Träckboll eller vattenpolo?

Igår, efter att ha tvättat hela dagen, bar det äntligen av till badpölen. Ett svalkande dopp var verkligen på sin plats! Trist bara att en unge bajsade i barnpoolen, och båda bassängerna stängdes av (de sitter ihop, så båda skulle naturligtvis desinficeras). Självklart blev jag lite konfunderad. När storklimpen gick på babysim användes aldrig något annat än badbyxor i frotté, eftersom, jag citerar bassängägaren: "en frisk människa, stor som liten, inte blir stimulerad till att ha avföring när den befinner sig i vatten". Jag antar att jag inte behöver dra ekvationen, då den inte kan bli tydligare än så.
Jag kände mig en aning äcklad - underdrift?- speciellt som klimparna dykt i den lilla bassängen, och det som jag trodde var en boll på botten, egentligen var en av de kraftigare medlemmarna i den mångtaliga familjen Kacka.
När det hela äntligen uppdagades så hade badvakten sin eftermiddagssyssla på det torra, för antalet bruna kulor på botten var oändligt. Han antog inte direkt utmaningen med sprudlande entusiasm, men sportig som han är hoppade han i och påbörjade jakten på de snart uppluckrade träckbollarna. URK!
Nu hoppas jag bara att mina klimpar inte ska ha fått i sig en massa bakterier, för en maginfluensa är nog mer än vad jag skulle orka med just nu.

Sammanfattningsvis

Nu är vi hemma igen. Inte blir det särskilt många dagar, men tillräckligt många för att ha tid till en pizza och ett par tvättar.
Resan till Sverige har varit lyckad om jag bortser från utresans katastrofala försening, magkatarr, och min blödande svanskota.
Lillklimpen tycker också att resan har varit bra, för vad är väl ett fall i en bäck på Astrid Lindgrens Värld och ett par hundra blåmärken, om inte ett tecken på att han har haft det roligt?
Och storklimpen? Han har njutit som en gris. För att snickra och slå sig på tummen, bränna fingrarna på kaminen, och uppsöka tandläkare efter att ha fått morfar över sig under en brottningsmatch (jag tror att det var det de höll på med), är väl småpotatis om man tänker på allt roligt han hittade på i sin vilda framfart.
Fem/sex tillbud på tjugo dagar är ganska bra tycker jag, för det kunde ju ha varit betydligt mycket värre. Dessutom så har min svanskota läkt, magkatarren har fått hjälp av dr. Losec, lillklimpen har torkat och storklimpens tänder verkar ha klarat sig bra. Det var lite pirrigt ett tag för det lilla bandet som håller ihop läppen och den övre tandraden var av, men som tur är har munnen bra läkkött, så nu är det som nytt igen.

Hoppas att allt är bra med er alla!

Hoppet ...

... om att solen ska bestämma sig finns ännu kvar. Jag brukar ha förmågan att planera in min Sverigesemester just mittemellan värmeperioderna, men i år har jag ännu inte haft anledning att klaga. Vädret har i snitt varit betydligt bättre än vad det varit andra år, men de senaste dagarna har det varit lite väl trist. Vi har haft tre dagar med regn och blåst, som övergår i lite sol, som blir till regn, och framemot kvällen övergår i regn och åska. Det börjar faktiskt känns lite tråkigt. Det är ju inget rent innersittarväder, men inte heller mys-i-trädgårdenväder eller sitta-på-strandenväder. Vad vi än tar oss till så känns det som om vi gör fel. Börjar vi se en film, så kan man ge sig på att solen tittar fram. Om vi går ut i trädgården, så dröjer det inte många minuter förrän regnet hör av sig och vinden brassar på med några extra sekundmeter.
Vilken tur att vi gjort alla viktiga utflykter i början av vår vistelse, för det verkar inte som om det kommer bli något riktigt bra sommarväder förrän vi har åkt hem igen.

På rätt kurs

För ett tag sedan fick jag ett roligt mejl från en väninna. Jag tänkte att även ni kunde få ta del av det . Det kanske till och med är så att ni skulle vilja passa på att anmäla någon av era manliga familjemedlemmar till någon av de matiga kurserna.

Kurser för män hösten 2009

Folkhögskolans fristående kurser för män HT-09

Kurs 1
Hur man fyller på ispåsar.

Kursen går igenom varje arbetsmoment med diabilder.
950: -

Kurs 2
Wc-papper.

