Köttbullsångest!

Ska du bjuda en italienare på middag så gör dig inte till! Eller rättare sagt, du behöver inte hålla på och leta efter flådiga rätter utan det räcker alldeles utmärkt med en vanlig hederlig svensk vardagsmiddag. För tro det eller ej italienare älskar svensk husmanskost och köttbullar med sås, pytt i panna med rödbetor, strömming och potatismos, sill eller laxpudding med skirat smör är mat som går hem. Jag har en väninna som varje år ber mig att bjuda henne och hennes man på köttbullar, potatis, lingon och gräddsås. Ja, hela kitet! Själv tycker jag att det hade varit roligare med laxpaj och örtsås, eller kanske något mer exotiskt, men NÄPP! Köttbullar ska det vara! Och köttbullar får det bli!

Så häromdagen skulle jag alltså göra köttbullar. Eftersom julen står för dörren och jag behöver köttbullar både till mitt eget julbord och till en julmiddag som jag och mina svenska väninnor tänkt ha på lucia, så var det ju lika bra att rulla alla på en gång. Så 1,7 kilo köttfärs inhandlades, en hel formfranska smulades och smeten blandades. Allt verkade vara frid och fröjd men när löken hamnat i pannan och började att brynas fylldes rummet av en skarp och mycket otrevlig lukt.

LÖKEN VAR BESK!

Så fram med ett par nya lökar ... som naturligt vis var beska de med. Jag gick igenom hela nätet med lök och stod sedan där med två och ett halvt kilo smet och ingen lök.

PANIK! VAD GÖRA!

Treåringen snusade sött så det var bara dörrknackning som gällde. Efter att ha knackat på varenda dörr (8 st) så fick jag äntligen napp och två pytte lökar rikare gick jag upp till mig. Självklart räckte de inte på långa vägar till två och ett halvt kilo köttbullssmet så jag var tillbaka på GÅ igen. En aning pressad ringde jag sambon på jobbet och bad honom köpa lök...mycket lök.
Tre timmar senare, när middagen var avklarad och barnen satt som små ljus uppradade i soffan tillsammans med mannen kunde jag äntligen börja att rulla mina köttbullar.

Och jag rullade, och rullade och rullade...220 stycken blev det!

När jag stod där med en stekpanna på varje platta i ett moln av stekos kom sexåringen ut i köket. Han tittade förundrat på sin febrilt matlagande mamma, vände sedan tvärt om och sprang ut till pappa och utbrast förskräckt:

- Pappa! Du måste nog gå och prata med mamma för hon lagar en middag till!

Den upprörda sexåringen blev snart lugnad, köttbullarna blev infrusna och jag fick mig ett rejält befriande skratt.
Middagen med vännerna genomfördes i helgen och köttbullarna blev, till min stora lättnad, en stor succé.