Vad gör man inte för en gran!

Vad gör man inte för en gran!
Härom dagen var jag ute på granjakt. Jag hade redan förra året bestämt att det skulle bli en ny gran till jul. Den gamla har vi haft i fjorton år och förutom att den börjat gå sönder så är den numera kortare än min sexårige son. Så ny gran skulle det bli och jag begav mig ut på granjakt! Eftersom jag bor i Italien så är det alltså inte en riktig gran jag ska ha utan en plastgran. Och då menar jag en som ser ut som en riktig gran och inte en som ser ut som en grön upp och nervänd toalettborste. Efter idogt letande och treåringen i trött släptåg hittar jag en gran som både faller mig själv och treåringen i smaken. Granen ser nästan ut som en riktig gran är 1.80 hög och har en diameter som är naturtrogen (Jag har nämligen upptäckt att merparten av alla plastgranar som säljs inte är bredare än foten på en golvlampa dvs 30-40 cm, hur naturtroget är det?). Hur det nu var bad jag en av försäljarna i kassan att ta fram en kartong åt mig och de gjorde de. MEN...jag tittar bestört på kartongen...är granen inte hopfälld? Kartongen är enorm och jag som bara över dan kör svärmoderns lilla Fiat fick meddela kassörskan att jag omöjligt kunde köpa granen den dagen utan fick återkomma dagen därpå. På väg mot utgången börjar treåringen ifrågasätta mitt handlande och förstår inte varför mamma GLÖMT granen i kassan. Jag förklarar för honom att bilen är för liten men gråten går ändå inte att hejda! Kranen är på och tårarna forsar. Efter ytterligare ett par vändor med förklaringar har han förstått och jag har lovat att inhandla granen dagen därpå. Jag har också lovat att han ska få följa med så granen blir inte köpt när jag ändå har vägarna förbi utan jag blir tvungen att åka dit med honom efter dagis. Nästa dag blev granen köpt och väl hemma lovar den hurtiga mamman barnen att de ska få klä granen efter maten. Hahaha! Granen var uppdelad i mikroskopiska bitar och tog en hel kväll att sätta ihop. Dessutom var den precis lika trasig som den gamla granen men när jag satt ihop 2/3 av granen så var det inte att tänka på att packa ihop den och byta den. Fram med supertejp och granen var fixad!
Nästa kväll var det äntligen dax att klä granen. Hahaha och det trodde lilla optimistiska jag! De sexton svenska julljusen funkade inte och jag lyckades inte förstå vilka som var trasiga, så slingan förblev släkt! I den andra lådan jag har är det bara tio ljus och det tyckte jag var lite i minsta laget för en stor och fin gran som min. Barnen blev ledsna men nu lovade mamma att köpa ny slinga nästa dag så att granen skulle kunna kläs.
Nästa dag var det ljusletardag. Varför tycker medelhavsbor att granar ska ha mångfärgade blinkande ljus? Har de något sorts genetiskt behov av psykedeliska ljus? Jag hittade i alla fall, tro det eller ej, efter många om och men en slinga med trettiofem vita pytteljus som jag genast blev tvungen att byta eftersom de inte funkade. Slinga nummer två lät jag personalen i informationsdisken motvilligt prova och eftersom lamporna lyste så åkte jag glatt hem med min lilla slinga. Efter maten skulle granen kläs! I med slingan...i med kontakten...slingan lyser... i två hela minuter sen läger slingan av. Jag skakar på sladden och inget händer efter fem minuter lyser slingan igen i en halv sekund och sen lägger den av igen. Det är glapp någonstans och jag försöker förtvivlat få fanskapet att funka...utan resultat. Barnen tittar förhoppningsfullt på mig och jag sliter slingan ur granen. På mindre än två röda är de tio svenska ljusen uppe och granen kan kläs. Familjefriden är räddad!