Är det sant att toalettpappret växer ifrån pappershållaren?

Diskussionsgrupp
1500: -

Kurs 3
Är det möjligt att lyfta upp toalettringen innan urinering?
Och hur lägger man ner den igen efter urinering?

Många praktiska övningar.
2000: -

Kurs 4
Efter middagen: Flyger de smutsiga tallrikarna själva till diskhon?

Lösningar och exempel på videoband.
2500: -

Kurs 5
Lär dig att hitta saker.

Börja med att ställa dem på rätt plats istället för att gapa och vända hela lägenheten upp och ner.

Öppet forum
1900: -

Kurs 6
Att ge blommor till din älskade skadar inte din hälsa.

Bilder och ljudband
4000: -

Begränsade platser.

Kurs 7
Våga fråga efter vägen.

Berättelser ur verkliga livet.
1500: -

Kurs 8
Är det genetiskt möjligt att hålla tyst när frun kör bilen?

Körsimulator
7500: -

Obegränsat antal platser.

Kurs 9
Lär dig skillnaden på fru och mamma.

Rollspel
1900: -

Kurs 10
Hur man lär sig att älska shopping.

Andningsteknik, meditation, samt mental träning.
500: -

Alla anmälningar är bindande.
Obegränsat antal platser.

Jag har i alla fall haft tur med vädret

Här är allt toppen! Klimparna mår som små grisar, och jag har fått tillbaka min magkatarr. Lite lindrigare den här gången, men lider gör jag i vilket fall som helst. En riktigt härlig sommarmagkatarr med illamående och magvärk var precis vad jag önskade mig, kunde in vara bättre!
Som grädden på moset så slog jag min svanskota idag, aj, aj, aj! Jag åkte ett endaste åk i den minsta vattenrutschbanan på Tosselilla Sommarland, och följden blev en värkande svanskota och hela bikinitrosan full med blod. Storklimpen hade varnat mig för att "det gjorde lite ont i rumpan" att åka just den, men eftersom jag inte trodde att lite ont i rumpan skulle få sådana dramatiska följder, så åkte jag ändå. Grejen var den att jag lovat åka med lillklimpen som inte ville åka själv. Hade det inte varit för hans skull, så hade jag nog aldrig gett mig ut i det kalla poolvattnet, det kändes liksom inte riktigt som min grej. Men vad gör man inte för sina barn?
Det var ett hemskt åk. Smärtan var outhärdlig, så efter ett par minuters "Aj!", och lika många minuters "Oj!", så spädde jag på med några "Jäklar vad det gjorde ont!". Jag vet inte riktigt om det hjälpte, men jag lyckades i alla fall komma upp ur poolen igen. Efter att ha ojat mig ett litet tag till, så styrde jag min värkande, och en aning böjda, lekamen mot badvakten.

- Ähm, jag vill bara tala om att det är något fel på den gröna vattenrutschbanan. Det är något som sticker upp, jag blöder från svanskotan!

Badvakten ser bekymrad ut, går ett halvt varv runt mig, och böjer sig sen ner så att han har huvudet i höjd med min akterspegel, och utbrister:

- Får jag se?
- Ähm va! Nej, jag skulle inte tro det!

Badvakten ser snopen ut, tittar ut över den knökfulla badanläggningen och inser sedan att läget för rumpbesiktning var illa valt. Han vänder sig snabbt om och går därifrån, medan jag linkar iväg åt andra hållet.

Okej, vad är lite magkatarr egentligen? Tänk ett stort glas salpetersyra till maten, så kanske ni fattar. Och en blödande svanskota? Lite djävulskap får man ju räkna med när man är på semester ... det är ju där charmen ligger har jag hört!
Tro det eller ej, men i det stora hela så har jag det faktiskt helt underbart!

Passepartout

Tidigare idag så åkte jag på en liten shoppingrunda till "Bo Ohlsson" i Tomelilla. För er som aldrig varit där, så är det en sådan där butik där man kan köpa det mesta, och dessutom till väldigt förmånliga priser. Ska du lägga om golvet på altanen? Dra till "Bo Ohlsson". Behöver du en ny utombordsmotor till båten? Det hittar du på "Bo Ohlsson". Vill du bygga en rymlig friggebod eller en lönsam aktieportfölj? Vänd dig till personalen på "Bo Ohlsson". Är du sugen på grillkrydda? Chokladdoppade öronpetare? Krispiga papiljotter? Eller varför inte en marsipangrön dammsugarpåse till kaffet? Har du inte hittat det någon annanstans, så hittar du det säkerligen där. Jag tycker alltid att det känns lite som att hamna i sagan om Aladdin, jag gnider några gånger på varukorgen och vips så hittar jag allt jag behöver. För att inte tala om allt jag inte hade den blekaste aning om att jag behöver.

