Tomtelängtan

I morse när jag vaknade var det helt vitt utanför fönstret. Julkänslan var enorm och barnen skrek av förtjusning att nu var det minsann jul. Ja, det var lika vitt som på bilden här ovanför, som togs för en och en halv vecka sedan. Skillnaden mellan nu och då är att jag nu har hunnit julpynta, och det gör ju sitt, eller hur!

Det är underligt vad lite snö kan bidra till för oss nordbor. Jag har bott i Italien i femton år men likafullt är det inte någon riktig jul utan snö! Snön får den ultimata julstämningen att infinna sig och jag har gått omkring hela förmiddagen och känt mig som ett lyckligt barn i väntan på tomten.

När jag var liten sjöng jag alltid "Tomten" av Viktor Rydberg och idag kom orden tillbaka till mig som om det var igår jag sjöng den senast.

Tänkte att texten skulle kunna skänka lite julstämning till er andra också!

Tomten
av Viktor Rydberg

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken

Står där så grå vid ladugårdsdörr,

grå mot den vita driva,

tittar, som många vintrar förr,

upp emot månens skiva

Tittar mot skogen,där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur

grubblar, fast ej det lär båta,

över en underlig gåta

För sin hand genom skägg och hår,

skakar huvud och hätta

»nej, den gåtan är alltför svår,

nej, jag gissar ej detta»

slår, som han plägar, inom kort

slika spörjande tankar bort,

går att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,

känner på alla låsen

korna drömma vid månens ljus

sommardrömmar i båsen;

glömsk av sele och pisk och töm

Pålle i stallet har ock en dröm:

krubban han lutar över

fylls av doftande klöver;

Går till stängslet för lamm och får,

ser, hur de sova där inne;

går till hönsen, där tuppen står

stolt på sin högsta pinne;

Karo i hundbots halm mår gott,

vaknar och viftar svansen smått,

Karo sin tomte känner,

de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se

husbondfolket det kära,

länge och väl han märkt, att de

hålla hans flit i ära;

barnens kammar han sen på tå

nalkas att se de söta små,

ingen må det förtycka:

det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,

ren genom många leder

slumra som barn; men varifrån

kommo de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick men vart?

Gåtan, som icke låter gissa sig,

kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:

där har han bo och fäste

högt på skullen i höets doft,

nära vid svalans näste;

nu är väl svalans boning tom,

men till våren med blad och blom

kommer hon nog tillbaka,

följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om

månget ett färdeminne,

likväl om gåtan, som

rör sig i tomtens sinne.

Genom en springa i ladans vägg

lyser månen på gubbens skägg,

strimman på skägget blänker,

tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,

livet där ute är fruset,

blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara,

undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.