick inte att flytta åt varken det ena eller det andra hållet. Jag var helt slut, bilen var helt slut och det var hundskiten också vid det här laget. Just då, när jag egentligen bara ville lägga mig ner och dö, då kom han....farbror med spade. Det stannade till en liten svart Fiat och ut kom min räddande ängel, en liten spadförsedd man som på ett litet kick skottade bort den sista snön och hjälpte till att putta ut bilen på gatan. Dagen var räddad och jag kunde äntligen köra min hundskitsbetäckta bil därifrån.