På vägen hem fick jag fått tydliga order, hm ... rekommendationer av den övriga familjen att införskaffa en påse kanelbullar från den lokala matbutiken, vilket jag lydigt gjorde.
Innan jag skuttade in i butiken låste jag familjens sommarbil, en vit Peugeot som är så skruttig att den inte skulle bli stulen ens om jag skrev "Ta mig, jag är olåst!" på bakrutan. Skulle det komma någon stöddig biltjuv så skulle han/hon nog snarare få hjärtknip av medlidande och lämna ett sött litet meddelande under vindrutetorkaren. Jag skulle kunna tänka mig något i stil med: Stackars sate! Vill du att jag skaffar dig en ny?"
Hur det nu var så låste jag bilskrället och skruttade in i affären. Väl ute igen satte jag fart mot den vita Peugeoten, låste upp dörren och ... vad i ... ! Inte var bilen så här ren! Vem har städat bilen? När jag är på väg in i bilen hoppar helt plötsligt hjärtat till och fastnar någonstans i halsgropen ... vad är min shoppingpåse? Var är alla mina krispiga, knapriga, superbilliga saker? Bilen står kvar, men någon har gjort sig besväret att ta sig in i bilen, stjäla alla mina fina saker och dessutom städa bilen. Hur är detta möjligt?
Jag drar ut benet igen och tittar närmare på bilen. Hm, är bilen verkligen vår? Hann de verkligen byta ut hela inredningen under de fem minuter jag var inne i affären? Helt plötsligt inser jag att jag med min nyckel lyckats öppna dörren på en helt främmande bil. Jag stänger bilen, och avlägsnar mig i all hast. Tänk om någon tror att jag försöker sno den! Huvva! Det skulle i och för sig vara helt okej med en lite nyare bil, men så här på landet har folk koll på det mesta, så jag skulle nog bli avslöjad långt innan jag hunnit sätta nyckeln i tändlåset. Nej, det var nog bäst att sjappa så fort som möjligt.

Två bilar längre bort hittar jag vår bil. Jag hoppar snabbt in i den och drar därifrån innan någon börjar ställa några obehagliga frågor.
Halvvägs hem kom jag på att jag i mitt förvirrade, upprörda tillstånd glömt låsa den andra bilen igen.
Så, om det är någon utav er som har hittat er vita Renault olåst utanför en matbutik på Österlen vid halvåttatiden ikväll ... FÖRLÅT! Och vet ni, ni kan sluta oroa er för alzheimer, utbrändhet eller dylikt, för jag kan intyga att ni INTE hade glömt att låsa den innan ni gick in i affären.

Globetrötter

Avresedagen började lugnt. Väskorna var nästan helt färdigpackade, och det lilla som fortfarande befann sig utspritt över lägenheten, skulle snabbt packas ner efter frukost. Eftersom vi inte skulle behöva åka hemifrån förrän en bra stund efter lunch, och ungarna gärna ville ta ett dopp innan avfärd, så tillbringade vi förmiddagen vid badpölen. Det passade mig ganska bra, eftersom jag ville slippa traska runt i lägenheten som en osalig ande och dubbelkolla, trippelkolla och ... hur många gånger jag nu skulle hinna med att kolla packningen innan avfärd. Jag hade behov av att koppla av en stund, släppa taget om resenerven i ett par timmar. För att inte tala om hur skönt det skulle vara att få badda min resfeberheta lekamen med ett par kalla badlakan.

