Acklimatiseringssvårigheter

Nu är jag hemma i Italien igen! I söndags bar det hemåt och i måndags blev det en riktigt häftig frontalkrock med vardagen. Barnen skulle iväg till skola och dagis igen och lillklimpen var inte riktigt nöjd med det hela. Han grät förtvivlat när han skulle lämnas på dagis och hängde sig fast som om det gällde liv eller död. Storklimpen fick, som man gör här om man inte väljer att gå i skolan på lördagar i stället, gå till klockan 17.00. Som väntat, var det därför en lagom mör sexåring som ramlade in genom dörren klockan tio över fem och meddelade att han hade läxor till dagen därpå. Ingen barmhärtighet här inte!

Det är aldrig lätt att komma hem igen efter att ha varit ute och rest. Speciellt inte när resan hem innebär att lämna bakom sig nära och kära, såsom mormor och morfar. Jullovet har varit långt och händelserikt och att behöva konfronteras med vardagen på detta bryska sätt har inte direkt gynnat barnens humör. Ingen av dem har lust att ta sig utanför dörren på morgonen och på kvällarna försöker de på alla sätt att visa sitt missnöje. Maten är blää, sagan är fel och läggdax betyder att det är dax att springa och gömma sig.

Tyvärr blir även vuxna ur form när de tvingas att möta vardagen och tålamodet är inte alltid vad det borde vara. I morse kände jag för första gången att vi börjar se slutet på denna dominoeffekt, som börjat med en ordentlig sammanstötning med vardagen i måndagsmorse, och sedan bara fortsatt med en lång radda av irriterade och kullkastade människobrickor.