Blixtanfall

Nu har granen åkt ut!
Eftersom jag varit i Sverige, stod självklart granen kvar när jag kom hem. Sambon hade tagit ner kransen från ytterdörren och ställt undan den elektriska ljusstaken, men mer var det inte. I och för sig tyckte jag att det var rätt mysigt att komma hem till ett pyntat hus, med varmt skinande granljus och spraydekorationer på fönstren, men tomtekrubban kändes bar dammig och den broderade tomten på paketkalendern såg ensam och övergiven ut där han hängde på väggen. Hela veckan har jag känt att jag borde sopa julen ur huset, men det har varit lättare sagt en gjort. Jag har packat upp, varit hos doktorn, tvättat kläder, tvättat lakan, varit hos doktorn igen, storhandlat, varit hos doktorn och sedan tvättat kläder än en gång. För var dag som gått har jag känt hur julsakerna krupit allt närmare. Lägenheten har känts mindre och mindre för var dag och jag har haft en känsla av att vara invaderad. Tänk att något som känns så vackert och fint i december kan kännas så fel i januari. Den där härligt mysiga stämningen som granens ljus skänker decembermörkret har övergått till att kännas gammalt, förlegat och väldigt, väldigt fel. Så igår var tomtarnas ockupationstid ute och anfallsstyrkan hade samlat krafterna inför ett motangrepp. På eftermiddagen gick jag till anfall, ingen mer tomteockupation här inte! Krubba, tomtar, kulor, ljus, kalendrar, ljusstakar och halmbockar åkte skoningslöst ner i en stor låda. Jag tog dom på sängen, överrumplade dem i halvmörkret, så att de inte skulle hinna förstå vad det var frågan om. Den enda som lyckades komma undan anfallet, eftersom den hade gömt sig i köket, var adventsljusstaken. Jag gjorde en mindre framstöt mot köket i morse, så nu är äntligen julen ur huset! Jag har åter tagit lägenheten i besittning och rummen känns luftiga och stora. Jag vet att denna härliga känsla av rymd bara är en illusion, så jag tänker njuta så länge den varar.