Efter att ha badat och ätit lunch vid pölen bar det äntligen av. Eftersom min sambo, som inte skulle med, är en riktig tidspessimist, och dessutom hade mer resfeber än jag, så anlände vi till flygplatsen mer än två timmar innan avgång. Detta innebar i sin tur att klimparna var reströtta långt innan det var dags att bege sig till gaten. För att inte tala om hur trött jag var på att förklara att resan faktiskt inte riktigt börjat än.
Väl vid gaten fick vi, eftersom lillklimpen är under fem, den stora äran att ta oss in i tarmen som leder ut till planet innan alla andra. Halvägs in i tarmen blev det stopp, planet var inte färdigt ännu och vi ombads att vänta.
Jag vet inte om ni kan föreställa er hur varmt det kan bli i en sådan där flygplanstarm när hundratrettio personer står och trängs, och solen gassar från en klarblå himmel. Kan ni inte det, så kan jag upplysa er om att det rör sig om temperaturer som helt klart står sig i konkurrensen med en vedeldad finsk bastu. Jag har inget emot bastubad, men då ska det vara avklätt, och med en lagom kall sjö utanför dörren.
Under den första halvtimmen vi stod där råkade storklimpen ha sönder sin bamseklocka. Och under den andra råkade han, kan ha varit på grund av utmattning, ramla på lillklimpens trolley så att den gick sönder. Förutom dessa två missöden, så gick allt som smort. Ingen gråt, ingen tandagnisslan, bara en trasig klocka och en helpaj väska. Vad mer kan man begära?

Efter en timme i tarmen meddelade markpersonalen vänligt att planet var trasigt. Med ett stort leende på läpparna bad de oss därför att återvända till avgångshallen.

-Ni kommer att få besked så fort vi vet! sa kvinnan och log så att munnen gick ur led. Vi undersöker just nu möjligheten att flyga in ett plan från Genève!

Jag kan ju inte annat än undra varför de tvingade ut oss där i hettan innan alla kontroller var gjorda. Men å andra sidan, så skattar jag mig lycklig att de faktiskt gjorde sig besväret att kontrollera planet ordentligt.

Eftersom vi hade haft den stora turen att ha förtur in denna mardrömslika svettkanal, så hade vi såklart den stora turen att vara sist ut ur den också. När vi äntligen kom ut i avgångshallen, med kläderna precis lika våta som ocentrifugerad tvätt, så var alla sittplatser upptagna. Jippi! Två trötta klimpar längtade naturligtvis efter att få stå i ett obestämt antal timmar. För att inte tala om hur gärna de skulle låta tristessen gripa tag i deras små utmattade kroppar, och med ett brett leende låta sig ledas till döds medan de rullar tummarna, och tittar på farbröder som kliar sig i skrevet, och tanter som kontrollerar sina pass för miljonte gången. Med lätt geléartade ben och humöret på topp, sällade vi oss därför till den muntra samlingen passagerare som stod och hängde vid gaten.

Efter en stund dök det upp en välinformerad kille ur markteamet.

-En timme, sa han, planet har nu lyft från flygplatsen i Genève. En timme till, och sen bär det av!

Killen såg allvarlig ut, tittade ner på klockan, och fick det att låta som om det faktiskt var sant.
Den pessimistiska svenska modern, som har bott i Italien alldeles för länge för att tro att en timme betyder sextio minuter, talar om för sina klimpar att de, om allt vill sig väl, kommer att få gå på planet inom en och en halv timme. Klimparna ler matt och klättrar upp i en fönsterkarm för att leka. De är två tappra riddare de där två, ingen av dem klagar, utan biter ihop och tar det för vad det inte är ... en helt vanlig italiensk försening.

För att göra äventyret kort ...
Törst - baren i vänthallen var stängd, men jag hade som tur var redan tidigare köpt drickor till resan i en annan bar.
Hunger - en halvtimme innan avgång fick vi matkuponger, och jag drog med mig klimparna och köpte mackor i en annan hall. Detta trassliga tilltag visade sig vara våra magars stora räddning, för på planet blev vi inte servade förrän tjugo minuter innan landning, och då var vi närmare fyra timmar försenade.
Protest – väl inne i planet visade lillklimpen sitt avståndstagande genom att lugnt förkunna: ”Jag tänker inte göra någonting alls förrän jag träffar mormor. ” Vilket han inte heller gjorde. Det är fascinerande att se hur stilla ett barn kan sitta om de bara vill.
Sömn - Eftersom resan tyvärr inte var slut vid landning, utan vi var tvungna att ta oss över till Sverige med Öresundsbrotåget, för att sedan fortsätta därifrån med bil, så kom vi inte i säng förrän halvtre på natten.
Sinnesstämning – lättnad, och sprudlande lyckliga över att ha kommit fram … överhuvudtaget.

Tirriterad!

Bloggen jävlas, inlägg på G!
Får helt enkelt köra lite klipp och klistra imorgon bitti, så blir det nog bra.

...och vet ni ... jag ska träffa en av er på tisdag ...

... spännande, eller hur!

Framme

Jag är nu på plats. Resan blev betydligt längre än väntat, men efter många om och men kom vi äntligen iväg. Jag skulle gärna vilja skriva lite om vår äventyrliga avfärd, men eftersom jag inte känner för att skriva ett halvdant inlägg, så får det nog vänta en dag eller två.

Näck och fräck

Jag tror jag skiter i att packa! Undrar vad de skulle säga på planet, om jag är fräck och åker näck? Jag kommer ju knappast frysa på väg till flyget, så varmt som det är här. Och sen har jag ju hört att det är varmt där hemma i gamla Svea också. Och håller det i sig, så kommer jag i alla fall inte behöva något annat än en bikini och en tandborste under de närmsta veckorna.
Jag får sova på saken, och så får vi se hur det blir med packandet imorgon.

Dagens ordspråk:

Gör inget idag, som du lika gärna kan göra imorgon.

Men imorgon brinner det i knutarna!

En packares outhärdliga kval

Jag borde packa! Värmen slår emot mig som en vägg. Jag borde faktiskt packa! Jag tar en klunk av något kallt. Nu, ska jag nog ta itu med packningen. Ska bara....titta till bloggen först. Om jag inte packar nu, så hinner jag aldrig bli klar. Det är kanske bäst att ta lunchpaus först. Och varför inte fikapaus när jag ändå är igång? Nu packar jag. Men, hade jag inte tvättat den här än? Då är det nog bäst att göra det först.

- Mamma, ska vi gå och bada?

- Det låter inte så dumt! Jag ska bara packa... badväskan först!

Oj, vad badväskan var snabbpackad! Då går det nog snabbt att packa resväskan också, hmpf! Jag kan packa resväskan ikväll. Det blir bra, nu vill jag bara ut i den friska...hrm...kvalmiga sommarhettan en stund.

Brysselkoll

"Handeln kommer inte översvämmas av krokiga gurkor"

"Fula frukter, fläckiga svampar, krokiga gurkor och knotiga morötter är på ingång igen efter att EU släpper på en 20-årig regel."

För ett tag sedan skrev jag ju två inlägg om gurkor. Det första handlade om att jag råkat på en helt vanlig gurka, i en helt vanlig affär här i Italien. Det andra handlade om hur gurkan faktiskt smakade, och om de korkade, och mycket tuffa regler som finns för våra Eu-standardiserade gurkor. Men nu verkar det som om Brysselkollarna har kollat färdigt, och tagit sitt Eu-standardiserade förnuft till fånga. Eller, jag hoppas i alla fall att det är därför som reglerna tagits bort. Och inte för att de genom att diskutera huruvida en regel ska få finnas eller inte, Brysselkollrat bort ett par hundra timmar till av Eu-parlamentets dyrbara tid. För jag kan ju faktiskt undra, hur pass viktiga de här frågorna är egentligen. Speciellt som odlarna redan anpassat sig efter reglerna och, åtminstone vad det gäller gurkor, odlar dem med en metod som gör att de inte längre blir krokiga.

Nu är det klippt!

Varför är det så svårt att få frisörer att förstå hur jag vill ha det? Det är ju inte så att jag sitter där med någon modekatalog och vill bli klippt som Supermodell X, eller den hippa sångerska Y, utan jag vill ha det ganska normalt. För att inte säga näst intill 'tråkigt' traditionellt. Det är ju inte heller så att jag byter frisyr vid varje klippning, inte ens vid var tionde, utan jag har haft samma frisyr i åratal. Visst har jag varit tvungen att byta frisör mellan varven, men min frissa har klippt mig tillräckligt många gånger för att veta hur jag vill ha det. Likt förbannat blir det aldrig som jag vill, inte en endaste gång! Det verkar som om det jag säger bara går in genom örat, men sen stannar någonstans där inne. Varför ska det vara så svårt att få min vilja, och mina ord, att ta sig ända ut till saxen? Och varför ska det vara så svårt att förstå när jag säger att schampot som luktar vaniljglass får mig att spy, och att jag absolut inte vill bli tvättad med det? Igår var jag ändå snabb att säga ifrån, mycket snabbare än vanligt. Jag hade laddat upp ordentligt innan, ville liksom få det sagt i tid. Så pass mycket i tid att hon inte skulle hinna böja sig bak och ta flaskan i handen ens. Men ack nej, ack nej! Mina ord snuddar vid kvinnans trumhinnor, och skingras sen som agnar för vinden. Det är som förgjort, orden når inte fram, och jag blir än en gång utsatt för minnet av vaniljluktande, spyframkallande antibiotika. För det är där skon klämmer, i ett kräkfärdigt minne av barndomens hemska penicillinkurer. Och det är det minnet som ligger till grund för min avsky mot detta hemska schampo.

- Kan ni vara snäll att tvätta mig med ett schampo som inte luktar vaniljglass?
- Visst! svarade frisörskan hurtigt, och häller en halvliter kräkframkallande vaniljschampoo i mitt hår.
- Ursäkta, men jag har faktiskt hemskt svårt för den här lukten, skulle ni kunna använda ett balsam som inte luktar vaniljglass? försökte jag lite vänligt.
- Visst, men det här är inte vaniljglass, det här är Milkshake!
- Äh, hm, skulle ni kunna låta bli att använda balsam som luktar Milkshake?
- Visst, går det här bra? svarar frisörskan surt mellan tänderna, och kör upp en handfull balsam i näsan på mig.

Ibland undrar man ju hur det står till! Är hon bara en väldigt dålig dessertkock, eller gör hon det med flit? Om svaret är nej på båda de här frågorna, så skulle jag vilja se med vilken frekvens hennes hjärnceller rör sig. För när helt vanlig information, av det slaget som kan vara till användning när man jobbar som frisörska, aldrig lyckas ta sig fram där inne, då är det illa. Okej, att hon säkert inte är någon fullfjädrad språkmänniska, men det finns en del elementär information som kan vara bra att förstå. Annars kan hennes karriär som damkoafför bli väldigt, väldigt kort.

Låter jag bitsk och med kritiklustan på topp? Oh, nej..så är det ABSOLUT inte! Inte ett dugg faktiskt, jag loovar! För jag är en riktig martyr och äääälskar att se för jävlig ut i håret och lukta som om jag trillat ner i ett av GBs stora glasskar!

Uppläxning

I Italien har man, som jag tidigare berättat, en sjuklig förkärlek för läxor. Inte nog med att man öser läxor över barnen under året, utan man förpestar även deras lov med läxor. Två dagars karnevallov - läxor. Sex dagars påsklov - läxor. Jullov - ett par ton läxor. Sommarlov - en hel bok med läxor, samt extrauppgifter vid sidan om. Jag vet inte riktigt hur de tänker, men det verkar som om de kör enligt modellen: Lär, så att du vet att du lever!
Boken här nedan är storklimpens* sommarläxbok. Den är på 96 sidor, och ska hänga som ett hotande svart åskmoln över hela sommarledigheten. Jag och storklimpen har bestämt att vi ska sprida ut det över hela sommarlovet. Och sen har vi fastställt vilka perioder som ska få vara helt läxfria.


I Italien har de flesta familjer semester i augusti, och eftersom föräldrarna inte har ork att ta itu med läxorna tidigare, så blir de oftast liggande till semestern. Det är lite tråkigt, för det som ska vara en skön och avslappnande period, ett lov att bara vara tillsammans på, blir ofta fyllt av onödiga bråk och irritationer. Jag vet inte hur många gånger jag har sett mammor, pappor och barn sitta under parasollen på stranden och kämpa. Oftast är föräldrarna så irriterade att det slår gnistor om dem, och barnen så gnälliga och trotsiga, att jag får magsår bara av att sitta bredvid.

Vi får alltså se hur det går i sommar, men än så länge verkar allt vara frid och fröjd. Till min stora lycka gillar storklimpen skolarbete och kan knappt hålla fingrarna ifrån boken. Jag hoppas verkligen att denna entusiasm håller i sig till det att boken är färdig, men vem vet, sommaren är lång.
Eftersom storklimpen är en hejare på att läsa, så slapp han i alla fall läsläxan. Skönt, för jag skulle vilja att han läser lite svenska böcker under sommaren. Och utan påtvingad läsläxa kommer det nog läsas en hel del, för finns det något storklimpen älskar, så är det böcker!

*Han är sex år och har gått ut första klass.